Etikettarkiv: natur

Herman Sundqvist, fenomenet

1977 och Skogsbruksskolan i Arvidsjaur. En av de mest populära lärarna hette Herman Sundqvist. Ung, grabbig och entusiasmerande sjöng han skogsbrukets lov med gigantiska kalhyggen som främsta modell.  Eller så kallat trakthyggesbruk med slutavverkning, föryngringsytor, gallring och så kalhygge igen i en aldrig sinande cykel. Det skulle vara en jämn övre höjd på krontaket. Om skogens siluett gav ett ojämnt intryck var den vederstygglig och skulle slutavverkas utan pardon. Alltid. Detta var den sedan 1950-talet allenarådande doktrinen, vilken Herman och alla andra lärare bejakade,  lärdomar som de nu proppade i oss.
Efter ett år på den tvååriga gymnasieutbildningen förstod jag att den inte var någonting för mig.

Men Herman Sundqvist fortsatte sin gärning. Han jobbade nära 22 år på Sveaskog. När han 2004 var han biträdande skogschef på den statliga myndigheten ville byborna i Valvträsk i Norrbotten att en naturskog skulle sparas som skulle gynna deras framtida turistiska satsningar och tjäna som rekreationsort för ortsbefolkningen. Bybornas kamp fick stort medialt utrymme. En av de drivande var Zara Hellman:
– Skogschefen hotade min son när han vaktade skogen i måndagskväll. Han sa att han riskerar att få fängelse och att han kan hamna i brottsregistet, säger hon.
Herman Sundqvist:
– Jag sa det av ren omtanke.
Bybornas och Fältbiologernas protester hjälpte inte. Herman Sundqvist körde över byborna och lät kalavverka det mesta av skogen. Skogschefens skäl var bland andra: ”Det är ryggraden i svensk ekonomi…och en förnyelsebar resurs”.  

Herman Sundqvists fadäser när han och Sveaskog skövlat urskogar på löpande band genom åren, har tydligen utgjort en merit för honom. Detta eftersom regeringen för drygt ett år sedan utsåg honom till generaldirektör för Skogsstyrelsen.

Så den praktfulla skandalen när den nye generaldirektören torgförde att ”Det är inte kala hyggen vi har idag”.

Och så det värsta av allt. Skogsstyrelsens paus i inventeringen av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige. En av Herman Sundqvist många givar för att skogsbruket lättare ska kunna skövla de kvarvarande spillrorna natur- och urskogar i kolonin.

I vår orwellska och trumpistiska värld skulle det inte förvåna mig om fenomenet Herman Sundqvists samlade verk utgör ännu en pinne på hans karriärstege och att vederbörande blir utnämnd till jordbruks- eller näringsminister i kommande regering. Eller varför inte miljö dito?

VOD på hemsidan

Nu finns två av mina filmer som visats på SVT, NRK och YLE att köpa för nedladdning på Vimeos VOD-tjänst. Trevlig tittning!
God Jul 🙂

Biebbmo – mat, tradition, trend (39 min.). Med Jokkmokks matambassadör Greta Huuva som ciceron ger filmen inblick i urfolket samernas rika mattradition. Filmen har visats på SVT och NRK under 2015 och blivit hyllad för sin stillsamma berättarteknik, naturbilderna och Mandy Sengers enastående musik, som sprungen ur den lulesamiska musiktraditionen framförs av Katarina Rimpi.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Sarek – urgammal hundraåring (25 min.). En film från 2009, då Sveriges mest kända nationalpark Sarek firade100-årsjubileum.  Filmen vänder upp och ner på de gängse begreppen om nationalparken. Detta ur ett perspektiv som alltför sällan skildras i media, nämligen samernas eget. Filmen är producerad utan filmstöd, men fick ändå goda recensioner när den vid ett flertal tillfällen visats på SVT och i finsk television.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Jokkmokks allmänning kalhugger naturskog

Jokkmokks sockenallmänning har dragit vägar in ett område mellan Skálkká/Bárgávrre och Gárásj i Lilla Lule älv. Området består av urskog och naturskog – vilken tidigare plockhuggits med häst och bara de grövsta träden avverkats. En skogsbruksmodell som till största del låter skogens artrikedom bestå.

