Etikettarkiv: luleå

Bottenviken med bil

Tillsammans med Dominique Fredion och Alexander Segerström besökte jag Anna Källström på Hindersön i Lule skärgård. Alla är vi tidigare bästa kollegor, så det var ett kärt återseende 🙂

Alexander, Anna och jag förtär middag på Jopikgården, Hindersön. Foto: Dominique Fredion

Det var en fenomenal helg med vännerna på denna fina ö i Lule skärgård. Kring hundra stugor finns på Hindersön, men många idylliska miljöer och en postkur som i Randijaur.
Denna ö måste jag uppleva också på sommaren. Kanske på strandhugg med segelbåten Mira?

 

Visning på Kulturens hus i Luleå – Gállok om gruvan kommer

Utställningen Gállok om gruvan kommer – en fråga om framtiden i Lule älvdal presenteras på Luleå stadsbibliotek onsdagen den 21 maj klockan 18.30. Huvud utställning Luleå   Vi berättar om utställningen och Norrlåtars Hasse Alatalo och Jan Olofsson och Patrasket från Morjärvs Bernt Selberg och Jörgen Vennström spelar och sjunger. Utställningen är producerad av Urbergsgruppen Jokkmokk i samarbete med  nätverket Gruvfritt Jokkmokk, Urbergsgruppen Sverige, Uppsala universitet samt KTH.

Lundberg blev Tuorda

Mitt samiska arv har jag alltid känt till men hållit för mig själv. Med min mor Maj-Britt Foto: Tor Lundbergtalade jag om det då och då, men inte med min mormor Signe. Där var det locket på. Signe Eriksson

För trettio år sen fanns inte läge att bejaka någon samisk tillhörighet. Något jag tyst burit med mig från barnsben och manifesterat och odlat bara i mitt eget huvud: förnimmelser, känslor, förhållningssätt, jojkat platser då ingen annan hört, men i pokulerande sammanhang ändå hovat upp stämman och faktiskt fått positiva genmälen också från samer med solid renskötarbas.

Den kolonialt inpräntade bilden av samer hos alla levande i Sverige var kutym hos de flesta innan Sametingets tillblivelse. Hjärntvätt, långvarig manipulation från lapp-ska-vara-lapp-politiken gjorde det omöjligt att stå upp som same om man inte hade renar och samiskt efternamn. Ofta får Sametinget – ofta med all rätt – mycket skit. Men röstlängden ger en bas, ett godkännande från andra samer om att också såna som jag finns och räknas. Och i år har förfrågningar droppat in från olika samiska partier om att de önskar få mig med på sin lista inför valet den 19 maj (för övrigt min födelsedag). Hedrande!

Trots att jag aldrig ansökt om medlemskap i någon sameby tror jag många renägare vet att jag till fullo står på deras sida. I den samiska kulturen är det renen som är basen, symbolen, navet – den som bär upp hela det samiska alltet. Renskötseln går tydligast att hävda i kolonialstaten Sveriges annekterade imperium. För renskötseln är den enda samiska kultur svenskar begriper när samer kommer på tal.

Härska genom att söndra.

Renskötande, icke renskötande, fjällapp, skogslapp, fiskelapp, fattiglapp.

I många decennier har Sverige gjort allt för att få bort samerna från norra Sverige. Men ändå inte. Till skillnad från andra kolonialstater har bara lite blod spillts. Det har funkat ändå.

Sveriges härnadståg har skett administrativt. För att ostört och metodiskt plundra samernas land på allt som går att omvandla till pengar har pennan, kyrkan och länsstyrelserna varit vapnen. Samerna har osynliggjorts, nonchalerats och effektivt assimilerats in i det svenska storsamhället. Slurp bara och problemet är borta. Men processen har skett under så lång tid, på så många olika nivåer i samhället och så smidigt och subtilt, att alltför få människor idag fattar vad som hänt. Det är som en dimma över det hela. Nedtystad, mörkad och indoktrinerad in i människors huvudens innersta skrymslen. Lögnen har blivit sanning.

Jag har tidigare inte riktigt förstått den koloniala mekanismen, den hydra som tar grepp om allt den förmår. Ett monster som präglat oss in i ryggmärgen, som får det onaturliga att bli normalt, det sjuka friskt och lögnen sanning. Som i Orwells 1984. Det är fruktansvärt skrämmande. Därför är det glädjande att många seriösa publikationer från författare och akademiker satt ljus just på Sverige som faktisk och folkrättsvidrig kolonialstat. De politiska partierna som styr Sverige gör dock absolut ingenting för att uppfylla de folkrättsliga åtaganden vilka Sverige undertecknat. Deklarationen ILO 169 negligeras helt.

