Etikettarkiv: lundberg

Personliga bilder

Bilderna på mig nedan är tagna av olika fotografer under 1970-1990-talen, några glömda, andra angivna.

I Änok norr om Kvikkjokk 1976. Glad ägare av en Lynx 320 – trots dess usla plastmatta…
Hemma i Kvikkjokk, cirka 1982.
Jag på stugubron i Kvikkjokk 1988.
Jag på stugubron i Kvikkjokk. Dotter Elina skymtar när hon kravlar upp på knät. 1988.
Bror Oden, jag och mor Maj-Britt i min stuga i Kvikkjokk 1988. Dotter Elina skymtar th. och finnspetsblandningen Reko tv.
Jag med dotter Elina cirka 1991.
Elina, jag och Anton i Änok cirka 1991. Foto: Carina Sjöberg.
Jag med bas 1992. Foto: Oden Eriksson.
Jag med bas 1992. Foto: Oden Eriksson.
Jag 1993. Foto: Hans Anderson.
Jag i båt på Kvikkjokksälven 1994.

 

Kiruna och LKAB

_OR_2228
Världens starkaste lok
drar 68 malmvagnar i en 750 meter lång rad. Hela ekipaget kan lasta 8 600 ton järnmalm. Varje dygn går tio sådana tågset mellan Kiruna och Narvik. Om några år kanske det blir dubbelt så många, när den svenska staten investerat minst nio miljarder i dubbelspår till Riksgränsen.

Det statsägda LKAB vill effektivisera så mycket som det någonsin går. Nere i gruvan sker brytningen till stor del per automatik. Dock finns ännu många arbetare under jord. Men arbetare kostar pengar. Därför kan – inom en inte alltför avlägsen framtid – gruvans drift komma skötas av en handfull operatörer från ett kontrollrum i Stockholm – eller kanske Peking. Då har produktionen optimerats optimalt, med eftersträvade minimala personalkostnader.

_OR_2253_OR_2211
Den enorma skiva av högkvalitativ järnmalm som går ner djupt under Kiruna ska konverteras till pengar så lätt, så billigt och så fort som det överhuvudtaget är möjligt. Att den centrala delen av staden mest troligt måste flyttas, är dock ett dyrt streck i beräkningen, men för LKAB finns alltid skattebetalarna i bakgrunden som en stark garant ifall kostnaderna skulle skena.

Modell av Kiruna och malmkroppen utställd på Folkets hus.
Modell av Kiruna och malmkroppen utställd på Folkets hus.

Någon hänsyn till hur framtida släkter ska kunna utvinna järnmalm för sin försörjning existerar inte. Huvudsaken är att statskassan – här och nu – kan fyllas på med några miljarder per år. Om priset på järnmalm faller svarar LKAB med ökad produktion – samtidigt som bolaget talar om hållbarhet.

_OR_2238
Föga hänsyn tas
till det urfolk som befolkat platsen i tusentals år. LKAB vill expandera på längden, på djupet och på tvären och skiter i hur många urskogar som destrueras för nya gruvor, hur mycket gift som släpps ut, hur mycket damm som besudlar luften, hur många hus som måste flyttas, hur många renar eller andra djur som förgiftas eller blir påkörda på vägar eller räls.
– Kiruna är en gruvstad som aldrig skulle ha funnits om det inte vore för malmen, säger gruvkramaren.
Bara gilla läget, typ.

Gruvan ligger sydväst om Kiruna. Stadsborna får därför ofta i sig ett flöde av små luftburna partiklar till sina lungor. Har någon undersökning gjorts om ökade sjukdomsfall här med allergier, astma, cancer?

_OR_2222
Värst nog bäddar den svenska staten också för att många fler aktörer än LKAB ska kunna tömma malmfyndigheterna. Lycksökarna från när och fjärran har fri access till EU:s Klondyke. De behöver numera inte ens resa till Malå och världens största och äldsta och statligt uppbyggda borrkärnearkiv för att hitta mineraler. Nu finns all behövlig info på nätet. Lycksökarna kan därmed bekvämt vid datorn analysera var de givande fyndigheterna finns och direkt muta in dessa via Bergsstatens hemsida. Ingen prövning görs. Alla spekulanter får grönt ljus. Det spelar inte någon roll om de blivande gruvorna ligger på rad under foten av Sveriges högsta fjäll Gebmegáisi, eller för den delen inne i världsarvet Laponia. Allt godkänns. På löpande band.