Skälet till vägdragningarna är förstås att Allmänningen vill kalavverka skogen. Något som de påbörjat. En mängd kalhyggen i varierande storlek kantar hela detta omfattande vägnät. Urskogar vid myrar och andra nyckelbiotoper har utraderats. Området ligger fyra mil väster om Jokkmokk och gränsar till Pärlälvens naturreservat. Kartbild

Nedan följer bilder som jag tagit idag den 10 juni 2015 från bilen och från änden av vägen som går vid Iegeljávrre. Jag gick runt vid vändplanen och såg att också mindre tallar hade huggits. Kanske för att bli till virke i en timring? Kanske en timmerkåta? För barktäkterna ligger tätt i detta urgamla samiska kulturlandskap.
Vidare finns bilder från ett av Allmänningens planerade kalhygge några hundra meter från vägslutet, där Allmänningen snitslat gränserna till ett nytt kalhygge.

Det är hemskt att gammelskogarna faller också 2015. Jag är delägare i Allmänningen och jag skäms för hur de drar fram.

 

 

Fåglar i Kvikkjokk

Nu har jag börjat fotografera och filma fåglar vid min gamla matningsplats i Kvikkjokk.

Grönfink

Speciellt intressant är att få bilder av arterna som lever hela året i gammelskogen, som lavskrika, lappmes, talltita.

Talltita
Lavskrika

Hoppas det ska bli ett bra material, framför allt till mina filmer.

Talgoxe
Grönfinkar

Båtfärd i Muttos

Bra väder, en roddbåt och lite tjurskallighet är det enda som krävs för att besöka Muttos klassiska områden. Enligt allsköns fotoböcker ska man aldrig ta sina konstverk i medljus. Det blir platt, och skuggor från fotografen kan, hemska tid, falla på motivet. I detta självporträtt har jag således gjort allting fel. Dessutom har jag en hemskt ful mössa på mig, åtminstone tycker mina närstående det…I bäcken mellan Muttosluoppal och Muttosjávrre går det inte att mynda. Är tvungen staka för att få kontroll av det som kanske skulle kunna dyka upp framför stäven. Att ro ger båten fart, men om man som fotograf inte ser vad som finns framför båten, vad är det då för vits med farten? Makalöst tjocka partier av näckrosor trasslar in sig i årorna. Jag har aldrig sett större ansamlingar av framför allt vit näckros. Stakar idogt på, och i den mittre delen av bäcken ser jag en älgko som betar. Hon går allt närmare vattudraget. Jag stakar fram sakta och tyst. Så står hon alldeles nära vattnet och äter frenetiskt med steksidan mot mig. Det blåster västifrån så hon känner inte min lukt. Stakar försiktigt vidare och tänker ”vid kröken där framme ska jag ta upp kameran”. Men när jag når kroken, och sikten fram till det ovetande djuret är fritt, och sedan sträcker mig fram efter kameran sakta som en zoombie, ser hon ändå rörelsen i ögonvrån. Tvärhastigt börjar hon trava in mot torråsen som löper längs hela bäcken. Jag hinner bara med att få en sekvens av en livrädd, skenande ko, som också visar små glimtar av kalven som väntat på torrlandet. Kon först och kalven efter. Chockade springer de mot väster och sprutar över bäcken strax söder om Muttosjávrre. De far åt söder, på en kilometers avstånd. Och fortsätter springa. Jag har aldrig sett så rädda älgar! Videobilderna blev inget vidare. Och av stillisar bidde det intet. Far vidare. Blåsten tilltar. Det är soligt och varmt. Jag knogar svettig mot sjön med vinden i ansiktet. Myggfritt ändå! Så småningom framträder den sägenomspunna Muttosjávrre i myrlandet. Stannar för att dricka vid ett bestånd av hög bladvass. Fortsätter att ro. Hela tiden vinden i ansiktet. Som i trans far jag fram över vattnet och missar Häjmmaroavve med flera hundra meter – där jag ju skulle gå iland. Fortsätter västerut längs stranden, med en och annan stenkänning. Den lockande vita strimman skvallrar om sandstrand. Jag far åt det hållet. Den inbjudande visar sig dock vara alltför långt borta i vågorna på södra sidan, jag fortsätter mot Muttosjåhkås inflöde och vattnet väster om där Råtjejåhkå och två andra bäckar kommer ner. Här är det om än ännu rikare av vita näckrosor än innan. Jag skrämmer en sångsvansfamilj. Hannen (eller honan?) flyger upp och landar bland massorna av vita blommor. Funderar hur den alls kan simma bland alla dessa rötter. Förbannar den möjlighet det gav att få den vita i det vita. Den andra föräldern simmar ändå lugnt framför sina fyra gråa telningar mot norr. I en fart så det knakar ror jag förbi dem igenom rosornas sega, slingrande skog av rottrådar. Vill inte störa för mycket. Bäcken svänger mot norr. Jag ser stugan, Arvidsson, på avstånd. Omtalad är den, men jag har ännu inte haft läge att besöka timringen trots att jag tidigare jobbat på länsstyrelsen och haft möjlighet att köra skoter var som helst i nationalparkerna. Stugan visar att den är byggd av en människa som kan timra, som har känslan. Det kanske inte är förre parkvakten Lennart Arvidsson som hållit i bilan, men troligen är det han som gett anvisningar om hur det ska byggas. Den av rödtegel murade spisstocken är smått surrealistisk att möta här mitt i det optimala ödelandet. Kokar makaroner och steker kött på det gamla fotogenköket av märket Primus. Bara det känns som en bedrift, men det funkar bra bara man förvärmt ordentligt och sett till att fotogenbränsle är ifyllt. Lämnar Arvidsson och ror med långa drag genom växter och gäddor. Kastar en blick åt sidan. Är det inte en havsörn som sitter där? Upp med kikaren och mycket riktigt. Örnen sitter på sitt bo på drygt 300 meters avstånd. Trycker ner stativbenen i gyttjan i strandkanten och är beredd på att filma. Bara solen kommer ut från molnen. Filmar en trollslända under väntetiden. Solen sveper värme över myren och den tall där örnen har sitt bo. Filmar, men det känns inte bra. Visserligen har jag inte närmat mig boet och medvetet stört häckningen: varken örnen eller avkomman lär bry sig av min passage. Men hur blir bilderna, av en örn som i en stillbild endast sitter på sitt bo. Jag vill helst ha rovfågeln på vingarna, på jakt! En svår grej att fånga, helst om örnen är vild och jagar renkalv i Badjelánnda eller lekande harr i Muttos… Ror rakt över sjön till den hägrande stranden. Väl framme uppvisar sanden en massa spår efter havsörn, vadare, sångsvan, mink, med flera obestämbara djur. Efter en lång kontlemplation stöter jag ut båten och ror snett över sjön mot det egentligen primära målet, det omtalade Häjmmaroavve. Vinden har mojnat, så den har jag ingen hjälp av. Att i medvinden lättsamt surfa fram över vågorna – vilket jag fantiserat om på uppvägen, fungerar inte. Det blir en kamp också nu, i sidvinden. Kommer till den hemskt steniga stranden nedanför boplatsen. Bara vaga spår kan skönjas av hur folket här flyttat stenar och gjort en egentligen ganska urschlig båtlänning. Kommer till själva vallen ett par hundra meter från stranden. Hur kan denna lilla lilla vall kunnat försörja kreatur för att i sin tur ge människor mat? 100×60 meter är kanske att ta i när man ser den förhållandevis lilla plätten. Kor och häst lär Israel Jakobsson Ramso och hans hustru Maria Helena ändå haft, som var de senast bofasta på 1800-talet. De bör framför allt levt på fiske, men sådana spår går knappt att urskilja. Muren till deras spis finns i alla fall kvar, någon rostig burk, gropar och vallar av obestämbar användning. Spännande lämningar från en flydd tid.

