Etikettarkiv: kolonial

Bygget av Uppsala universitet finansierades av lax från Luleälven

På 1400-talet finansierades bygget av Uppsala universitet med pengar från laxfisket i Edefors i Luleälven. Under samma sekel bekostade Luleälvens laxar också uppförandet av Gammelstads kyrka.
På den tiden kunde man se hur pengar från stulna naturresurser i Sábme fördelades. Idag rinner miljarderna från timmer, massaved, vattenkraft, gruvor, militärflygövningar och vindkraft ner i statskassans stora svarta hål och anonymiseras. Kolonialismen kan inte bli tydligare än så här.

Källa: Edefors hembygdsförening

Kalhyggen och plantager i hela Sverige

Utsikt vid Jokkmokk
Så här ser det ut i  Sverige. Är det inte kalhyggen så är det plantager, tallåkrar, som tidigare också varit kalhyggen. Om den här bilden kunde visa alla kalhyggen från de senaste 60-70 åren skulle allt det gröna vara vitt.

Det är inte skog vi ser, utan en stor tallplantage.  En yta där det inte går att hitta någon ved eller några slöjdämnen. Där det bara finns likåldriga tallar och där många hundra djur och växtarter har utrotats.

Skövlingen har skett från bilden förgrund till allra längst bort. Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist säger dock i en intervju i Naturmorgon att det inte finns några kalhyggen i Sverige idag. Det är bevisligen lögn och förbannad dikt.

Vyn fångad den 28 april 2016 från berget Ruovddevárre vid Jokkmokk.

Museum reducerar samisk existens

Besökte Härjedalens fjällmuseum igår. Fenomenala fotoutställningar av Ingemar Lind och Mats Ricklund, fina utställningslokaler, trevlig personal och gott kaffe.
Men utställningen var tyvärr en besvikelse. Svenska folkdräkter, spinnrockar, hästgrejer, smörtinor…Smörtinor…bakattiraljer och en fullskalig modell av en handelsman sittande vid sitt skrivbord.
HandelsmanCirka 90% av utställningens skildrar bondekulturen som den såg ut förr i tiden i de mer agrara delarna av  Sverige. Romantiskt.
Kor i lagårdUtställd är också en pilbåge av europeiskt snitt, vilken kan ge falska associationer. Dessutom visas en tidslinje där den oinvigde lätt kan få för sig att samerna inte funnits och jagat i området innan 800-talet.
Pilbåge, randomSamisk jakttid...?!Det är samerna som gjort sig kända som framstående bågmakare och bågjägare. Om detta historiska faktum finns inte en rad att läsa. Dock presenteras ett axplock av områdets  samiska kultur i ett rum längst in i museet. Pliktskyldigt, liksom. Det är som om museet vill förminska samernas långa närvaro i de härjedalska markerna. Som om kolonialpolitik styrt utformningen, inte historiska fakta. Inte så underligt kanske när museet stod klart 1999, när Härjedalsmålet rasade som värst.
Samiska rummetFör en sábme norrifrån hade det varit intressant att fördjupa sig i det den sydligaste samiska kulturen, men även om de samtida  markägarkonflikterna. Det känns surt att betala 150 kronor i inträde för att beskåda ännu ett förminskande av den samiska kulturen.

(Bilderna tagna med mobilkamera…)

Kolonial och samefientlig politik

2003 var juristen och diplomaten Lars Norberg från Varjisträsk i Jokkmokks kommun ordförande i Sveriges renbetesförhandlingsdelegation, vars uppgift var att förhandla med Norge om några svenska samebyars månghundraåriga rätt till renbete i Norge.

Lars Norberg, eller Udtja Lasse som han kallas, var dock alltför samevänlig och sparkades från sitt uppdrag.

Det resulterade i att 70% av de svenska samernas renbetesmarker i Norge är konfiskerades till förmån för norska samer. Utan kompensation. En foglig svensk Riksdag kom att göra konventionen till lag.

– Det är ett bedrägeri mot den egna samiska befolkningen. När det handlar om samer gäller inte gängse rättsregler, säger Lars Norberg.

Han anser också att statstjänstemän har en kolonial instinkt och att kolonialismen trängt undan den så kallade lapprätten.

– Det stämmer inte med vår självbild, att vi är en kolonialmakt. Och det finns koloniala attityder och värderingar som också samer själva inte förstår att de omfattas av, säger Lars Norberg.

Lyssna på ett föredrag med Udtja Lasse som jag filmade på Ája i Jokkmokk 6 mars 2013. Det är chockerande att lära sig om hur samefientliga statstjänstemän verkligen är.

Struktur med flera sidor

Den koloniala strukturen

 

FMV:s utökade verksamhet som jag har beskrivit tidigare på denna blogg har startat upp en motopinion i Jokkmokk av sällan skådat slag.

När möjligheterna för jokkmokkarna att köra skoter, jaga och fiska när de vill nu hotas, har det tagit hus i helvete.

