Etikettarkiv: kvikkjokk

Erik Yngvesson 1936-2016

Erik Yngvesson vid NjunjesErik YngvessonHan skulle ha blivit 80 år i september min gode vän Erik Yngvesson. Min mor berättade många historier om hur hon och kusinen Erik lekte i Kvikkjokk som barn. Hur nära de stod varandra.
Också jag och Erik kom varandra nära. I början var han som en idol när han lät mig som femåring mata sin häst. När jag fick åka på timmerdoningarna, i träbåten eller sitta bredvid min kusin Marianne i kälken bakom dubbelbandaren för att pimpelfiska i Tarra.
Erik siktarFjälljägare kikar.Erik med byteI vuxen ålder var det framför allt på jaktstigen vi kamperat ihop, men också på spångkörningar med skoter, där vi gjorde vägar genom kuperad gammelskog som man knappast trodde var möjlig att ta sig fram genom. Otaliga är de jakter där vi bärgat vintrars matbehov. Vår jaktstrategi var att jag upptäckte älgarna i kikaren och Erik styrdes till deras position med hjälp av WalkieTalkie. Sedan ett skott. Alltid ett. Ofta i skallen. Skallskjutaren blev Eriks epitet. Mina reportage om våra jakter har blivit många i jaktpressen. För han var inte blyg att låta sig avbildas.
Erik vid NjunjesErik Yngvesson var den mest hjälpsamma och generösa person man kan tänka sig. Också en oerhört praktiskt lagd människa som aldrig sade nej när någon behövde hjälp med att svetsa, bygga, skotta snö, fixa och dona med stort och smått.
Erik och hans fru Gerd var verkligen sociala varelser. Deras hem i Kvikkjokk var en fika- och matoas för väldigt många människor.
Erik i tälkåtanDet är en enorm förlust att Erik nu är borta. Den sista gamlingen, den sista länken. Nu finns ingen i släkten kvar längre att fråga om gamla tider. Nu är vi ensamma.
Tältkåta vid Dähkánoaivve

 

Anpassad yngling

Tallplanta i Änok
För kring åtta tusen
år sedan nära den bortsmältande inlandsisen. Sedan landhöjning, brutala kast i klimatet, älgar, sjukdomar, frost, snö, köld, stormar.

Anpassning, hela tiden anpassning. Just här. Numera fjällnära och så ännu en klimatförändring.  Härdad.

En orkan år 2001 fällde vissa, men några av mina 500-åriga släktingar står ännu stadigt här i Änok norr om Kvikkjokk.

Här vid Laponia och Sarek som människan ansett vara för fint för ögat för att skövla. Vid mina fränder en bit bort som var på väg att sågas ner men som räddades av människans Naturskyddsförening i sista stund. Vid titanmalmkroppen som människor ville spränga bort. Och om inte människan pastor Lander funnits i början på förra seklet så hade min växtplats här varit dränkt i ett stort regleringsmagasin.

Här kan endast jag och mina släktingar överleva. Inte några ynkliga broilers från någon plantskola söderut. Eller Kanada, hemska tider.

Tallplanta

Uppkopplad i Änok

Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun :)
Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun 🙂

Det är förnämligt att vara uppkopplad också i Änok. Med hjälp av ett bilbatteri kan Nils se film och spela spel medan andra halvan av familjen sover.
Idag blir det skidtur för Åsa och kompisen Karen som kommer upp från Randijaur. Jag ska hämta Karen i Kvikkjokk och skjutsa de båda urskogsvännerna till en lämplig utgångspunkt i Änok de kan runda Gajmák och kryssa sig fram mellan gammeltallarna ner till Kvikkjokk.

Survädret har äntligen gett vika för nattkyla och knallblå himmel. Nu går det till och med att vandra omkring i skogen på det dryga 60 centimeter tjocka snötäcket. Och många barfläckar finns i solexponerande lägen, så fina platser för kaffeelden går att hitta överallt.

