Etikettarkiv: näring

Inga gruvor i Dricksvattenutredningen

DricksvattenutredningenDen 25 april tog landsbygdsminister Sven-Erik Bucht emot Dricksvattenutredningen av den särskilde utredaren Gunnar Holmgren.
I den video som finns av överlämnandet berättar Bucht att regeringen 2014 i sin regeringsförklaring anförde att:
”Regeringen kommer att genomföra flertal förebyggande åtgärder för att skydda våra värdefulla dricksvattentäkter. Utredningen är ett viktigt underlag i det arbetet.”

Men i utredningen finns inte ett ord om gruvors inverkan. Gruvors läckage. Gruvors förgiftning av vårt vatten.

Jag skickade därför ett mejl i relativt höggradig affekt till statsrådsberedningen, som följer här:

Hej!

Gruvor, i synnerhet de som är gamla och nedlagda, läcker konstant gifter i form av tungmetaller till yt- och grundvatten. Som exempel kan nämnas silver- och blygruvan i Nasafjäll i sydvästliga Norrbottens län som var i drift på 1600-talet. Här finns varningssyltar i bäcken nedströms gruvan som varnar om att vattnet är otjänligt att dricka.

Första gruvan i Malmfälten, Nautanen vid Malmberget, läcker 200 kilo koppar per år.

Alla nedlagda sulfidmalmsgruvor kring Malå läcker gifter. Malåbor som under en varm sommardag vistas i skogarna passar sig från att dricka vattnet från vissa bäckar.

Också gruvor som är i drift läcker och förgiftar vattnet. Bland andra Aitik som läcker flera hundra kilo tungmetaller varje år.

Gruvor torde utgöra bland de allra värsta hoten mot ett rent vatten. Ändå finns inte en rad att läsa om gruvors påverkan i den Vattenutredning som i april i år överlämnades till landsbygdsminister Bucht.

Det är skandal.

Med vänliga hälsningar

Tor L. Tuorda, fristående gruvexpert. 

På den frusna videobilden från överlämningen av utredningen möter Gunnar Holmgren inte minister Buchts blick. I den galna övertro till gruvor som Bucht och många andra  svenska potentater hyst i flera hundra år skulle jag inte bli det minsta förvånad om ministern gett utredarna direktiv:
– Nämn inte gruvorna i utredningen!

Dricksvattenutredningen

Rekreation med familjen norr om Kvikkjokk

Nils och Åsa vid eld vid stugan i ÄnokÄntligen är familjen samlade i pappas stuga i Änok. Nils matar pinnar i en eld och Åsa finns som backup så att han  inte halkar in i brasan med plastkläderna. I fonden tronar titanmalmskroppen i berget Ruovddevárre. Att berget ligger inne i världsarvet Laponia hindrar tyvärr inte exploatörer för att prospektera fyndigheten.
Pinkastaren Nild med backupÅsa och Nils vid eldFan, skriver han om gruvor nu igen, kanske ni tänker. Överdriver han inte nu. Måste det typ alltid finnas nåt negativt i blogginläggen.  Beowulf Mining har ju dragit sig tillbaka från sin inmutning Ruotevare nr 1. Det finns inget hot, ingen fara. Är karln paranoid?

Ja visst är det så. Jag skulle ljuga om jag inte nämner det jag känner och är rädd för.  Det finns inom mig hela tiden. Hotet mot denna hjärtats plats där jag präglats, vuxit upp, där mina förfäder färdats som jägare, fiskare, renskötare, sedan urminnes tider. Där småbrukens slåttermän och räfskvinnor trampat. Sprängs Ruovddevárre förstörs hela naturen. Blir som ett hjärtstick. Hur fan ska jag kunna nonchalera detta horribla hot. Hur kan jag förtränga, eller lita på myndigheterna, lita på att det inte är någon fara. Bergsstaten kan när som helst förnya tillståndet för Beowulf eller någon annan av världens lycksökare.  Jag är inte paranoid, bara realist.
Astrid tecknarStundtals finns inte Hotet i mitt inre. När Astrid sitter och tecknar, Nils åker pulka eller som sagt är euforisk över elden och alla pinnar och kottar som åker in i flammorna. Det är tur att de finns, barnen 🙂
Brasa och Änokstugan

Gruvhotet kvar i Jokkmokk

Blockad i Gállok (Kallak) mot provbrytning rivs med hjälp av pI detta inlägg bryr jag mig inte om att skriva så mycket själv. Jag länkar hellre till andra skribenter som beskrivit den aktuella situationen om gruva eller inte i Gállok, Kallak, samt Matti Holmgrens uppmaning. Skriv du också!
Alla har rätt att yttra sig inför ett beslut och ditt yttrande diarieförs. Ingen kan i efterhand komma och säga att de inget visste….

