Etikettarkiv: marie persson

Kolonial maktdemonstration

Marie Persson, gruvmotståndare och grundare av nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck, Björkvattsdalen, Tärnaby håller föredrag på Lillan i Luleå anordnat av Miljöpartiet. Ovanstående klipp är dock bortredigerat från det föredrag jag filmade och lade ut på Youtube.

Klippet visar flagrant modern kolonialism. Bergmästaren är plump, respektlös och arrogant och hon ber inte heller om ursäkt efter att hon travat upp på scenen och tagit över Marie Perssons föredrag. Marie är same, kvinna och ideell arbetare. Då går det lätt att köra över och bete sig.

På seminariet föreläste också bland andra författaren och älvräddaren Gunnar Westrin, riksdagsledamöterna Stina Bergström och Jonas Eriksson, samt SSR:s förbundsjurist Jenny Wiik Karlsson. Ingen av dessa bröt Bergmästaren av. Dock hade hon invändningar mot saker Westrin uttryckte, men då räckte hon först upp handen som en snäll skolflicka. 

Alla Bergmästare var, och är, vana vid att ograverat kunna styra och ställa. Det är som inbyggt i det uppdrag de har. I nuvarande Bergmästare vilar härskartekniker från 1500-talet. Jag har läst mycket om de Bergmästare som 1635 härjade i gruvan i Nasafjäll med smälthyttan i Silbojokk, och 1662 i gruvan på Kedkevare och smälthyttan i Kvikkjokk (Huhttán). De var despoter som ansvarade för sitt ett eget interna skräckregemente – det mesta framför allt enligt den muntliga traditionen. Det finns väldigt lite antecknat om silverbrukens rättskipning, inget om isdragningar och gatlopp, lite dock om trähästsittning. Det har mörkats, som jag tyder det. Ingen på Bergskollegiet i Stockholm skulle få vetskap om hur de härjade.

Vid Huhttán hölls ting en gång per år. I en stor tall på tingsplatsen ristades de dömdas bomärken eller initialer in. Stubben av denna tall fanns kvar när min morfar var liten och där kunde vissa ristningar ännu skönjas. Diggehajkka heter stället än idag – Tingstallen, och så finns Tingsstenen, ett stort stenblock efter Kungsleden cirka två kilometer norr om byn, där domaren – mest troligt Bergmästaren, dömde samer och andra arbetare som han behagade.

Idag praktiserar Bergmästaren och dennes stab mest psykisk tortyr. Alla undersökningstillstånd som beviljas – var som helst -, utan tanke på hur gruvor kommer påverka befintliga näringar och framtida släkter, skapar stress och en enorm massa ideellt arbete för dem som känner sig tvingade att skapa opinion mot projekten.

Regeringskansliet – en odemokratiskt koloss

Varför märker man knappt att Sverige bytt regering? När det gäller de samiska frågorna är det ingen skillnad oavsett vilken regering som styr eller under vilka årtal.

Riksdagshuset i Stockholm.
Riksdagshuset i Stockholm.

För lite drygt ett år sedan, den 19 augusti 2014, lovade statsminister Stefan Löfven att socialdemokraterna skulle ratificera ILO169 under mandatperioden.  Men den 26 januari utfrågades kabinettsekreteraren vid UD Annika Söder i FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève om hur Sverige ställer sig i frågan, och då var det helt andra tongångar.

Marie Persson, sametingsledamot och grundare av nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck, Björkvattsdalen, Tärnaby, refererade förhöret på nätverkets Facebookgrupp:

”Efter att ha följt dagens FN-granskning kan jag bara konstatera att den svenska delegationen inte kunde ge några positiva besked angående samers rättigheter i Sverige. Däremot noterar jag att man vill fortsätta framhärda en positiv bild av samers situation i Sverige, vilket är direkt missvisande. Anmärkningsvärt också att kabinettsekreterare Annika Söder har mage att påstå att samer i dagsläget har självbestämmande, ”uppfyller villkoren för ILO169 om man bortser från markrättigheter” samt omnämner dagens gruvprospekteringsprocess, där hon förklarar att rennäringen konsulteras samt att Sverige faktiskt gjort förändringar i minerallagen då man nu har rätt att få information på samiska… Känns i sammanhanget som ett slag i ansiktet för hela det samiska folket.” 

