Etikettarkiv: kvikkjokks

Urskog vid Kvikkjokk

Dimma

In i dimman på Darrhaädno. En typisk morgon i sena september.
Det är en ynnest att efter tre kilometer i båt kunna kliva iland och vandra i riktiga skogar. Att enkelt uppleva genuin dynamik och artrikedom. Där granurskogar med frodiga kallkälldråg breder ut sig mellan torra hedåsar där månghundraåriga tallar står i mängder. Men kanske de äldsta träden står på myren? Trots att de är korta och smala kan de ha stått och stampat allra längst med rötterna begravda i denna syre- och näringsfattiga miljö.
Gammeltallar

Många av grovtallarna på åsarna har ljud och spår efter samisk barktäkt. Det är spännande att se spår i kulturlandet. Funderar på var de haft sin kåta, var arran går att hitta? Finns skidor nedstoppade i myren, kanske någon pilbåge? De gjorde ju så, gammelfolket, för att kunna bevara sin värdefulla utrustning så den inte torkade sönder.

Men alla spår i tallbarken är inte gjorda av mänsklig hand. Där lavskrikorna hoppar runt i jakt på den smörklick jag smetat fast på stammens baksida, har en älg gnagt barken för länge sedan.
Lavskrikor vid älggnag
Jag filmar och tar också några stillbilder av lavar och svampar. Gäller att passa på innan snön kommer. Att kunna använda samma apparat till både film och stillisar är verkligen suveränt 🙂
Trumpetlav
Vid nedersta Kvarntjärn fångar jag solens sista glimt på berget Nammásj. Man blir som lyrisk…

Nammásj

Blomfotografering med barn och sambo

Korallrot vid stranden av Sakkat, hönsbär, ängskovall, dvärgtranbär, hjorton och odonblomma med en spindel som just tagit en liten fluga. Vi var på sörsidan Åsa, Nils och jag och gjorde en kort skogstur.

Nils hängde med bra. Han är en riktig liten skogsmänniska som verkligen älskar att vara ute. Det blev en fantastiskt fin eftermiddag. Och en sak är då säker. Det går att hitta hur många bilder som helst bara man kryper ner vid marken 🙂

Åsa med min makroglugg. Det har som blitt konkurrens om detta superskarpa objektiv nu...
Åsa med min makroglugg. Det har som blitt konkurrens om detta superskarpa objektiv nu…

Utveckling i Kvikkjokk?

På 1980-talet nådde den socialdemokratiska gräva-spräng-och-bygg-hysterin också Kvikkjokk. Mark exproprierades och sprängsalvor dånade. Stenar sprutade på plåttaken. Jag och min lilla familj tvingades hålla oss inomhus när sprängvarslen ljöd.

Myrar fylldes ut till parkeringsplatser. Grävmaskinerna gick varma, det gnisslade och brakade. Lastbilar for fram och tillbaks. Det var ett jävla liv. Och ingen ortsbo fick vara med och bestämma utformningen av det ”nya”, ”upprustade” Kvikkjokk utan allt skedde över bybornas huvuden.

Det var utveckling på gång. Som i städerna, helt i enlighet med socialdemokratins normer.  Nu fick kvikkjokksborna bättre vägar, ännu en affär – tillika servicehus, vatten och avlopp och grönområden. Ju.

Fint va? Nej. Ingen bybo tyckte det var fint, förutom med vattnet då. Inte heller turisterna var så imponerade. Bara teknokraterna i Jokkmokk som på fullaste allvar trodde att Kvikkjokk nu äntligen skulle bli det turistiska paradis som man så länge drömt om. Kommunen fixade också till sig ett område där det skulle styckas av tomter som de senare skulle sälja.

Hur ser det ut idag? Blev det ett lyft för turismen som kommunpolitikerna med kommunalrådet Karl-Axel Nilsson (S) i spetsen självsvåldigt ville framtvinga? Servicehuset står öde.

Fd. Servicehuset, maj 2015.
Fd. Servicehuset, maj 2015.

Den senaste entreprenören som döpte om huset till Kvikkjokks Fjällcenter hyrde det och ville utveckla restaurangen med ett bättre kök, fick inte något gehör från ägaren Jokkmokks kommun. Då bad entreprenören om att få köpa huset och själva kunna ordna det. Men kommunen sa nej. Så nu står byggnaden tom i paradiset.