Igår skickade jag brev till olika regeringsdepartement där jag citerade den ypperligt pålästa författaren och journalisten Arne Müllers text på hans fb-grupp Norrlandsparadoxen. Läs och förundras du också…

”Det har varit svårt att sluta fundera över planerna på en gruva i Kallak efter det jag skrev igår om ett inlägg på näringslivssajten Redeye som förutspår att ett regeringsbeslut om tillståndet för en gruva är nära företstående. En viktig fråga är hur regeringen, om den säger ja till gruvan, ska motivera att gruvan kan bli lönsam. Lagen säger nämligen att ett villkor för ett tillstånd att starta en gruva är att det ska vara rimligt att tro att den ska kunna startas och vara lönsam någon gång under de 25 år som tillståndet är giltigt. Men hur detta villkor ska uppfyllas när det gäller Kallak är långt ifrån självklart.

Som jag tidigare har konstaterat så finns det stora likheter mellan Kallak och Northland Resources projekt i Kaunsivaara. Det handlar i nuläget om en inte märkvärdigt stor järnmalmsfyndighet, med inte anmärkningsvärt hög järnhalt, men där slutprodukten blir ett högkvalitativt järnmalmskoncentrat. För båda projekten är logistiken i utgångsläget minst sagt komplicerad. I dagsläget finns det en smal landsväg, som inte är avpassad för malmtransporter, ner till Jokkmokk, än något större landsväg till Gällivare, där det går att lasta om till malmbanan.

Med likartade förutsättningar gjorde gruvan i Kaunisvaara jätteförluster även vid ett järnmalmspris på över 100 dollar ton. Det är ändå i ett längre historiskt perspektiv ett extremt högt pris. För att vara maximalt snäll har jag räknat fram ett snittpris under de senaste tio åren, d v s den period när järnmalmspriset sköt iväg till nivåer som det inte varit i närheten av i modern tid. Då får man ett snittpris på 91 dollar per ton (räknat på decemberpriset respektive år).

Även vid denna höga prisnivå så är det inte självklart att Kallak skulle bli lönsamt, särskilt inte om man räknar med att bolaget ska vara med och betala för en upprustning av infrastrukturen, lösa de problem för rennäringen som skapas genom gruvan och se till att dammsäkerheten ligger på en extremt hög nivå, med tanke på att avfallsdammen kommer att ligga i anslutning till ett kraftverksmagasin.

En förutsättning för att det ska vara rimligt att anta att projektet kommer att bli lönsamt är alltså en ny råvaruboom med snabbt stigande efterfrågan på järnmalm och därmed långsiktigt stigande priser. Men här kommer nästa komplikation. Det är extremt svårt att se hur en ny boom för järnmalmen ska gå att förena med de mål för utsläppsminskningar som är nödvändiga för att klimatförändringarna ska hållas på en någorlunda hanterlig nivå.
Varför kan jag påstå det? Stålframställning är den industriproduktion som orsakar de största koldioxidutsläppen (Drygt 5% av alla av människan orsakade koldioxidutsläpp). Det största användningsområdet är byggande. Där används den som regel tillsammans med stora mängder cement, som är den industriprodukt som orsakar näst mest utsläpp (drygt 4% av de totala utsläppen). Det betyder att en ny boom för järnmalmen står i skarp konflikt med de mål om utsläppsminskningar som är nödvändiga för att klimatförändringarna ska bli någorlunda hanterliga.

Här finns en parallell till det som många forskare redan påpekat när det gäller värdet på världens olje- och gastillgångar. Deras värde kommer att falla dramatiskt eftersom det kommer att vara oförenligt med klimatmålen att utvinna mer än en mindre del av de fyndigheter som är kartlagda. Om CO2-utsläppen ska minska i snabb takt kommer även järnmalmspriserna och därmed värdet på existerande fyndigheter att minska. Det innebär inte att all järnmalmsbrytning kommer att upphöra, men en mycket mer stram hushållning med järnmalm kommer att vara nödvändig om klimatmålen ska nås.