Vi gjorde en kort skogsvandring igår kväll, men nysnön hade luckrat upp skaren så det var just att det bar, åtminstone för oss tunga.
ÄnokskogenEn stor flock snösparvar pilade förbi. Några tog rast i granarna. Nils var engagerad.
Nils sittar efter snösparvarFlera grankottar låg i rad i snön.  Spår efter att korsnäbb eller större hackspett varit i farten.
GrankottePimpelfiske väntar idag. Är laddad med både maggot och mask. Hoppas det går bättre än vad det gjorde i snöfallet igår, när Astrid för första gången förmådde borra genom tjockisen med Moraspiralen. Ett litet napp var allt. Govädret kan komma att göra skillnad 🙂 Och det gör det. Astrid får en fin röding. En sån där äkta  fast och fin änokröding som det fanns rikt av när jag växte upp. Nu har dock öringen mer och mer tagit över de här vattnen, men den är ju också smaklig. På återfärden somnar Nils i vedkälken lutad mot storasyster. En fenomenal helg är snart till ända…
Barn i vedkälken. _OR_3147

Rekreation med familjen norr om Kvikkjokk

Nils och Åsa vid eld vid stugan i ÄnokÄntligen är familjen samlade i pappas stuga i Änok. Nils matar pinnar i en eld och Åsa finns som backup så att han  inte halkar in i brasan med plastkläderna. I fonden tronar titanmalmskroppen i berget Ruovddevárre. Att berget ligger inne i världsarvet Laponia hindrar tyvärr inte exploatörer för att prospektera fyndigheten.
Pinkastaren Nild med backupÅsa och Nils vid eldFan, skriver han om gruvor nu igen, kanske ni tänker. Överdriver han inte nu. Måste det typ alltid finnas nåt negativt i blogginläggen.  Beowulf Mining har ju dragit sig tillbaka från sin inmutning Ruotevare nr 1. Det finns inget hot, ingen fara. Är karln paranoid?

Ja visst är det så. Jag skulle ljuga om jag inte nämner det jag känner och är rädd för.  Det finns inom mig hela tiden. Hotet mot denna hjärtats plats där jag präglats, vuxit upp, där mina förfäder färdats som jägare, fiskare, renskötare, sedan urminnes tider. Där småbrukens slåttermän och räfskvinnor trampat. Sprängs Ruovddevárre förstörs hela naturen. Blir som ett hjärtstick. Hur fan ska jag kunna nonchalera detta horribla hot. Hur kan jag förtränga, eller lita på myndigheterna, lita på att det inte är någon fara. Bergsstaten kan när som helst förnya tillståndet för Beowulf eller någon annan av världens lycksökare.  Jag är inte paranoid, bara realist.
Astrid tecknarStundtals finns inte Hotet i mitt inre. När Astrid sitter och tecknar, Nils åker pulka eller som sagt är euforisk över elden och alla pinnar och kottar som åker in i flammorna. Det är tur att de finns, barnen 🙂
Brasa och Änokstugan

Kvikkjokk, ett paradis som bytt skepnad

Skoterspår på Darrhaädno
Skoterspår på Darrhaädno

Naturhistorikern och språkforskaren Olof Rudbeck, d.y, kallade år 1695 Kvikkjokk för Lapplands paradis. Sedan dess har Kvikkjokk innehaft det epitetet. Men paradiset har bytt skepnad. Från att vara ett paradis för naturälskare har Kvikkjokk blivit ett paradis för motorintresserade.

Det är sorgligt.

De minsta fyrfota rovdjuren

Snövesslan blev den 20 maj 2000 final på min och Yngve Ryds fjälltur med spännande studier i Darrevuobme av lodjur och järv. Denne näst dvärgvesslan minsta arten i mårddjurssläktet satt helt trygg på en snödriva när vi passerade på skotern. Jag stannade och fotograferade utan att den stördes.

Men frågan är om denna vessla inte är en Mustela nivalis minuta, det vill säga dvärgvessla – världens minsta rovdäggdjur? Jag har försökt googla och jämföra bilder, men tyvärr finns det mediokert med information om detta.

Snövessla. Foto: Tor L. Tuorda.
Snövessla. Foto: Tor L. Tuorda.

Hermelinen, mustela herminea, eller lekatten, buojda på lulesamiska, är en vanligare och oftare avbildad art.

Hermelin. Foto: Tor L. Tuorda.
Hermelin. Foto: Tor L. Tuorda.

