Etikettarkiv: kvikkjokk

Personliga bilder

Bilderna på mig nedan är tagna av olika fotografer under 1970-1990-talen, några glömda, andra angivna.

I Änok norr om Kvikkjokk 1976. Glad ägare av en Lynx 320 – trots dess usla plastmatta…
Hemma i Kvikkjokk, cirka 1982.
Jag på stugubron i Kvikkjokk 1988.
Jag på stugubron i Kvikkjokk. Dotter Elina skymtar när hon kravlar upp på knät. 1988.
Bror Oden, jag och mor Maj-Britt i min stuga i Kvikkjokk 1988. Dotter Elina skymtar th. och finnspetsblandningen Reko tv.
Jag med dotter Elina cirka 1991.
Elina, jag och Anton i Änok cirka 1991. Foto: Carina Sjöberg.
Jag med bas 1992. Foto: Oden Eriksson.
Jag med bas 1992. Foto: Oden Eriksson.
Jag 1993. Foto: Hans Anderson.
Jag i båt på Kvikkjokksälven 1994.

 

Laxfisket i Luossamuorkke, min skildring

Luossamuorkke/Edefors innan Vattenfalls utbyggnad. ” Vy över Luleälven vid Edefors”. Foto: Ludvig Wästfeldt (c) Ájtte, fjäll- och samemuseum.

Jag har fått delta i en akademisk skriftserie som bland andra May-Britt Öhman ansvarat för. Gjorde en något annorlunda skildring från Luossamuorkke/Edefors där historisk fiktion blandas med fakta.
Jätteroligt 🙂
Dumpar från skriften med vissa historiska men också egna bilder, följer här:




Laxede kraftstation. Boden, Norrbotten. Istället för laxar ger numera Lule älv cirka tio miljarder kronor per år som går rakt in i den svenska statskassan. Kanske älven nu bidrar till att finansiera vägbygget Förbifart Stockholm?

Nils fyller fyra idag :)

För fyra år sedan kom du med stor dramatik. Sakta men säkert tog du igen allt för att nu ha blivit en aktiv, rolig och förvisso ibland tjurskallig och ohörsam pojke, som mest gillar att leka med kattungen, greja med vatten, sätta pinnar eller kottar eller lav i elden, köra med skruvdragaren, leka med bilar och göra låtar i Garageband. Egentligen gillar du det mesta (omöjligt att räkna upp) och förvandlar allt i livet till lek. Och jag hänger på. Det finns ingen barnsligare gubbe än mig.

Grattis Nils Jonas på din fyraårsdag!
Jag älskar dig min lilla telning 🙂

Greta Huuva

Greta höll i en matlagningskurs i det fantastiska Geunja väster om Ammarnäs. Så blev det ännu en kurs i Tärnamo söder om Tärnaby där deltagarna fick lära sig ta reda på allt från två renkroppar. Sedan matlagning på Samernas i Jokkmokk och anrättningar med örter, njuranfetasvept gurppi, rökning och barkbröd i Dragnäs,
örtplockning på Vállenulppe vid Kvikkjokk, där vi också, med stor frenesi fiskade löja tillsammans. Hela tiden var kameran med.
Jag imponerades av kunskaperna, teknikerna, entusiasmen, hennes förmåga att lära ut och hennes patos för det genuint samiska förhållningssättet till naturen.
När alla bildsekvenser var insamlade skulle det spelas in en speaker. Med inspelare och mygga körde jag till Dragnäs. In i ett litet sovrum, perfekt ljudmiljö. Så talade Greta in hela speakern utifrån stolpar av ämnen som ingick i filmen. Det gick som på räls. Inga omtagningar, First Take, alltihop.
Efter ett par dagar med mig och sambo Åsa vid redigeringsdatorn blev så vår film Biebbmo – mat, tradition, trend om det samiska köket färdig.
Filmen blev mycket väl mottagen i både svensk och norsk television. Den repriserades också i februari 2017 just efter hundraårsjubileet av det första samiska landsmötet i Tråante/Trondheim. Tyvärr fick jag aldrig möjlighet att berätta det för henne.
Omgiven av sina närmaste dog Greta hemma i Dragnäs efter en lång tids kamp mot cancern. För mig försvann en god vän och samarbetspartner. Den subtila krusningen som bara du Greta såg i Darrhaädno kommer minna dig varje höst. Det samiska samhället har mist en till synes outsinlig kunskapskälla och en person som aldrig ansåg sig fullärd, utan alltid ville veta mer. Men mina tankar finns framför allt hos Gretas make Anders, hos deras barn och barnbarn. Gretas begravning sker den 29 april.

