Etikettarkiv: muddus

Sveaskogs kalhygge vid Muttos, Laponia

Det är skillnad på kalhygge och kalhygge…
Vid ingången till Muddus nationalpark städar Sveaskog bort gammal dårskap. För några decennier sedan såg hygget ut precis så här, så planterade skogsbolaget det kanadensiska och snabbväxande tallträdslaget Pinus Contorta på hygget. I stort sett alla marklevande arter kvävdes av planteringen, också renbetet försvann. Contortan växte snabbt, men plantagen säckade med tiden ihop av snötrycket. Den kanadensiska tallen blev också en självföryngrande invasiv art inne i nationalparken. Sveaskog sanerade därför bort det främmande, och för detta klimat inte anpassade trädslaget, och planerade istället svensk tall på hygget. En positiv åtgärd. Dock blir hygget ingen skog utan ännu en tallåker. Om man på allvar ska restaurera den gamla skogen krävs att fröerna tas från trakten och att skogsbolagen låter vindfällen ligga och bränderna rasa. Då kanske det tar tusen år tills det blir en ny urskogsartad skog.
Öster om Muttos finns gigantiska contortaplanteringar som sträcker sig till parkgränsen. Också dessa plantager måste bort om man menar allvar med att förhindra spridning och självföryngring.

Gjorde ACE att renkalven dog i Muttos?

När jag vandrade i Muttos mellan Måskosgårsså och Muddusagahtjaldak låg en död renkalv på stigen. Den var helt orörd av rovdjur och hade fosterhinnan kvar över en del av kroppen. Troligen har vajan hastigt blivit skrämd av något och kastat kalven. Enligt en renskötare som jag träffade på vandringen och nämnde det här för berättade att vajorna brukar slita bort fosterhinnan och slicka kalven fastän den är döfödd. Att de blir desperata och gör allt för att få liv i den. Men inte med denna kalv.

Jag upptäckte kalven den 31 maj. Då pågick flygövningen ACE, Arctic Challenge Exercise, och hade så gjort sedan den 22 maj – mitt under renarnas kalvningstid. Det mullrade mer eller mindre konstant i lufthavet och ibland brakade det till när stridsplanen kom ner på lägre höjder. Jokkmokksförfattaren och konstnären Hans Anderson citerades i en artikeln i DN 1992 om en flygövning när han besökte nationalparken med en skolklass:
Mitt i denna tystnad kommer så Viggen hasande över trädtopparna och släpper ned sitt helvetesdån, som en säck sten över en. Oförberedd som man är blir man vettskrämd och framför allt förbannad.

Och nutida flygmaskiner har ett ännu värre helvetesdån. Kanske det bidrog till kalvens död?

Contortan kommer att invadera nationalparken

Inplanteringen av contorta
i Sverige började i liten skala på 1920-talet. Under 1970-talet utvidgades experimentet och 2011 fanns omkring 600 000 hektar med contortaplanteringar.
Den allra första försöksplanteringen av contorta i Sverige genomfördes 1928 i Korsele utanför Dorotea. Stormen Hilde fällde till stora delar detta bestånd.
(Källa: Wikipedia)

Vid nationalparken Muddus

finns stora arealer med contortaplanteringar.

(c) Tor Lundberg Tuorda
Denna vederstyggliga turbotall
med sina kromosomvindlande blanka stammar, som inte är anpassad till att planteras norr om polcirkeln, som inte tål snömängderna, som inte duger att såga bräder och plank av och som kväver all markvegetation och förhindrar renskötseln.

Contortaplantage vid Muttos.
Contortaplantage vid Muttos.

Det är verkligen en gåta
hur korkade skogsbruket varit som i så stor skala låtit markerna besudlas av denna snabbväxande nordamerikanska tall. Hade det inte räckt med testodlingen 1928 och sedan hade alla förstått att det är inhemsk tall som gäller? Dock fortsätter bland andra SCS med detta vansinniga så kallade skogsbruk än idag. Men i Rans sameby gick SCA rejält på pumpen:

Artikel på SVT:s site
Artikel i tidningen Land
Artikel i Västerbottens-Kuriren

Med vårt allt varmare klimat
är det tyvärr bara en tidsfråga innan också Muttos (Muddus nationalpark) invaderas av contortaplantor.