Kommer grottan i Sálajiegna kollapsa?

VI120Grottan under Sálajiegηa – en del av glaciären på Sulidälbmá – är ett populärt besöksmål för skoterturister i april, maj. Trots att området ingår i Laponia, Lapplands världsarv, är det tillåtet att köra på en led från Pieskehaurestugorna en knapp mil längs Lájrrojåhkå upp till glaciären.

Det är en mäktig upplevelse att gå in öppningen och komma in i den höga salen med sitt tak av djupblå is, stoderna av snö och is och ren blankis att gå på – där en liten bäck hörs porla under fötterna. Känslan förstärks av att takets släta vattrade yta enligt glaciärforskare kan vara kring sju tusen år gammal.

Sambo Åsa Lindstrand studerar isen i grottan år 2000.
Sambo Åsa Lindstrand studerar isen i grottan år 2000.

Men det är inte alla år grottan alls har en öppning. Drevsnö och en för kall vinter gör att den kan sluta sig. Växthusgaserna kan dock göra klimatet för varmt så att både öppningen och grottan själv helt säckar ihop. Detta är min egen sorgliga teori…

Fotograf

Vita fjällandskap

Den vita veckan fortsätter med några bilder från fjäll vid Huhttán, Kvikkjokk 🙂

Snjierák. Foto: Tor L. Tuorda.
Snjierák. Foto: Tor L. Tuorda.
Vállevárre. Foto: Tor L. Tuorda.
Vállevárre. Foto: Tor L. Tuorda.
Huhttán, Kvikkjokk. Foto: Tor L. Tuorda.
Huhttán, Kvikkjokk. Foto: Tor L. Tuorda.
Driva. Foto: Tor L. Tuorda.
Driva. Foto: Tor L. Tuorda.
Gassavárre. Foto: Tor L. Tuorda.
Gassavárre. Foto: Tor L. Tuorda.
Stájggá. Foto: Tor L. Tuorda.
Stájggá. Foto: Tor L. Tuorda.
Tjuollda. Foto: Tor L. Tuorda.
Tjuollda. Foto: Tor L. Tuorda.
Sjnjierák och Vallespiken. Foto: Tor L. Tuorda.
Sjnjierák och Vallespiken. Foto: Tor L. Tuorda.

Vita tecken

Järv. Foto: Tor L. Tuorda.
Järv. Foto: Tor L. Tuorda.

De har ända till oktober-november kunnat röra sig anonymt. Men nu, och ända fram till maj, är det slut på det. Snön avslöjar precis allt som de haft för sig, djuren. Förvisso kan det ibland vara svårt att tyda vem som varit framme, helst om det är lössnö.
Nu är en spännande tid!

Utter. Foto: Tor L. Tuorda.
Ren. Foto: Tor L. Tuorda.
Järvtik med unge. Foto: Tor L. Tuorda.
Järvtik med unge. Foto: Tor L. Tuorda.
Fjällräv. Foto: Tor L. Tuorda.
Fjällräv. Foto: Tor L. Tuorda.
Varg vid nydräpt renvaja. Foto: Tor L. Tuorda.
Varg vid nydräpt renvaja. Foto: Tor L. Tuorda.
Sällan är spårtecken i snön så här tydliga. Två järvbröder (troligen) har sida vid sida i målinriktad stil galopperat vid Fieres väster om Kvikkjokk.
Sällan är väl spårtecken i snön så här tydliga. Två järvbröder (troligen) har sida vid sida i målinriktad stil galopperat vid Fieres väster om Kvikkjokk.
Tjäderhöna som rundat en gran. Foto: Tor L. Tuorda.
Tjäderhöna som rundat en gran. Foto: Tor L. Tuorda.

Tuorda, från Sjokksjokk till Sirkas

Renskugga
Första gången namnet Tuorda
nämns i svensk dokumentation var i början på 1700-talet. Nils Thomasson (-1748) lade till namnet  i den senare delen av sitt liv: Nils Thomasson Tuorda (källa: Börje Öberg). Troligen hittade Nils inte på namnet, utan återtog ett gammalt släktnamn. Vid tiden för den svenska statens fiasko med utvinning av silvermalm från två gruvor väster och nordväst om Kvikkjokk, döpte prästerna brutalt om alla befintliga samer i det lulesamiska området till svenska namn.

