Etikettarkiv: länsstyrelsen

Sveriges rekord i tjuveri innehas av Sverige

Den svenska historiens största stöld står Sverige självt för. Kuppen torde ha gett statskassan tusentals miljarder kronor genom åren. Pengar från framför allt skog, mineraler och vattenkraft.
I Jokkmokk drog den så kallade avvittringen fram 1890 till cirka 1915. Detta bidrog till att ägandet av alla samiska skatteland och hemman abrupt fördes över till staten, allmänningen och skogsbolagen. De så kallade lappskattelanden, som varit i samers ägo i flera hundra år, döptes helt sonika om av nitiska tjänstemän på länsstyrelsen i Norrbotten från  ”Skatte” till ”Krono” i jordaböckerna. Sedan konstruerade staten ett sprillans nytt ord för allt stulet land: Kronoöverloppsmark.

Kan det bli värre kriminellt. Varför är det så tyst om denna extrema handling?

 

Sanera bort renhindret vid Kvikkjokk!

Hinder i Pärlälvens naturreservatPå 1990-talet skrev jag ett brev till Länsstyrelsen i Norrbotten  om att de borde riva renstängslet de knappa två milen från Darrhaädno, väster om Gamájåhkå och en bra bit upp efter Njoatsosjåhkå. Detta för att stängslet till största del låg på marken och innebar risker för att älgar och renar kunde göra illa sig på stängseltrådarna eller fastna och långsamt plågas ihjäl. Något som har inträffat genom åren, okänt i vilken utsträckning.

Det blev en del dividerande om vem som var ansvarig för stängslet. Om det var staten, Jåhkågasska sameby eller hemmansägarna. Stängslet uppfördes i början av 1940-talet för hindra renar från Tuorpons sameby att strömma till Jåhkågasskagruppen, som då var en del av Sirges sameby. Dessutom skulle stängslet hindra renar att beta och riva ner kvikkjokkbornas höhässjor i Änoks- och Kvikkjokks deltaländer.

Länsstyrelsen
tog  tag i frågan och såg till att hela sträckan av det rostiga, förfallna renstängsel plockades ner och skotertransporterades till Kvikkjokk. Ett arbete som utfördes av renskötare från Jåhkågasska.

Dock är renstängslet Darrhaädno och cirka 15 kilometer söderut till  Tsielekjåhkå, fortfarande kvar. Detta i Tuorpons sameby. Inte heller denna sträckning har längre någon funktion. Inte för renskötseln och inte för småbrukarna i Kvikkjokk, eftersom den sista slåttern på  deltat gick 1968. Också denna del innebär risker för älgar och renar och måste plockas bort.

Jag kommer ihåg hur noga man förr alltid var med att stänga hagledet på berget Livkko när man passerade efter Kungsleden. Nu är ledet stängt och stängslet ligger på backen.
MarkstängselDärför vandrar turisterna på sidan om.
Hagled LivkkoVissa stolpar står dock upprätta i den upphuggna stängselgatan. Det ser för hemskt ut.
Renstängsel DarrhaädnoStängseltrådAtt eländet existerar trots att området är klassat som Pärlälvens naturreservat, gör det extra anmärkningsvärt. Något liknande hade aldrig hänt i södra Sverige.

Contortan kommer att invadera nationalparken

Inplanteringen av contorta
i Sverige började i liten skala på 1920-talet. Under 1970-talet utvidgades experimentet och 2011 fanns omkring 600 000 hektar med contortaplanteringar.
Den allra första försöksplanteringen av contorta i Sverige genomfördes 1928 i Korsele utanför Dorotea. Stormen Hilde fällde till stora delar detta bestånd.
(Källa: Wikipedia)

Vid nationalparken Muddus

finns stora arealer med contortaplanteringar.

(c) Tor Lundberg Tuorda
Denna vederstyggliga turbotall
med sina kromosomvindlande blanka stammar, som inte är anpassad till att planteras norr om polcirkeln, som inte tål snömängderna, som inte duger att såga bräder och plank av och som kväver all markvegetation och förhindrar renskötseln.

Contortaplantage vid Muttos.
Contortaplantage vid Muttos.