 

Erik Yngvesson 1936-2016

Erik Yngvesson vid NjunjesErik YngvessonHan skulle ha blivit 80 år i september min gode vän Erik Yngvesson. Min mor berättade många historier om hur hon och kusinen Erik lekte i Kvikkjokk som barn. Hur nära de stod varandra.
Också jag och Erik kom varandra nära. I början var han som en idol när han lät mig som femåring mata sin häst. När jag fick åka på timmerdoningarna, i träbåten eller sitta bredvid min kusin Marianne i kälken bakom dubbelbandaren för att pimpelfiska i Tarra.
Erik siktarFjälljägare kikar.Erik med byteI vuxen ålder var det framför allt på jaktstigen vi kamperat ihop, men också på spångkörningar med skoter, där vi gjorde vägar genom kuperad gammelskog som man knappast trodde var möjlig att ta sig fram genom. Otaliga är de jakter där vi bärgat vintrars matbehov. Vår jaktstrategi var att jag upptäckte älgarna i kikaren och Erik styrdes till deras position med hjälp av WalkieTalkie. Sedan ett skott. Alltid ett. Ofta i skallen. Skallskjutaren blev Eriks epitet. Mina reportage om våra jakter har blivit många i jaktpressen. För han var inte blyg att låta sig avbildas.
Erik vid NjunjesErik Yngvesson var den mest hjälpsamma och generösa person man kan tänka sig. Också en oerhört praktiskt lagd människa som aldrig sade nej när någon behövde hjälp med att svetsa, bygga, skotta snö, fixa och dona med stort och smått.
Erik och hans fru Gerd var verkligen sociala varelser. Deras hem i Kvikkjokk var en fika- och matoas för väldigt många människor.
Erik i tälkåtanDet är en enorm förlust att Erik nu är borta. Den sista gamlingen, den sista länken. Nu finns ingen i släkten kvar längre att fråga om gamla tider. Nu är vi ensamma.
Tältkåta vid Dähkánoaivve

 

Anpassad yngling

Tallplanta i Änok
För kring åtta tusen
år sedan nära den bortsmältande inlandsisen. Sedan landhöjning, brutala kast i klimatet, älgar, sjukdomar, frost, snö, köld, stormar.

Anpassning, hela tiden anpassning. Just här. Numera fjällnära och så ännu en klimatförändring.  Härdad.

En orkan år 2001 fällde vissa, men några av mina 500-åriga släktingar står ännu stadigt här i Änok norr om Kvikkjokk.

Här vid Laponia och Sarek som människan ansett vara för fint för ögat för att skövla. Vid mina fränder en bit bort som var på väg att sågas ner men som räddades av människans Naturskyddsförening i sista stund. Vid titanmalmkroppen som människor ville spränga bort. Och om inte människan pastor Lander funnits i början på förra seklet så hade min växtplats här varit dränkt i ett stort regleringsmagasin.

Här kan endast jag och mina släktingar överleva. Inte några ynkliga broilers från någon plantskola söderut. Eller Kanada, hemska tider.

Tallplanta

Uppkopplad i Änok

Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun :)
Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun 🙂

Det är förnämligt att vara uppkopplad också i Änok. Med hjälp av ett bilbatteri kan Nils se film och spela spel medan andra halvan av familjen sover.
Idag blir det skidtur för Åsa och kompisen Karen som kommer upp från Randijaur. Jag ska hämta Karen i Kvikkjokk och skjutsa de båda urskogsvännerna till en lämplig utgångspunkt i Änok de kan runda Gajmák och kryssa sig fram mellan gammeltallarna ner till Kvikkjokk.