_OR_2231
När lycksökarna vill sälja sina fyndigheter ställer staten villigt upp för att bekosta gruvbolagens infrastruktur. Som den dryga miljarden som vägdragningen vid floppen med Northland Resources kostade, med efterföljande miljösanering på upp mot 340 miljoner av skattebetalarnas pengar. Någon prislapp för förstört renbete, saboterade hjortronmyrar och förgiftat vatten finns dock inte. Ett faktum som också gäller LKAB:s gruvdammar, deponier, vägar, kalavverkningar, med mera, för de nya gruvor bolaget exploaterar.

Kiruna ska flyttas för att ge plats för ökad malmutvinning. Var finns den verkliga hållbarheten och det sunda ekonomiska tänkandet med dessa fabulösa planer? Någon järnmalmsmeteorit som fyller på den tömda fyndigheten lär aldrig komma störtande.
_OR_2078

Steget Föres urskogsstipendium

Jag mottar urskogsstipendiet av Steget Föres grundare Mats Karström. Foto: Bo-Anders Arvidsson
Jag mottar urskogsstipendiet av Steget Föres grundare Mats Karström.
Foto: Bo-Anders Arvidsson

Igår kväll hade vi årsmöte i Naturskyddsföreningens jokkmokkskrets. Jag visade tre korta filmer som jag gjort med anledning av gruvnäringens framfart i Jokkmokk och Sábme.

Mineralernas förbannelse, med sång av Milja Palo kom först. En film som visats på utställningen Inland på Västerbottens museum. Sedan följde The Old Man in Gállok, en ideellt producerad presentation om protesterna i Gállok sommaren 2013, där Apmut-Ivar Kuoljok avvisas från exploateringsområdet trots sina flera tusenåriga rötter i området. Sist visade jag en film om Jelka-Rimakåbbå, vilken snart kommer ut på nätet. En film jag gjort med stöd av Naturskyddsföreningen Jokkmokk, som visar det massiva hot från gruvnäringen som vilar över området trots att det är skyddat som Natura 2000-område.

Efter mina filmvisningar erhöll jag Steget Föres urskogsstipendium. Den finaste utmärkelse jag någonsin har fått. Jag var, och är, oerhört glad över detta pris 🙂

Förklaring av fonden och motiveringen lyder:

Steget Föres urskogsfond initierades 1996. Fonden har som uppgift att skydda gammelskog, företrädesvis i Jokkmokks kommun. Detta kan ske genom att stödja inventeringar, göra uppköp av akut hotade skogar och dela ut stipendier till personer eller grupper som har gjort extraordinarie skyddsinsatser.

Stipendiet 2015 tillfaller
Tor Lundberg Tuorda

Tor Lundberg Tuorda har genom ett mångårigt arbete som fotograf, filmare och journalist framgångsrikt lyft fram den unika jokkmokksnaturen. Han har sedan flera år förtjänstfullt lett arbetet med motståndet mot en gruva i Kallak/Gállok. Tor är även engagerad i skyddet av Natura 2000-området Jelka-Rimakåbbå. Tor besitter en mycket stor envishet och har ett stort engagemang och hjärta.

Mången tack!

Tack också för att Naturskyddsföreningen riks nu lägger ordentlig kraft på att folkbilda om gruvornas destruktiva effekter på naturen och kulturen, samt den opinionsbildning föreningen driver. Ett faktum som nätverket Gruvfritt Jokkmokks engagemang, och Bo-Anders Arvidssons arbete, bidragit till.

Pavva Lasse Tuordas timmerstuga


År 1883 segrade Pavva-Lasse
Tuorda i Nordenskiöldsloppet. Min morfar Rupert Eriksson berättade i en radiointervju som apotekaren och journalisten Nils Höfvenmark gjorde att Pavva-Lasse var en häkka gähtjáj – en som tog ut sig till livets ände – när Nordenskiöldsloppet kom på tal. Och kanske det var så, att det loppet och upprinnelsen 46-mila-åkningen på grönlandsisen, samt efterkommande tragedi med renhjorden, faktiskt bidrog att han dog endast 64 år gammal.