Det är verkligen en gåta
hur korkade skogsbruket varit som i så stor skala låtit markerna besudlas av denna snabbväxande nordamerikanska tall. Hade det inte räckt med testodlingen 1928 och sedan hade alla förstått att det är inhemsk tall som gäller? Dock fortsätter bland andra SCS med detta vansinniga så kallade skogsbruk än idag. Men i Rans sameby gick SCA rejält på pumpen:

Artikel på SVT:s site
Artikel i tidningen Land
Artikel i Västerbottens-Kuriren

Med vårt allt varmare klimat
är det tyvärr bara en tidsfråga innan också Muttos (Muddus nationalpark) invaderas av contortaplantor.

Mogna contortakottar sprider sitt innehåll till Muttos...
Mogna contortakottar sprider sitt innehåll till Muttos…

Självföryngringar av contorta har konstaterats på Grönfjället (820 m.ö.h.) i Härjedalen.
(Källa: Hushållningssällskapet)

Länsstyrelsen i Norrbotten
har uppmärksammat detta hot och beskriver i sin Bevarandeplan Natura 2000 exempel på verksamheter som skulle kunna påverkas negativt för naturtyper och arter som pekats ut enligt EU:s art- och habitatdirektiv:

Cont_Muddus
Det bästa vore att göra samma sak som de gjorde i Rans sameby. Börja sanera runt Muttos och sedan fortsätta på allt land norr om Polcirkeln.

Konfiskerad skog gav skambud

_H1A4307

Vid Kvikkjokk klubbade förre landshövdingen i Norrbotten Per-Ola Eriksson igenom Kamajokks naturreservat 2011. Detta med skog som staten konfiskerat av privata markägare. Per-Ola Eriksson lovade mig och övriga delägare ”full kompensation” för vår omkullblåsta timmerskog.
Men denne svenska statens högste representant i Norrbotten höll inte sitt löfte. Efter tio års långbänk fick vi 50 kronor per kubikmeter för vindfällena – inte ens ett relevant pris för ved. Timret hade nu hunnit bli otjänligt att såga.

250-300 kronor per kubik hade varit närmare sanningen, om man går till det värde skogen hade 2001. Det priset hade gett full kompensation – dock inga pengar för efterkommande som i många generationer aldrig kommer att kunna gå i området (se bilden) eller pengar för det bortfall av jakt, bärplockning, rekreation med mera som reservatet bidrar till.

Detta är ett exempel av många hur Sverige misshandlar den befolkning som råkar äga mark. Minerallagen, med rötterna i 1500-talet, är ett annat.

Tyvärr lär det inte bli några större förändringar med nuvarande regering och Bucht som landsbygdsminister.

(Mitt inlägg säger ingenting om vad jag tycker om naturreservat generellt. Jag tycker det är bra och nödvändigt att skog skyddas. Ju med desto bättre. Det är suveränt att regeringen nu ger mer pengar till naturreservat och nationalparker, trots att det sorgligt nog är för sent.
http://www.regeringen.se/sb/d/19328/a/248330
Dock måste berörda  markägare kompenseras fullt ut, helst också deras efterkommande.)

 

Koppargruvan i Stekenjokk

Astrid, Nils, Åsa och jag bilade genom Norge på vår väg till Västkusten. Vi stannade till vid Stekenjokks återställda koppargruva med tillhörande sandmagasin, där mängder av giftiga tungmetaller deponeras i dammen från Bolidens underjordsbrytning åren 1976-1988. Bolidens information om sina tolv år i Stekenjokk finns att läsa i en kåtaliknande byggnad på platsen där anrikningsverk och andra byggnader en gång stod.

Monument_Boliden

Stickvägar och uppställningsplatser finns mitt på fjällheden. Vindrickande människor beskådar den vidunderliga fjällnaturen bekvämt tillbakalutade i campingstolar vid husbilarnas grillar.

Turister i Stekenjokk

Allt verkar vara anlagt just för dem. Och den invallade sjön bör vara en turistisk attraktion. Som pricken över i:et för att optimera synintrycket. Men allt är en chimär. En av många allvarliga och vilande miljöhot i Västerbotten.