 

 

 

 

Muddus i förfallstid

Samlar material till en film om gammelskogarna.

Lågor på sluttningen av Lijnávárre.

I helgen var det dags för en tremilatur i Muttos för att skildra förfallstiden, eller förfallo som den kallas bland uppåtborna. Snö och blött och tungt att gå. Jag var tvungen lämna bilen i byn Urtimjaur och därefter gå, pulsa och plumsa till vägänden vid Tonkaperseet.

Vid byn Urtimjaure.
Solaurevägen...
Självporträtt.

Därefter i det snörika baklandet mot knabbens västreände.

Stubbe efter en lumpad tall från hästdrivningarnas tid. Då ville engelsmännen ha raka senvuxna stockar till sparrar i deras gods och herresäten, nu vill de ta järnmalm vid Kvikkjokk och Randijaur.

Hittade inga bra utsnitt, gick då ner mot myrlandet åt sydväst. Hittade en samisk boplats från tiden när renskötseln var ung med ett flertal arran (härdar), många barktäkter och lavfällda tallar.

Arran i Muttos.
Barktäkt i Muttos.

De cirka 1,60 höga stubbarna visade på desperation för att klara livet på renarna under en speciellt besvärlig djupsnövinter för flera hundra år sedan.

Lavtäkt i Muttos.

Plumsade snö väster om Lijnáhuornnásj. Ju mer landet lutade mot söder desto mer barmark och lättgånget blev det.

Vårbäck.

Styrde över Roavásjáhpe.

Myr i Muttos.

Där stod en stor älgko på nära 400 meter märkligt lugn studerade mig och lyssnade till krasanden i is, frasanden i snö, smackande i gyttja och andra oljud. Hon stod kvar till jag förvunnit in i skogen. Fortsatte till Manson, därefter, till en början, efter stigen  mot solaureparkeringen.