Om regeringen skulle säga ja till en gruva i Kallak är det alltså rimligt att begära att två frågor kring projektets ekonomi besvaras i motiveringen till beslutet:
*Vad är det som talar för att kostnaderna för att producera järnmalm skulle bli väsentligt lägre i Kallak än vid Northland Resources gruva i Kaunisvaara, som gick i konkurs trots höga järnmalmspriser?
*Hur kan en brytning av en järnmalmsfyndighet som Kallak förenas med de globala klimatmålen?

 

Klimathotet

Tarradalen.
För 20 år sedan
tänkte jag skriva en artikel om de tydliga förändringar i väder, före, isförhållanden, med mera, som jag under mina 20 år som jägare, fiskare och naturfotograf lagt märke till i skogar och på fjäll.

Då fanns inget forum där jag kunde publicera en sådan artikel. Klimatforskarna käbblade förvisso om upphovet till de förändringar i klimatet som de uppmärksammat, så visst kom någon skildring i media då och då, men de handlade bara om just det. Klimatforskarnas käbbel.

Gulvit renlav, stapelföda för renar på vintern
Någon seriös belysning
gjordes inte. Väderberoende människor som ägnade merparten av sitt liv utomhus var inte tillräckligt intressanta att intervjua. Ingen renskötare, naturbevakare, bonde, naturfotograf eller yrkesfiskare. Frågan fanns knappt.

Idag är klimathotet inget hot längre. Det är här. Det är en realitet som bara blir värre och värre. Visst kan klimatförändringarna bromsas in, men bromssträckan löper över flera decennier, så segheten i klimatsystemet gör att mycket elände hinner inträffa innan världen lärt sig leva mer hållbart. Arctis is lär hinna smälta, flera orkaner kommer att skörda mängder av människoliv och bidra till enorm materiell förstörelse. Länder kommer översvämmas.

I Kvikkjokk har jag för min och min familjs försörjning filmat, fiskat och jagat under stora delar av senhösten.  Kvikkjokksälven (Gamájåhå och Darrhaädno) blev farbar för cirka tio dagar sedan. Men isen bröts upp av värme och regn och är nu (den 12 november) alltför svag för att kunna färdas på.

Isläggningen är således nära nog en månad senare än vanligt. Förfallotiden, då det varken går att ta sig över vattendraget med båt, till fots, med skidor eller skoter, är mer långdragen än vad den någonsin varit. Människor och djur är strandsatta.

Regnet som tidigare i november föll rikligt har skapat ett islager närmast marken. Lämlar, andra smågnagare och ugglor dör. I ett naturligt tillstånd är området närmast marken annars en fluffig levnadsmiljö för smågnagarna, med mat i överflöd. Tyvärr har de tre-fyra-åriga cyklerna av detta naturliga tillstånd avbrutits. Jag kommer ihåg när jag själv fick uppleva ett riktigt lämmelår. Det var 1967. Förvisso var det bra också 1976-77, något år på 1980-talet, 2001 (då jag med min son Anton såg tolv valpar i en lya i det klassiska fjällrävslandet) och i år. Lämmelåren är dock aldrig lika stora som på 1960-talet, eller 1970-talet och dessförinnan, då fjällugglorna förmådde häcka i stort antal i Badjelánnda och fjällrävarna fick många valpar i de flesta av de kända lyorna.

Ren betar marklavar.

För renarna har denna flera decennier långa period där regn faller på senhösten gjort att betet blivit låst. Islagret gör också att renen inte kan lukta sig till de marklavar de har som stapelföda under vintern. Därför, vilket har blivit mer regel än undantag, måste renskötarna stödutfodra renarna. Ett besvärligt och dyrt projekt som renarna inte mår lika bra av som att själva få gräva och beta renlav naturligt.