Det är som väntat. Som historien lär oss…

1928 togs lappbyarna bort och ersattes av samebyar. I lappbyarna ingick alla samer, men i samebyarna fick bara renskötare vara med. Renskötare var häftiga, tyckte Sverige. Med stora härkar, lasson och röda tofsar i mössorna.

Därför blev merparten av alla samer utestängda från gemenskapen. För dem försvann abrupt möjligheterna till fri jakt, fritt fiske och fri anskaffning av ved eller byggnadsmaterial till kåtor, bodar och stugor. Ett våldsamt övergrepp. Renlösa samer tvingades fråga Lappfogden eller byråkrater på länsstyrelserna om lov om att få leva som de alltid gjort. Var de olydiga kom bylingen och finkan väntade.

I en frodande rasism blev det fult att vara same. I stora delar av Sábme såg Sverige till att utrota också namnen – prästerna höll i kyrkbokens penna. Allt samiskt skulle bort. Fjällrenskötseln som Sverige tyckte var pittoreskt fick dock bestå, men helst bara om den bedrevs intensivt. Renhjorden skulle vaktas dygnet runt, vajorna skulle mjölkas och familjerna bo i kåtor alla årstider. Det tyckte Sverige var genuint och fint. Självklart fick barnen inte gå i skolor med fyra väggar. ”Lapp ska lapp vara.” (Kyrkoherde Vitalis Karnell)

Att en nation utrotar religionen för ett folkslag och tar över deras land är kriterium som beskriver begreppet kolonialism. Det lyckades Sverige göra för fyra hundra år sen. Men övergreppen fortsätter än idag. Sverige har makt, men inte rätt, som forne FN-ambassadören Lars Norberg uttryckte det på Ája för en tid sedan, där han i sitt föredrag länge uppehöll sig vid att beskriva Sveriges koloniala arv och nutida status.

Sverige har utraderat alla skogar och förvandlat dem till plantager, eller dränkt dem under kraftverksdammar. Och så finns mörkret från gruvorna över hela Sábme.

Också nyrasismens mörker hotar. Snyggt skrudad i polerade brillor och friserad nacke sitter den där mitt i maktens boning. Trots sitt yttre är den sjuk och hela samhället smittas. Vad lite människan lärt sig. Så fort folk glömmer. Drabbade av historielöshet och intolerans kan det bli riktigt jävligt.

Därför heter jag Tuorda nu. Formellt Tor Lennart Tuorda, men jag använder Lundberg Tuorda till att börja med. Jag äger inget renmärke, har inga renar och talar dålig samiska, men jag bär gábdde med stolthet, också dålusj gahper (dock inte bland folk – ännu)

Nu är jag framme från min vandring i min personliga dekolonisering, ett uppvaknande som när sömnen äntligen gnuggats ur ögonen gör bilden tydlig.

Vandra du också. Flera tusen lulesamer finns efter Julevädno, Lule älv. Människor vars ursprung den svenska staten vill sopa bort. Rösta den 19 maj!

http://www.sametinget.se/1060

 

Tor Lundberg Tuorda

 

 

Böcker för fler som vill få upp ögonen:

Svante Isaksson När staten stal marken
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9188675300

Lennart Lundmark Stulet land
http://www.bokus.com/bok/9789174419870/stulet-land-svensk-makt-pa-samisk-mark/

Tusen år i Lappmarken
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186621300

Jag har tidigare bloggat om Ryd/Cramérs bok
http://kvikkjokk.nu/2012/06/kolonial-historia/

Patrik Lantto Lappväsendet (går att beställa från Vaartoe – centrum för samisk forskning CeSam, Umeå universitet)
http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/umea_universitet/pressrelease/view/fraan-lappfogde-till-regional-myndighet-749768

Sammanfattning av Patrik Lanttos bok från Birger Ekelids hemsida:
http://www.birgerekerlid.se/AKTUELLT/Lappfogdarna-samernas-foermyndare

“Vad var då utmärkande för det fogdesystem som var som starkast under mellankrigstiden?  Lanttos 500-sidiga studie kan sammanfattas i några punkter.