Annika Söder är gammal journalist och dotter till förre utrikesministern och centerledaren Karin Söder. För sitt nuvarande jobb blev hon diplomat och kabinettsekreterare. Hon är således inte politiker.

Annika Söder är en av Regeringskansliets 4 471 anställda, där endast 169 är politiskt rekryterade.
All annan personal har kvar sina anställningar inom Regeringskansliet oavsett vilka som sitter i regeringen.” står det att läsa på regeringens webplats.

Anställda regeringskansliet
Detta exempel är ett av väldigt många som visar på hur politiker troligen vill väl, men efter påtryckningar ändå tvingas hålla den gamla svenska, välbekanta och trygga linjen. För en orutinerad regering är det troligen snudd på omöjligt att stå emot tusentals rådgivare som är gamla i korridorerna. Korridorer som också besudlas av en smet ålderdomligare rasism. Som Renbeteslagen 1928, som gjorde att en övervägande del av alla samer tvångsassimilerades.

Vissa av de tusentals tjänstemännen, som pr-konsulter och jurister, lär ingå in någon lämplig bastuklubb och bör mest betraktas som statsfinansierade lobbyister med näringslivet som ännu en, men dold, uppdragsgivare.

Politikerna å sin sida, tänker mest på sin väljarbas. Kanske Löfven släppte sitt löfte när han fick information om att de svenska och finska nybyggarättlingarna ger fler röster än samernas?

Man blir cynisk och less. Det är som döfött. Hela denna odemokratiska koloss som kallas Regeringskansliet borde rivas ner till grunden och byggas upp igen till en modernare, effektivare, och mer demokratisk modell.

För den som tvivlar om hur det kan gå till i Kolossen finns detta klipp länkat i ett annat av mina blogginlägg där Lars Norberg, Annika Söders forne kollega, berättar om hur det kan gå till.

Lars Norberg under sitt föredrag han höll på Ája i Jokkmokk 2013.
Lars Norberg under sitt föredrag han höll på Ája i Jokkmokk 2013.

 

Marie Persson är Årets Västerbottning

Marie Persson med banderoll i Tärnaby, under överlämnadet av budkaveln.

Det roligaste som har hänt i gruvkampen till dags dato. Marie Persson från Tärnaby har blivit utsedd till Årets Västerbottning!
http://www.vk.se/771650/maries-kamp-for-fjallnaturen-har-vant-opinionen
En värdigare vinnare finns inte!
Marie Persson

Med över hälften av rösterna slog hon ut bland andra det forna skidesset Anja Pärson.

Marie Persson i Tärnaby med budkaveln studeras av dottern Freja.
Marie Persson i Tärnaby med budkaveln studeras av dottern Freja.

 

Marie Persson ilar runt i sitt kök. Tv. Sigrid Stångberg, Cecilia Lundin från nätverket Inga gruvor i Jokkmokk, Maries man Anders Östergren skymtar bakom sin bror Oskar Östergren.
Marie Persson ilar runt i sitt kök före bildvisning och middag i samband med överlämnandet av budkaveln. Till vänster: Sigrid Stångberg, Cecilia Lundin från nätverket Inga gruvor i Jokkmokk, Maries man Anders Östergren skymtar bakom sin bror Oskar Östergren som ordnar till bildvisningsduk.
Marie visar bilder och berättar i sitt hem om hotet mot Umeälven.
Marie visar bilder och berättar i sitt hem om hotet mot Umeälven.