Husvagnsparkeringen då, som var tänkt att samla husvagnarna på parkeringsplatser med elplintar och tillhörande servicebyggnad? Hela detta komplex med 40 uppställningsplatser är nu förbommat, där endast medlemmar i den ekonomiska föreningen Kvikkjokks Camping har tillträde. Vanliga husvagns- eller husbilsturister får hitta sig en annan lösning för att övernatta i sina fordon. Som innan 1980 med andra ord. Kommunens tomter är sålda till ett företag i Jokkmokk som säljer dem vidare till hugade spekulanter.

Malplacerade. Undrar om den ena är frustrerad över den andra som har tio hästar mer...?
Kustkomplex? Undrar om den ena ägaren av dessa malplacerade farkoster är frustrerad över den andra som har tio hästar mer…?

Den så kallade utvecklingen har bidragit till fler båtar i deltat och en större frekvens av skotrar har gett ökad störning på djur och natur. Och på människor, både ortsbor och turister, som uppskattar lugn, ro och tystnad.

Berguven som jag hört hoa i Nammásj i 50 år har tystnat. De naturmänniskor som tidigare vallfärdade till byn har bytts mot motorintresserade. Jag tror faktiskt att just detta är ett av skälen till att den förväntade turistökningen har uteblivit. Detta trots att turismen i stort har ökat. Kvikkjokk, en gång fjällturismens vagga, har en enorm turistisk potential, men istället har byn utvecklats till en tummelplats för körglada kommun- och länsbor som framför allt tycks uppskatta dånet av trimmade motorer och lukten av avgaser.

 

 

Hugin och Munin

I fjol filmade jag bara med en HDV-kamera som klipper och förstorar bilden. Riktigt bra bilder på havsörnar och korpar på över 100 meters avstånd.

I år hade jag en kamera som krymper det man ser i sökaren. Ingen förstoringsfaktor med andra ord, vilket gjorde att jag tvingades vara nära och röra mig väldigt försiktig. Gömslet hade satt sig sedan förra året med glipor mellan väggarna där kallblåsten trängde sig in. Dessutom lutade det. Inga bra förutsättningar. Dessutom var jag förkyld, snorade och hade frossbrytningar. Och eftersom det inte går att elda i gömslet med exempelvis en Heat Pal, på grund av kondensen, var det bara gilla läget. Och tjurig är man ju, så jag fick bra filmbilder och några stillisar till slut.

Ingen av fjolårets havsörnar syntes dock till. Inte heller någon räv eller järv. Det fanns rikligt med rävspår, men inga järv dito.

Måste till veckan flytta till ett bättre område och fixa till den lilla byggnaden.

_H1A8106

Nattljus vid Kvikkjokk

_H1A5535

Tillsammans med dotter Astrid for jag med skoter upp på Sjnjierák igår kväll. Vi hade just missat ett norrsken som spelade ordentligt på himlen, hann inte fram i tid till det utsnitt jag tänkt mig förrän molnen drog in. Det var samma sak på fjället. Hann just precis få en glimt av månen genom tjockan och det mjuka men dramatiska ljuset. Tre kilometer i väster såg vi Kvikkjokks alla ljus. Påminde mest om en mindre stad…

_H1A5529_H1A5537_H1A5527

Julafton i Kvikkjokk

Mormors tomtar, ljus, pumlor och annat julpynt i Antons något skraltiga gran, mormors femtiotalsbonader på väggarna som julens främsta attribut när jag var barn och så tomtens utstyrsel där morfars solbrillor från sextiotalet under skoterglasögonen gjorde tomten oigenkännlig. Barndomens jular gav en stämning och en prägel som jag nu i mogen ålder försöker återskapa. Och nostalgin har gjort julen lyckad, mest dock tack vare barnaskaran. Otroligt roligt att det gick att sammanföra alla. Det här kommer jag att leva länge på.
Igår tände vi ett ljus på min mor Maj-Britts grav och idag blev det ljus på mormor och morfars. Inte för att jag är vidare värst kristligt religiös, det var mer som en handling av hedrande och att låta dotter Astrid förstå sin bakgrund.

