Etikettarkiv: matti holmgren

Gruvhotet kvar i Jokkmokk

Blockad i Gállok (Kallak) mot provbrytning rivs med hjälp av pI detta inlägg bryr jag mig inte om att skriva så mycket själv. Jag länkar hellre till andra skribenter som beskrivit den aktuella situationen om gruva eller inte i Gállok, Kallak, samt Matti Holmgrens uppmaning. Skriv du också!
Alla har rätt att yttra sig inför ett beslut och ditt yttrande diarieförs. Ingen kan i efterhand komma och säga att de inget visste….

Igår skickade jag brev till olika regeringsdepartement där jag citerade den ypperligt pålästa författaren och journalisten Arne Müllers text på hans fb-grupp Norrlandsparadoxen. Läs och förundras du också…

”Det har varit svårt att sluta fundera över planerna på en gruva i Kallak efter det jag skrev igår om ett inlägg på näringslivssajten Redeye som förutspår att ett regeringsbeslut om tillståndet för en gruva är nära företstående. En viktig fråga är hur regeringen, om den säger ja till gruvan, ska motivera att gruvan kan bli lönsam. Lagen säger nämligen att ett villkor för ett tillstånd att starta en gruva är att det ska vara rimligt att tro att den ska kunna startas och vara lönsam någon gång under de 25 år som tillståndet är giltigt. Men hur detta villkor ska uppfyllas när det gäller Kallak är långt ifrån självklart.

Som jag tidigare har konstaterat så finns det stora likheter mellan Kallak och Northland Resources projekt i Kaunsivaara. Det handlar i nuläget om en inte märkvärdigt stor järnmalmsfyndighet, med inte anmärkningsvärt hög järnhalt, men där slutprodukten blir ett högkvalitativt järnmalmskoncentrat. För båda projekten är logistiken i utgångsläget minst sagt komplicerad. I dagsläget finns det en smal landsväg, som inte är avpassad för malmtransporter, ner till Jokkmokk, än något större landsväg till Gällivare, där det går att lasta om till malmbanan.

Med likartade förutsättningar gjorde gruvan i Kaunisvaara jätteförluster även vid ett järnmalmspris på över 100 dollar ton. Det är ändå i ett längre historiskt perspektiv ett extremt högt pris. För att vara maximalt snäll har jag räknat fram ett snittpris under de senaste tio åren, d v s den period när järnmalmspriset sköt iväg till nivåer som det inte varit i närheten av i modern tid. Då får man ett snittpris på 91 dollar per ton (räknat på decemberpriset respektive år).

Även vid denna höga prisnivå så är det inte självklart att Kallak skulle bli lönsamt, särskilt inte om man räknar med att bolaget ska vara med och betala för en upprustning av infrastrukturen, lösa de problem för rennäringen som skapas genom gruvan och se till att dammsäkerheten ligger på en extremt hög nivå, med tanke på att avfallsdammen kommer att ligga i anslutning till ett kraftverksmagasin.

En förutsättning för att det ska vara rimligt att anta att projektet kommer att bli lönsamt är alltså en ny råvaruboom med snabbt stigande efterfrågan på järnmalm och därmed långsiktigt stigande priser. Men här kommer nästa komplikation. Det är extremt svårt att se hur en ny boom för järnmalmen ska gå att förena med de mål för utsläppsminskningar som är nödvändiga för att klimatförändringarna ska hållas på en någorlunda hanterlig nivå.
Varför kan jag påstå det? Stålframställning är den industriproduktion som orsakar de största koldioxidutsläppen (Drygt 5% av alla av människan orsakade koldioxidutsläpp). Det största användningsområdet är byggande. Där används den som regel tillsammans med stora mängder cement, som är den industriprodukt som orsakar näst mest utsläpp (drygt 4% av de totala utsläppen). Det betyder att en ny boom för järnmalmen står i skarp konflikt med de mål om utsläppsminskningar som är nödvändiga för att klimatförändringarna ska bli någorlunda hanterliga.