Survädret har äntligen gett vika för nattkyla och knallblå himmel. Nu går det till och med att vandra omkring i skogen på det dryga 60 centimeter tjocka snötäcket. Och många barfläckar finns i solexponerande lägen, så fina platser för kaffeelden går att hitta överallt.

Vi gjorde en kort skogsvandring igår kväll, men nysnön hade luckrat upp skaren så det var just att det bar, åtminstone för oss tunga.
ÄnokskogenEn stor flock snösparvar pilade förbi. Några tog rast i granarna. Nils var engagerad.
Nils sittar efter snösparvarFlera grankottar låg i rad i snön.  Spår efter att korsnäbb eller större hackspett varit i farten.
GrankottePimpelfiske väntar idag. Är laddad med både maggot och mask. Hoppas det går bättre än vad det gjorde i snöfallet igår, när Astrid för första gången förmådde borra genom tjockisen med Moraspiralen. Ett litet napp var allt. Govädret kan komma att göra skillnad 🙂 Och det gör det. Astrid får en fin röding. En sån där äkta  fast och fin änokröding som det fanns rikt av när jag växte upp. Nu har dock öringen mer och mer tagit över de här vattnen, men den är ju också smaklig. På återfärden somnar Nils i vedkälken lutad mot storasyster. En fenomenal helg är snart till ända…
Barn i vedkälken. _OR_3147

Rekreation med familjen norr om Kvikkjokk

Nils och Åsa vid eld vid stugan i ÄnokÄntligen är familjen samlade i pappas stuga i Änok. Nils matar pinnar i en eld och Åsa finns som backup så att han  inte halkar in i brasan med plastkläderna. I fonden tronar titanmalmskroppen i berget Ruovddevárre. Att berget ligger inne i världsarvet Laponia hindrar tyvärr inte exploatörer för att prospektera fyndigheten.
Pinkastaren Nild med backupÅsa och Nils vid eldFan, skriver han om gruvor nu igen, kanske ni tänker. Överdriver han inte nu. Måste det typ alltid finnas nåt negativt i blogginläggen.  Beowulf Mining har ju dragit sig tillbaka från sin inmutning Ruotevare nr 1. Det finns inget hot, ingen fara. Är karln paranoid?

Ja visst är det så. Jag skulle ljuga om jag inte nämner det jag känner och är rädd för.  Det finns inom mig hela tiden. Hotet mot denna hjärtats plats där jag präglats, vuxit upp, där mina förfäder färdats som jägare, fiskare, renskötare, sedan urminnes tider. Där småbrukens slåttermän och räfskvinnor trampat. Sprängs Ruovddevárre förstörs hela naturen. Blir som ett hjärtstick. Hur fan ska jag kunna nonchalera detta horribla hot. Hur kan jag förtränga, eller lita på myndigheterna, lita på att det inte är någon fara. Bergsstaten kan när som helst förnya tillståndet för Beowulf eller någon annan av världens lycksökare.  Jag är inte paranoid, bara realist.
Astrid tecknarStundtals finns inte Hotet i mitt inre. När Astrid sitter och tecknar, Nils åker pulka eller som sagt är euforisk över elden och alla pinnar och kottar som åker in i flammorna. Det är tur att de finns, barnen 🙂
Brasa och Änokstugan

Kvikkjokk, ett paradis som bytt skepnad

Skoterspår på Darrhaädno
Skoterspår på Darrhaädno

Naturhistorikern och språkforskaren Olof Rudbeck, d.y, kallade år 1695 Kvikkjokk för Lapplands paradis. Sedan dess har Kvikkjokk innehaft det epitetet. Men paradiset har bytt skepnad. Från att vara ett paradis för naturälskare har Kvikkjokk blivit ett paradis för motorintresserade.

Det är sorgligt.

De minsta fyrfota rovdjuren

Snövesslan blev den 20 maj 2000 final på min och Yngve Ryds fjälltur med spännande studier i Darrevuobme av lodjur och järv. Denne näst dvärgvesslan minsta arten i mårddjurssläktet satt helt trygg på en snödriva när vi passerade på skotern. Jag stannade och fotograferade utan att den stördes.