Efter bedriften i skidtävlingen kom många av hans renar att drabbas  av renpest, medan andra drogs ner i en lavin som svepte över fjället Tjahkelijs sluttning. Pavva-Lasse befann sig då i Aktse och hörde lavinen och förstod direkt vilken katastrof som drabbat honom. Pavva-Lasse blev snudd på renlös och tvingades fiska och jaga för att klara försörjningen.


1908 köpte han ett ett litet hemman vid berget Biehtsetjuohppam nära Návdahávrre (Nautijaur) där Pavva-Lasse och hans fru Kristina, dotter Ibba-Ristin och sonen Nils kunde bosätta sig. Men familjen hade inga ekonomiska möjligheter att uppföra de byggnader som staten krävde för att få anlägga ett nybygge. Då startade jägmästaren Otto Vesterlund en pengainsamling, som bland andra landshövdingen och självaste kungen bidrog till. Insamlingen gav 1500 kronor, vilket gav familjen Tuorda möjlighet att bygga och flytta in i en timring på Tallberget nr 1.

Jag och min dotter Astrid besökte Pavva-Lasses stuga i maj 2011.
Rester av en torvkåta och stugan i bakgrunden.

Den mycket vältimrade stugan står på sin plats än idag och den rejält gjorda grundsättningen verkar inte ha satt sig det minsta lilla. Grundstenarna ligger helt raka. Det märks att det inte saknats resurser vid byggandet och att byggmästaren varit ytterst kompetent.

När stugan var klar hade Sirkas lappby en ordningsman vid namn Nils-Antti Grufvisare. Denne styrde Sirkas med järnhand och anvisade bland annat platser i byn åt alla de nordsamer som den svenska staten tvångsförflyttade till Jokkmokk.

Problemet för familjen Tuorda var att Nils-Antti Grufvisare, i kraft av sin ställning, ansåg sig ha rätt att mer eller mindre ta över deras stuga. Ordningsmannen kom att husera i köket/vardagsrummet medan familjen Tuorda förpassades till en kammare.

Källor:
Intervju med Pavva-Lasses dotterson Börje Öberg från Bárinjárgga vid Stuor Julevu (Stor Lule) väster om Bårjås (Porjus). Boken Nordenskiöldsloppet 1884/Historien om
världens hårdaste skidtävling,  Olle Backman,
Nordenskiöldsamfundet i Finland.

VOD på hemsidan

Nu finns två av mina filmer som visats på SVT, NRK och YLE att köpa för nedladdning på Vimeos VOD-tjänst. Trevlig tittning!
God Jul 🙂

Biebbmo – mat, tradition, trend (39 min.). Med Jokkmokks matambassadör Greta Huuva som ciceron ger filmen inblick i urfolket samernas rika mattradition. Filmen har visats på SVT och NRK under 2015 och blivit hyllad för sin stillsamma berättarteknik, naturbilderna och Mandy Sengers enastående musik, som sprungen ur den lulesamiska musiktraditionen framförs av Katarina Rimpi.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Sarek – urgammal hundraåring (25 min.). En film från 2009, då Sveriges mest kända nationalpark Sarek firade100-årsjubileum.  Filmen vänder upp och ner på de gängse begreppen om nationalparken. Detta ur ett perspektiv som alltför sällan skildras i media, nämligen samernas eget. Filmen är producerad utan filmstöd, men fick ändå goda recensioner när den vid ett flertal tillfällen visats på SVT och i finsk television.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Kustsemester

Efter 145 mil i bil, med övernattning på en ekologisk gård och besök i Carl Larssons Sundborn, är vi på plats i Lingäll hos mormor Birgitta för sköna slappa dagar med god mat, lek på gräsmattan, utflykter och bad.