Mira tar emot tomten när han kommer.
Mira tar emot tomten när han kommer.
Snöig, med viss rondör, kom han äntligen. Barnen gjorde stora ögon...
Snöig, med viss rondör, kom han äntligen. Barnen gjorde stora ögon…
Juklappsutdelning
Tomten greppar en klapp med klumpiga sälskinnshandskar.
Stor glädje, men också viss skräck, på Granlinden 2.
Stor glädje, men också viss skräck, på Granlinden 2.
Mira med mor Sara.
Mira med Freja och Frejas mor Sara.
Julklappsutdelning.
Julklappsutdelning.
Freja och Astrid.
Freja och Astrid.
Freja ger Mira ännu en klapp.
Freja ger Mira ännu en klapp.
Nils är engagerad över all fart och rörelse.
Nils är engagerad över all fart och rörelse.
Christoffer och Eddie.
Christoffer och Eddie.
Anton, Freja och sara på väg till kyrkogården.
Anton, Freja och Sara på väg till kyrkogården.
Mors grav.
Mors grav.
Mormor Signe och morfar Ruperts grav.
Mormor Signe och morfar Ruperts grav.
På väg från Kvikkjokks kyrkogård.
På väg från Kvikkjokks kyrkogård.

Filmare i Kvikkjokk

Blir filmad och intervjuad som bara den nu och några dagar till.

Kim Silfving

Det är Kim Silfving från Stockholm som gör en engagerad och proffsig insats för att få Lundberg i Änok och Laponia inspelad.

Kim Silfving vid Kvikkjokk

Detta till en pilot för en film jag gör tillsammans med klipparen/producenten Tell Aulin. Helikopter norr om Kvikkjokk

Med kvikkjokksbon Kjell Arvidsson vid helikopterspakarna filmades jag också – på skidor, men även skogar och fjäll skildrades och i Änoks delta siktades några älgar.

Vid Ruovddevarre och VallasjSex kilometer norr om KvikkjokkMoose north Kvikkjokk

Det är lärorikt att se hur en som begrip nå jobbar. Med mängder av omtagningar, alternativa vinklar, klippbilder, med mera. Och fotograf Kim slöar aldrig till. Far omkring som ett jehu genom snön med stativ, ryggsäck med mängder av optik, ljusstativ och riggmonterad och mycket kompetent Canon C500. Imponerande!

Kim flygfilmar

Tur i Kvikkjokks delta

Under oktobers sista dag gick Astrid, Åsa och jag på en kort tur i deltat i knappt två decimeter nysnö. Grått och murrigt men kameran fick ändå hänga med. En älg hade ganska färskt korsat samlingen av norrlandsstarr och sjöfräken i Östersfält, dock utan att beta ett enda strå. Funderade på detta namn med fält i efterleden. Inget som vi idag använder i de här trakterna. Kan ha kommit från silverbrukstiden på 1600-talet för att beskriva myrlandets slåtter av fräken och starr till brukets ko- och hästinnehav.
Så syns tvärhastigt ett runt svart hål framför fötterna. Det bubblar och luktar prutt, kan Astrid konstatera. Läckage av metangas från de multnande växtmassorna som deltat vilar på. På deltatjärnar går också liknande hål att finna, bubbelvakar som vi kallar dem, som tidigare kvikkjokksbor med trattliknande anordningar lyckats koka kaffe på. Helt klart borde metanpysandet kunna tas tillvara för viss energiförsörjning, en till synes outtömlig resurs från hål som aldrig fryser. Ännu grön norrlandsstarr gick att beskåda i Koholmbäcken som vi bekvämt fortsatte efter, utan att behöva tränga oss igenom videsnår och snubbla över tuvor.

Här och där syntes hur mesflockar tömt björhängenas frökapslar som i mängder rasat ner på snön.

Smågnagare hade sedan pilat mellan resterna för att hitta hela frön. Tala om symbios.

Skridskois i Kvikkjokk

Så blev det skridskoåkning idag igen.

Eller snarare eftermiddag.

Nu i Kvikkjokk med dotter och hund.

Det är sällan en 15 centimeters blankis får ligga snöfri så pass länge att det går att åka.
Spännande att genom de helt klara partierna se löjstim och öringar pila iväg under en.


– Jag kan åka snabbare än er! säger Astrid och girar på skrillorna bakom stimmet.

Intressant att också studera alla bubblor på olika nivåer inne i isen. Hur bubblorna läckt luft som bildat uppstående nålar.

En halv mil på älven till älvsmynningen tur och retur och det märks knappt i benen. Skridskor är onekligen ett oerhört lättsamt sätt att färdas. Man skulle dock införskaffa långfärdsmodell..

Kvikkjokk den 5 maj

Våren dröjer. Snö och vinter så det förslår. I skogen är det kring 60 centimeter snö.Nätterna ändå inte så kalla att skaren håller. Skaren, ett fenomen jag väntar på. Kanske den kommer inatt?