Men frågan är om denna vessla inte är en Mustela nivalis minuta, det vill säga dvärgvessla – världens minsta rovdäggdjur? Jag har försökt googla och jämföra bilder, men tyvärr finns det mediokert med information om detta.

Snövessla. Foto: Tor L. Tuorda.
Snövessla. Foto: Tor L. Tuorda.

Hermelinen, mustela herminea, eller lekatten, buojda på lulesamiska, är en vanligare och oftare avbildad art.

Hermelin. Foto: Tor L. Tuorda.
Hermelin. Foto: Tor L. Tuorda.

Kommer grottan i Sálajiegna kollapsa?

VI120Grottan under Sálajiegηa – en del av glaciären på Sulidälbmá – är ett populärt besöksmål för skoterturister i april, maj. Trots att området ingår i Laponia, Lapplands världsarv, är det tillåtet att köra på en led från Pieskehaurestugorna en knapp mil längs Lájrrojåhkå upp till glaciären.

Det är en mäktig upplevelse att gå in öppningen och komma in i den höga salen med sitt tak av djupblå is, stoderna av snö och is och ren blankis att gå på – där en liten bäck hörs porla under fötterna. Känslan förstärks av att takets släta vattrade yta enligt glaciärforskare kan vara kring sju tusen år gammal.

Sambo Åsa Lindstrand studerar isen i grottan år 2000.
Sambo Åsa Lindstrand studerar isen i grottan år 2000.

Men det är inte alla år grottan alls har en öppning. Drevsnö och en för kall vinter gör att den kan sluta sig. Växthusgaserna kan dock göra klimatet för varmt så att både öppningen och grottan själv helt säckar ihop. Detta är min egen sorgliga teori…

Fotograf

Vita fjällandskap

Den vita veckan fortsätter med några bilder från fjäll vid Huhttán, Kvikkjokk 🙂

Snjierák. Foto: Tor L. Tuorda.
Snjierák. Foto: Tor L. Tuorda.
Vállevárre. Foto: Tor L. Tuorda.
Vállevárre. Foto: Tor L. Tuorda.
Huhttán, Kvikkjokk. Foto: Tor L. Tuorda.
Huhttán, Kvikkjokk. Foto: Tor L. Tuorda.
Driva. Foto: Tor L. Tuorda.
Driva. Foto: Tor L. Tuorda.
Gassavárre. Foto: Tor L. Tuorda.
Gassavárre. Foto: Tor L. Tuorda.
Stájggá. Foto: Tor L. Tuorda.
Stájggá. Foto: Tor L. Tuorda.
Tjuollda. Foto: Tor L. Tuorda.
Tjuollda. Foto: Tor L. Tuorda.
Sjnjierák och Vallespiken. Foto: Tor L. Tuorda.
Sjnjierák och Vallespiken. Foto: Tor L. Tuorda.

Vita tecken

Järv. Foto: Tor L. Tuorda.
Järv. Foto: Tor L. Tuorda.

De har ända till oktober-november kunnat röra sig anonymt. Men nu, och ända fram till maj, är det slut på det. Snön avslöjar precis allt som de haft för sig, djuren. Förvisso kan det ibland vara svårt att tyda vem som varit framme, helst om det är lössnö.
Nu är en spännande tid!

Utter. Foto: Tor L. Tuorda.
Ren. Foto: Tor L. Tuorda.
Järvtik med unge. Foto: Tor L. Tuorda.
Järvtik med unge. Foto: Tor L. Tuorda.
Fjällräv. Foto: Tor L. Tuorda.
Fjällräv. Foto: Tor L. Tuorda.
Varg vid nydräpt renvaja. Foto: Tor L. Tuorda.
Varg vid nydräpt renvaja. Foto: Tor L. Tuorda.
Sällan är spårtecken i snön så här tydliga. Två järvbröder (troligen) har sida vid sida i målinriktad stil galopperat vid Fieres väster om Kvikkjokk.
Sällan är väl spårtecken i snön så här tydliga. Två järvbröder (troligen) har sida vid sida i målinriktad stil galopperat vid Fieres väster om Kvikkjokk.
Tjäderhöna som rundat en gran. Foto: Tor L. Tuorda.
Tjäderhöna som rundat en gran. Foto: Tor L. Tuorda.

