Etikettarkiv: lkab

Kiruna och LKAB

_OR_2228
Världens starkaste lok
drar 68 malmvagnar i en 750 meter lång rad. Hela ekipaget kan lasta 8 600 ton järnmalm. Varje dygn går tio sådana tågset mellan Kiruna och Narvik. Om några år kanske det blir dubbelt så många, när den svenska staten investerat minst nio miljarder i dubbelspår till Riksgränsen.

Det statsägda LKAB vill effektivisera så mycket som det någonsin går. Nere i gruvan sker brytningen till stor del per automatik. Dock finns ännu många arbetare under jord. Men arbetare kostar pengar. Därför kan – inom en inte alltför avlägsen framtid – gruvans drift komma skötas av en handfull operatörer från ett kontrollrum i Stockholm – eller kanske Peking. Då har produktionen optimerats optimalt, med eftersträvade minimala personalkostnader.

_OR_2253_OR_2211
Den enorma skiva av högkvalitativ järnmalm som går ner djupt under Kiruna ska konverteras till pengar så lätt, så billigt och så fort som det överhuvudtaget är möjligt. Att den centrala delen av staden mest troligt måste flyttas, är dock ett dyrt streck i beräkningen, men för LKAB finns alltid skattebetalarna i bakgrunden som en stark garant ifall kostnaderna skulle skena.

Modell av Kiruna och malmkroppen utställd på Folkets hus.
Modell av Kiruna och malmkroppen utställd på Folkets hus.

Någon hänsyn till hur framtida släkter ska kunna utvinna järnmalm för sin försörjning existerar inte. Huvudsaken är att statskassan – här och nu – kan fyllas på med några miljarder per år. Om priset på järnmalm faller svarar LKAB med ökad produktion – samtidigt som bolaget talar om hållbarhet.

_OR_2238
Föga hänsyn tas
till det urfolk som befolkat platsen i tusentals år. LKAB vill expandera på längden, på djupet och på tvären och skiter i hur många urskogar som destrueras för nya gruvor, hur mycket gift som släpps ut, hur mycket damm som besudlar luften, hur många hus som måste flyttas, hur många renar eller andra djur som förgiftas eller blir påkörda på vägar eller räls.
– Kiruna är en gruvstad som aldrig skulle ha funnits om det inte vore för malmen, säger gruvkramaren.
Bara gilla läget, typ.

Gruvan ligger sydväst om Kiruna. Stadsborna får därför ofta i sig ett flöde av små luftburna partiklar till sina lungor. Har någon undersökning gjorts om ökade sjukdomsfall här med allergier, astma, cancer?

_OR_2222
Värst nog bäddar den svenska staten också för att många fler aktörer än LKAB ska kunna tömma malmfyndigheterna. Lycksökarna från när och fjärran har fri access till EU:s Klondyke. De behöver numera inte ens resa till Malå och världens största och äldsta och statligt uppbyggda borrkärnearkiv för att hitta mineraler. Nu finns all behövlig info på nätet. Lycksökarna kan därmed bekvämt vid datorn analysera var de givande fyndigheterna finns och direkt muta in dessa via Bergsstatens hemsida. Ingen prövning görs. Alla spekulanter får grönt ljus. Det spelar inte någon roll om de blivande gruvorna ligger på rad under foten av Sveriges högsta fjäll Gebmegáisi, eller för den delen inne i världsarvet Laponia. Allt godkänns. På löpande band.

_OR_2231
När lycksökarna vill sälja sina fyndigheter ställer staten villigt upp för att bekosta gruvbolagens infrastruktur. Som den dryga miljarden som vägdragningen vid floppen med Northland Resources kostade, med efterföljande miljösanering på upp mot 340 miljoner av skattebetalarnas pengar. Någon prislapp för förstört renbete, saboterade hjortronmyrar och förgiftat vatten finns dock inte. Ett faktum som också gäller LKAB:s gruvdammar, deponier, vägar, kalavverkningar, med mera, för de nya gruvor bolaget exploaterar.

Kiruna ska flyttas för att ge plats för ökad malmutvinning. Var finns den verkliga hållbarheten och det sunda ekonomiska tänkandet med dessa fabulösa planer? Någon järnmalmsmeteorit som fyller på den tömda fyndigheten lär aldrig komma störtande.
_OR_2078

Minnen av Malmberget

Jag var fyra år och bodde i lägenhet på Köpmangatan 6 i Malmberget med pappa Lennart som jobbade som ingenjör vid vägbyggen i samhället och mor Maj-Britt som var hemma med mig och min tre år yngre bror Ola.