  • Synen på samerna präglas av ”lapp-skall-vara lapp”-politiken. Den innebär att samer enbart duger till renskötsel och bör fortsätta att bo i kåtor. De ska leva som nomader och behöver inte samma skolundervisning som andra. De är ett underordnat folkslag i behov av råd, kontroll och övervakning. Synen är utpräglat kulturhierarkisk och paternalistisk. Under flera decennier försöker lappfogdarna vidmakthålla en intensiv och traditionell form av renskötsel, trots att utvecklingen går åt ett helt annat håll.
  • Lappfogdarna hade stort inflytande över den nationella samepolitiken. I kraft av sina ämbeten hade de en särställning i utredningar och remissutlåtanden som föregick riksdags- och regeringsbeslut.
  • Även på lokal och regional nivå hade de en maktställning eftersom de var satta att tillämpa den lagstiftning de hade inflytande över. Renskötseln reglerades genom detaljerade byordningar. Fogdarnas insyn stannade inte där, utan omfattade även bostadsfrågor, fattigvård, skolgång, taxering och andra familjeangelägenheter.
  • Samernas politiska mobilisering sågs med oblida ögon av lappväsendet. Lantto har tidigare belyst frågan i avhandlingen Tiden börjar på nytt , men frågan har en given plats även i denna studie. Med åtskilliga exempel visar han att lappfogdarna motarbetade och misstänkliggjorde de personer som försökte organisera samerna. Framträande ledare som Elsa Laula, Torkel Thomasson och Gustav Park hamnade ständigt i skottgluggen som ”uppviglare”.”

 

 

 

 

 

Kolonialismen lever i Kvikkjokk

Skogen vid Kvikkjokk som jag deläger heter nu Kamajokks naturreservat. En process som tagit länsstyrelsen i Norrbotten hela tio år att få till. När skogen föll i stormen i december 2001 var det ypperligt sågtimmer som vi tänkte avverka. Värdet låg kring 300 kronor per kubikmeter. I början av 2002 införde länsstyrelsen ett interimistiskt reservat av stormfällningen och vår övriga mark vid Gamájåhkå. Den gamle bondsonen från Kälsjärv utanför Kalix, landshövdingen Per-Ola Eriksson, lovade oss brevledes att delägarna skulle få ”full kompensation” för länsstyrelsen tvångsbeslut. Slutbudet från naturvårdsverket landade dock på 50 kronor per kubikmeter ”timmer”. Jag, mina barn, andras barn och andra kommande generationer kompenseras dock inte ett dyft av att också de blir hindrade att gå och färdas på den egna marken. Tallstockarna tar hundratals år på sig för att ruttna upp och stoppar effektivt människor och fyrfotadjur att färdas. Ett faktum vår advokat Nils Rinander märkligt nog aldrig beaktade i förhandlingarna. Vi tänkte dra ärendet i domstol för att få en relevant ersättning för skogen i det skick den var 2001, men Mark- och Miljödomstolen hotade med att vi måste betala rättegångskostnader om vi förlorade. En ovanlig företeelse, men bara att gilla läget. Vi tordes inte gå vidare och dra ärendet i domstolen utan gick med på en förlikning. 50 kronor per kubikmeter är inte ens ett pris för den sämsta ved. Det är ett fruktansvärt hån.