Mogna contortakottar sprider sitt innehåll till Muttos...
Mogna contortakottar sprider sitt innehåll till Muttos…

Självföryngringar av contorta har konstaterats på Grönfjället (820 m.ö.h.) i Härjedalen.
(Källa: Hushållningssällskapet)

Länsstyrelsen i Norrbotten
har uppmärksammat detta hot och beskriver i sin Bevarandeplan Natura 2000 exempel på verksamheter som skulle kunna påverkas negativt för naturtyper och arter som pekats ut enligt EU:s art- och habitatdirektiv:

Cont_Muddus
Det bästa vore att göra samma sak som de gjorde i Rans sameby. Börja sanera runt Muttos och sedan fortsätta på allt land norr om Polcirkeln.

Tankar i naturen

från Tors Lundbergs presentation

Alla årstider har sitt ljus, sin skönhet.

Höstlövet som till sist fångades av isen gnistrar i årets sista sol.

I midvinterns Muttos når ljuskällan just över skogskanten.

Skärpan i jaktfalkens öga lär mig respekt.

Fjällsipporna vid Darreluoppal lär mig hänsyn.

Det sprudlande rena vattnet lär mig ödmjukhet.

Människan är en del av systemet, eller borde vara det.

Norrsken i Jokkmokk och Muddus

Igår natt var jag ute med bilen och jagade utsnitt för bilder på norrsken. Skruvade upp känsligheten till 800 ASA för att med 10 sekunders exponeringstid någorlunda kunna frysa de rödaktiga ridåer som löpte över himlen, men jag hann inte riktigt med. Abrupt slutade allt och återkom bara lite och sporadiskt. Typiskt. Hoppas på bättre lycka i någon fjäll- eller skogsstuga där man inte störs av gatlyktor och annat artificiellt ljus.
En skidtur i Muttos hanns med idag. Kanonföre. Sjönk inte mer än en decimeter i snön. Mycket förstås tack vare de fantastiska skidorna 3,40 meter långa. Östergrenare, kallas de, och är gjorda med stor omsorg av skidmakare Bo Östergren i Jokkmokk. Dock orkade solen inte genom molnbankarna och det snöade lätt hela dagen. Några bilder blev det i alla fall i det kontrastlösa landskapet. Med film går det bättre att få till bra lågkontrastmotiv än med stillbild. Batterierna fick jag byta stup i kvarten. Dränerades på sin kraft av kylan, var kring minus 25.En lavskrika som på långt avstånd flög planlöst mellan myrgranarna och en lappmes var de enda djur jag såg. Spår efter hare, räv och mård de enda spåren.