Till och med Jokkmokks socialdemokratiskt styrda kommunstyrelse har ograverat enats kring en motion från Miljöpartiet de gröna mot testerna.

Unikt och oerhört glädjande!

Bara tillsammans enade kan kommunen komma någon vart.

Men FMV och vapentesterna är dock bara en sida av myntet. Eller diskokulan – för den rådande strukturen har väldigt många sidor, nivåer och aspekter.

Ett nytt exempel gäller utländska flygövningar över Norrbotten och Västerbotten – Europas största övningsområde.

Ett annat berör Vattenfalls totala motvilja till att miljöförbättra luleälvarna med vandringsvägar för fisk och spillvatten till Lilla Lule älvens sista 17 torrlagda kilometrar, innan den når Stuor Julevu vid Porsi. Artikeln i NSD dock bakom betalvägg.

Eller Sveaskog som vill avverka 600 hektar gammelskog vid Sorsele.

Och alla gruvor.

Allt stavas kolonialism. Sverige är en modern men gammeldags kolonialmakt som parasiterar glesbefolkade delar av landet, lappskatteland som staten inte har ägarpapper på, lokalsamhällen, vatten och skogar som tjänar som matbod och rekreationsorter för lokalbefolkningen och tillresande. Nu tas också luftrummet, utan samråd eller ett enda nickel i kompensation till dem som berörs.

 

Läs också:

Mattis Blogg

Beslagta inte Jokkmokk

 

 

 

 

 

Analys, Po Tidholm

Det går nog inte bättre beskriva det faktum att norrlandskommuner låter sig bli blåsta gång efter gång. Po Tidholm skriver på Norrbottens Kuriren.

Po Tidholm vid föredrag

”Det är en gåta för mig varför inlandskommunerna aldrig lär sig av sina dyrköpta läxor. Man har sett fallrättigheterna fara, gruvor komma och gå, vindkraftslöften utan täckning och en skogsnäring som sparkat varje huggare och flyttat all förädling till kusten. Ändå står man där med mössan i hand när bolagen från Cayman-öarna kommer och vill spränga sönder jaktmarker, fiskevatten och renbetesland för att boosta sin aktie på någon b-börs. Halleluja, liksom.”

Lyssna också på Po Tidholms och Sofia Mirjamsdotters oerhört intressanta Norrlandspodden

Vattenfall är Talibaner

För en tid sedan fick jag av en initierad människa höra om hur Vattenfall, som Talibanerna i Afghanistan, betedde sig när detta statliga bolag byggde ut Porsi kraftverk (1957-1962).

Vattenfall sprängde hällristningarna vid strömmen av Luleälven, Hällristningar troligen lika stora som de berömda hällristningarna vid Nämforsen.

Alla hällristningar sprängdes bort och transporterades iväg för att döljas i fundamenten till bron över Lule älv. Den bro som alla, ovetandes, kör över mellan Vuollerim till Porsi.

Ingen av Vattenfalls egna jobbare ville jobba med helgerånet. I stället anlitades arbetskraft från Finland, på nätterna, för att spränghålsborra hällristningarna och sedan spränga, mest troligt med Nitrolit. (Ett sprängmedel jag själv lärde mig hantera på Gränsjägarna i Kiruna 1980-1981. Jag blev en av staten upplärd sabotör.)

– Det gav ju jobb! Nog finns det folk som tycker så än idag. Det ger ju jobb! Oavsett om gäller utrotning/kalavverkning av skogar, dränkning av kulturland , förvaring av kärnavfall, gödsling med stockholmarnas träck, giftdammar, fotogensprutande övningsfält för all världens flygvapen, MED MERA.

Jag var nyfödd när Vattufail byggde Porsi.

Jag var nyfödd när Vattufail för tid och evighet sprängde bort hällristningarna.

Jag var nyfödd och ett vårdintensivt kolli. Jag kunde inte bry mig. Och ingen annan heller.

Hur är det möjligt?

Men nu bryr jag mig inte som värat.

Det enda som folk kan se är baksidorna av de bortsprängda bergstyckena, som pusselbitar av kulturhistorien.

Helgerånet/brottet/ måste ju döljas – bra för kolonialmakten Sveriges väl och ve. Döljas för ofödda släktled. Och för samerna, byborna, jokkmokksborna, norrbottningarna. För skogarna, berättelserna, upplevelserna, känslorna, kunskaperna, fåglarna, fyrfotadjuren, allt.

Det finns ingen gräns för hur vår landsändahar  våldtagits. Och hur våldtäkten fortsätter.

I råvaruboden.

I samernas land. I barnens land.

I kommande människors land.

Brutalt.

Mörkat.

Enkelriktat.

Obegripligt.

Det är fritt fram. Sverige har makt, men inte rätt…

Fuck you Sverige!

Nils Harnesk – en ovanlig sosse

Har just läst lulebon och socialdemokraten Nils Harnesk förträffliga blogginlägg: Northland Resources är ett bevis på misslyckad politik och en artikel i Norrländska Socialdemokraten: Nils Harnesk om Northland.