Tuorda, från Sjokksjokk till Sirkas

Renskugga
Första gången namnet Tuorda
nämns i svensk dokumentation var i början på 1700-talet. Nils Thomasson (-1748) lade till namnet  i den senare delen av sitt liv: Nils Thomasson Tuorda (källa: Börje Öberg). Troligen hittade Nils inte på namnet, utan återtog ett gammalt släktnamn. Vid tiden för den svenska statens fiasko med utvinning av silvermalm från två gruvor väster och nordväst om Kvikkjokk, döpte prästerna brutalt om alla befintliga samer i det lulesamiska området till svenska namn.

Denna 40-åriga bruksrörelse skildras suveränt av historikern Kenneth Awebro i hans faktaspäckade bok Luleå silververk – ett norrländskt silververks historia (Luleå kommun 1983). I boken finns mängder av jokkmokkssamer namngivna. Alla med svenska för- och efternamn.

Min son Anton vid statens första gruva i Gedkevárre, Badjelánnda
Min son Anton vid statens första gruva 1661-1671 i Gedkevárre, nuvarande Silbbatjåhkkå, Badjelánnda. Foto: Tor L. Tuorda

Också Nils Thomasson Tuorda och hans far, tuordasläktens äldsta dokumenterade anfader Thomas Nilsson (-1710),  finns beskrivna i Awebros bok. Också de tvingades att med sina renas dra raffinerad silvermalm eller bly i pulkor på vissa sträckor efter den långa transportleden. En väg där sk. hållappar fanns stationerade med jämna mellanrum, som under den senare delen av vintern alltid tvingades finnas på sin station för att betjäna transporter fram eller tillbaka från silverhyttan, Huhttán, Kvikkjokk. Ibland var dock hållapparna förhindrade, eller så var de för fåtaliga. Då anlitades de sk. skattelapparna:
”Det kunde också hända att skattlapparna rekvirerades för mindre transportsträckor om hålltjänsten inte fungerade. I september 1671 lejdes 4 renar av Thomas Nilsson och hans son Nils Thomasson ifrån Jokkmokk till Parkijaur. ”

I Awebros bok står vidare :
”Spannmålsförslor och andra förslor från Storbacken ombesörjdes till stor del av hållapparna. När deras skyldighet on 60 renlass/år var slut eller när de inte fanns till hands  inkallades ett antal skattlappar. […] År 1679 skedde detta nämligen av samer från Sirkas sameby: Lång-Nils Johansson, Peder Johansson, Anders Andersson, och Amund Andersson och från Suoksjokks sameby: Thomas Nilsson, Peder Larsson, Peder Amundsson, Amund Michelssson, Rik-Peder Eriksson, Lars Amundsson, Pål Larsson och Pål Amundsson.”

Tuordasläktens äldste namngivne människa Thomas Nilsson kategoriserades mest troligt som skogssame i Sjoksjokks sameby. (Thomas Nilsson är förvisso ett vanligt namn som fler kan ha burit, men eftersom stavningen Th i Thomas är densamma och uppgiften om att han och hans son anlitades från just Jokkmokk, bör det vara samma person). Thomas Nilssons son kallades Árasoajvve, troligen efter berget som idag kallas Áras, som ligger öster om Árasluokta i Badjelánnda.

Troligen var uppdelningen mellan fjäll- och skogssamer mer flytande på 1600-talet än vad den är idag. Kanske den överhuvudtaget inte fanns bland samerna själva? På den tiden hade man små renhjordar som hölls under sträng uppsikt med vajor som mjölkades dagligen. De jagade vildren och annat vilt, fiskade och plockade örter som syrades, skar tallbark, med mera. Vildrensjakten på glaciärerna var tålamodsprövande, men effektiv (källa: Yngve Ryd/Ola Omma), och rödingen i Virihávrre välsmakande. Nils Thomasson Tuorda Árasoajvve levde troligen detta liv.