Muttos och Glufs-Glufs

Körde efter en riktigt blöt grusväg för ett besök i Muttos. Renar hade som under den intensiva renskötseln samlat sig i Jutsavare. Det var vattensjukt och fruset land bjöd gårdagens tur bjöd på. Inga ugglor eller lavskrikor…? Risken är att alla smågnagare dör av den isiga marken, att renarna får dåligt bete och att tjälen blir tvämetersdjup. Hör just på Naturmorgon i P1 att en person ringer in och berättar att han iakttagit hur ett par olika tjädrar huggit tag i och ätit upp flera lämlar. Radioexperten trodde dock det rörde sig om en enstaka företeelser. Typisk expertanalys – om inte experten själv upplevt samma sak. Är ganska less på sådana mer eller mindre bombastiska förmågor. Det var inte så länge sen en expert fastslog att bland annat järven endast dräpte skadade och svaga renar. Att den främst levde på smågnagare. Renskötare och jägare fnös åt påståendet, som ju senare experter också visade var helt fel. Det måste till en expert. Vanliga folks kunskaper är ingenting värda. Undrar om studenterna fortfarande läser Bertil Haglunds rön? I Muttos var jag mest på jakt efter någon storälg, men det ville sig inte. Plåtade och filmade is istället. Dels en stilla flytande bäck vid Manson, dels högre upp närmare parkeringen vid Suolávrre. Jag sanerade också bort ett getingbo från skithuset. Inte så kul om någon nödig ovetande får en getingsvärm i ansiktet när dörren hastigt öppnas. Spåren efter statens fabulösa nonchalans i förvaltningen av nationalparken som nu också hela värden skyddat i form av världsarv, är helt bedrövlig. Broar saknas, spänger avbrutna och uppruttnade. I Manson håller stugan på att sjunka ner i backen. Inomhus är det riktigt solkigt (inte för att jag bryr mig, men turisterna lär göra det) och den mesta veden för långt kapad så att den inte ryms i kaminen. Bristfällig information som ofta också saknas. Vid parkens ingång från öster, vid Suolávrre, har skyltstolparna ruttnat upp och själva skyltarna har någon turist hakat fast i björkslyet så folk som aldrig besökt parken ska veta var de ska börja sin vandring. Det är ytterligare exempel på usel förvaltning som jag bloggat om tidigare. Detta av en part som i de flesta lägen gör allt för att få mer och mer. Som jätten Glufs-Glufs.