Nils Harnesk är en ovanligt modig och klok människa. Jag hoppas att hans moderna tankar bättre kan prägla hans parti och tjäna som ögonöppnare för de nostalgiska betonghäckarna.

Kommentarer till Annie Lööf

Nedan följer NSD Lina Norberg Juusos intervju av Sveriges näringsminister Annie Lööf från den 21 januari 2014. Urbergsgruppens Tor L. Tuorda har sprängt in kommentarer  i texten nedan. Texten i sitt ursprungliga skick hittar du på: http://www.nsd.se/nyheter/nu-svarar-annie-loof-pa-gruvkritiken-8201913.aspx

Norrbotten. Sveriges gruvpolitik får kritik från flera håll.

– Svenska staten ställer sig sedan lång tid tillbaka positivt till etablering av gruvor i Sverige som skapar viktiga jobb i framförallt glesare delar av landet, säger Annie Lööf, näringsminister.

KOMMENTAR: Visst ger det jobb, men det är kortsiktiga engångsjobb som bygger på ändliga resurser, där framför allt pendlare får jobb – också från andra länder – inte lokalbefolkningen.

Det letas mineraler i känsliga naturområden. Ska vi ha gruvor där?

– En prospektering är en undersökning av vad som finns i marken. Ofta kan den göras från flygplan eller till fots av en geolog. Att vi ökar kunskapen om vad som finns i marken är bra.

KOMMENTAR: Vad är bra i att skapa framtida hot mot naturreservat, Natura 2000-områden och världsarv? Skyddade områden ska vara just skyddade, för kommande generationer, för forskningen, för framtiden. 50 % av alla hittills uppbrutna metaller används inte alls. Återbruk bör vara ledstjärnan i ett samhälle som ska kalla sig modernt, inte att spränga dagbrott i skyddade skogar och fjäll.

– Gällande faktiskt etablering av gruvor är det avgörande att de sker med så lite miljöpåverkan som möjligt. Därför finns Mark- och miljödomstolen som prövar alla ansökningar utifrån en av världens tuffaste miljölagstiftningar. I Nationalparker får ingen gruvverksamhet bedrivas.

KOMMENTAR: Att domstolen får gå in en gruvexploatering sist i en process som tagit flera år får att komma till bearbetningskoncession, ger ingen säkerhet för att beslutet blir seriöst. Mycket prestige och pengar har då hunnit plöjas ner i projektet vilket gör miljöprövningen och processen osäker.
Nationalparker är skyddade från undersökningsverksamhet och gruvbrytning, men det skyddet är inte starkt nog, vilket historien i många fall visat, som Stora Sjöfallet, magnesitbrytning mitt inne i Sarek, kalavverkning av kvadratkilometrar av tallurskog i Sareks södra del, med mera. 

Riksintressen ställs mot varandra i gruvfrågan – och i vissa fall har det bidragit till att samhällen upplever sig splittrade – vad har regeringen för ansvar i den frågan?

– I första hand är ansvaret delat mellan de som berörs, företag och kommun, och företag och andra lokala näringar. Staten har ett ansvar för regelverk, tillsyn och tillstånd via myndigheter. Under våren kommer vi att förtydliga kraven på arbetsplaner vid prospektering.

KOMMENTAR: Regeringen har det suveräna ansvaret för den minerallag som finns. Det är regeringens fel att samhällen är splittrade, att släktingar och grannar ställs mot varandra, att det florerar mordhot och hot om annat våld. Annie Lööf förminskar problemet och strör floskler omkring sig. Det är också regeringen som har prövat och vägt olika riksintressen mot varandra i till exempel Rönnbäcken utanför Tärnaby, där regeringen kom fram till att riksintresset mineralutvinning har företräde framför riksintresset rennäring.
I Kallak har Beowulf Minings prospekterande dotterföretag Jokkmokk Iron Mines brutit mot arbetsplaner ett flertal gånger utan att Bergsstaten agerat mot bolaget. Troligen blir det förtydligande som Lööf lovar ingenting annat än kosmetika. Det som behövs är att Minerallagen skrotas till förmån för moderna miljölagar, urfolksrätt, större lokalt inflytande, större lokalt ekonomiskt utbyte – en dekolonisering med andra ord.

Vill svenska staten öppna fler gruvor – eller föredrar ni att utländska / svenska företaget öppnar gruvor?

– Gruvnäringen är viktig för hela Sverige. Inte minst eftersom alla bolag, svenska som utländska, betalar svensk skatt och sociala avgifter. Fjorton av sexton gruvor ägs av svenska företag, men från statens sida fokuserar vi inte vilket land ägarna kommer från, utan på att verksamheten bedrivs enligt gällande svenska lagar och regler.