Nils går mellan spännande odlingar.
Nils går mellan spännande odlingar.
Vid ett ambulerande hönshus på den ekologiska gården.
Vid ett ambulerande hönshus på den ekologiska gården.
Sveriges längsta bro...
Sveriges längsta bro…
Matchande katt i Sundborn.
Matchande katt i Sundborn.
Carl och Karin Larssons hem. Åsa gick en givande guidad tur.
Carl och Karin Larssons hem. Åsa gick en guidad tur i huset.
Simskoleavslutning.
Simskoleavslutning.
Simskoleeleverna visar upp sina förvärvade livräddningskunskaper.
Simskoleeleverna visar upp sina förvärvade livräddningskunskaper.
Astrid har tagit silvermagistern! Promoveras i en krans av ekblad.
Astrid har tagit silvermagistern! Promoveras i en krans av ekblad.
Nils och Astrid på väg till mormor.
Nils och Astrid på väg till mormor.
Vi besökte Bensons som låg i hamn i Kungsviken. Vi körde om en lagom plågad Peter...
Vi hämtade Astrid hos Bensons som låg i hamn i Kungsviken. Vi körde om en lagom plågad Peter…
En småsur sugga på det fantastiska utflyktsmålet Emaus vid Uddevalla.
En småsur sugga på det fantastiska utflyktsmålet Emaus vid Uddevalla.
Astrid, Åsa och Nils i en upphuggen öppning i bokskogen i Emaus.
Astrid, Åsa och Nils i en upphuggen öppning i bokskogen i Emaus.
Astrid surfar...
Astrid surfar…
Älskad sandlek.
Älskad sandlek.
En killing tuggar på Astrids hår.
En killing tuggar på Astrids hår.

 

 

Lulesamiskan i Kvikkjokk

(c) Tor Lundberg Tuorda

 

Läser Journal av Petrus Laestadius utgiven 1831. Där står mycket intressant från prästsonen i Kvikkjokks penna. Bland annat ett referat från en höbärgning i deltat:

”Det intresserade mig ganska mycket att höra på deras snack här. Det tycktes vara Lapska språkets klassiska verld. Alla talade det rent, och utan några half-Svenska ord.”

Under hela fjällbyns existens från 1660-talet och långt in på 1900-talet var lulesamiskan ett vardagsspråk i Huhttán/Kvikkjokk. Idag finns bara kring 600 talare kvar i hela det stora lulesamiska området. En tydlig effekt av den svenska statens ambition av ett land, ett folk, ett språk.

 

 

 

Hektisk september

Nu är det spring i markerna som gäller under hela hösten. Måste samla nytt bra film- och stillbildsmaterial och kommer troligen att gå ner fem kilo på kuppen…

Trolig offerudde i Darrávrre. Nästan samma utsnitt som konstnären, med mera, Johan Holmbpm från Njunjes.
Trolig offerudde i Darrávrre. Nästan samma utsnitt som konstnären, med mera, Johan Holmbom från Njunjes hade på en blyertsteckning jag äger.
Knivämnen.
Knivämnen.
Ljus över Bávve
Ljus över Bávvevárátja.
Odonblad.
Odonblad.
Bávvearatjá och Stájggá.
Bávvearatjá och Stájggá.
Hönsbär.
Hönsbär.
Vy mot Basseuksa, Darrevuobme.
Vy mot Basseuksa, Darrevuobme.

Norge

Efter tre övernattningar på familjen bilresa genom Norge till Västkusten är det dags att summera en del av alla intryck.

_H1A0556Gammelskogarna i Västerbottens inland och fjälltrakter är väldigt lite påverkade av det moderna skogsbruket om man jämför med exempelvis Jokkmokks skogar. Funderar om det beror på att skogshemmanen till större delen ägs av samer? De facto kom kolonisationen senare här än i Norrrbotten, och marken som avvittrades från lappskattelanden blev större. Generellt sett verkar skogsbolagen – framför allt Domänverket (som nu heter Sveaskog och Fastighetsverket) – ha farit fram mer brutalt än de privata skogsägarna, som oftare har sparat sina skogar.
Det är dyrt med fortkörningsböter i Norge. I 50, 60, 70 och 80 rullar vi genom grannlandet. Vid ett tillfälle lyser en trafikkamera i en tunnel röd. Lär väl bli några tusen i böter?

StugaEn hytte i en camping vid E6:an väntar och trots livlig trafik kan Åsa, Astrid, Nils och jag somna. Nästa dag är jag tidigt i farten med Nils, som får krypa runt på en gräsmatta medan jag testar min nya kamera Canon EOS 5 Mark III.

Nils på gräs_H1A0643Dagen blir mest en transportsträcka ut mot kusttrakterna och fjordarna. En hytte vid en fabulös husvagnscamping är nästa nattlogi. Plåtar två norskar som fiskar plattfisk, men de har obegriplig dialekt så det blir inte så mycket pratande.