Husbilar i StekenjokkDamm_Stekenjokk

Dränkta och osynliga ligger de där. En deponerad socialdemokratisk jobbsatsning. En vård för alla kommande släktled. En tickande bomb. Oersättlig natur offrad som tolv års arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Offrat vatten. Som den nedströms liggande och berömda Trappstegsforsen i Suovniejohke (Saxån). Och vidare ner i Ångermanälven och Bottenviken.

Trappstegsforsen

Ur Länsstyrelsen i Västerbottens tillsynsrapport av sulfidmalmsgruvor, med effekterna av läckage från Stekenjokks sandmagasin 1980-1981:

”• Avsaknaden av öring i Stekenjokk nedströms utsläppet samt en betydligt
lägre beståndstäthet av röding nedströms än uppströms utsläppet visade på
en reproduktionsskada i den påverkade delen av Stekenjokk.

• Lägre täthet av röding och en lägre kläckningsfrekvens hos utsatt laxrom
inom påverkade avsnitt jämfört med icke påverkade avsnitt av Saxån visade
att även här hade en viss reproduktionsskada skett.

• Fisk från Stekenjokk nedströms utsläppet uppvisade genomgående klart
förhöjda metallhalter av koppar, kadmium och zink jämfört med fiskar vid
referensstationen.

• Fisk från Saxån uppvisade tydligt förhöjda halter av kadmium och måttligt
förhöjda halter av koppar och zink.

• Fisk från grunddammen (Kultsjön) uppvisade klart förhöjda halter koppar
och måttligt förhöjda halter av kadmium medan fisk från Storvallen
endast uppvisade obetydligt förhöjda halter av dessa bägge metaller.”

Undrar hur tillståndet för fisken och vattnet är nu? Undrar hur det ser ut om hundra år, eller tusen? Det är inte svårt att ana sig till svaren på de frågorna.

Konstant spill från sandmagasinet. I storm och skyfall rörs gifterna upp till ytan och rinner ut ur gruvdammens utskov.
Konstant spill från sandmagasinet. I storm och skyfall rörs gifterna upp till ytan och rinner ut ur gruvdammens utskov.
I snön syns färgen på gifterna som läcker ut ur vallarna (dammen). Alla dammar läcker, så också Stekenjokks gruvdamm.
I snön syns färgen på gifterna som läcker ut ur dammen. Alla dammar läcker, så också Stekenjokks gruvdamm.

Gift3Gift1Gift4

 

 

 

Lundberg blev Tuorda

Mitt samiska arv har jag alltid känt till men hållit för mig själv. Med min mor Maj-Britt Foto: Tor Lundbergtalade jag om det då och då, men inte med min mormor Signe. Där var det locket på. Signe Eriksson

För trettio år sen fanns inte läge att bejaka någon samisk tillhörighet. Något jag tyst burit med mig från barnsben och manifesterat och odlat bara i mitt eget huvud: förnimmelser, känslor, förhållningssätt, jojkat platser då ingen annan hört, men i pokulerande sammanhang ändå hovat upp stämman och faktiskt fått positiva genmälen också från samer med solid renskötarbas.

Den kolonialt inpräntade bilden av samer hos alla levande i Sverige var kutym hos de flesta innan Sametingets tillblivelse. Hjärntvätt, långvarig manipulation från lapp-ska-vara-lapp-politiken gjorde det omöjligt att stå upp som same om man inte hade renar och samiskt efternamn. Ofta får Sametinget – ofta med all rätt – mycket skit. Men röstlängden ger en bas, ett godkännande från andra samer om att också såna som jag finns och räknas. Och i år har förfrågningar droppat in från olika samiska partier om att de önskar få mig med på sin lista inför valet den 19 maj (för övrigt min födelsedag). Hedrande!

Trots att jag aldrig ansökt om medlemskap i någon sameby tror jag många renägare vet att jag till fullo står på deras sida. I den samiska kulturen är det renen som är basen, symbolen, navet – den som bär upp hela det samiska alltet. Renskötseln går tydligast att hävda i kolonialstaten Sveriges annekterade imperium. För renskötseln är den enda samiska kultur svenskar begriper när samer kommer på tal.

Härska genom att söndra.