 

 

 

 

Enade samer i Tärnaby

Pressmeddelande som skickades ut igår:

Idag på FN-dagen överlämnade en delegation från nätverket Inga gruvor i Jokkmokk en budkavle som rest från gotländska Ojnareskogen via Kiruna och Jokkmokk till Tärnaby. Över hela landet prospekteras det för nya gruvor trots att det hotar människors liv och hälsa. Budkavlen markerar en växande opinion och en gemensam vilja.

Budkavlen mottogs av nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck i Björkvattsdalen, Tärnaby, tillsammans med representanter från Vapstens sameby, Vaapsten Sijte och Ubmeje tjeälddie. På plats i Tärnaby centrum fanns både barn och vuxna som ville visa sitt stöd i frågan.

– Det är dags att gruvfrågan börjar debatteras på allvar nu. Det kan inte vara prospektering till varje pris som gäller när det är människors hälsa och överlevnad som står på spel. Denna fråga berör oss alla. Barnen har dessutom rättigheter som i dagsläget helt bortses ifrån, säger Marie Persson, grundare av nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck i Björkvattsdalen, Tärnaby.

– Vi ser ett stort informationsbehov, säger Tor Lundberg, grundare av nätverket Inga gruvor i Jokkmokk. Nästan all information som kommer ut till kommunmedborgare och samhället är vinklad och kommer från gruvexploatörerna. Politiker, tjänstemän och medborgare har därför inte möjlighet att göra välavvägda bedömningar av olika gruvprojekt. Långsiktiga alternativa utvecklingsalternativ blir en ickefråga då gruvprojekt ges gräddfil.

Lars-Anders Ågren, Marie Persson, Oleg Omma och Erik Östergren med budkavlen från Ojnareskogen på Gotland.

– Som lagstiftningen kring exploateringar tillämpas nu så läggs nästan all vikt på det ekonomiska. Vi vill lyfta att det finns många som kämpar för att miljömässiga, kulturella och folkrättsliga värden ska värderas högre. Detta gäller inte minst rennäringens överlevnad och vad vi lämnar till kommande generationer, fortsätter Tor Lundberg.

Hotet från gruvorna har startat ett landsomfattande samarbete. Den 9 oktober startade en budkavle sin vandring från Visby hamn upp till Kiruna och samebyarna Girjas och Laevas. Budkavlen gick sedan vidare till Jokkmokk och Tärnaby. Namnen på alla direkt berörda samebyar och orter har blivit inristade under resans gång. Nu ska budkavlen besöka det planerade gruvområdet vid Rönnbäck innan den reser vidare.

Den 17 november kommer budkavlen till Stockholm för att vara med vid en uppvaktning av representanter från regeringen i samband med en stor manifestation anordnad av Urbergsgruppen, en gemensam förening som ska verka för naturens och lokalbefolkningens rätt att behålla och skydda sina långsiktiga livsförutsättningar.

– Om vi i Skandinavien inte kan lyfta andra värden än enbart de ekonomiska, vem ska då kunna göra det? frågar Marie Persson.

 

Marie Persson,

grundare av Nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck i Björkvattsdalen, Tärnaby

070-369 92 83

 

Tor Lundberg,

grundare av Nätverket Inga gruvor i Jokkmokk

070-230 09 55

Dotter Astrid dokumenterade flitigt den historiska händelsen i Tärnaby.
Marie Persson samtalar med Lars-Anders Ågren, ordförande i Vapstens sameby. Det var ett roligt återseende! Innan igår var det 31 år sedan vi sist sågs. Lars-Anders, eller Ågren som jag och alla vi övriga endast kallade honom, bodde mer eller mindre ihop under 10 månader på Gränsjägarna på I22 i Kiruna 1980-81. Det var en bra kompis som alltid ställde upp. Det finns mycket att berätta om Ågren och den tiden, men jag kan nöja mig med att nämna att han, som den enda i hela bataljonen, använde skohö i sina Jörnkängor. Under den extremt varma sommaren i kirunafjällen 1980 var hö onekligen det bästa att ha i skorna.