Denna 40-åriga bruksrörelse skildras suveränt av historikern Kenneth Awebro i hans faktaspäckade bok Luleå silververk – ett norrländskt silververks historia (Luleå kommun 1983). I boken finns mängder av jokkmokkssamer namngivna. Alla med svenska för- och efternamn.

Min son Anton vid statens första gruva i Gedkevárre, Badjelánnda
Min son Anton vid statens första gruva 1661-1671 i Gedkevárre, nuvarande Silbbatjåhkkå, Badjelánnda. Foto: Tor L. Tuorda

Också Nils Thomasson Tuorda och hans far, tuordasläktens äldsta dokumenterade anfader Thomas Nilsson (-1710),  finns beskrivna i Awebros bok. Också de tvingades att med sina renas dra raffinerad silvermalm eller bly i pulkor på vissa sträckor efter den långa transportleden. En väg där sk. hållappar fanns stationerade med jämna mellanrum, som under den senare delen av vintern alltid tvingades finnas på sin station för att betjäna transporter fram eller tillbaka från silverhyttan, Huhttán, Kvikkjokk. Ibland var dock hållapparna förhindrade, eller så var de för fåtaliga. Då anlitades de sk. skattelapparna:
”Det kunde också hända att skattlapparna rekvirerades för mindre transportsträckor om hålltjänsten inte fungerade. I september 1671 lejdes 4 renar av Thomas Nilsson och hans son Nils Thomasson ifrån Jokkmokk till Parkijaur. ”

I Awebros bok står vidare :
”Spannmålsförslor och andra förslor från Storbacken ombesörjdes till stor del av hållapparna. När deras skyldighet on 60 renlass/år var slut eller när de inte fanns till hands  inkallades ett antal skattlappar. […] År 1679 skedde detta nämligen av samer från Sirkas sameby: Lång-Nils Johansson, Peder Johansson, Anders Andersson, och Amund Andersson och från Suoksjokks sameby: Thomas Nilsson, Peder Larsson, Peder Amundsson, Amund Michelssson, Rik-Peder Eriksson, Lars Amundsson, Pål Larsson och Pål Amundsson.”

Tuordasläktens äldste namngivne människa Thomas Nilsson kategoriserades mest troligt som skogssame i Sjoksjokks sameby. (Thomas Nilsson är förvisso ett vanligt namn som fler kan ha burit, men eftersom stavningen Th i Thomas är densamma och uppgiften om att han och hans son anlitades från just Jokkmokk, bör det vara samma person). Thomas Nilssons son kallades Árasoajvve, troligen efter berget som idag kallas Áras, som ligger öster om Árasluokta i Badjelánnda.

Troligen var uppdelningen mellan fjäll- och skogssamer mer flytande på 1600-talet än vad den är idag. Kanske den överhuvudtaget inte fanns bland samerna själva? På den tiden hade man små renhjordar som hölls under sträng uppsikt med vajor som mjölkades dagligen. De jagade vildren och annat vilt, fiskade och plockade örter som syrades, skar tallbark, med mera. Vildrensjakten på glaciärerna var tålamodsprövande, men effektiv (källa: Yngve Ryd/Ola Omma), och rödingen i Virihávrre välsmakande. Nils Thomasson Tuorda Árasoajvve levde troligen detta liv.

När Sverige 1702 drog sig tillbaks från sitt skrotade gruvimperium utan gruvfogdar, bergmästare, profosser och präster blev livet friare. Men samernas goda tid varade bara några decennier, sedan tog kolonisationen och exploateringen av naturresurserna ordentlig fart. Sjokksjokk skogssameby lades ner och togs över av bland andra Sirkas fjällsameby och all mark som skattelapparna ägde stals av den svenska kolonialmakten. I Jokkmokk, såväl som hela övriga Sábme.