Vädret är lynnigare, väderomslagen snabbare och stormarna mer våldsamma än tidigare. I december 2001 drog en tromb över Kvikkjokk och Änok och vräkte omkull tusentals träd. Vädret är också svårare att förutse för SMHI och andra vädertjänster. Att kunna tyda vilket väder det blir fem dygn framåt, går sällan. Nederbördsmängderna är större och vattenföringen efter snösmältningen svårare att förutsäga. Risken är uppenbar att exempelvis Vattenfalls och SMHI:s analyser inte når upp till de verkliga mängder vatten som ett stört klimat förmår frambringa. Påbyggnaderna på vattenkraftsdammar och framför allt gruvdammar kommer sannolikt inte att räcka. Haverier av dammar kommer att bli allt vanligare.

Storm
Det finns fler exempel på nuvarande och kommande effekter av ett uppvärmt klimat, men jag nöjer mig med ovanstående.
Klart är i alla fall att läget är allvarligt. Trots denna kunskap agerar inte världens länder nog kraftfullt.

I Sverige far tomtägare runt på sina golfplansliknande gräsmattor med åkgräsklippare, handjagare och trimrar. Folk okynneskör bilar, fyrhjulingar, mopeder, motorcyklar, snöskotrar, båtar, vattenskotrar och allt annat som har en motor i sig och i november flyger man till Thailand. Det har blivit en livsstil och mänsklig rättighet. Egentligen skiter de flesta människor i vilka utsläpp de ger ifrån sig. Någon annan ska lösa problemet, men tyvärr finns ingen annan.

En allvarlig ödesfråga som jag under de senaste åren blivit väl bekant med är gruvnäringen. Samma sak här. Regering och riksdag struntar i effekterna av denna extremt omhuldade och skitiga näring. Övertron till att mineralerna och Minerallagen ska lösa allt är lika stark idag som under 1500-talet. Dumheten och kortsiktigheten har inga gränser. Att till exempel Aitik koppargruva utanför Gällivare per år släpper ut lika mycket koldioxid som 17 000 medelstora bilar som var och en kör 2 000 mil, är en icke-fråga – trots klimatförändringarna.

Gruvtruck i Aitik lossar 332 ton gråberg på deponi vid dagbrottet.
Gruvtruck i Aitik lossar 332 ton gråberg på deponi vid dagbrottet. 

Helst ska gruvorna stimuleras ännu mera och det ska skapas många fler dagbrott av Aitiks kaliber istället för att återbruka de redan uppbrutna metallerna. Ett återbruk som mycket väl kan täcka hela världens behov.

Klimatmötet COP21 i Paris får inte bli ännu ett ordbajsande fiasko av en radda bekväma och fega politiker. Jag ska resa dit och tillsammans med många fler försöka påverka händelseutvecklingen. Nu krävs handling. Om inte världens politiker kan agera måste vi andra göra det.

Klimatstafetten Run For Your Life har startat från Kiruna med målet Paris den 29 november.

Häng med!
Här kan du följa löparna i realtid.

 

Gruvpolitikens kortsynta cynism

Sarvar Valle

Järnmalmsgruvorna utanför Pajala som Northland Resources driver ville spränga upp all järnmalm som fanns i det området med lastbilar i skytteltrafik till omlastningsstationen till malmbanan vid Svappavaara.
LKAB’s gruva i Kiruna transporterar varje dygn tio tåg med järnmalm till Narvik med obegripliga 6 200 ton malm per tågset.
Från Vitåfors, Malmberget, går fem tågset per dygn till Luleå.

Men de befintliga gruvorna räcker inte.
Därför öppnar LKAB två nya gruvor vid Svappavaara, där LKAB deponerar sprängsten från dagbrottet vid Mertainen på ett område med urskog, trots att det finns alternativa platser.

I Gállok, Gállak, Kallak fem mil väster om Jokkmokk vill industri och regering att det också ska brytas järnmalm. Hela malmkroppen ska sprängas upp. 15 år säger de att det ska ta.

All malm som finns ska upp så fort som det bara går, och göras pengar av.

Regeringens högsta önskan är att det från nuvarande 16 gruvor i landet blir 31 gruvor 2020 och 47 gruvor 2030.

Det finns ingen tanke på de generationer som kommer efter oss.

Finns ingen tanke på hur våra barn, barnbarn, barnbarnsbarn ska försörja sina behov av järn och andra metaller. Eller var de ska hitta de metallerna.

Mest troligt blir det väl dem som får återbruka det som går i soptippar – det som nuvarande generationer kastat bort – det som finns i uttjänt infrastruktur, under städer, osv.

Det är en sådan sagolik dumhet, sådan kortsynt cynism och arrogans, sådan egoism.

Hela gruvpolitiken agerar som om det från yttre rymden skulle tillföras nya malmkroppar till de redan bortsprängda.

Men det som finns det finns.

När malmen är uppbruten är den slut.

Och ändå använder gruvlobbyn begreppet hållbarhet. ”Vi strävar efter en hållbar gruvindustri.”

Det säger till och med näringsministern Annie Lööf.

Hur är det ställt?

Marie Persson är Årets Västerbottning

Marie Persson med banderoll i Tärnaby, under överlämnadet av budkaveln.

Det roligaste som har hänt i gruvkampen till dags dato. Marie Persson från Tärnaby har blivit utsedd till Årets Västerbottning!
http://www.vk.se/771650/maries-kamp-for-fjallnaturen-har-vant-opinionen
En värdigare vinnare finns inte!
Marie Persson

Med över hälften av rösterna slog hon ut bland andra det forna skidesset Anja Pärson.

Marie Persson i Tärnaby med budkaveln studeras av dottern Freja.
Marie Persson i Tärnaby med budkaveln studeras av dottern Freja.

 

Marie Persson ilar runt i sitt kök. Tv. Sigrid Stångberg, Cecilia Lundin från nätverket Inga gruvor i Jokkmokk, Maries man Anders Östergren skymtar bakom sin bror Oskar Östergren.
Marie Persson ilar runt i sitt kök före bildvisning och middag i samband med överlämnandet av budkaveln. Till vänster: Sigrid Stångberg, Cecilia Lundin från nätverket Inga gruvor i Jokkmokk, Maries man Anders Östergren skymtar bakom sin bror Oskar Östergren som ordnar till bildvisningsduk.
Marie visar bilder och berättar i sitt hem om hotet mot Umeälven.
Marie visar bilder och berättar i sitt hem om hotet mot Umeälven.

 

 

 

 

Gruvmotståndet växer

Det är fantastiskt roligt att uppleva hur allt fler människor från hela landet sluter upp i kritiken mot nya gruvor. Detta i en tid när regeringen med all sin makt gör allt för att så många utländska företag som möjligt att under kortast möjliga tid ska kunna exploatera sönder det här landet. Roligt också att Urbergsgruppen sett dagens ljus och det nya samarbetet Ojnare – Sápmi.

Läs Urbergsgruppens Richard Hellgrens förträffliga artikel: http://www.newsmill.se/node/47299

Samiska spår vid Randijaur

De områden där Beowult Mining bäddar för intresserade köpare från varhelst i världen att bryta järn- och koppar i storskaliga dagbrott ligger i ett gammalt samiskt kulturland. Inget svenskt gammalt kulturland, eller engelskt. Tyvärr är de flesta spåren dränkta av Parkijaurmagasinet.

Söder om Rádnávrre är spåren efter samisk kultur rikligare. På ett gigantiskt stort område pågår undersökningar efter koppar.

Mitt tal på Jokkmokks marknad 2012

Jag heter Tor Lundberg. Jag har mina rötter högst upp i Lilla lule älvdal, i Njavve och Kvikkjokk. Idag bor jag en stor del av tiden i Randijaur, eller Ráddnávrre som är byns ursprungliga, samiska namn. Från Randijaur är det bara några kilometer till det område där Beowulf mining vill bryta malm. Men här, nära Randijaur, ligger också berget Átjek, med utsikt mot världsarvet Laponia bara fem mil bort. På toppen av Átjek får man en försmak av världsarvet. Här växer rikligt med fjällnejlikor, något som Linné missade när han passerade på sin lappländska resa.

Átjek betyder åska på lulesamiska. Ett kraftfullt namn. Många arkeologiska spår har hittats vid berget, som visar att samer har verkat här i tusentals år. Granne med Átjek ligger berget Boahttsunoaivve, renens huvud. Renen benämns sällan, konstigt nog, bland de samiska ortnamnen. Men också det visar på områdets dignitet.
För drygt 100 år sedan levde en släkting till mig vid en sjö nära Boahttsunoaivve.