Båtfärd i Muttos

Bra väder, en roddbåt och lite tjurskallighet är det enda som krävs för att besöka Muttos klassiska områden. Enligt allsköns fotoböcker ska man aldrig ta sina konstverk i medljus. Det blir platt, och skuggor från fotografen kan, hemska tid, falla på motivet. I detta självporträtt har jag således gjort allting fel. Dessutom har jag en hemskt ful mössa på mig, åtminstone tycker mina närstående det…I bäcken mellan Muttosluoppal och Muttosjávrre går det inte att mynda. Är tvungen staka för att få kontroll av det som kanske skulle kunna dyka upp framför stäven. Att ro ger båten fart, men om man som fotograf inte ser vad som finns framför båten, vad är det då för vits med farten? Makalöst tjocka partier av näckrosor trasslar in sig i årorna. Jag har aldrig sett större ansamlingar av framför allt vit näckros. Stakar idogt på, och i den mittre delen av bäcken ser jag en älgko som betar. Hon går allt närmare vattudraget. Jag stakar fram sakta och tyst. Så står hon alldeles nära vattnet och äter frenetiskt med steksidan mot mig. Det blåster västifrån så hon känner inte min lukt. Stakar försiktigt vidare och tänker ”vid kröken där framme ska jag ta upp kameran”. Men när jag når kroken, och sikten fram till det ovetande djuret är fritt, och sedan sträcker mig fram efter kameran sakta som en zoombie, ser hon ändå rörelsen i ögonvrån. Tvärhastigt börjar hon trava in mot torråsen som löper längs hela bäcken. Jag hinner bara med att få en sekvens av en livrädd, skenande ko, som också visar små glimtar av kalven som väntat på torrlandet. Kon först och kalven efter. Chockade springer de mot väster och sprutar över bäcken strax söder om Muttosjávrre. De far åt söder, på en kilometers avstånd. Och fortsätter springa. Jag har aldrig sett så rädda älgar! Videobilderna blev inget vidare. Och av stillisar bidde det intet. Far vidare. Blåsten tilltar. Det är soligt och varmt. Jag knogar svettig mot sjön med vinden i ansiktet. Myggfritt ändå! Så småningom framträder den sägenomspunna Muttosjávrre i myrlandet. Stannar för att dricka vid ett bestånd av hög bladvass. Fortsätter att ro. Hela tiden vinden i ansiktet. Som i trans far jag fram över vattnet och missar Häjmmaroavve med flera hundra meter – där jag ju skulle gå iland. Fortsätter västerut längs stranden, med en och annan stenkänning. Den lockande vita strimman skvallrar om sandstrand. Jag far åt det hållet. Den inbjudande visar sig dock vara alltför långt borta i vågorna på södra sidan, jag fortsätter mot Muttosjåhkås inflöde och vattnet väster om där Råtjejåhkå och två andra bäckar kommer ner. Här är det om än ännu rikare av vita näckrosor än innan. Jag skrämmer en sångsvansfamilj. Hannen (eller honan?) flyger upp och landar bland massorna av vita blommor. Funderar hur den alls kan simma bland alla dessa rötter. Förbannar den möjlighet det gav att få den vita i det vita. Den andra föräldern simmar ändå lugnt framför sina fyra gråa telningar mot norr. I en fart så det knakar ror jag förbi dem igenom rosornas sega, slingrande skog av rottrådar. Vill inte störa för mycket. Bäcken svänger mot norr. Jag ser stugan, Arvidsson, på avstånd. Omtalad är den, men jag har ännu inte haft läge att besöka timringen trots att jag tidigare jobbat på länsstyrelsen och haft möjlighet att köra skoter var som helst i nationalparkerna. Stugan visar att den är byggd av en människa som kan timra, som har känslan. Det kanske inte är förre parkvakten Lennart Arvidsson som hållit i bilan, men troligen är det han som gett anvisningar om hur det ska byggas. Den av rödtegel murade spisstocken är smått surrealistisk att möta här mitt i det optimala ödelandet. Kokar makaroner och steker kött på det gamla fotogenköket av märket Primus. Bara det känns som en bedrift, men det funkar bra bara man förvärmt ordentligt och sett till att fotogenbränsle är ifyllt. Lämnar Arvidsson och ror med långa drag genom växter och gäddor. Kastar en blick åt sidan. Är det inte en havsörn som sitter där? Upp med kikaren och mycket riktigt. Örnen sitter på sitt bo på drygt 300 meters avstånd. Trycker ner stativbenen i gyttjan i strandkanten och är beredd på att filma. Bara solen kommer ut från molnen. Filmar en trollslända under väntetiden. Solen sveper värme över myren och den tall där örnen har sitt bo. Filmar, men det känns inte bra. Visserligen har jag inte närmat mig boet och medvetet stört häckningen: varken örnen eller avkomman lär bry sig av min passage. Men hur blir bilderna, av en örn som i en stillbild endast sitter på sitt bo. Jag vill helst ha rovfågeln på vingarna, på jakt! En svår grej att fånga, helst om örnen är vild och jagar renkalv i Badjelánnda eller lekande harr i Muttos… Ror rakt över sjön till den hägrande stranden. Väl framme uppvisar sanden en massa spår efter havsörn, vadare, sångsvan, mink, med flera obestämbara djur. Efter en lång kontlemplation stöter jag ut båten och ror snett över sjön mot det egentligen primära målet, det omtalade Häjmmaroavve. Vinden har mojnat, så den har jag ingen hjälp av. Att i medvinden lättsamt surfa fram över vågorna – vilket jag fantiserat om på uppvägen, fungerar inte. Det blir en kamp också nu, i sidvinden. Kommer till den hemskt steniga stranden nedanför boplatsen. Bara vaga spår kan skönjas av hur folket här flyttat stenar och gjort en egentligen ganska urschlig båtlänning. Kommer till själva vallen ett par hundra meter från stranden. Hur kan denna lilla lilla vall kunnat försörja kreatur för att i sin tur ge människor mat? 100×60 meter är kanske att ta i när man ser den förhållandevis lilla plätten. Kor och häst lär Israel Jakobsson Ramso och hans hustru Maria Helena ändå haft, som var de senast bofasta på 1800-talet. De bör framför allt levt på fiske, men sådana spår går knappt att urskilja. Muren till deras spis finns i alla fall kvar, någon rostig burk, gropar och vallar av obestämbar användning. Spännande lämningar från en flydd tid.