_H1A0703I campingen finns många fiskeintresserade tyskar vilka slaktar sina byten i en upplyst bod vid stranden.

_H1A0705Upp genom Trollstigen med sina serpentinvägar och vattenfall kör Åsa utan darr på ratten. Jag tar en hel del bilder från de små hållplatser som finns efter den ringlande vägen.

_H1A0822Världsarvet Geirangerfjorden med de osannolikt odlade bosättningarna mitt i klippväggarna är nog den häftigaste natur jag lagt ögonen på. Enorm nivåskillnad där de jättelika passagerarfartygen längst ner i fjorden ligger som små pluttar. Här skulle man ha bott några dagar för att få riktigt läckra landskapsbilder, men nu stannar vi bara en halvtimme så det är bara att göra det bästa av situationen.

Geiranger1Geiranger3Geiranger2Geiranger4När jag var 13 år (tror jag) åkte jag bil i Norge med min farbror Bosse och hans Kerstin (som jag alltid har kallat för Ärtan av någon konstig anledning). Då besökte vi bland annat den enorma Nidarosdomen i Trondheim. Nära fyrtio år senare gör jag nu om besöket. Tyvärr är mina minnen av domen bleka från den första gången. Att det var så många stenfigurer på domens ena utsida. Vissa läbbigare än andra. Otroligt att den katolska kyrkan hade en sådan resurser, och sådan makt. Att alla kyrkans hus skulle behöva vara så makalöst storvulna?

_H1A0689Sent på kvällen når vi så svärmor Birgittas stuga på Lingäll på Bokenäs. När vi lastar ur bilen markerar en katt en huggorm som är ovanligt agressiv. Den ringlar i det höga gräset, så det blir inga bilder tyvärr. Åtskilliga år har jag sökt efter både Bohuslänska huggorm, men även hasselsnok, utan att få några bilder. Har haft någon skymt av de båda, men det har inte velat sig. Kanske nästa år?

Morfars koja i Laponia

Mina två främsta mål denna vecka var att få nya bilder till den fotoutställning jag ska hålla på Tráhppie i Umeå den 2 augusti och en månad framåt, men också att återse min morfar Ruperts jaktkoja. Det blev en vandring i den otroligt läckra urskogen längs Standárjåhkå norr om Kvikkjokk. Min dotter Astrid 11 hängde med, som trots massiva mygghorder, störtregn, åska och hagel inte gnällde det minsta lilla.

Skog vid vatten
Båten sjösattes i Änokbåtlänningen och sexhästarn startade på första rycket. Vi kunde bekvämt förflytta oss en halvmil efter älven och Standárjåhkås nedre del. Stannade på Storsanden för matlagning och gjorde också ett stopp vid Stuor Tsåkak där mängder med kabbelekor växte vid stranden. Så upp efter bäcken där återkomlingen bävern huserat ganska flitigt sedan senast jag var här. Sista bävern i Sverige sköts i slutet på 1800-talet – för övrigt här i Änok.

Vi gick någon kilometer till den tältplats jag och mina två äldsta barn Anton och Elina använde 1998, och eldade i samma arran (som gjorde att elden inte spred sig i det torra vädret). Så besökte vi lappmesens boträd, men ingen var hemma. Rensade kallkällan, så vi skulle få fräscht vatten till morgonen. Gick högre upp vid gårsså, ravinen, och betraktade den märkliga hällen som sticker ut över det strömmande vattnet. Tittade runt bland gammeltallarna, många märkta av barktäkt, brandljud och älggnag. Många kanske upp mot 500 år gamla, och ännu äldre. Har just läst Ola Engelmarks nya bok om Muttos, där jag bidragit med 14 bilder, där Ola beskriver den grupp av tallar han hittade på Stuor Tjudek som grodde på 1200-talet och där en av dem mättes till 1000 år. Troligen finns liknande åldringar här. Det är helt sjukt att denna helt orörda spillra av urskog inte är fredad. Trots att den ligger i världsarvet Laponia är det fritt fram för vilket av världens gruvbolag som helst att skövla den.