Byn Fagerlund och Boahttsunoajvve, med berget Jámijvárasj till höger, det land vid Randijaur drygt fyra mil väster om Jokkmokk, som Beowolf Mining vill göra dagbrott i.

Han hette Pav-Lasse Tuorda. Efter forskningsresan med Nordenskiöld till Grönland, där han och en annan jokkmokkssame, Anders Rassa, skidrade nära 60 mil för att undersöka om Grönlands inre var isfritt, förlorade han större delen av sin renhjord i en lavin. Läs artikel i NSD Resten av renarna tog vargen och renpesten. Han tvingades då livnära sig på fiske.

Stäven av båt fotograferad igår 7 februari 2012. Båten ligger vid Stainas. Pav-Lasse Tuordas fiskesjö.

Han, generationerna före honom, generationerna efter honom, visar att även om naturens krafter kan ställa till det för oss, så är det likväl också naturen som räddar oss när saker och ting ställs på sin spets. Naturen mäktar med att försörja människor, också i ett långt perspektiv. Troligen BARA i ett långt perspektiv, i en takt där resurserna hinner förnyas.

Men nu handlar det om att börja ta av naturresurser som aldrig förnyas. Och då är det urgamla kulturlandet hotat. Exploatörerna utifrån anser sig ha rätt att ta malm ur berglanden, spränga, skövla och förgifta. Det är inget nytt i Jokkmokk. Under 1600-talet bröts silvermalm i jokkmokksfjällen, i det nuvarande Laponia. Samerna tvingades att köra ner malmen till smälthyttan i Kvikkjokk med sina renar. De flydde från tvånget och området blev tomt på samer.
I Jokkmokks kommun har vi sett älvar dämmas och skogar skövlas. Men vi har åtminstone varit förskonade från gruvdrift i nästan 400 år. Men nu upprepas mönstret. Samma arroganta kolonialism som visar sitt fula, omänskliga tryne. Det i ett land som anser sig gå i bräschen för de svaga och förtryckta i andra länder, men som struntar både i sitt eget urfolk och ättlingarna till de nybyggare som lockades hit med förmåner när Norrland skulle koloniseras.

Ett dagbrott av samma storlek som Aitik ger enorma konsekvenser. Buller dygnet runt, sprängsalvor, skyddszoner, damm, trafik, övergödning, förgiftning av vattendrag. Infrastrukturen som ska byggas upp med järnväg genom skogar och myrland. Det handlar om en extremt stor förstörelse av naturen.
Men Kallak är bara början. Jag är förvissad om att järnmalmen i Kallak bara är ett alibi för att, utan alltför stort motstånd, också kunna bygga tågräls till bolagets fyra stora kopparfyndigheter. Det är kopparn Beowulf egentligen vill åt. Då kan vi verkligen säga adjö till både natur och kultur.

Åsa Persson, Bergmästare, på seminariet Framtidens Gruv- och Mineralindustri på Grand Hotel i Stockholm den 20 januari 2012.

Jokkmokks kommun vill lansera sig som ett samiskt varumärke. Då borde man rimligen börja med att försöka hitta framtidens arbetstillfällen genom satsningar inom den samiska världen, inom utbildningen, jakten, fisket, renskötseln, slöjden, språket och konsten.

Barbro Poggats intervjuas vid sina symbolladdade målningar.

Till sist vill jag tacka alla er som trotsat kylan idag och slutit upp till den här manifestationen. YouTube-klipp Jag vill också tacka alla andra som på ett eller annat sätt jobbat för eller visat sitt stöd i jobbet mot gruvorna. Att kunna samarbeta, renägare, andra samer, markägare, fritidshusägare, miljökämpar och andra när det väl gäller, är både en fråga om ömsesidig respekt och solidaritet, och att bli starkare.
Tack!Bilden ovan visar utställningen What Local People? på Jokkmokks marknad. Den visar människor som på ett eller annat sätt drabbas av gruvplanerna i Kallak, fem mil väster om Jokkmokk. Fotoutställningen är ett sätt att visa på det gruvmotstånd som finns. Utställningen tillkom som en motreaktion på en internationell konferens för gruvnäringen i Stockholm. Där redogjorde representanter för Beowulf mining för sina planer på brytning av järnmalm i dagbrott vid Randijaur/Fagerlund/Björkholmen. När styrelseordföranden Clive Sinclair-Poulton får frågan om vad lokalbefolkningen säger visar han arrogant en bild på ett kalhygge och säger: ”What local people?” Clive Sinclair-Poultons uttalande finns dokumenterat i en webbsändning på http://korta.nu/whatlocal.
För att råda bot på Beowulf minings missuppfattning att inga lokala invånare finns i området, visar Inga gruvor i Jokkmokk upp några av alla dem som både finns och faktiskt skyr tanken på en gruva i Kallak, som gruvbolaget valt att kalla malmfyndigheten.