 

 

 

 

Skogstur, naturfjärmning och monster

Fem dygn har det blivit i Muttos där jag fortsatte samla in material till min film om Laponias gammelskogar. Det var ett fantastiskt väder med sångsvanar, havsörnar, fiskgjusar, tranor, hökuggla, sidensvansar, med mera. Men inte en enda turist hade hittills i juli skrivit in sig i Muttosluoppal. Däremot i det hisnande höga fågeltornet till vilket jag klättrade upp i med video- och stillbildskamera och kikare hängande runt halsen och stativet likt en skidskytt fastsatt på ryggen så det inte hakade i på de smala gångbanorna. Jag känner mig trygg som ensam människa i skogen. Vad finns egentligen att vara rädd för? Folk är rädda för björnar, älgar, getingar, humlor, mygg, myrar, skogar, ja snudd på allt naturligt. De flesta människor har utvecklat ett liv utanför naturen och matproduktionen sker i fabriker.

1991 skrev jag in mig i gästboken i Manson-stugorna. Jobbade då på Länsstyrelsen. Det gjorde däremot inte den skogsmänniska som skrivit sitt namn efter mitt. Idag är det han som jobbar på Styret. Då var det rätt så många som vandrade i Muttos, unga som gamla. Och vissa återkom flera gånger.

Det har utvecklats en omfattande naturfjärmning.

Är det så här man ska man uppleva naturen? Var har seden att bygga gigantiska eldstäder kommit ifrån? Scouterna? Och tryggt, vid ett stugläger ska det eldas, som här i Manson.

Framför allt bland hopklumpade människomassor, det är skrämmande. Som i Norge… Efter att jag återvänt till bilen for jag runt till en del av alla de stora ödegårdar som finns östanför nationalparken, som Urtimjaure. Vi de gamla husen fanns ofta moderna sommarstugor uppbyggda med klippta gräsmattor, rabatter och båtar. Men också här, trots kanonväder – inga människor!? Och rekordlite vandrare som besöker Kvikkjokk. Leif Öhman som bor alldeles vid Kvikkjokksvägen här vid Randijaur berättar att alla bussar som åker västöver är tomma. Ibland kan en eller två huvuden sticka upp i bussen. Och extremt få bilar kör. Naturfjärmning också här. Var är nya generationer fjällvandrare? Ungdomarna gör annat. Som de jag smått chockerad stötte på mitt på Messauredammen. Tre bröder från Porsi som gör en musikvideo. Gjorde en kort intervju, ska försöka sälja en grej av deras projekt till någon lokaltidning. Mina kusinbarn kommer i alla fall upp till Kvikkjokk i början av augusti, Terezia, Daniel, Johan och Erik-Amma. Tillsammans med min dotter Elina och son Anton ska vi vandra långt mellan hemliga fiskevatten och ta god tid på oss. Lyckligtvis är då inte de helt borta i skogen!

 

I väntan på ljuset

13-14 juni for jag och dotter Astrid till sör-Stubbá för att en smula från ovan filma Muttos myr- och skogslandskap. Efter en dryg kilometers enkel vandring upp från gällivarevägen (E45) tältade vi på den lilla toppen. Vid stensättningen där någon eldat burkar och anlagt en stenskärm som vindskydd hittade vi en slät tältplats. Milsvid utsikt, men nästan för mycket, för stort. För att få djup i bilderna skulle man trots allt behöva klättra ner något, vilket skulle gå bra bland stenblocken på bergets södra sida. Men det var inte läge för det. Diset och den urschliga kontrasten gjorde det omöjligt att få till några bra bilder. Tre älgar, tre par med sångsvanar och tre renar hittade jag i kikaren på mycket långt avstånd. På närmare håll stenskvätta och lövsångare. Astrid somnade vid elvatiden. Jag avvaktade midnattssolen och solens stigning till över tre på morgonen.

Blåbär och midnattssol.

Hösten blir nog den bästa årstiden för att få till det, tror jag.

Nu inget vidare, med en fadd lövton. Tänker mig granarna bland färgglada höstbjörkar istället...