Jag får mina bilder i samma utsnitt nära tältplatsen som jag använt tidigare, men nu med min nya Canon 5D Mark III som ger fantastiska bilder och också går att filma i HD med. Det blir en sen natt…

Standarfall

…och en sen morgon. Solens hetta i tältet väcker både mig och Astrid. Men utan brådska gör vi eld och gör en form av frukost. Sen iväg.

Astrid i StandarAstrid bland gammeltallar

Åskan mullrar i öster och allt fler cumulusmoln växer oroväckande fort. Framme vid den plats där jag tidigare sökt morfars koja, som Sture Danielsson visade mig från skotern när jag 1991 jobbade åt länsstyrelsen, måste vara fel. Jag ringer Sture och han beskriver platsen suveränt tydligt. Vi hittar nu kojan direkt.

Morfars jaktkoja
Kluvna granar och björkar vilande på en björkstomme från en sten och i skydd av en gran, lyser vita när vi närmar oss. Inne i den halvt inrasade byggnaden ligger torra tallrötter till ved, som den jägare eller fiskare som sist varit här sist lagt in så det ska gå fort och lätt att få eld för den som kommer. Granris ligger som en bädd i ett björnide. Välordnat. Märkligt att tänka sig att byggnaden måste vara nära hundra år gammal. Strategisk. Här hade morfar nära till Pårekslätten och Sähkok, där han jagade rödräv och fjällräv, berättade Sture, som själv, tillsammans med Erik Yngvesson, tillbringade en natt här i kojan i sin ungdom när de var på tjädervin. Då fanns all näver och torv kvar och det var ombonat och fint att bo. Morfar bör ha använt kojan också för fiske, men bara till 1945 då nationalparken utvidgades och fiskeeldoradot på Pårekslätten blev förbjudet vatten för kvikkjokksborna.

Jag tar en massa stillbilder och filmar. Gör en inspelning av mig och Astrid tillsammans, där jag tar in våra röster via en riktmikrofon och extern inspelare. Klappar i bild så att klipparen Tell Aulin lättare kan synkronisera in ljudet. Så börjar det hagla. Vi har bra skydd under granen, där morfar täljt bort lagom många grenar så att man ryms. Funderar på detta land, som till stor del  präglas av Amma Larsson Pirkit. Denne Pirkit Amma gick i lära hos stornåjden Unnasj och måste ha varit bekant med morfar Rupert, kanske också övernattat i kojan. Spännande tankar i en spännande trakt.

Jag funderar också på att bygga upp kojan igen. Hävda platsen. Hävda småbrukarkulturen. Hävda nybyggarättlingars kultur och levnadssätt, oavsett om de hade svensk eller samisk härkomst som kolonialmakten forminskat och nonchalerat.  Och som fortfarande osynliggörs – i arbetsplaner för mineralprospektörer, i  naturreservatsbildanden och laponiaprocesser, med mera.

 

I gammelskogen med Astok och Lasse

En ivrig Astok släpps ut från bilen.

Igår var jag på älgjakt med gode vännen Lars Öderyd och hans jämthund Astok.

Jag vadar iskall och bred bäck. Perfekt behandling för reumatiska ben... Foto: Lars Öderyd

Samlar material till en uppföljare till min film Löshundsjakt i norr. Tyvärr var det vindstilla mest hela tiden.

Jaktområdet. Urskogar inlemmade i ekoparken Karhuvaara.

En mindre ko ståndade Astok. Lasse kallade in honom, men eftersom vi var tvungna leta ryggsäckarna vilka vi lämnat under insmygningen (glömt GPS:en…), fick Astok ingen ny riktning, utan återvände till kon. Lasse trodde att de kanske var en tjur i kons sällskap, så vi försökte smyga på för att se vad det egentligen var. Men älgen hörde oss och gick undan retfullt utom synhåll (pejlen visade mellan 120-150 meter).

Astok är svår att få skarp på bild...

Lasse fick nog av detta irriterade gångstånd och kringgärdade hela ståndet genom att gå runt en sluttning. På så vis kom vi framför ståndskallet. Väntade, men nu var det pall.

Lasse susar förbi en gammal torrfura med mobilen för örat. Notera det oerhört gamla spåren efter yxhugg på jakt efter tjärrik torrved.

Vi smög då dit snett uppifrån, och då gick det bättre. Det var samma ko. Den stöttes och for iväg cirka en halv kilometer. Då hände något häpnadsväckande: Lasse lockade in hunden, som kom direkt! Jägare hade sprungit i området tidigare, så de älgar vi kom i kontakt med senare under dagen ville inte stå.