Min morbror Mauritz stuga ligger ett stenkast från min. Uppför den branta trappan och upp på loftet sprang jag mycket som barn. Stugan är nyligen såld till kustbor. Troligen blir den renoverad så därför tog jag denna bild. Som minne.

Kvikkjokk – en lekstuga

Från centrum i den nymornade kolonin som bröt silvermalm via jordbruksbygd till turistort har Kvikkjokk blivit en lekstuga. Sommarstugetomterna säljs som spön i backen, helikopterbolagen flyger utförsåkare och jägare. Och forskare plågar björnar, loar och järvar för att göra batteribytare och doktorander glada.

Kyrkan, vilken aldrig tidigare brytt sig om sitt märkliga markinnehav i Änok norr om Kvikkjokk, byggde tvärhastigt en stuga med tillhörande bastu nära min och min brors stuga. Inte ett ljud att de skulle bygga, utan den bara stod där.
Jag ringde till kyrkans egendomsförvaltning och jägmästaren Björn Gunnarfelt och frågade. Han berättade att det var hans kompis, Kjell Sundvall – dock inte regissören men väl chefen för Länsstyrlsens fältenhet i Jokkmokk – som fått lov att bygga på kyrkans mark. För ett gäng skogstekniker, enligt Gunnarfelt. Grejen är, som vanligt, att Gunnarfelt och Sundvall är gamla jägmästarkompisar. Det är till och med pappor till den fruktansvärda reformen Den fria småviltsjakten från 1994. Ett tydligt och vulgärt bevis på tvättäkta modern kolonialism.
Således har nu Kjell Sundvall och hans gelikar en lekstuga i Änok där de skjuter ripkycklingar, badar bastu och skrålar. Jag hoppas korparna, örnarna, tjädrarna, lavskrikorna, hackspettarna och alla tusentals småfåglar som snart kommer fäller sitt bajs på bastuns tak så att det faller in. Om någon skrålande utböling sitter där inne och dricker öl, vore det ju förskräckligt. Ingen människa får ju komma till skada.

Första maj körde skoteråkare som aldrig förr efter Kvikkjokksälven. Vansinnesylandet  från de körkåtas maskiner gick inte att fly undan. Samma till fjälls. Det var ett jävla oljud hela tiden. De flesta tillhörde kategorin motorintresserade, vilka lika gärna hade kunnat köra med sina värstingsskotrar i ett inhägnat grustag. De har ingenting i en fri natur att göra. Men det tycker Sverige – kolonialstaten. De har bestämt att det ska vara så.

Naturen ska utnyttjas som Sverige vill, så mycket det överhuvudtaget går – bara det inte påverkar stockholmarna /beslutsfattarna.

Nu vill de flesta människor att också Jokkmokks kommun ska ingå i Malmfälten, att också berget ska exploateras till vilket pris som helst. Underligt med tanke på att många har Vattenfall i färskt minne, kan tyckas, men folk som är vana vid att bli matade med jobb och aktiviteter vet inget annat. De skiter i konsekvenserna av en skitig gruva. De skiter i andra perpektiv än sin egen livstid.

När kolonialstaten tagit så mycket det går av vattnet, skogen och malmen blir resten av naturens spillror rekreationsområde. Som Kvikkjokk, Huhttán, som byn heter än idag efter statens folkrättsliga, humanitära och ekonomiska katastrof – silversmältverket med tillhörande smälthytta vid Gámajåhkå som var verksamt i 40 år med början 1661.

Kvikkjokk har förärats med nationalparker, och för ett år sedan ytterligare ett naturreservat. Allt har skett över huvudet på den bofasta befolkningen/samerna. Allt för att skapa en bild v ett romantiskt rekreationsobjekt av synbarligen vild natur  som egentligen ingenting annat är än ett av silverbrukets gamla kalhyggen. Forskare och friluftsliv är euforiska i sin okunnighet. Kolonialismen lever.

Kvikkjokk och fåglar

Fem på morgonen klättrade jag upp på taket på min stuga i Kvikkjokk. Solen steg sakta, men bara efter en timme blev det grått, för att sedan bli klart igen. Passade då på att fotografera några av de fåglar jag matar. Tyvärr har inga lappmesar besökt matningen ännu, och endast en talltita.

Grönfink, hanne.

 

Domherre, hona.