Möjligen en kallare dag med många stratocumulusmoln. Somnade och sov gott ända till förmiddagen då värmen i tältet blev olidlig. Vi kokade kaffe och choklad, åt mackor med tubost. Sedan for vi gående, klättrande och hasande på upptäcktsfärd. Jag hoppades få se solande ormar och spännande växter. Lingon som bland storstenarna hittat livsrum i en murken björkstubbe, och svällande fruktkroppar på cladonialav blev stillbilder. En jättelik spindel och en fjäril blev film. Och Astrid, naturligtvis…

Muddus i förfallstid

Samlar material till en film om gammelskogarna.

Lågor på sluttningen av Lijnávárre.

I helgen var det dags för en tremilatur i Muttos för att skildra förfallstiden, eller förfallo som den kallas bland uppåtborna. Snö och blött och tungt att gå. Jag var tvungen lämna bilen i byn Urtimjaur och därefter gå, pulsa och plumsa till vägänden vid Tonkaperseet.

Vid byn Urtimjaure.
Solaurevägen...
Självporträtt.

Därefter i det snörika baklandet mot knabbens västreände.

Stubbe efter en lumpad tall från hästdrivningarnas tid. Då ville engelsmännen ha raka senvuxna stockar till sparrar i deras gods och herresäten, nu vill de ta järnmalm vid Kvikkjokk och Randijaur.

Hittade inga bra utsnitt, gick då ner mot myrlandet åt sydväst. Hittade en samisk boplats från tiden när renskötseln var ung med ett flertal arran (härdar), många barktäkter och lavfällda tallar.

Arran i Muttos.
Barktäkt i Muttos.

De cirka 1,60 höga stubbarna visade på desperation för att klara livet på renarna under en speciellt besvärlig djupsnövinter för flera hundra år sedan.

Lavtäkt i Muttos.

Plumsade snö väster om Lijnáhuornnásj. Ju mer landet lutade mot söder desto mer barmark och lättgånget blev det.

Vårbäck.

Styrde över Roavásjáhpe.

Myr i Muttos.

Där stod en stor älgko på nära 400 meter märkligt lugn studerade mig och lyssnade till krasanden i is, frasanden i snö, smackande i gyttja och andra oljud. Hon stod kvar till jag förvunnit in i skogen. Fortsatte till Manson, därefter, till en början, efter stigen  mot solaureparkeringen.

Gran draperad av garnlav.

Dock var det alldeles för mycket snö så jag gick upp mot tallåsarna och följde dem istället. Min vana trogen krafsade jag försiktigt i barken på en av de många hålträden i torrfurorna som jag passerade. Det small till i stammen, fräste och pep och ut stack en mårdhona sitt huvud. Jag riggade filmkameran och fick bra bilder. Tyvärr hanns inte med några bra stillisar.

En mård skymtar...

Vandrade tillbaks till bilen och betraktade hygget som slutar vid parkgränsen. Antingen nationalpark eller kalhygge. Totalskydd eller totalexploatering. Extrema skillnader på ett stegs avstånd.

Lämnad av någon anledning står den gammal och härdig kvar på hygget, omgiven av unga contortatallar som undan för undan dukar under av klimatet och snön.

Vulgohygget är illa nog, men att de beslutande statliga skogsbruksförmågorna besudlat jättehygget med tallplantor av contortamodell är fullödigt vansinne. Tätt, tätt står träden där. Många med avbrutna stammar och många liggande efter marken.

Contortaplantering, en gigantisk flopp i skogsbruket. Björken som ligger kommer från röjning av lövsly. Det hade kanske varit bäst att låta björkarna stå och i stället ta bort contortan?

En mark som för övrigt saknar all annan växtlighet än just krokiga contortatallar som väl bara duger till energiskog. Varför testades inte detta främmande trädslag på en plantering á 10 hektar i typ 40 år för att se hur trädet skulle klara vårt klimat med snörika vintrar? Nej, profiten och kortsiktigheten gjorde att skogsbolagen lät plantera 100 000-tals hektar. Det största fiaskot skogssverige skådat! Ett radikalt grepp vore kanske att hugga ner all contorta till gagn för landets energihunger och plantera inhemska tall- och granplantor istället. Men då gäller det att försöka få SCA att svänga först. Tydligen är de enda skogsbolaget som fortsätter med vansinnet.