Mina minnen från tiden i Malmberget är tydliga och roliga. I alla fall de flesta av dem. Hur någon vänlig själ hjälpte ungskocken i kvarteret med att penetrera en stor snöhög med baklastare där vi ställde in sängar, stolar och placerade stearinljus i urgröpta nischer i väggarna.

Hur jag med min farmor Kerstin åkte upp på Dundret i liften som hängde skrämmande högt ovanför marken. Farmor plogade baklänges nerför hela backen och höll mig i händerna medan hon instruerade mig hur jag skulle svänga.

De 200 kronorna (tror jag) som jag hittade under en balkong och lämnade in på närmsta affär, vilka gav mig hittelön. Hur stor den var kommer jag inte ihåg, bara att jag köpte godis för alltihop.

Grannpojken på gården som spöade upp mig med en cykelkedja som träffade ögonbrynet med ymnig blodsprut som följd. Jag var alltid livrädd för den galningen.

Hur vi tog oss in i ett rivningshus där vi undersökte alla skrymslen och vrår. Otroligt spännande! Jag kommer tydligt ihåg den särpräglade lukten av sågspån och mögel än idag och får flashbacks då och då när jag besöker liknande miljöer.

Hur jag släppte med sparken nedför backen längs Johannesgatan. Fick upp farten rejält, men en bar asfaltsfläck gjorde att det tog tvärstopp. Tungan nästan avbiten när jag slog hakan i styrstången. Ymnig blodsprut också då.

Förra veckan återbesökte jag mina gamla minnen med kameran i högsta hugg. När jag var färdig med nostagitrippen ställde jag mig mitt på Köpmangatan för att ta en sista bild. Ett begravningsfölje passerade och två  äldre kvinnor och en man gick ut från en bil som stannade vid nummer sju, alltså grannen till vår tidigare uppgång.

– Hej, sa jag och presenterade mig.
– Jag undrar bara hur länge ni har bott här?
– Sedan 1965, svarade mannen, eller rättare sagt min mor som bott här hela tiden, hon är 93 år, fortsatte han.

Fanastiskt. Han delade mina minnen om när fastigheten mitt emot byggdes, med en massa armeringsjärn som stack upp i grundsättningen mellan vilka gubbar kryssade med rör som de stoppade ner i den mjuka betongen som lät besynnerligt, hur bryggeribilen klirrande brukade parkera vid vår infart och roligast av allt, han kom ihåg min pappa.

 

Gruvpolitikens kortsynta cynism

Sarvar Valle

Järnmalmsgruvorna utanför Pajala som Northland Resources driver ville spränga upp all järnmalm som fanns i det området med lastbilar i skytteltrafik till omlastningsstationen till malmbanan vid Svappavaara.
LKAB’s gruva i Kiruna transporterar varje dygn tio tåg med järnmalm till Narvik med obegripliga 6 200 ton malm per tågset.
Från Vitåfors, Malmberget, går fem tågset per dygn till Luleå.

Men de befintliga gruvorna räcker inte.
Därför öppnar LKAB två nya gruvor vid Svappavaara, där LKAB deponerar sprängsten från dagbrottet vid Mertainen på ett område med urskog, trots att det finns alternativa platser.

I Gállok, Gállak, Kallak fem mil väster om Jokkmokk vill industri och regering att det också ska brytas järnmalm. Hela malmkroppen ska sprängas upp. 15 år säger de att det ska ta.

All malm som finns ska upp så fort som det bara går, och göras pengar av.

Regeringens högsta önskan är att det från nuvarande 16 gruvor i landet blir 31 gruvor 2020 och 47 gruvor 2030.

Det finns ingen tanke på de generationer som kommer efter oss.

Finns ingen tanke på hur våra barn, barnbarn, barnbarnsbarn ska försörja sina behov av järn och andra metaller. Eller var de ska hitta de metallerna.

Mest troligt blir det väl dem som får återbruka det som går i soptippar – det som nuvarande generationer kastat bort – det som finns i uttjänt infrastruktur, under städer, osv.

Det är en sådan sagolik dumhet, sådan kortsynt cynism och arrogans, sådan egoism.

Hela gruvpolitiken agerar som om det från yttre rymden skulle tillföras nya malmkroppar till de redan bortsprängda.

Men det som finns det finns.

När malmen är uppbruten är den slut.

Och ändå använder gruvlobbyn begreppet hållbarhet. ”Vi strävar efter en hållbar gruvindustri.”

Det säger till och med näringsministern Annie Lööf.

Hur är det ställt?