Etikettarkiv: kyrka

Bygget av Uppsala universitet finansierades av lax från Luleälven

På 1400-talet finansierades bygget av Uppsala universitet med pengar från laxfisket i Edefors i Luleälven. Under samma sekel bekostade Luleälvens laxar också uppförandet av Gammelstads kyrka.
På den tiden kunde man se hur pengar från stulna naturresurser i Sábme fördelades. Idag rinner miljarderna från timmer, massaved, vattenkraft, gruvor, militärflygövningar och vindkraft ner i statskassans stora svarta hål och anonymiseras. Kolonialismen kan inte bli tydligare än så här.

Källa: Edefors hembygdsförening

Julafton i Kvikkjokk

Mormors tomtar, ljus, pumlor och annat julpynt i Antons något skraltiga gran, mormors femtiotalsbonader på väggarna som julens främsta attribut när jag var barn och så tomtens utstyrsel där morfars solbrillor från sextiotalet under skoterglasögonen gjorde tomten oigenkännlig. Barndomens jular gav en stämning och en prägel som jag nu i mogen ålder försöker återskapa. Och nostalgin har gjort julen lyckad, mest dock tack vare barnaskaran. Otroligt roligt att det gick att sammanföra alla. Det här kommer jag att leva länge på.
Igår tände vi ett ljus på min mor Maj-Britts grav och idag blev det ljus på mormor och morfars. Inte för att jag är vidare värst kristligt religiös, det var mer som en handling av hedrande och att låta dotter Astrid förstå sin bakgrund.

Mira tar emot tomten när han kommer.
Mira tar emot tomten när han kommer.
Snöig, med viss rondör, kom han äntligen. Barnen gjorde stora ögon...
Snöig, med viss rondör, kom han äntligen. Barnen gjorde stora ögon…
Juklappsutdelning
Tomten greppar en klapp med klumpiga sälskinnshandskar.
Stor glädje, men också viss skräck, på Granlinden 2.
Stor glädje, men också viss skräck, på Granlinden 2.
Mira med mor Sara.
Mira med Freja och Frejas mor Sara.
Julklappsutdelning.
Julklappsutdelning.
Freja och Astrid.
Freja och Astrid.
Freja ger Mira ännu en klapp.
Freja ger Mira ännu en klapp.
Nils är engagerad över all fart och rörelse.
Nils är engagerad över all fart och rörelse.
Christoffer och Eddie.
Christoffer och Eddie.
Anton, Freja och sara på väg till kyrkogården.
Anton, Freja och Sara på väg till kyrkogården.
Mors grav.
Mors grav.
Mormor Signe och morfar Ruperts grav.
Mormor Signe och morfar Ruperts grav.
På väg från Kvikkjokks kyrkogård.
På väg från Kvikkjokks kyrkogård.

Vigsel i Kvikkjokk

Min gode vän Per-Ragnar Iverstrand och Maya Forsberg vigde sig i Kvikkjokks kyrka den 10 maj. Middag och baluns på kvällen i Årrenjarka fjällby. De valde mig som bröllopsfotograf, hedrande.

Kyrkbacken Kvikkjokk.

 

Vid klockstapelnVigselI Kvikkjokks kyrka

Maxida Märak sjöng till bröllopsparets ära.

Bröllop i Kvikkjokks kyrkaKyss

Per-Ragnars brorsdotter Indra var en ibland lite hopklämd brudtärna.

Mayas ögon

Ögonen som Perra föll för…

Bröllopsfölje

Middag i Årrenjarka

Så blev det teater av den tidpunkt Maya och Perra träffade varandra första gången, på landningsplatsen i Stáloluokta där Perra var den pilot Maya och hennes två väninnor skulle åka med.

Fotograf Tor Lundberg Fotograf Tor Lundberg Fotograf Tor Lundberg

Dotter Astrid fick förmånen att spela mygg som besvärade en av de sörländska väninnorna, inlevelsefullt spelad av Peter Arvidsson. Det var en fantastiskt rolig dag, tack Maya och Per-Ragnar, som bägge nu bär efternamnet Iverstrand.

 

Kvikkjokk – en lekstuga

Från centrum i den nymornade kolonin som bröt silvermalm via jordbruksbygd till turistort har Kvikkjokk blivit en lekstuga. Sommarstugetomterna säljs som spön i backen, helikopterbolagen flyger utförsåkare och jägare. Och forskare plågar björnar, loar och järvar för att göra batteribytare och doktorander glada.