Här finns en parallell till det som många forskare redan påpekat när det gäller värdet på världens olje- och gastillgångar. Deras värde kommer att falla dramatiskt eftersom det kommer att vara oförenligt med klimatmålen att utvinna mer än en mindre del av de fyndigheter som är kartlagda. Om CO2-utsläppen ska minska i snabb takt kommer även järnmalmspriserna och därmed värdet på existerande fyndigheter att minska. Det innebär inte att all järnmalmsbrytning kommer att upphöra, men en mycket mer stram hushållning med järnmalm kommer att vara nödvändig om klimatmålen ska nås.

Om regeringen skulle säga ja till en gruva i Kallak är det alltså rimligt att begära att två frågor kring projektets ekonomi besvaras i motiveringen till beslutet:
*Vad är det som talar för att kostnaderna för att producera järnmalm skulle bli väsentligt lägre i Kallak än vid Northland Resources gruva i Kaunisvaara, som gick i konkurs trots höga järnmalmspriser?
*Hur kan en brytning av en järnmalmsfyndighet som Kallak förenas med de globala klimatmålen?

 

Missilernas makt tvingar folk att flytta

Stridsvagnsmål för robotar i RFN raketskjutfält.

Tårrajaur 1957.

Det kändes mer än hördes. Ett långdraget djupt mullrande. Finporslinet i salsskåpet skallrade, alla byns hundar skällde som galningar och ett mörkt svampformat moln steg på den molnfria himlen väster om byn. Samma modell av moln som över Japan drygt tio år tidigare.

Under regeringen Erlander var Sverige två månader från att producera en egen atombomb. För att studera sprängkraften hos en riktig kärnladdning simulerades först 1/6 av den bomb som amerikanarna släppte över Hiroshima.

FOA, Försvarets forskningsanstalt, ansåg det väglösa och folktomma landet vid Nausta och Udtja sydväst om Jokkmokk vara perfekt för ändamålet.

Foto: Tor Lundberg Tuorda

Problemet var att det inte alls var folktomt.

Foto: Tor Lundberg Tuorda

Förutom alla skogssamer som bodde och verkade i området fanns tre familjer och en ensamstående person bofasta i Nausta. De tre familjerna hade dock flyttat innan militären gjorde allvar av sina planer om att göra byn till bas för bombprovet.

Men en person vägrade att flytta.

Petter Hova Pavasson Pirak hade under många år varit dräng till två nybyggarsöner i Nausta och blev lovad deras gemensamma hemman, med hus och allt, om han tog hand om dem när de blev gamla. Och så blev det. Petter Pirak blev bofast och byggde sig en egen timring. Han var egentligen fjällsame från Sirkas lappby och bror till den berömde författaren, renskötaren och läraren Anta Pirak, som skrev boken Jåhttesáme viessomEn nomad och hans liv. Petter Pirak valde dock skogen och det stationära nybyggarlivet istället för fjället och den nomadiserande tillvaron.
Han tvingades helt sonika bort från sitt hem när FOA tog för sig.

Hela byn jämnades med marken och ett tjugotal byggnader brändes ner,

Hopkrafstade stenar från husgrunder på vallen i byn Nausta.
Hopkrafstade stenar från husgrunder på vallen i byn Nausta.

utom ett par häbbren.

Ett skonat häbbre i Nausta by. Nu Kulturbyggnad.
Ett skonat häbbre i Nausta by. Nu Kulturbyggnad.

Också Petter Piraks timring klarade sig.

Petter Hova Pavasson Pirak står det i folkräkningen, f. 1863, lös dräng, lapp, Tårrajaur.

Det var till Tårrajaur tre mil bort som Petter Pirak tvångsförflyttades.

Bror-Erik Karlsson berättade ett par gånger för mig om hur han var med om att rigga bomben, om de två stridsvagnar och lastbilar som kördes till sprängplatsen. Hur skyddsrum, bunkrar och hus byggdes upp. Hur kaniner placerades på olika avstånd från den gigantiska sprängladdningen. Allt för att undersöka effekterna på döda och levande ting. Också såna som fanns inne i skyddsrummet Ägget.

 

Vid platsen för Sveriges atombomtest.

Det hade väl räckt att studera förödelsen i Japan, kan tyckas. Men Sverige ville göra en egen häftig detonation.