Renskötande, icke renskötande, fjällapp, skogslapp, fiskelapp, fattiglapp.

I många decennier har Sverige gjort allt för att få bort samerna från norra Sverige. Men ändå inte. Till skillnad från andra kolonialstater har bara lite blod spillts. Det har funkat ändå.

Sveriges härnadståg har skett administrativt. För att ostört och metodiskt plundra samernas land på allt som går att omvandla till pengar har pennan, kyrkan och länsstyrelserna varit vapnen. Samerna har osynliggjorts, nonchalerats och effektivt assimilerats in i det svenska storsamhället. Slurp bara och problemet är borta. Men processen har skett under så lång tid, på så många olika nivåer i samhället och så smidigt och subtilt, att alltför få människor idag fattar vad som hänt. Det är som en dimma över det hela. Nedtystad, mörkad och indoktrinerad in i människors huvudens innersta skrymslen. Lögnen har blivit sanning.

Jag har tidigare inte riktigt förstått den koloniala mekanismen, den hydra som tar grepp om allt den förmår. Ett monster som präglat oss in i ryggmärgen, som får det onaturliga att bli normalt, det sjuka friskt och lögnen sanning. Som i Orwells 1984. Det är fruktansvärt skrämmande. Därför är det glädjande att många seriösa publikationer från författare och akademiker satt ljus just på Sverige som faktisk och folkrättsvidrig kolonialstat. De politiska partierna som styr Sverige gör dock absolut ingenting för att uppfylla de folkrättsliga åtaganden vilka Sverige undertecknat. Deklarationen ILO 169 negligeras helt.

Det är som väntat. Som historien lär oss…

1928 togs lappbyarna bort och ersattes av samebyar. I lappbyarna ingick alla samer, men i samebyarna fick bara renskötare vara med. Renskötare var häftiga, tyckte Sverige. Med stora härkar, lasson och röda tofsar i mössorna.

Därför blev merparten av alla samer utestängda från gemenskapen. För dem försvann abrupt möjligheterna till fri jakt, fritt fiske och fri anskaffning av ved eller byggnadsmaterial till kåtor, bodar och stugor. Ett våldsamt övergrepp. Renlösa samer tvingades fråga Lappfogden eller byråkrater på länsstyrelserna om lov om att få leva som de alltid gjort. Var de olydiga kom bylingen och finkan väntade.

I en frodande rasism blev det fult att vara same. I stora delar av Sábme såg Sverige till att utrota också namnen – prästerna höll i kyrkbokens penna. Allt samiskt skulle bort. Fjällrenskötseln som Sverige tyckte var pittoreskt fick dock bestå, men helst bara om den bedrevs intensivt. Renhjorden skulle vaktas dygnet runt, vajorna skulle mjölkas och familjerna bo i kåtor alla årstider. Det tyckte Sverige var genuint och fint. Självklart fick barnen inte gå i skolor med fyra väggar. ”Lapp ska lapp vara.” (Kyrkoherde Vitalis Karnell)

Att en nation utrotar religionen för ett folkslag och tar över deras land är kriterium som beskriver begreppet kolonialism. Det lyckades Sverige göra för fyra hundra år sen. Men övergreppen fortsätter än idag. Sverige har makt, men inte rätt, som forne FN-ambassadören Lars Norberg uttryckte det på Ája för en tid sedan, där han i sitt föredrag länge uppehöll sig vid att beskriva Sveriges koloniala arv och nutida status.

Sverige har utraderat alla skogar och förvandlat dem till plantager, eller dränkt dem under kraftverksdammar. Och så finns mörkret från gruvorna över hela Sábme.

Också nyrasismens mörker hotar. Snyggt skrudad i polerade brillor och friserad nacke sitter den där mitt i maktens boning. Trots sitt yttre är den sjuk och hela samhället smittas. Vad lite människan lärt sig. Så fort folk glömmer. Drabbade av historielöshet och intolerans kan det bli riktigt jävligt.

Därför heter jag Tuorda nu. Formellt Tor Lennart Tuorda, men jag använder Lundberg Tuorda till att börja med. Jag äger inget renmärke, har inga renar och talar dålig samiska, men jag bär gábdde med stolthet, också dålusj gahper (dock inte bland folk – ännu)

Nu är jag framme från min vandring i min personliga dekolonisering, ett uppvaknande som när sömnen äntligen gnuggats ur ögonen gör bilden tydlig.