Mer information om hot av gruvor vid Jokkmokk och övriga Sápmi hittas på: https://www.facebook.com/groups/ingagruvor/  https://www.facebook.com/groups/stoppagruvan/ Den fylligaste och mest aktuella finns dock i tidningen Samefolkets senaste nummer Samefolket

Klicka här och tyck till om bloggen!

http://intressant.se/intressant

 

 

Sverige är den globala gruvnäringens jultomte

Hundraårig kalk och skiffergruva vid Hunneberg i Västergötland.

I över hundra år har Staten finansierat undersökningar om var landets brytvärda metaller finns att utvinna. Geologer, säsongsanställda och flygare samlade in mineralprover och utförde mätningar. I stort sett hela landet karterades. 100 000 dokument i form av dagböcker, prospekteringsrapporter och kartor dokumenterar fyndigheterna. Och 370 mil borrkärnor, största samlingen i världen. Alltihop bekostat av de skattemedel som vanliga svenska medborgare jobbat ihop.

Mineraler…

I och med den minerallag som kom 1992 släppte regeringen Bildt, i sann nyliberal anda, all denna information fri och väkomnade varmt alla världens gruvbolag till Sverige för prospektering och brytning. Nära ett tusental malmletare per år, de flesta utländska, får all tänkbar behövlig service för att söka information och analysera malmprover på SGU (Sveriges Geologiska undersökningar) i Malå. Gratis.

Kvarlämnade verktyg på Silbbátjåhkkå i Padjelanta nationalpark.

Världens äldsta borrkärna borrades upp 1896 på Ruovddevárre vid Kvikkjokk. Den visar att berget innehöll järnmalm och titan. Ett faktum som gjorde att Staten stakade ut en järnväg genom Tjuoldavágge, genom Badjelánnda, till närmsta norska isfria fjord. Lyckligtvis blev varken brytning eller järnväg verklighet den gången, men hotet av en storskalig exploatering finns fortfarande kvar. Detta från samma gruvbolag som vill bryta järnmalm vid Randijaur – som fått Statens välsignelse att i vilken gång i ordningen det nu är, provborra detta anrika malmberg. På gruvbolaget Beowolf Minings hemsida torgförs Ruovddevárre som flaggskeppet.

Karta över Beowolf Minings planer för Ruovddevárre en dryg mil norr om Kvikkjokkk.

Att fyndigheten ligger i Laponia, Lapplands värdsarv, grämer dem.

Denna silver- och blygruva från 1661 ligger också i Laponia, närmare bestämt på Silbbátjåhkkå i Badjelánnda. Men i och med att den ligger i en nationalpark är tydligen skyddet för starkt också för Bergmästaren på Bergsstaten för att bevilja brytningstillstånd. Säkerligen finns mycket silver kvar här i berget…

Malmletarna tycker Sverige är unikt som helt fritt ger ifrån sig sådan värdefull och lättillgänglig information. Så kan utländska gruvbolag etablera sig i Sverige och suga ut allt som går. När malmen är slut och ingenting mer går att göra pengar på far de hem igen. Lämnar ett ödelagt landskap med frigjorda tungmetaller och läckande slamdammar efter sig. Och besvikna människor som låst upp sig på gruvorten. Förutom några jobb under en begränsad tid, vad tjänar Sverige långsiktigt? I Norrbotten finns redan två stora järnmalmsgruvor och ytterligare en är på gång i Pajala. För dem som vill tjäna stora pengar går det bra att pendla dit, och ha kvar en gruvfri Jokkmokks kommun.

Fotograf fotograferar Gropen i Malmberget, innan den började fyllas igen med gråberg. Nya gropar lär dock komma till…