Gran draperad av garnlav.

Dock var det alldeles för mycket snö så jag gick upp mot tallåsarna och följde dem istället. Min vana trogen krafsade jag försiktigt i barken på en av de många hålträden i torrfurorna som jag passerade. Det small till i stammen, fräste och pep och ut stack en mårdhona sitt huvud. Jag riggade filmkameran och fick bra bilder. Tyvärr hanns inte med några bra stillisar.

En mård skymtar...

Vandrade tillbaks till bilen och betraktade hygget som slutar vid parkgränsen. Antingen nationalpark eller kalhygge. Totalskydd eller totalexploatering. Extrema skillnader på ett stegs avstånd.

Lämnad av någon anledning står den gammal och härdig kvar på hygget, omgiven av unga contortatallar som undan för undan dukar under av klimatet och snön.

Vulgohygget är illa nog, men att de beslutande statliga skogsbruksförmågorna besudlat jättehygget med tallplantor av contortamodell är fullödigt vansinne. Tätt, tätt står träden där. Många med avbrutna stammar och många liggande efter marken.

Contortaplantering, en gigantisk flopp i skogsbruket. Björken som ligger kommer från röjning av lövsly. Det hade kanske varit bäst att låta björkarna stå och i stället ta bort contortan?

En mark som för övrigt saknar all annan växtlighet än just krokiga contortatallar som väl bara duger till energiskog. Varför testades inte detta främmande trädslag på en plantering á 10 hektar i typ 40 år för att se hur trädet skulle klara vårt klimat med snörika vintrar? Nej, profiten och kortsiktigheten gjorde att skogsbolagen lät plantera 100 000-tals hektar. Det största fiaskot skogssverige skådat! Ett radikalt grepp vore kanske att hugga ner all contorta till gagn för landets energihunger och plantera inhemska tall- och granplantor istället. Men då gäller det att försöka få SCA att svänga först. Tydligen är de enda skogsbolaget som fortsätter med vansinnet.

Farväl januari

Kollar igenom den sparsamma skörden av bilder från den hemskt kalla januari.

Huset i Randijaur. Med kameran går det att överdriva, för så hemskt mycket snö var det inte i början av månaden. Notera byggnationen över bron. Jag min superoptimist trodde det skulle gå att lägga plåten bara det blev blida. Men det har det varit dåligt med.
I Kvikkjokk med dotter Elina och Mira.
Och Astrid skottar snö.
Mira hålls av moster Astrid. Trots barnens magsjuka var det mysiga dagar.
Minus 32. Åkte på en tur efter toppfågel med kamraten Henrik Lindvall, men inga fåglar gick att se. Möjligen visar subtila tecken att en fågel mellanlandat på bildens tall och sen flugit vidare,
Henrik Lindvall med muskedunder på ryggen. Vi skidade nära sex kilometer i rejält lös snö. Men skidorna gjorda av Bo Östergren i Jokkmokk, flöt bra. Med Tegsnäs hade det inte funkat!
I skymningen var det troligen närmare 35 minusgrader.
Kallt landskap efter kvikkjokksvägen.
På högre höjder sopar ljumma vindar bort snön från skogen.

Härliga februari väntar med marknaden som startar den tredje med insatser av både EOS 5:an och videon. Sen mycket skidåkning med pulka. Återkommer!

Skogstur och extraknäck

Astrid dagen innan vi drog till skogs

Kontrasterna i livet är extrema för tillfället.

Vid tre-tiden på morgonen. Kåtan uppställd vid Tjierkimnabben vid Gárásj

Från frilansande och insamlande av bilder, film och textmaterial från skogar och fjäll till ett ”riktigt” arbete.

Jarre vid Gárásj
Lingonblad i bränd rot
Koordinater präglade på platta fastspikad på stolpe vid tälplatsen. Är det någon som vet varför?
Älgbetade sälgar på väg upp på den markanta knölen Tjierkimnabben
Astrid spelar munspel och Åsa studerar bilder på toppen av Tjierkimnabbe.
Ráddná snart fyra månader

Jobbar nu åt företaget Jokkmokks Allmek med att montera ner och forsla bort transportörer, elmotorer, gångbanor, med mera på Jokkmokks Värmeverk. En rolig syssla i ett par veckor med trevliga arbetskamrater, vilket känns lite ovant för en ensamvarg. Och att ha en lön! Behövs i bistra tider. Kolla in min nuvarande vardag här: http://www.youtube.com/watch?v=HuVbJtQUiXo