Vandra du också. Flera tusen lulesamer finns efter Julevädno, Lule älv. Människor vars ursprung den svenska staten vill sopa bort. Rösta den 19 maj!

http://www.sametinget.se/1060

 

Tor Lundberg Tuorda

 

 

Böcker för fler som vill få upp ögonen:

Svante Isaksson När staten stal marken
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9188675300

Lennart Lundmark Stulet land
http://www.bokus.com/bok/9789174419870/stulet-land-svensk-makt-pa-samisk-mark/

Tusen år i Lappmarken
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186621300

Jag har tidigare bloggat om Ryd/Cramérs bok
http://kvikkjokk.nu/2012/06/kolonial-historia/

Patrik Lantto Lappväsendet (går att beställa från Vaartoe – centrum för samisk forskning CeSam, Umeå universitet)
http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/umea_universitet/pressrelease/view/fraan-lappfogde-till-regional-myndighet-749768

Sammanfattning av Patrik Lanttos bok från Birger Ekelids hemsida:
http://www.birgerekerlid.se/AKTUELLT/Lappfogdarna-samernas-foermyndare

“Vad var då utmärkande för det fogdesystem som var som starkast under mellankrigstiden?  Lanttos 500-sidiga studie kan sammanfattas i några punkter.

  • Synen på samerna präglas av ”lapp-skall-vara lapp”-politiken. Den innebär att samer enbart duger till renskötsel och bör fortsätta att bo i kåtor. De ska leva som nomader och behöver inte samma skolundervisning som andra. De är ett underordnat folkslag i behov av råd, kontroll och övervakning. Synen är utpräglat kulturhierarkisk och paternalistisk. Under flera decennier försöker lappfogdarna vidmakthålla en intensiv och traditionell form av renskötsel, trots att utvecklingen går åt ett helt annat håll.
  • Lappfogdarna hade stort inflytande över den nationella samepolitiken. I kraft av sina ämbeten hade de en särställning i utredningar och remissutlåtanden som föregick riksdags- och regeringsbeslut.
  • Även på lokal och regional nivå hade de en maktställning eftersom de var satta att tillämpa den lagstiftning de hade inflytande över. Renskötseln reglerades genom detaljerade byordningar. Fogdarnas insyn stannade inte där, utan omfattade även bostadsfrågor, fattigvård, skolgång, taxering och andra familjeangelägenheter.
  • Samernas politiska mobilisering sågs med oblida ögon av lappväsendet. Lantto har tidigare belyst frågan i avhandlingen Tiden börjar på nytt , men frågan har en given plats även i denna studie. Med åtskilliga exempel visar han att lappfogdarna motarbetade och misstänkliggjorde de personer som försökte organisera samerna. Framträande ledare som Elsa Laula, Torkel Thomasson och Gustav Park hamnade ständigt i skottgluggen som ”uppviglare”.”

 

 

 

 

 

Kolonialismen lever i Kvikkjokk

Skogen vid Kvikkjokk som jag deläger heter nu Kamajokks naturreservat. En process som tagit länsstyrelsen i Norrbotten hela tio år att få till. När skogen föll i stormen i december 2001 var det ypperligt sågtimmer som vi tänkte avverka. Värdet låg kring 300 kronor per kubikmeter. I början av 2002 införde länsstyrelsen ett interimistiskt reservat av stormfällningen och vår övriga mark vid Gamájåhkå. Den gamle bondsonen från Kälsjärv utanför Kalix, landshövdingen Per-Ola Eriksson, lovade oss brevledes att delägarna skulle få ”full kompensation” för länsstyrelsen tvångsbeslut. Slutbudet från naturvårdsverket landade dock på 50 kronor per kubikmeter ”timmer”. Jag, mina barn, andras barn och andra kommande generationer kompenseras dock inte ett dyft av att också de blir hindrade att gå och färdas på den egna marken. Tallstockarna tar hundratals år på sig för att ruttna upp och stoppar effektivt människor och fyrfotadjur att färdas. Ett faktum vår advokat Nils Rinander märkligt nog aldrig beaktade i förhandlingarna. Vi tänkte dra ärendet i domstol för att få en relevant ersättning för skogen i det skick den var 2001, men Mark- och Miljödomstolen hotade med att vi måste betala rättegångskostnader om vi förlorade. En ovanlig företeelse, men bara att gilla läget. Vi tordes inte gå vidare och dra ärendet i domstolen utan gick med på en förlikning. 50 kronor per kubikmeter är inte ens ett pris för den sämsta ved. Det är ett fruktansvärt hån.