Silverkalk, Kvikkjokks kyrka

Banderoll med klanen Tuorda

Pavva-Lasse Tuorda, 24 år. Foto: Lotten von Düben
Pavva-Lasse Nilsson Tuorda, 24 år. Foto: Lotten von Düben

Den tionde april 2016 går omstarten av det 22 mil långa Nordenskiöldsloppet. Då är det 132 år sedan första skidloppet, som tillkom för att bevisa att det visst var möjligt att jokkmokkssamerna Pavva-Lasse Tuorda och Anders Rassa hade åkt 46 mil på 57 timmar på grönlandsisen under Nordenskiölds expedition. Något som många betvivlade. Loppet löper längs originalsträckningen mellan Purkijaur till Kvikkjokk och så tillbaks till Purkijaur. 1884 hette segraren Pavva Lasse Tuorda, som fick en bergstopp på Antarktis uppkallad efter sig: Tuorda Peak.Tuorda Peak

Pavva-Lasses dotterdotterson, släktforskaren Börje Öberg från Bárinjárgga vid Stuor Julevu, ringde upp mig för ett par dagar sen och ville veta namnen och födelseåren på släktens nytillskott. Min son Antons Klara kom 2014 och dotter Elinas Eddie 2013 och Hedda 2015. Namnen ska finnas med på en sju meter lång banderoll som visar tuordasläktens alla dokumenterade ättlingar, vilken ska spännas upp i Jokkmokk vid tiden för tävlingen.

 

 

-Ser jag klok ut?

Igår for jag och Åsa med Nils till Gällivare lasarett för ögonundersökning. Det var inga problem med synen, något som för tidigt födda barn kan drabbas av. Efter besöket for vi till Café Nyfiket för en fika. Drog mig till minnes en episod med Astrid på denna plats.

Astrid, fem år, på Vállevárre vid Kvikkjokk.
Astrid, fem år, på Vállevárre vid Kvikkjokk.

Astrid var cirka fem år gammal. Vi hade handlat i Gällivare och skulle avsluta stadssesionen med ett sedvanligt cafébesök.
När vi gick ur bilen för att stega in i lokalen uppmärksammade mor Åsa att dotterskapet hittat en tub Idomin i bilen som hon smetat in hela ansiktet med.
– Men vad har du gjort! utbrast modern. Du ser ju inte klok ut!
Med en pappersservett torkade hon hastigt av den lilla, och så öppnade vi dörren till caféet. Astrid travade direkt fram till den av bakverk rågade disken där det stod en kvinnlig expedit, och frågande:
– Ser jag klok ut?
Expediten gapskrattade. Med tårarna rinnande sa hon att det var det roligaste hon hört på länge och gav Astrid en Schwarzwaldtårta som tack.

VOD på hemsidan

Nu finns två av mina filmer som visats på SVT, NRK och YLE att köpa för nedladdning på Vimeos VOD-tjänst. Trevlig tittning!
God Jul 🙂

Biebbmo – mat, tradition, trend (39 min.). Med Jokkmokks matambassadör Greta Huuva som ciceron ger filmen inblick i urfolket samernas rika mattradition. Filmen har visats på SVT och NRK under 2015 och blivit hyllad för sin stillsamma berättarteknik, naturbilderna och Mandy Sengers enastående musik, som sprungen ur den lulesamiska musiktraditionen framförs av Katarina Rimpi.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Sarek – urgammal hundraåring (25 min.). En film från 2009, då Sveriges mest kända nationalpark Sarek firade100-årsjubileum.  Filmen vänder upp och ner på de gängse begreppen om nationalparken. Detta ur ett perspektiv som alltför sällan skildras i media, nämligen samernas eget. Filmen är producerad utan filmstöd, men fick ändå goda recensioner när den vid ett flertal tillfällen visats på SVT och i finsk television.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Julklappar

Julförsäljning

Vintriga fjällvidder eller snöklädda urskogar.Ge dig själv eller någon annan en vacker bild i julklapp.

Gör så här: Välj en bild på www.kvikkjokk.nu, kopiera och mejla till mig på tor@kvikkjokk.nu. Jag returnerar bilden högupplöst till dig, och sedan kan du själv beställa canvanstavlor, fototapeter eller vad du önskar via exempelvis fotolabbet www.crimson.se.

Mitt julpris för bilden: 500 kronor

(tillkommer gör förstås fotolabbets pris för din beställning.)