Astok skakar av sig när han kommer tillbaks.

Vi avslutade jakten och vandrade i mörkret till E45/E10 där vi blev hämtade. Dock gick den sista kilometern genom den värsta terräng jag någonsin upplevt, efter Blockgränsen som den kallas (från domänverkstiden). Tuvor, vattengropar och gyttja varje meter. Blev blöt från midjan och ner.

Utsnitt från gammelskogen.
Gran.

Nästa jaktinsats blir väl till helgen. Få se vad då händer…

Lasse med Sako-studsaren som han är mycker nöjd med.
Lasse och Astok på älgjakt.

Lögnaktig politruk

Det är bedrövligt att ränderna aldrig går ur en slipad politiker. Att ha lögnen som den ständige följeslagaren. Och lismandet. Att vara husse till lags i alla lägen. Bete sig som en ryggradslös karriärist. Praktexemplet för dagen är pampen Per-Ola Eriksson, landshövding i Luleå. Per-Ola Eriksson har i ett personligt brev till oss delägare för skogsfastigheten Kvikkjokk S:1 lovat, citat: ”full kompensation”, för det intrång som staten förorsakat mig och de andra delägarna när de konfiskerade vår skog i Kvikkjokk, som de nu gjort till naturreservat (se mitt blogginlägg från den sjunde juni). Full kompensation för det stormfällda, förstklassiga timret är i herr Erikssons värld en ynka ersättning på 50 kronor per kubikmeter. I min värld är det verkliga värdet 300-500 kronor, som 2002 när skogen var friskoch länsstyrelsen tog den. Då kan man tala om full kompensation. Det borde den gamle bondsonen veta. Men tydligen har dock den nuvarande makten korrumperat honom så illa att han tappat sin grund. Och vad värre är, han blandar ihop sitt beteende under sitt förra liv som politiker med sin nuvarande gärning. Att ljuga och lisma och i alla lägen gå statens ärende, är att begå tjänstefel som landshövding. Det är hemskt att det koloniala arvet fortfarande lever i detta län, och sorgligt nog så kommer att göra under lång tid än. Kolla länk till Nordnytt.

Nötkråka i Randijaur

Jag har ringt runt till redaktörer för att försöka sälja några reportage som jag och Åsa gjort. Och det har gått bra! Imorgon är det september och dotter Astrid fyller sju år. Ett stort kalas väntar på Hembygdsgården i Jokkmokk på söndag. Sen väntar hektisk spring i skogarna på jakt, filminsamlande och reportage. Fick värma upp stillbildskameran när en sibirisk nötkråka med rejäl näbb billade upp kottar i cembratallen här utanför.

Sibirisk nötkråka i cembratall.

När den flög iväg tog hastigt en skata dess plats för att äta av den uppfläkta kotten. Några bilder blev det dock inte. Skyggare fågel än skatan finns väl knappt. Märkligt fenomen egentligen när den levt mitt ibland oss under så lång tid.

Skogstur och extraknäck

Astrid dagen innan vi drog till skogs

Kontrasterna i livet är extrema för tillfället.

Vid tre-tiden på morgonen. Kåtan uppställd vid Tjierkimnabben vid Gárásj

Från frilansande och insamlande av bilder, film och textmaterial från skogar och fjäll till ett ”riktigt” arbete.

Jarre vid Gárásj
Lingonblad i bränd rot
Koordinater präglade på platta fastspikad på stolpe vid tälplatsen. Är det någon som vet varför?
Älgbetade sälgar på väg upp på den markanta knölen Tjierkimnabben
Astrid spelar munspel och Åsa studerar bilder på toppen av Tjierkimnabbe.
Ráddná snart fyra månader

Jobbar nu åt företaget Jokkmokks Allmek med att montera ner och forsla bort transportörer, elmotorer, gångbanor, med mera på Jokkmokks Värmeverk. En rolig syssla i ett par veckor med trevliga arbetskamrater, vilket känns lite ovant för en ensamvarg. Och att ha en lön! Behövs i bistra tider. Kolla in min nuvarande vardag här: http://www.youtube.com/watch?v=HuVbJtQUiXo