Jag har dock svårt att sätta prislapp på vad skogen egentligen är värd – även om vi lever i ekonomismens tid där allt tydligen handlar om pengar och pengars värde. Affektionsvärdet, och att jag fysiskt inte kan förpassa mig till en viss plats med min dotter och berätta om att här var jag med morfar, eller här högg jag ved mer morbror Mauritz. Ser du stubben där, här sköt jag en älg, där en tjäder, här finns resterna av en kolmila från 1600-talet då de smälte silvermalm vid forsen, se eldstaden där, se bläckan, se arran – överföringen av vår historia och kultur till barnen är nu spolierad i detta skogsområde mitt emot Kvikkjokk. Värdet av att inte kunna röra sig i området, inte kunna ta ved, inte kunna hugga husbehovstimmer, plocka bär, jaga. Senast jag högg timmer här var 1982. Det blev cirka 80 timmerstockar som jag lät såga på Erik Yngvessons bysåg. Timret blev plank och brädor till en utbyggnad av min stuga. De övriga delägarna fick betalt för uttaget. En avverkning som knappt märktes i skogen som vuxit upp på det gigantiska kalhygge staten tog upp när silvermalmen skulle raffineras. Nu har staten tagit tillbaks den i nära 400 år vårdade skogen, en skog som för övrigt ingick i den samiska släkten Tuordas lappskatteland. Min mormor var en Tuorda, det innebär att jag deläger mark i det nybildade Kamajokks naturreservat i dubbel bemärkelse. Men vad hjälper det när arroganta Sverige tar i med hårdhandskarna. Hundratusentals kronor är uppruttnade. Min ersättning: drygt 170 000 kronor. 27% går bort i skatt om jag använder pengarna. Det är ett fruktansvärt hån. 1 000kr/kubik hade varit närmare sanningen. Den summan skulle utbetalas till alla kommande släkter, inte bara som en engångssumma. Staten är fullkomligt hänsynslös. En inställning jag presenterat många gånger tidigare, vilket gör att jag är svartlistad på länsstyrelsen, får aldrig mera sälja bilder till deras trycksaker eller projekt.

Efter många decennier av statsunderstödda skövlingar av skogar, vatten och berg är statens fokus mot de privatägda skogarna. Små spillror av de jättelika stamhemman eller ännu större lappskatteland som tidigare existerade. Områden vilka staten med några enkla pennstreck abrupt konfiskerat. Numera är emellertid staten och dess landshövdingar och jurister inte så klumpiga när de ska stjäla. Maskerad i dimridåer av seriös naturvård skapas naturreservat. Ett alibi för att kunna lägga under sig enskildas marker. För målen är att Sverige ska leva upp till sina åtaganden om att landet ska skydda en viss andel naturskogar. För det är viktigt att inte få en knäpp på näsan av den europeiska unionen. När det handlar om enkla problem agerar Sverige ibland fort och koncist. Bror-duktig-landet har dock huggit bort sina egna gammelskogar med nitiska jägmästare som härförare. Sverige har inga andra val än att stjäla skog för att nå EU:s mål. Att staten själv prompt ska vara förvaltare av reservaten är en omaskerad detalj i det stora sammanhanget som tydligt visar Sveriges rätta koloniala ansikte. Hemska tid, men kolonialismen lever och blomstrar än idag. I landets norra delar är dock folket fåtaligt och protesterna lama. Här går det att härja på nästan lika bra som under 1600-talets silverbruk. Staten anser sig ha rätt att bestämma om allt i stort och i smått. Den bara gör och kör över. Står över alla, har kadrer av välutbildade tjänstemän i sin här som minsann vet bäst och kan bäst. De anser skogsägare omyndiga att förvalta sin egen skog, även om det sker utifrån en av länsstyrelsen utarbetad förvaltningsplan. Ett alternativ som inte alls finns på kartan hos de styrande tjänstemännen.