Inbetalning till bankkontonummer 6206 305 655 388

God Jul önskar Tor Lundberg Tuorda

foto-film-reportage-layout

Snölandskap på Baktestubbá

Snölandskap på Baktestubbá

Storfiske i Kvikkjokk

Greta, Åsa och AndersDagen idag var fantastisk, med både superfint sällskap, isfria vatten och kanonväder. Löjorna samlades in med min sedvanliga stenåldersmetod och alla var vi lyriska av det rika fisket.
Löjor i nätDet var speciellt roligt att återuppliva det fiske vi hade när material till min film Biebbmo – mat, tradition, trend samlades in. Då Greta, Anders, Astrid och jag befann oss på samma plats. I början av november åker Greta och jag till filmfestivalen Dellie Maa i Tärnaby och berättar om filmens tillblivelse och om det samiska köket.
Greta, Nils och Anders arbetserar med nät och fiskLille Nils var tapper med oss tjurskallar – som det blev mest fart på sedan solen gått ner. Han plockade lycklig fisk efter fisk i hinken och var faktiskt till stor hjälp. Älven kokade. Några löjor hoppade upp på land av sig själva och fångades av Greta. Åsa kikade efter stim, sprang efter Nils mellan plockningssessionerna, och Astrid gjorde detsamma.

Det är en ynnest att få umgås med människor som värdesätter såna här äventyr och som älskar mat från giftfria vatten. Speciellt den omtalade kvikkjokkkslöjan 🙂

Det var inte jag som välte hinken...
Det var inte jag som välte hinken…

Kolonial maktdemonstration

Marie Persson, gruvmotståndare och grundare av nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck, Björkvattsdalen, Tärnaby håller föredrag på Lillan i Luleå anordnat av Miljöpartiet. Ovanstående klipp är dock bortredigerat från det föredrag jag filmade och lade ut på Youtube.

Klippet visar flagrant modern kolonialism. Bergmästaren är plump, respektlös och arrogant och hon ber inte heller om ursäkt efter att hon travat upp på scenen och tagit över Marie Perssons föredrag. Marie är same, kvinna och ideell arbetare. Då går det lätt att köra över och bete sig.

På seminariet föreläste också bland andra författaren och älvräddaren Gunnar Westrin, riksdagsledamöterna Stina Bergström och Jonas Eriksson, samt SSR:s förbundsjurist Jenny Wiik Karlsson. Ingen av dessa bröt Bergmästaren av. Dock hade hon invändningar mot saker Westrin uttryckte, men då räckte hon först upp handen som en snäll skolflicka. 

Alla Bergmästare var, och är, vana vid att ograverat kunna styra och ställa. Det är som inbyggt i det uppdrag de har. I nuvarande Bergmästare vilar härskartekniker från 1500-talet. Jag har läst mycket om de Bergmästare som 1635 härjade i gruvan i Nasafjäll med smälthyttan i Silbojokk, och 1662 i gruvan på Kedkevare och smälthyttan i Kvikkjokk (Huhttán). De var despoter som ansvarade för sitt ett eget interna skräckregemente – det mesta framför allt enligt den muntliga traditionen. Det finns väldigt lite antecknat om silverbrukens rättskipning, inget om isdragningar och gatlopp, lite dock om trähästsittning. Det har mörkats, som jag tyder det. Ingen på Bergskollegiet i Stockholm skulle få vetskap om hur de härjade.

Vid Huhttán hölls ting en gång per år. I en stor tall på tingsplatsen ristades de dömdas bomärken eller initialer in. Stubben av denna tall fanns kvar när min morfar var liten och där kunde vissa ristningar ännu skönjas. Diggehajkka heter stället än idag – Tingstallen, och så finns Tingsstenen, ett stort stenblock efter Kungsleden cirka två kilometer norr om byn, där domaren – mest troligt Bergmästaren, dömde samer och andra arbetare som han behagade.

Idag praktiserar Bergmästaren och dennes stab mest psykisk tortyr. Alla undersökningstillstånd som beviljas – var som helst -, utan tanke på hur gruvor kommer påverka befintliga näringar och framtida släkter, skapar stress och en enorm massa ideellt arbete för dem som känner sig tvingade att skapa opinion mot projekten.