Kyrkan, vilken aldrig tidigare brytt sig om sitt märkliga markinnehav i Änok norr om Kvikkjokk, byggde tvärhastigt en stuga med tillhörande bastu nära min och min brors stuga. Inte ett ljud att de skulle bygga, utan den bara stod där.
Jag ringde till kyrkans egendomsförvaltning och jägmästaren Björn Gunnarfelt och frågade. Han berättade att det var hans kompis, Kjell Sundvall – dock inte regissören men väl chefen för Länsstyrlsens fältenhet i Jokkmokk – som fått lov att bygga på kyrkans mark. För ett gäng skogstekniker, enligt Gunnarfelt. Grejen är, som vanligt, att Gunnarfelt och Sundvall är gamla jägmästarkompisar. Det är till och med pappor till den fruktansvärda reformen Den fria småviltsjakten från 1994. Ett tydligt och vulgärt bevis på tvättäkta modern kolonialism.
Således har nu Kjell Sundvall och hans gelikar en lekstuga i Änok där de skjuter ripkycklingar, badar bastu och skrålar. Jag hoppas korparna, örnarna, tjädrarna, lavskrikorna, hackspettarna och alla tusentals småfåglar som snart kommer fäller sitt bajs på bastuns tak så att det faller in. Om någon skrålande utböling sitter där inne och dricker öl, vore det ju förskräckligt. Ingen människa får ju komma till skada.

Första maj körde skoteråkare som aldrig förr efter Kvikkjokksälven. Vansinnesylandet  från de körkåtas maskiner gick inte att fly undan. Samma till fjälls. Det var ett jävla oljud hela tiden. De flesta tillhörde kategorin motorintresserade, vilka lika gärna hade kunnat köra med sina värstingsskotrar i ett inhägnat grustag. De har ingenting i en fri natur att göra. Men det tycker Sverige – kolonialstaten. De har bestämt att det ska vara så.

Naturen ska utnyttjas som Sverige vill, så mycket det överhuvudtaget går – bara det inte påverkar stockholmarna /beslutsfattarna.

Nu vill de flesta människor att också Jokkmokks kommun ska ingå i Malmfälten, att också berget ska exploateras till vilket pris som helst. Underligt med tanke på att många har Vattenfall i färskt minne, kan tyckas, men folk som är vana vid att bli matade med jobb och aktiviteter vet inget annat. De skiter i konsekvenserna av en skitig gruva. De skiter i andra perpektiv än sin egen livstid.

När kolonialstaten tagit så mycket det går av vattnet, skogen och malmen blir resten av naturens spillror rekreationsområde. Som Kvikkjokk, Huhttán, som byn heter än idag efter statens folkrättsliga, humanitära och ekonomiska katastrof – silversmältverket med tillhörande smälthytta vid Gámajåhkå som var verksamt i 40 år med början 1661.

Kvikkjokk har förärats med nationalparker, och för ett år sedan ytterligare ett naturreservat. Allt har skett över huvudet på den bofasta befolkningen/samerna. Allt för att skapa en bild v ett romantiskt rekreationsobjekt av synbarligen vild natur  som egentligen ingenting annat är än ett av silverbrukets gamla kalhyggen. Forskare och friluftsliv är euforiska i sin okunnighet. Kolonialismen lever.

Från försommar till vårvinter

Efter att Åsa med naglarna rutinerat knipsat bort den förhoppningsvis sista fästingen av sju som Ráddna skaffat sig på Västkusten for jag till Kvikkjokk i helgen med dotter och hund.

En nyss bortdragen fästing med Ráddnas skinnrester kvar i käkarna placerad på en bit hushållspapper. Man måste fråga sig vilken roll denna varelse spelar i ekologin egentligen...

Den 1 maj åkte vi utan problem skoter till stugan i Änok.

Njáhkájåhkå och Vallespiken.

Tiken var helt vild när hon fick jaga och halvdräpa lämlar och sorkar under fasliga pipanden.

En av de miljoner smågnagare som nu översvämmar Kvikkjokks skogar och fjäll. Äntligen ser det ut att bli ett lika rejält lämmelår som det jag minns från barndomen på 1960-talet.

Passade på att bränna en hög med kvistar och bortröjt sly eftersom snöfläckarna runt omkring skulle hundra elden att sprida sig.

Astrid kastar en kvist på den ännu lugna brasan.

En enorm kontrast till mitt förra bål, det i Kungsviken på Orust. Här har man som sed att fira påsk med att tända jätteeldar på grönskande gräsmattor. En mycket ovan upplevelse.

Påskbål i Kungsviken som matas av Astrids kusin Marc och kompisarna Beda och Frode.

Återblick i bilder från min och familjens vistelse i Trollhättan och på Västkusten följer nedan, samt från returresan till Randijaur.

Solnedgång över Kungsviken, Koljöfjorden och Flatön. Besjunget taubeland.
Typisk miljö i Bohuslän, vid Henån på Orust.
Som en bild från gammal tid, Rämmedalen på Orust.
Vitsippor i Vägeröds dalar på Skaftö.
Ejdrar.
Gaddesanna vid Vänern.
Strandskator.
Gullvivor vid Husaby kyrka som vi passerade på väg hem.
Husaby kyrka.
Klövsjö i Härjedalen.