KOMMENTAR: En successiv tömning av ändliga resurser är inte en klok väg för att skapa jobb och välstånd. Det är ohållbart och saboterar framtida generationers möjligheter till matförsörjning i en giftfri natur och att själva kunna ägna sig åt skonsamt och småskaligt bergsbruk som i framtiden troligen bygger på betydligt miljövänligare tekniker. Också andra företag som skulle kunna blomstra istället, såsom rennäringsföretag, livsmedelsföretag och turismföretag, betalar skatt och sociala avgifter.

Rennäringen upplever att de lever under realt hot på grund av prospekteringar och gruvplaner på deras marker. Har rennäringen någon chans att överleva när jobb ställs mot jobb?

– Rennäringen har, och ska fortsatt ha, möjligheter att kunna utvecklas sida vid sida med gruv- och mineralnäringen. Vi ställer inte jobb mot jobb. Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg att gruv- och mineralnäringen tar drygt en halv promille av Sveriges yta i anspråk, medan renbetesområdet omfattar upp till halva Sveriges yta.

KOMMENTAR: Det är verkligen så att regeringen ställer jobb mot jobb. Inte bara vad gäller renskötseln, också förädlingsindustrin, jakten, fisket, turismen, med mera. Allt detta går inte att kombinera med storskalig gruvverksamhet, som i Kallaks fall ger ett 375 meter djupt, en kilometer brett och två-tre kilometer stort dagbrott, där sandmagasin, klarningsdammar, byggnader, vägar, deponier med berg som blivit över i processen (waste rock) upptar en yta på minst 1 500 hektar, där hela halvön där Kallak ligger, cirka en mil gånger sju kilometer blir allvarligt påverkad. Där byn Björkholmen, som ligger inom säkerhetzonen för sprängningarna, upphör att existera. Där ytvattnet längs Lule älv kommer att bli förgiftat och Luleå stads ytvattentäkt likaså. Där fisken från älven och sjöarna varigenom älven rinner blir oätlig. Där Bottenviken får en rejäl påspädning med en cocktail med gifter och näringsämnen, vilket ytterligare försämrar ett unikt innanhav som Sveriges regeringar i decennier sagt sig värna. Dessutom kommer Jokkmokks nu rena luftkvalitet att drastiskt påverkas. Detta gäller EN gruva. I Jokkmokk planeras det för ett tiotal. Utspritt över landet och med tanke på regeringens ambition om att det ska öppnas så många gruvor som möjligt så kommer miljoner kvadratkilometrar av land och vatten att påverkas. Troligen kommer hela Sveriges territorium att påverkas av gruvornas utsläpp i luft och vatten. Redan idag besudlas enorma arealer vatten och mark av utsläpp från pågående, men främst gamla gruvor. Därför är det ren lögn att säga att gruvnäringen bara tar upp en dryg halv promille av Sveriges yta. Och dessutom haltar jämförelsen. Olika företeelser kräver olika och påverkar olika. Gruvnäringen kräver vid en första anblick mindre areal, men förstör oerhört mycket, medan rennäringen kräver större areal och efterlämnar en minimal miljöpåverkan.

– Men gemensam utveckling sida vid sida kräver också en ömsesidig dialog och respekt tidigt i tillståndsprocesserna. Där kan regeringen bidra genom att skapa forum för dialog, och förbättra information och stöd till kommuner som jobbar tillsammans med gruvföretag lokalt. Därför har vi bland annat fattat beslut om vägledning i form av en handbok för kommuner och under detta året förtydligande av arbetsplaner vid prospektering.

KOMMENTAR: Om Annie Lööf menar allvar med vad hon säger bör både miljökonsekvensbeskrivningar och sociala konsekvensbeskrivningar ligga först i tillståndsprocessen. Och: En dialog sker mellan två likställda parter. Så länge Sábme är koloniserat och samerna underordnade kan aldrig någon dialog värd namnet genomföras. Vi har länge sett vad de så kallade samråden har inneburit inom skogsbruket – avverkningstakten har knappast minskat.

Sverige har en av världens mesta pro-gruvor politik- varför det?

– Samma skäl som gör Sverige attraktivt för gruvnäring gör oss attraktiva för de flesta sorters företagsetableringar. Svenskarna är välutbildade, vi har väl utbyggd infrastruktur och stabila institutioner. Det gör det attraktivt att etablera allt från miljöteknikföretag till gruvnäring i Sverige, vilket regeringen ser som positivt. Fler och växande företag skapar jobb och skatteintäkter för välfärden.

KOMMENTAR: Att Sverige är attraktivt för gruvnäring beror framför allt på att det är i princip gratis att skövla mineraler här, till skillnad från de flesta andra länder där avgifter och skatter gör att en betydande del av gruvbolagens vinster stannar i landet. När det blir ordentlig fart på den storskaliga gruvexploateringen som regeringen förespråkar, kommer endast de stora internationella gruvbolagen att ha de muskler som krävs för att etablera nya gruvor. Som företag från Kina vilka inte anställer någon svensk hur välutbildad denne än är. Hur Sverige ska få igen de miljarder landet plöjt ner i infrastruktur för att bädda för de stora företagens etableringar är en gåta.

Kritiken mot gruvpolitiken lyder bland annat att Sverige rear ut sina mineraltillgångar – men att lite stannar i landet vid eventuell gruvdrift?

– En mineraltillgång som är orörd i marken har lika lite ekonomiskt värde som en obyggd bilfabrik eller obyggd forskningsanläggning. Det är först när malm bryts och säljs som värdet över huvud taget uppstår. Och för att alls kunna bryta malm krävs ofta investeringar i mångmiljardklassen som ett bolag står för ur egen ficka. Mot bakgrund av att fjorton av sexton aktiva gruvbolag dessutom är att betrakta som svenska, näringen skapar viktiga jobb i glesbygd, och staten årligen får in omkring tolv miljarder kronor i skatteintäkter är det en kritik vi inte delar.

KOMMENTAR: De royalties staten nu får in från de nya bolagen som vill göra nya gruvor i landet är endast kring 500 kronor per vinstmiljon. De miljarder staten drar in kommer framför allt från det statliga drygt hundra år gamla LKAB. En mineraltillgång som är orörd i marken har kanske inte ett ekonomiskt värde i sig, men obruten mark har ett avgörande ekonomiskt värde för många människor, och ett överlevnadsvärde för andra arter. Värden som är omöjliga att sätta prislapp på.

Kan man fondera gruvpengar via skatt av gruvföretag för att se till att vinster kommer flera generationer till gagn?

– Trots att gruvnäringen är viktig lokalt i många delar av landet står den faktiskt för inte mer än en procent av Sveriges BNP. Det skulle vara ekonomiskt klokt att fondera medel om näringen hade stått för en mycket stor del av Sveriges ekonomiska värde och vi kunde vänta oss att näringen bara skulle existera under en kort period. Men gruvor har funnits i Sverige i mer än tusen år, och all tillgänglig geologisk kunskap pekar på att vi kommer att kunna fortsätta bryta malm i Sverige också långt efter vår livstid.

KOMMENTAR: Detta är ett intressant uttalande, då Lööfs egen chef, Fredrik Reinfeldt, sagt att gruvorna är för Sverige vad oljan är för Norge. Med Lööfs statement i denna artikel faller den jämförelsen platt. Och även om vi har mineraler i marken nog för att bryta långt efter vår livstid, så är det inte hållbart att öppna gruva efter gruva. Vill generationer ”långt efter vår livstid” leva i ett dött och förgiftat landskap? LKAB har över konjunkturerna kunnat satsa på nya nivåer i sina gruvor, nya anrikningsverk osv. Att följa en malmkropps vindlingar under jord har gått att göra eftersom LKAB haft skattebetalarna som ekonomisk bas, vilka i decennier byggt upp bolagets infrastruktur. Järnmalmen i LKAB’s gruvor räcker troligen i över hundra år till. Det är en helt annan sak med de koppar-, guld- och nickelgruvor som planeras. Det är storskaliga dagbrott med en livslängt på cirka 15-20 år. Inga nya underjordsgruvor blir verklighet eftersom de är för olönsamma.

LINA NORBERG JUUSO

LINA NORBERG JUUSO
Tack NSD och Lina Norberg Juuso för att ni skriver om gruvboomen.Det är dock hårresande att en näringsminister som har obegränsade möjligheter att skaffa sig kunskap ändå besitter så lite av den varan.

Det är förskräckligt att kommande generationer därför måste förlita sig på opinionsbildande ideellt arbetande människor. Och om de ideella arbetarna inte skriver i egna forum som det här, måste de bygga blockader och hota elda upp sig för att nå ut i de stora svenska medierna. Var fan är vi på väg?

Po Tidholm och Jokkmokks marknad

Idag har Jokkmokks marknad dragit igång med buller och bång och imorgon ska jag föreläsa i hörsalen på Ájtte. Senast jag var där lyssnade jag på den hyllade författaren Po Tidholm som berättade om sin bok Norrland.

Po Tidholm

Det var Sveriges koloniala härnadståg över Norrland som gick som en röd tråd genom hela föredraget. Från Rikskanslern Axel Oxenstierna och hans ord om att Norrland ”skall blifva de svenskes Vest-Indien” fram till dagens vansinniga gruvboom – vilken Tidholm uppehöll sig länge vid. Han nämnde också ett klipp på YouTube som han brukade titta på när han ville bli riktigt förbannad http://www.whatlocalpeople.se/. Vad Tidholm inte visste var att pappan till denna ilskans hemsida, Henrik Blind, satt framför honom i publiken. En gemensam lunch rådde dock bot på den ovissheten. Förutom modern engelsk arrogans lyftes också historiens svenska dito fram. Författaren berättade om hur träpatroner i decennier ostörda kunde lura till sig jättelika gammelskogar för att berika sig – det så kallade Baggböleriet. Skogar som nu ägs av de stora skogsbolagen, vilka jämnat dem med marken. Byn Skyttmon i Jämtland var ett undantag. Där lät sig inte bönderna luras av någon kvarting eller sedelbunt utan de gick ihop och högg, sågade och raffinerade sin skog själva och blev mycket rika. Skyttmons överdådigt utsnirade träpalats vittnar om den tiden. Nu vältrar sig mineralers spekulanter, lycksökare, spelare och riskkapitalister över Norrland och tar sin plats i den koloniala historien. Pajalagruvan blev lurendrejeriets fyrbåk och nu har glädjande nog också företaget som gjort livet surt för samerna vid Tärnaby fått kalla fötter med sina totalt galna gruvplaner och dragit till Kongo istället.
Henrik Blind
Gör ett besök på Ájtte nu på Jokkmokks marknad. Där finns en utställning gjord av just tärnasamer om Markanvändning. Oskar Östergrens två videoinstallationer säger det mesta om dagens storsvenska situation. Vi denna utställning har också nätverket Inga gruvor i Jokkmokk och nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck, Björkvattsdalen, Tärnaby fått utrymme. Massor av tryckt information, bland annat fyra av mig nygjorda Rollups och en folder. Välkomna!

Kvikkjokk – en lekstuga

Från centrum i den nymornade kolonin som bröt silvermalm via jordbruksbygd till turistort har Kvikkjokk blivit en lekstuga. Sommarstugetomterna säljs som spön i backen, helikopterbolagen flyger utförsåkare och jägare. Och forskare plågar björnar, loar och järvar för att göra batteribytare och doktorander glada.

Kyrkan, vilken aldrig tidigare brytt sig om sitt märkliga markinnehav i Änok norr om Kvikkjokk, byggde tvärhastigt en stuga med tillhörande bastu nära min och min brors stuga. Inte ett ljud att de skulle bygga, utan den bara stod där.
Jag ringde till kyrkans egendomsförvaltning och jägmästaren Björn Gunnarfelt och frågade. Han berättade att det var hans kompis, Kjell Sundvall – dock inte regissören men väl chefen för Länsstyrlsens fältenhet i Jokkmokk – som fått lov att bygga på kyrkans mark. För ett gäng skogstekniker, enligt Gunnarfelt. Grejen är, som vanligt, att Gunnarfelt och Sundvall är gamla jägmästarkompisar. Det är till och med pappor till den fruktansvärda reformen Den fria småviltsjakten från 1994. Ett tydligt och vulgärt bevis på tvättäkta modern kolonialism.
Således har nu Kjell Sundvall och hans gelikar en lekstuga i Änok där de skjuter ripkycklingar, badar bastu och skrålar. Jag hoppas korparna, örnarna, tjädrarna, lavskrikorna, hackspettarna och alla tusentals småfåglar som snart kommer fäller sitt bajs på bastuns tak så att det faller in. Om någon skrålande utböling sitter där inne och dricker öl, vore det ju förskräckligt. Ingen människa får ju komma till skada.

Första maj körde skoteråkare som aldrig förr efter Kvikkjokksälven. Vansinnesylandet  från de körkåtas maskiner gick inte att fly undan. Samma till fjälls. Det var ett jävla oljud hela tiden. De flesta tillhörde kategorin motorintresserade, vilka lika gärna hade kunnat köra med sina värstingsskotrar i ett inhägnat grustag. De har ingenting i en fri natur att göra. Men det tycker Sverige – kolonialstaten. De har bestämt att det ska vara så.

Naturen ska utnyttjas som Sverige vill, så mycket det överhuvudtaget går – bara det inte påverkar stockholmarna /beslutsfattarna.

Nu vill de flesta människor att också Jokkmokks kommun ska ingå i Malmfälten, att också berget ska exploateras till vilket pris som helst. Underligt med tanke på att många har Vattenfall i färskt minne, kan tyckas, men folk som är vana vid att bli matade med jobb och aktiviteter vet inget annat. De skiter i konsekvenserna av en skitig gruva. De skiter i andra perpektiv än sin egen livstid.

När kolonialstaten tagit så mycket det går av vattnet, skogen och malmen blir resten av naturens spillror rekreationsområde. Som Kvikkjokk, Huhttán, som byn heter än idag efter statens folkrättsliga, humanitära och ekonomiska katastrof – silversmältverket med tillhörande smälthytta vid Gámajåhkå som var verksamt i 40 år med början 1661.

Kvikkjokk har förärats med nationalparker, och för ett år sedan ytterligare ett naturreservat. Allt har skett över huvudet på den bofasta befolkningen/samerna. Allt för att skapa en bild v ett romantiskt rekreationsobjekt av synbarligen vild natur  som egentligen ingenting annat är än ett av silverbrukets gamla kalhyggen. Forskare och friluftsliv är euforiska i sin okunnighet. Kolonialismen lever.

Samiska spår vid Kvikkjokk, Sarek och Badjelánnda

Sedan jag lärt mig använda Riksantikvarieämbetets nättjänst Fornsök, har landet där jag verkar fått mera liv. Det finns mängder av spår av den samiska kulturen från flera tusen år tillbaka i tiden fram till idag. Det är boplatser med arran (härdar), förrådsgropar, stensättningar, fångstgropar och kultplatser. Tyvärr finns dock offerplatserna fortfarande utmärkta på kartan, något som jag hört att Lantmäteriet lovat att plocka bort, men kanske inte hunnit göra än. Spåren vittnar om en rik och levande samisk kultur som med råge uppfyller FN:s deklarationer om urfolkens rättigheter.

Bild: Kvanne Grafiska/Marie Persson.

Nedan följer en ett urval skärmavbildningar, utsnitt, av platser i Jokkmokks och Arjeplogs kommuner. Skärmdumparna ledsagas av bildtexter.

Oarrenjárgga och Enamusluokta vid den av Vattenfall skonade sjön Sakkat i Lilla Lule älv.
Lämningar i den utbyggda Tjaktjajávrre i Lilla Lule älv.
Få lämningar i Vájsáluokta vid den utbyggda Stora Lule älv. Detta är Sveriges största sameviste, men det är inte utmarkerat (se andra exempel längre ned), troligen på grund av hotet från att Vattenfall ska höja vattenytan ännu mer. Här har Fornsök inte brytt sig om att markera några kulturspår i vattnet eftersom det troligen hade blivit en alltför sorglig syn. Vájsáluokta med omgivande öar och skär var nämligen en levande boplats också innan den första dämningen 1919.
Området söder om Saltoluokta.
Lämningar vid Árasluokta i Badjelánnda - sommarviste för Jåhkågasska tjiellde.
Uråldrigt kulturland i Badjelánnda.
Kulturspår på gränsen mellan Sareks och Padjelantas nationalparker.
Guhkesvágge, nordost om Sarektjåhkkå.
Vid Aktse finns märkligt nog fortfarande fyra offerplatser utsatta. Aktsebon Lennart Läntha berättade för mig att när han var liten fanns en hög med sarvhorn och föremål i en av offerplatserna. Idag är den platsen plundrad. Ingenting finns kvar.
Spår efter samer också vid Bieskehávrre väster om Kvikkjokk.
Landet nordost om Kvikkjokk.
Vuogá en dryg mil väster om Kvikkjokk. Också ortnamnen kan i många fall vittna om äldre samisk kultur, som Rákkas - sovtält i kåta som användes för att skydda sig mot mygg.

Gå till Fornsök

 

Kolonialismen lever i Kvikkjokk

Skogen vid Kvikkjokk som jag deläger heter nu Kamajokks naturreservat. En process som tagit länsstyrelsen i Norrbotten hela tio år att få till. När skogen föll i stormen i december 2001 var det ypperligt sågtimmer som vi tänkte avverka. Värdet låg kring 300 kronor per kubikmeter. I början av 2002 införde länsstyrelsen ett interimistiskt reservat av stormfällningen och vår övriga mark vid Gamájåhkå. Den gamle bondsonen från Kälsjärv utanför Kalix, landshövdingen Per-Ola Eriksson, lovade oss brevledes att delägarna skulle få ”full kompensation” för länsstyrelsen tvångsbeslut. Slutbudet från naturvårdsverket landade dock på 50 kronor per kubikmeter ”timmer”. Jag, mina barn, andras barn och andra kommande generationer kompenseras dock inte ett dyft av att också de blir hindrade att gå och färdas på den egna marken. Tallstockarna tar hundratals år på sig för att ruttna upp och stoppar effektivt människor och fyrfotadjur att färdas. Ett faktum vår advokat Nils Rinander märkligt nog aldrig beaktade i förhandlingarna. Vi tänkte dra ärendet i domstol för att få en relevant ersättning för skogen i det skick den var 2001, men Mark- och Miljödomstolen hotade med att vi måste betala rättegångskostnader om vi förlorade. En ovanlig företeelse, men bara att gilla läget. Vi tordes inte gå vidare och dra ärendet i domstolen utan gick med på en förlikning. 50 kronor per kubikmeter är inte ens ett pris för den sämsta ved. Det är ett fruktansvärt hån.