Jag har dock svårt att sätta prislapp på vad skogen egentligen är värd – även om vi lever i ekonomismens tid där allt tydligen handlar om pengar och pengars värde. Affektionsvärdet, och att jag fysiskt inte kan förpassa mig till en viss plats med min dotter och berätta om att här var jag med morfar, eller här högg jag ved mer morbror Mauritz. Ser du stubben där, här sköt jag en älg, där en tjäder, här finns resterna av en kolmila från 1600-talet då de smälte silvermalm vid forsen, se eldstaden där, se bläckan, se arran – överföringen av vår historia och kultur till barnen är nu spolierad i detta skogsområde mitt emot Kvikkjokk. Värdet av att inte kunna röra sig i området, inte kunna ta ved, inte kunna hugga husbehovstimmer, plocka bär, jaga. Senast jag högg timmer här var 1982. Det blev cirka 80 timmerstockar som jag lät såga på Erik Yngvessons bysåg. Timret blev plank och brädor till en utbyggnad av min stuga. De övriga delägarna fick betalt för uttaget. En avverkning som knappt märktes i skogen som vuxit upp på det gigantiska kalhygge staten tog upp när silvermalmen skulle raffineras. Nu har staten tagit tillbaks den i nära 400 år vårdade skogen, en skog som för övrigt ingick i den samiska släkten Tuordas lappskatteland. Min mormor var en Tuorda, det innebär att jag deläger mark i det nybildade Kamajokks naturreservat i dubbel bemärkelse. Men vad hjälper det när arroganta Sverige tar i med hårdhandskarna. Hundratusentals kronor är uppruttnade. Min ersättning: drygt 170 000 kronor. 27% går bort i skatt om jag använder pengarna. Det är ett fruktansvärt hån. 1 000kr/kubik hade varit närmare sanningen. Den summan skulle utbetalas till alla kommande släkter, inte bara som en engångssumma. Staten är fullkomligt hänsynslös. En inställning jag presenterat många gånger tidigare, vilket gör att jag är svartlistad på länsstyrelsen, får aldrig mera sälja bilder till deras trycksaker eller projekt.

Efter många decennier av statsunderstödda skövlingar av skogar, vatten och berg är statens fokus mot de privatägda skogarna. Små spillror av de jättelika stamhemman eller ännu större lappskatteland som tidigare existerade. Områden vilka staten med några enkla pennstreck abrupt konfiskerat. Numera är emellertid staten och dess landshövdingar och jurister inte så klumpiga när de ska stjäla. Maskerad i dimridåer av seriös naturvård skapas naturreservat. Ett alibi för att kunna lägga under sig enskildas marker. För målen är att Sverige ska leva upp till sina åtaganden om att landet ska skydda en viss andel naturskogar. För det är viktigt att inte få en knäpp på näsan av den europeiska unionen. När det handlar om enkla problem agerar Sverige ibland fort och koncist. Bror-duktig-landet har dock huggit bort sina egna gammelskogar med nitiska jägmästare som härförare. Sverige har inga andra val än att stjäla skog för att nå EU:s mål. Att staten själv prompt ska vara förvaltare av reservaten är en omaskerad detalj i det stora sammanhanget som tydligt visar Sveriges rätta koloniala ansikte. Hemska tid, men kolonialismen lever och blomstrar än idag. I landets norra delar är dock folket fåtaligt och protesterna lama. Här går det att härja på nästan lika bra som under 1600-talets silverbruk. Staten anser sig ha rätt att bestämma om allt i stort och i smått. Den bara gör och kör över. Står över alla, har kadrer av välutbildade tjänstemän i sin här som minsann vet bäst och kan bäst. De anser skogsägare omyndiga att förvalta sin egen skog, även om det sker utifrån en av länsstyrelsen utarbetad förvaltningsplan. Ett alternativ som inte alls finns på kartan hos de styrande tjänstemännen.

Kamajokk är för övrigt en försvenskad stavning av det på originalspråket lulesamiska korrekt skrivna och bättre uttalade Gamájåhkå. De kan inte ens döpa sitt reservat rätt. Det är ett fruktansvärt hån.

Mitt tal på Jokkmokks marknad 2012

Jag heter Tor Lundberg. Jag har mina rötter högst upp i Lilla lule älvdal, i Njavve och Kvikkjokk. Idag bor jag en stor del av tiden i Randijaur, eller Ráddnávrre som är byns ursprungliga, samiska namn. Från Randijaur är det bara några kilometer till det område där Beowulf mining vill bryta malm. Men här, nära Randijaur, ligger också berget Átjek, med utsikt mot världsarvet Laponia bara fem mil bort. På toppen av Átjek får man en försmak av världsarvet. Här växer rikligt med fjällnejlikor, något som Linné missade när han passerade på sin lappländska resa.

Átjek betyder åska på lulesamiska. Ett kraftfullt namn. Många arkeologiska spår har hittats vid berget, som visar att samer har verkat här i tusentals år. Granne med Átjek ligger berget Boahttsunoaivve, renens huvud. Renen benämns sällan, konstigt nog, bland de samiska ortnamnen. Men också det visar på områdets dignitet.
För drygt 100 år sedan levde en släkting till mig vid en sjö nära Boahttsunoaivve.

Byn Fagerlund och Boahttsunoajvve, med berget Jámijvárasj till höger, det land vid Randijaur drygt fyra mil väster om Jokkmokk, som Beowolf Mining vill göra dagbrott i.

Han hette Pav-Lasse Tuorda. Efter forskningsresan med Nordenskiöld till Grönland, där han och en annan jokkmokkssame, Anders Rassa, skidrade nära 60 mil för att undersöka om Grönlands inre var isfritt, förlorade han större delen av sin renhjord i en lavin. Läs artikel i NSD Resten av renarna tog vargen och renpesten. Han tvingades då livnära sig på fiske.

Stäven av båt fotograferad igår 7 februari 2012. Båten ligger vid Stainas. Pav-Lasse Tuordas fiskesjö.

Han, generationerna före honom, generationerna efter honom, visar att även om naturens krafter kan ställa till det för oss, så är det likväl också naturen som räddar oss när saker och ting ställs på sin spets. Naturen mäktar med att försörja människor, också i ett långt perspektiv. Troligen BARA i ett långt perspektiv, i en takt där resurserna hinner förnyas.

Men nu handlar det om att börja ta av naturresurser som aldrig förnyas. Och då är det urgamla kulturlandet hotat. Exploatörerna utifrån anser sig ha rätt att ta malm ur berglanden, spränga, skövla och förgifta. Det är inget nytt i Jokkmokk. Under 1600-talet bröts silvermalm i jokkmokksfjällen, i det nuvarande Laponia. Samerna tvingades att köra ner malmen till smälthyttan i Kvikkjokk med sina renar. De flydde från tvånget och området blev tomt på samer.
I Jokkmokks kommun har vi sett älvar dämmas och skogar skövlas. Men vi har åtminstone varit förskonade från gruvdrift i nästan 400 år. Men nu upprepas mönstret. Samma arroganta kolonialism som visar sitt fula, omänskliga tryne. Det i ett land som anser sig gå i bräschen för de svaga och förtryckta i andra länder, men som struntar både i sitt eget urfolk och ättlingarna till de nybyggare som lockades hit med förmåner när Norrland skulle koloniseras.

Ett dagbrott av samma storlek som Aitik ger enorma konsekvenser. Buller dygnet runt, sprängsalvor, skyddszoner, damm, trafik, övergödning, förgiftning av vattendrag. Infrastrukturen som ska byggas upp med järnväg genom skogar och myrland. Det handlar om en extremt stor förstörelse av naturen.
Men Kallak är bara början. Jag är förvissad om att järnmalmen i Kallak bara är ett alibi för att, utan alltför stort motstånd, också kunna bygga tågräls till bolagets fyra stora kopparfyndigheter. Det är kopparn Beowulf egentligen vill åt. Då kan vi verkligen säga adjö till både natur och kultur.

Åsa Persson, Bergmästare, på seminariet Framtidens Gruv- och Mineralindustri på Grand Hotel i Stockholm den 20 januari 2012.

Jokkmokks kommun vill lansera sig som ett samiskt varumärke. Då borde man rimligen börja med att försöka hitta framtidens arbetstillfällen genom satsningar inom den samiska världen, inom utbildningen, jakten, fisket, renskötseln, slöjden, språket och konsten.

Barbro Poggats intervjuas vid sina symbolladdade målningar.

Till sist vill jag tacka alla er som trotsat kylan idag och slutit upp till den här manifestationen. YouTube-klipp Jag vill också tacka alla andra som på ett eller annat sätt jobbat för eller visat sitt stöd i jobbet mot gruvorna. Att kunna samarbeta, renägare, andra samer, markägare, fritidshusägare, miljökämpar och andra när det väl gäller, är både en fråga om ömsesidig respekt och solidaritet, och att bli starkare.
Tack!Bilden ovan visar utställningen What Local People? på Jokkmokks marknad. Den visar människor som på ett eller annat sätt drabbas av gruvplanerna i Kallak, fem mil väster om Jokkmokk. Fotoutställningen är ett sätt att visa på det gruvmotstånd som finns. Utställningen tillkom som en motreaktion på en internationell konferens för gruvnäringen i Stockholm. Där redogjorde representanter för Beowulf mining för sina planer på brytning av järnmalm i dagbrott vid Randijaur/Fagerlund/Björkholmen. När styrelseordföranden Clive Sinclair-Poulton får frågan om vad lokalbefolkningen säger visar han arrogant en bild på ett kalhygge och säger: ”What local people?” Clive Sinclair-Poultons uttalande finns dokumenterat i en webbsändning på http://korta.nu/whatlocal.
För att råda bot på Beowulf minings missuppfattning att inga lokala invånare finns i området, visar Inga gruvor i Jokkmokk upp några av alla dem som både finns och faktiskt skyr tanken på en gruva i Kallak, som gruvbolaget valt att kalla malmfyndigheten.

Mer information om hot av gruvor vid Jokkmokk och övriga Sápmi hittas på: https://www.facebook.com/groups/ingagruvor/  https://www.facebook.com/groups/stoppagruvan/ Den fylligaste och mest aktuella finns dock i tidningen Samefolkets senaste nummer Samefolket

Klicka här och tyck till om bloggen!

http://intressant.se/intressant

 

 

En lovsång till Anton

Jag med vackra kusin Karin som gift sig i Storforsen.

I juni 2008 gifte sig min kusin Karin. Åsa och Astrid följde med på vigseln i kyrkan vid Storforsen efter Pite älv. Vi körde tillbaka till Randijaur efter middagen. I bilen planerade jag fjällturen jag skulle göra kommande dagar.

Sonen Anton segar sig uppför en snölega på Bårddetjåhkkå.

Filmskapare från södra Sverige och till och med från Tyskland har fått länsstyrelsens tillstånd att flyga och landa med helikopter på löpande band. Småpåvarna i Luleå nobbade dock min ansökan att flyga till Bårddetjåhkkå 2005 meter över havet i samband med insamling av material till filmen Sarek – urgammal hundraåring som visades på SVT i juni 2008. Jag hade inget annat val än att packa ryggsäcken. Jag ringde till min son Anton och frågade om han ville följa med som sällskap och hjälpreda, framför allt med att bära kamerautrustningen upp till toppen. Han sa ja direkt, min underbare son!

Anton vid Bårddetjåhkkå.

Vi hade roliga men stundtals jobbiga dagar. Bland annat inregnade i tältet på Pårekslätten i närmare ett dygn. Men såna prövningar bet inte på sonen. Han bläddrade lugnt i sin medhavda bok, medan jag väntade på att han skulle bli klar så att jag själv skulle få läsa. För inte hade jag tagit med något läsbart. Ville minimera vikten så mycket som möjligt med tanke på de reumatiska benen. Visst var det jobbigt att balansera sig uppför den otroligt steniga terrängen, och sega sig fram på branta snölegor.

Anton i stenlandet.
Anton i sista branten innan observatoriet. Jag var helt slut. Kastade bara upp kameran och tog några bilder. Märkte sen till min fasa att de var alldeles för ljusa. Först idag förstod jag att de gick att rädda. Tydligen lever jag ännu i den gamla diavärlden, där en två stegs överexponerad ruta bara var att kasta.

Enligt alla gamla normer ska en bild aldrig tas i medljus och ens egen skugga får absolut inte finnas med på bilden. Här har jag gjort allting fel.
Anton provar på att filma.

Men det absolut jävligaste skedde dag tre. Vindstilla och knallsol. Jag och Anton var på väg ner från toppen, tillbaka till tältet som vi slagit upp vid Axel Hambergs observatorium 1 830 m.ö.h.

Anton på väg ner från Bårddetjåhkkå.

En helikopter landade vid plåthyddan. Ut strömmade lågskoförsedda människor, irrande mellan Hambergs uppställda apparater flitigt fotograferande med medhavda kompaktkameror. Vi kom fram till fotograferna. De var fem stycken och kom från länsstyrelsen. Jan-Olov Westerberg ledde styrkan. Det märkliga var att han sedan fem månader tillbaka inte alls jobbade på länsstyrelsen. Tidigare var han chef för Sektor Livsmiljö, men nu överintendent på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. Vad hade han där att göra? Jo, han berättade att han skulle visa den nya chefen på styret det område hon skulle ansvara för. Han var särskilt glad över det fina vädret. Att han varit här många gånger tidigare (naturligtvis med helikopter) men aldrig haft lyckan att ha soligt väder och bra sikt. Men nu kunde de, sa han, få bra bilder till länsstyrelsens verksamhet. Jag var lagom imponerad. Egentligen heligt förbannad. Ett dubbelt hån. Återigen var jag glad över att Anton var med, inte bara som packhäst.

Anton kikar över kanten mot glaciären långt nedanför.