Kamajokk är för övrigt en försvenskad stavning av det på originalspråket lulesamiska korrekt skrivna och bättre uttalade Gamájåhkå. De kan inte ens döpa sitt reservat rätt. Det är ett fruktansvärt hån.

En lovsång till Anton

Jag med vackra kusin Karin som gift sig i Storforsen.

I juni 2008 gifte sig min kusin Karin. Åsa och Astrid följde med på vigseln i kyrkan vid Storforsen efter Pite älv. Vi körde tillbaka till Randijaur efter middagen. I bilen planerade jag fjällturen jag skulle göra kommande dagar.

Sonen Anton segar sig uppför en snölega på Bårddetjåhkkå.

Filmskapare från södra Sverige och till och med från Tyskland har fått länsstyrelsens tillstånd att flyga och landa med helikopter på löpande band. Småpåvarna i Luleå nobbade dock min ansökan att flyga till Bårddetjåhkkå 2005 meter över havet i samband med insamling av material till filmen Sarek – urgammal hundraåring som visades på SVT i juni 2008. Jag hade inget annat val än att packa ryggsäcken. Jag ringde till min son Anton och frågade om han ville följa med som sällskap och hjälpreda, framför allt med att bära kamerautrustningen upp till toppen. Han sa ja direkt, min underbare son!

Anton vid Bårddetjåhkkå.

Vi hade roliga men stundtals jobbiga dagar. Bland annat inregnade i tältet på Pårekslätten i närmare ett dygn. Men såna prövningar bet inte på sonen. Han bläddrade lugnt i sin medhavda bok, medan jag väntade på att han skulle bli klar så att jag själv skulle få läsa. För inte hade jag tagit med något läsbart. Ville minimera vikten så mycket som möjligt med tanke på de reumatiska benen. Visst var det jobbigt att balansera sig uppför den otroligt steniga terrängen, och sega sig fram på branta snölegor.

Anton i stenlandet.
Anton i sista branten innan observatoriet. Jag var helt slut. Kastade bara upp kameran och tog några bilder. Märkte sen till min fasa att de var alldeles för ljusa. Först idag förstod jag att de gick att rädda. Tydligen lever jag ännu i den gamla diavärlden, där en två stegs överexponerad ruta bara var att kasta.

Enligt alla gamla normer ska en bild aldrig tas i medljus och ens egen skugga får absolut inte finnas med på bilden. Här har jag gjort allting fel.
Anton provar på att filma.

Men det absolut jävligaste skedde dag tre. Vindstilla och knallsol. Jag och Anton var på väg ner från toppen, tillbaka till tältet som vi slagit upp vid Axel Hambergs observatorium 1 830 m.ö.h.

Anton på väg ner från Bårddetjåhkkå.

En helikopter landade vid plåthyddan. Ut strömmade lågskoförsedda människor, irrande mellan Hambergs uppställda apparater flitigt fotograferande med medhavda kompaktkameror. Vi kom fram till fotograferna. De var fem stycken och kom från länsstyrelsen. Jan-Olov Westerberg ledde styrkan. Det märkliga var att han sedan fem månader tillbaka inte alls jobbade på länsstyrelsen. Tidigare var han chef för Sektor Livsmiljö, men nu överintendent på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. Vad hade han där att göra? Jo, han berättade att han skulle visa den nya chefen på styret det område hon skulle ansvara för. Han var särskilt glad över det fina vädret. Att han varit här många gånger tidigare (naturligtvis med helikopter) men aldrig haft lyckan att ha soligt väder och bra sikt. Men nu kunde de, sa han, få bra bilder till länsstyrelsens verksamhet. Jag var lagom imponerad. Egentligen heligt förbannad. Ett dubbelt hån. Återigen var jag glad över att Anton var med, inte bara som packhäst.

Anton kikar över kanten mot glaciären långt nedanför.