Mitt sista möte med Bror-Erik var när jag tillsammans med skribenten Mats Ottosson gjorde ett reportage från det 210 kvadratkilometer stora militärområdet där det råder tillträdesförbud.

Bror-Erik Karlsson vi kratern av bomben.
Bror-Erik Karlsson vid kratern efter jättebomben.

Men innan Liza Marklund för Expressen uppmärksammade bombprovet på 1980-talet var saken helt nedtystad. Bror-Erik, och alla som jobbade med provet, tvingades underteckna ett tysthetslöfte. Inte ens Bror-Eriks bror fick veta på något, berättade brodern Arne Karlsson för mig när jag besökte honom om hans fru Evyanne i Björkholmen med ett filmteam i augusti 2014. Det var för övrigt också Arne som berättade om Petter Hova Pavasson Piraks öde. Också nedtystat. Tills nu.

Idag vill FMV fortsätta på FOA:s väg med att tvångsevakuera människor. Bofasta i Lill-Selet, markägare, renskötare, jägare, turismföretagare, stugbyar, fiskare, och alla andra som mer eller mindre frekvent vistas i området måste lämna området när det är dags för provskjutningar. Skälet är att FMV vill testa kryssningsmissiler för JAS och därför behöver mera space. Det nuvarande provområdet har därför utökats till dubbel storlek.

Sákkát, Kvikkjokk och Sarekfjällen.
Sákkát, Kvikkjokk och Sarekfjällen.

I fjol sträckte det sig ända ner till sjön Sákkáts strand, men bland annat efter krav om ersättning för intrånget från markägare, lyfte FMV bort all privatägd mark så att gränsen för det utvidgade området nu löper cirka tre kilometer söder om sjöstranden.

Istället för att betala för sig drog de om gränsen. De gör som de vill, när de vill och hur de vill. De är vana vid det, FMV. De lever gott i sin skyddade värld där personalen exklusivt kan jaga och fiska var som helst på de 210 kvadratkilometrarna. Eller köra skoter överallt och grilla korv. Ingen annan kan. Samebyarnas medlemmar har förvisso självklar tillträdesrätt till området, men också de måste stundtals maka på sig för den militära överheten.

Vid ett informationsmöte för berörda markägare i Vidsel förra året talade man i vanlig ordning om lokala jobb. Jag frågade då hur många av de 160 anställda som kom från Jokkmokk – den kommun inom vars gränser detta företrädesvis sker. Svaret var: En (1). Den enda kompensation Jokkmokks kommun erhåller för FMV:s omfattande provverksamhet är den skatt denne betalar.

Läs också Matti Holmgrens blogg.

Norrbottens-Kuriren i Kallak

Norrbottens-Kurirens reporter Stig Nordlund med ivrigt fotograferande fotograf Olle Wande besökte Randijaur, Gállok och Björkholmen med forskaren May-Britt Öhman, turistentreprenör Matti Holmgren och jag själv. Gruvhotetet stod naturligtvis i fokus, med genusperspektiv och dammsäkerhet, turism, natur, ekonomi, kultur, samer, skatteland, ägarförhållanden, och mycket mer. Provborrningarna pågår tre veckor till, om bolaget inte är tvungna att lämna området i förtid tack vare de polisanmälningar om misstänkt miljöbrott som är riktade mot dem. Det ska bli oerhört spännande att se vad Stig Nordlund skriver ihop från all den information som flödade över honom. Innan vi lämnade det tänkta gruvområdet träffade vi ansvarig Per-Ola Larsson från Beowulf Mining, som inte ville bli fotograferad och i förstone heller inte ville uttala sig om fyndigheten eftersom det kunde få aktiekursen att falla. Efter ett tag förde han dock reportern åt sidan och jag hörde honom yttra:
– Det här är ingenting Hin Håle får höra!
Per-Ola Larsson syftade naturligtvis på mig. Man kan inte vara älskad av alla 😉 Uttalandet visar den oseriösa stil som präglar bolaget, där också raddor av lögner spridits i den offentliga debatten.

Kurirens utsända avslutade sin turné i Björkholmen för att träffa det holländska par som bosatt sig där. Ser fram mot att läsa tidningen..