Jag har dock svårt att sätta prislapp på vad skogen egentligen är värd – även om vi lever i ekonomismens tid där allt tydligen handlar om pengar och pengars värde. Affektionsvärdet, och att jag fysiskt inte kan förpassa mig till en viss plats med min dotter och berätta om att här var jag med morfar, eller här högg jag ved mer morbror Mauritz. Ser du stubben där, här sköt jag en älg, där en tjäder, här finns resterna av en kolmila från 1600-talet då de smälte silvermalm vid forsen, se eldstaden där, se bläckan, se arran – överföringen av vår historia och kultur till barnen är nu spolierad i detta skogsområde mitt emot Kvikkjokk. Värdet av att inte kunna röra sig i området, inte kunna ta ved, inte kunna hugga husbehovstimmer, plocka bär, jaga. Senast jag högg timmer här var 1982. Det blev cirka 80 timmerstockar som jag lät såga på Erik Yngvessons bysåg. Timret blev plank och brädor till en utbyggnad av min stuga. De övriga delägarna fick betalt för uttaget. En avverkning som knappt märktes i skogen som vuxit upp på det gigantiska kalhygge staten tog upp när silvermalmen skulle raffineras. Nu har staten tagit tillbaks den i nära 400 år vårdade skogen, en skog som för övrigt ingick i den samiska släkten Tuordas lappskatteland. Min mormor var en Tuorda, det innebär att jag deläger mark i det nybildade Kamajokks naturreservat i dubbel bemärkelse. Men vad hjälper det när arroganta Sverige tar i med hårdhandskarna. Hundratusentals kronor är uppruttnade. Min ersättning: drygt 170 000 kronor. 27% går bort i skatt om jag använder pengarna. Det är ett fruktansvärt hån. 1 000kr/kubik hade varit närmare sanningen. Den summan skulle utbetalas till alla kommande släkter, inte bara som en engångssumma. Staten är fullkomligt hänsynslös. En inställning jag presenterat många gånger tidigare, vilket gör att jag är svartlistad på länsstyrelsen, får aldrig mera sälja bilder till deras trycksaker eller projekt.

Efter många decennier av statsunderstödda skövlingar av skogar, vatten och berg är statens fokus mot de privatägda skogarna. Små spillror av de jättelika stamhemman eller ännu större lappskatteland som tidigare existerade. Områden vilka staten med några enkla pennstreck abrupt konfiskerat. Numera är emellertid staten och dess landshövdingar och jurister inte så klumpiga när de ska stjäla. Maskerad i dimridåer av seriös naturvård skapas naturreservat. Ett alibi för att kunna lägga under sig enskildas marker. För målen är att Sverige ska leva upp till sina åtaganden om att landet ska skydda en viss andel naturskogar. För det är viktigt att inte få en knäpp på näsan av den europeiska unionen. När det handlar om enkla problem agerar Sverige ibland fort och koncist. Bror-duktig-landet har dock huggit bort sina egna gammelskogar med nitiska jägmästare som härförare. Sverige har inga andra val än att stjäla skog för att nå EU:s mål. Att staten själv prompt ska vara förvaltare av reservaten är en omaskerad detalj i det stora sammanhanget som tydligt visar Sveriges rätta koloniala ansikte. Hemska tid, men kolonialismen lever och blomstrar än idag. I landets norra delar är dock folket fåtaligt och protesterna lama. Här går det att härja på nästan lika bra som under 1600-talets silverbruk. Staten anser sig ha rätt att bestämma om allt i stort och i smått. Den bara gör och kör över. Står över alla, har kadrer av välutbildade tjänstemän i sin här som minsann vet bäst och kan bäst. De anser skogsägare omyndiga att förvalta sin egen skog, även om det sker utifrån en av länsstyrelsen utarbetad förvaltningsplan. Ett alternativ som inte alls finns på kartan hos de styrande tjänstemännen.

Kamajokk är för övrigt en försvenskad stavning av det på originalspråket lulesamiska korrekt skrivna och bättre uttalade Gamájåhkå. De kan inte ens döpa sitt reservat rätt. Det är ett fruktansvärt hån.

Lögnaktig politruk

Det är bedrövligt att ränderna aldrig går ur en slipad politiker. Att ha lögnen som den ständige följeslagaren. Och lismandet. Att vara husse till lags i alla lägen. Bete sig som en ryggradslös karriärist. Praktexemplet för dagen är pampen Per-Ola Eriksson, landshövding i Luleå. Per-Ola Eriksson har i ett personligt brev till oss delägare för skogsfastigheten Kvikkjokk S:1 lovat, citat: ”full kompensation”, för det intrång som staten förorsakat mig och de andra delägarna när de konfiskerade vår skog i Kvikkjokk, som de nu gjort till naturreservat (se mitt blogginlägg från den sjunde juni). Full kompensation för det stormfällda, förstklassiga timret är i herr Erikssons värld en ynka ersättning på 50 kronor per kubikmeter. I min värld är det verkliga värdet 300-500 kronor, som 2002 när skogen var friskoch länsstyrelsen tog den. Då kan man tala om full kompensation. Det borde den gamle bondsonen veta. Men tydligen har dock den nuvarande makten korrumperat honom så illa att han tappat sin grund. Och vad värre är, han blandar ihop sitt beteende under sitt förra liv som politiker med sin nuvarande gärning. Att ljuga och lisma och i alla lägen gå statens ärende, är att begå tjänstefel som landshövding. Det är hemskt att det koloniala arvet fortfarande lever i detta län, och sorgligt nog så kommer att göra under lång tid än. Kolla länk till Nordnytt.