När Sverige 1702 drog sig tillbaks från sitt skrotade gruvimperium utan gruvfogdar, bergmästare, profosser och präster blev livet friare. Men samernas goda tid varade bara några decennier, sedan tog kolonisationen och exploateringen av naturresurserna ordentlig fart. Sjokksjokk skogssameby lades ner och togs över av bland andra Sirkas fjällsameby och all mark som skattelapparna ägde stals av den svenska kolonialmakten. I Jokkmokk, såväl som hela övriga Sábme.

Silverkalk, Kvikkjokks kyrka

Banderoll med klanen Tuorda

Pavva-Lasse Tuorda, 24 år. Foto: Lotten von Düben
Pavva-Lasse Nilsson Tuorda, 24 år. Foto: Lotten von Düben

Den tionde april 2016 går omstarten av det 22 mil långa Nordenskiöldsloppet. Då är det 132 år sedan första skidloppet, som tillkom för att bevisa att det visst var möjligt att jokkmokkssamerna Pavva-Lasse Tuorda och Anders Rassa hade åkt 46 mil på 57 timmar på grönlandsisen under Nordenskiölds expedition. Något som många betvivlade. Loppet löper längs originalsträckningen mellan Purkijaur till Kvikkjokk och så tillbaks till Purkijaur. 1884 hette segraren Pavva Lasse Tuorda, som fick en bergstopp på Antarktis uppkallad efter sig: Tuorda Peak.Tuorda Peak

Pavva-Lasses dotterdotterson, släktforskaren Börje Öberg från Bárinjárgga vid Stuor Julevu, ringde upp mig för ett par dagar sen och ville veta namnen och födelseåren på släktens nytillskott. Min son Antons Klara kom 2014 och dotter Elinas Eddie 2013 och Hedda 2015. Namnen ska finnas med på en sju meter lång banderoll som visar tuordasläktens alla dokumenterade ättlingar, vilken ska spännas upp i Jokkmokk vid tiden för tävlingen.

 

 

-Ser jag klok ut?

Igår for jag och Åsa med Nils till Gällivare lasarett för ögonundersökning. Det var inga problem med synen, något som för tidigt födda barn kan drabbas av. Efter besöket for vi till Café Nyfiket för en fika. Drog mig till minnes en episod med Astrid på denna plats.

Astrid, fem år, på Vállevárre vid Kvikkjokk.
Astrid, fem år, på Vállevárre vid Kvikkjokk.

Astrid var cirka fem år gammal. Vi hade handlat i Gällivare och skulle avsluta stadssesionen med ett sedvanligt cafébesök.
När vi gick ur bilen för att stega in i lokalen uppmärksammade mor Åsa att dotterskapet hittat en tub Idomin i bilen som hon smetat in hela ansiktet med.
– Men vad har du gjort! utbrast modern. Du ser ju inte klok ut!
Med en pappersservett torkade hon hastigt av den lilla, och så öppnade vi dörren till caféet. Astrid travade direkt fram till den av bakverk rågade disken där det stod en kvinnlig expedit, och frågande:
– Ser jag klok ut?
Expediten gapskrattade. Med tårarna rinnande sa hon att det var det roligaste hon hört på länge och gav Astrid en Schwarzwaldtårta som tack.

VOD på hemsidan

Nu finns två av mina filmer som visats på SVT, NRK och YLE att köpa för nedladdning på Vimeos VOD-tjänst. Trevlig tittning!
God Jul 🙂

Biebbmo – mat, tradition, trend (39 min.). Med Jokkmokks matambassadör Greta Huuva som ciceron ger filmen inblick i urfolket samernas rika mattradition. Filmen har visats på SVT och NRK under 2015 och blivit hyllad för sin stillsamma berättarteknik, naturbilderna och Mandy Sengers enastående musik, som sprungen ur den lulesamiska musiktraditionen framförs av Katarina Rimpi.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Sarek – urgammal hundraåring (25 min.). En film från 2009, då Sveriges mest kända nationalpark Sarek firade100-årsjubileum.  Filmen vänder upp och ner på de gängse begreppen om nationalparken. Detta ur ett perspektiv som alltför sällan skildras i media, nämligen samernas eget. Filmen är producerad utan filmstöd, men fick ändå goda recensioner när den vid ett flertal tillfällen visats på SVT och i finsk television.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand