Etikettarkiv: koloni

Kalhyggen och plantager i hela Sverige

Utsikt vid Jokkmokk
Så här ser det ut i  Sverige. Är det inte kalhyggen så är det plantager, tallåkrar, som tidigare också varit kalhyggen. Om den här bilden kunde visa alla kalhyggen från de senaste 60-70 åren skulle allt det gröna vara vitt.

Det är inte skog vi ser, utan en stor tallplantage.  En yta där det inte går att hitta någon ved eller några slöjdämnen. Där det bara finns likåldriga tallar och där många hundra djur och växtarter har utrotats.

Skövlingen har skett från bilden förgrund till allra längst bort. Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist säger dock i en intervju i Naturmorgon att det inte finns några kalhyggen i Sverige idag. Det är bevisligen lögn och förbannad dikt.

Vyn fångad den 28 april 2016 från berget Ruovddevárre vid Jokkmokk.

Kommentarer till Annie Lööf

Nedan följer NSD Lina Norberg Juusos intervju av Sveriges näringsminister Annie Lööf från den 21 januari 2014. Urbergsgruppens Tor L. Tuorda har sprängt in kommentarer  i texten nedan. Texten i sitt ursprungliga skick hittar du på: http://www.nsd.se/nyheter/nu-svarar-annie-loof-pa-gruvkritiken-8201913.aspx

Norrbotten. Sveriges gruvpolitik får kritik från flera håll.

– Svenska staten ställer sig sedan lång tid tillbaka positivt till etablering av gruvor i Sverige som skapar viktiga jobb i framförallt glesare delar av landet, säger Annie Lööf, näringsminister.

KOMMENTAR: Visst ger det jobb, men det är kortsiktiga engångsjobb som bygger på ändliga resurser, där framför allt pendlare får jobb – också från andra länder – inte lokalbefolkningen.

Det letas mineraler i känsliga naturområden. Ska vi ha gruvor där?

– En prospektering är en undersökning av vad som finns i marken. Ofta kan den göras från flygplan eller till fots av en geolog. Att vi ökar kunskapen om vad som finns i marken är bra.

KOMMENTAR: Vad är bra i att skapa framtida hot mot naturreservat, Natura 2000-områden och världsarv? Skyddade områden ska vara just skyddade, för kommande generationer, för forskningen, för framtiden. 50 % av alla hittills uppbrutna metaller används inte alls. Återbruk bör vara ledstjärnan i ett samhälle som ska kalla sig modernt, inte att spränga dagbrott i skyddade skogar och fjäll.

– Gällande faktiskt etablering av gruvor är det avgörande att de sker med så lite miljöpåverkan som möjligt. Därför finns Mark- och miljödomstolen som prövar alla ansökningar utifrån en av världens tuffaste miljölagstiftningar. I Nationalparker får ingen gruvverksamhet bedrivas.

KOMMENTAR: Att domstolen får gå in en gruvexploatering sist i en process som tagit flera år får att komma till bearbetningskoncession, ger ingen säkerhet för att beslutet blir seriöst. Mycket prestige och pengar har då hunnit plöjas ner i projektet vilket gör miljöprövningen och processen osäker.
Nationalparker är skyddade från undersökningsverksamhet och gruvbrytning, men det skyddet är inte starkt nog, vilket historien i många fall visat, som Stora Sjöfallet, magnesitbrytning mitt inne i Sarek, kalavverkning av kvadratkilometrar av tallurskog i Sareks södra del, med mera. 

Riksintressen ställs mot varandra i gruvfrågan – och i vissa fall har det bidragit till att samhällen upplever sig splittrade – vad har regeringen för ansvar i den frågan?

– I första hand är ansvaret delat mellan de som berörs, företag och kommun, och företag och andra lokala näringar. Staten har ett ansvar för regelverk, tillsyn och tillstånd via myndigheter. Under våren kommer vi att förtydliga kraven på arbetsplaner vid prospektering.

KOMMENTAR: Regeringen har det suveräna ansvaret för den minerallag som finns. Det är regeringens fel att samhällen är splittrade, att släktingar och grannar ställs mot varandra, att det florerar mordhot och hot om annat våld. Annie Lööf förminskar problemet och strör floskler omkring sig. Det är också regeringen som har prövat och vägt olika riksintressen mot varandra i till exempel Rönnbäcken utanför Tärnaby, där regeringen kom fram till att riksintresset mineralutvinning har företräde framför riksintresset rennäring.
I Kallak har Beowulf Minings prospekterande dotterföretag Jokkmokk Iron Mines brutit mot arbetsplaner ett flertal gånger utan att Bergsstaten agerat mot bolaget. Troligen blir det förtydligande som Lööf lovar ingenting annat än kosmetika. Det som behövs är att Minerallagen skrotas till förmån för moderna miljölagar, urfolksrätt, större lokalt inflytande, större lokalt ekonomiskt utbyte – en dekolonisering med andra ord.

Vill svenska staten öppna fler gruvor – eller föredrar ni att utländska / svenska företaget öppnar gruvor?

– Gruvnäringen är viktig för hela Sverige. Inte minst eftersom alla bolag, svenska som utländska, betalar svensk skatt och sociala avgifter. Fjorton av sexton gruvor ägs av svenska företag, men från statens sida fokuserar vi inte vilket land ägarna kommer från, utan på att verksamheten bedrivs enligt gällande svenska lagar och regler.

KOMMENTAR: En successiv tömning av ändliga resurser är inte en klok väg för att skapa jobb och välstånd. Det är ohållbart och saboterar framtida generationers möjligheter till matförsörjning i en giftfri natur och att själva kunna ägna sig åt skonsamt och småskaligt bergsbruk som i framtiden troligen bygger på betydligt miljövänligare tekniker. Också andra företag som skulle kunna blomstra istället, såsom rennäringsföretag, livsmedelsföretag och turismföretag, betalar skatt och sociala avgifter.

Rennäringen upplever att de lever under realt hot på grund av prospekteringar och gruvplaner på deras marker. Har rennäringen någon chans att överleva när jobb ställs mot jobb?

– Rennäringen har, och ska fortsatt ha, möjligheter att kunna utvecklas sida vid sida med gruv- och mineralnäringen. Vi ställer inte jobb mot jobb. Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg att gruv- och mineralnäringen tar drygt en halv promille av Sveriges yta i anspråk, medan renbetesområdet omfattar upp till halva Sveriges yta.

KOMMENTAR: Det är verkligen så att regeringen ställer jobb mot jobb. Inte bara vad gäller renskötseln, också förädlingsindustrin, jakten, fisket, turismen, med mera. Allt detta går inte att kombinera med storskalig gruvverksamhet, som i Kallaks fall ger ett 375 meter djupt, en kilometer brett och två-tre kilometer stort dagbrott, där sandmagasin, klarningsdammar, byggnader, vägar, deponier med berg som blivit över i processen (waste rock) upptar en yta på minst 1 500 hektar, där hela halvön där Kallak ligger, cirka en mil gånger sju kilometer blir allvarligt påverkad. Där byn Björkholmen, som ligger inom säkerhetzonen för sprängningarna, upphör att existera. Där ytvattnet längs Lule älv kommer att bli förgiftat och Luleå stads ytvattentäkt likaså. Där fisken från älven och sjöarna varigenom älven rinner blir oätlig. Där Bottenviken får en rejäl påspädning med en cocktail med gifter och näringsämnen, vilket ytterligare försämrar ett unikt innanhav som Sveriges regeringar i decennier sagt sig värna. Dessutom kommer Jokkmokks nu rena luftkvalitet att drastiskt påverkas. Detta gäller EN gruva. I Jokkmokk planeras det för ett tiotal. Utspritt över landet och med tanke på regeringens ambition om att det ska öppnas så många gruvor som möjligt så kommer miljoner kvadratkilometrar av land och vatten att påverkas. Troligen kommer hela Sveriges territorium att påverkas av gruvornas utsläpp i luft och vatten. Redan idag besudlas enorma arealer vatten och mark av utsläpp från pågående, men främst gamla gruvor. Därför är det ren lögn att säga att gruvnäringen bara tar upp en dryg halv promille av Sveriges yta. Och dessutom haltar jämförelsen. Olika företeelser kräver olika och påverkar olika. Gruvnäringen kräver vid en första anblick mindre areal, men förstör oerhört mycket, medan rennäringen kräver större areal och efterlämnar en minimal miljöpåverkan.

– Men gemensam utveckling sida vid sida kräver också en ömsesidig dialog och respekt tidigt i tillståndsprocesserna. Där kan regeringen bidra genom att skapa forum för dialog, och förbättra information och stöd till kommuner som jobbar tillsammans med gruvföretag lokalt. Därför har vi bland annat fattat beslut om vägledning i form av en handbok för kommuner och under detta året förtydligande av arbetsplaner vid prospektering.

KOMMENTAR: Om Annie Lööf menar allvar med vad hon säger bör både miljökonsekvensbeskrivningar och sociala konsekvensbeskrivningar ligga först i tillståndsprocessen. Och: En dialog sker mellan två likställda parter. Så länge Sábme är koloniserat och samerna underordnade kan aldrig någon dialog värd namnet genomföras. Vi har länge sett vad de så kallade samråden har inneburit inom skogsbruket – avverkningstakten har knappast minskat.

Sverige har en av världens mesta pro-gruvor politik- varför det?

– Samma skäl som gör Sverige attraktivt för gruvnäring gör oss attraktiva för de flesta sorters företagsetableringar. Svenskarna är välutbildade, vi har väl utbyggd infrastruktur och stabila institutioner. Det gör det attraktivt att etablera allt från miljöteknikföretag till gruvnäring i Sverige, vilket regeringen ser som positivt. Fler och växande företag skapar jobb och skatteintäkter för välfärden.

KOMMENTAR: Att Sverige är attraktivt för gruvnäring beror framför allt på att det är i princip gratis att skövla mineraler här, till skillnad från de flesta andra länder där avgifter och skatter gör att en betydande del av gruvbolagens vinster stannar i landet. När det blir ordentlig fart på den storskaliga gruvexploateringen som regeringen förespråkar, kommer endast de stora internationella gruvbolagen att ha de muskler som krävs för att etablera nya gruvor. Som företag från Kina vilka inte anställer någon svensk hur välutbildad denne än är. Hur Sverige ska få igen de miljarder landet plöjt ner i infrastruktur för att bädda för de stora företagens etableringar är en gåta.

Kritiken mot gruvpolitiken lyder bland annat att Sverige rear ut sina mineraltillgångar – men att lite stannar i landet vid eventuell gruvdrift?

– En mineraltillgång som är orörd i marken har lika lite ekonomiskt värde som en obyggd bilfabrik eller obyggd forskningsanläggning. Det är först när malm bryts och säljs som värdet över huvud taget uppstår. Och för att alls kunna bryta malm krävs ofta investeringar i mångmiljardklassen som ett bolag står för ur egen ficka. Mot bakgrund av att fjorton av sexton aktiva gruvbolag dessutom är att betrakta som svenska, näringen skapar viktiga jobb i glesbygd, och staten årligen får in omkring tolv miljarder kronor i skatteintäkter är det en kritik vi inte delar.

KOMMENTAR: De royalties staten nu får in från de nya bolagen som vill göra nya gruvor i landet är endast kring 500 kronor per vinstmiljon. De miljarder staten drar in kommer framför allt från det statliga drygt hundra år gamla LKAB. En mineraltillgång som är orörd i marken har kanske inte ett ekonomiskt värde i sig, men obruten mark har ett avgörande ekonomiskt värde för många människor, och ett överlevnadsvärde för andra arter. Värden som är omöjliga att sätta prislapp på.

Kan man fondera gruvpengar via skatt av gruvföretag för att se till att vinster kommer flera generationer till gagn?

– Trots att gruvnäringen är viktig lokalt i många delar av landet står den faktiskt för inte mer än en procent av Sveriges BNP. Det skulle vara ekonomiskt klokt att fondera medel om näringen hade stått för en mycket stor del av Sveriges ekonomiska värde och vi kunde vänta oss att näringen bara skulle existera under en kort period. Men gruvor har funnits i Sverige i mer än tusen år, och all tillgänglig geologisk kunskap pekar på att vi kommer att kunna fortsätta bryta malm i Sverige också långt efter vår livstid.

KOMMENTAR: Detta är ett intressant uttalande, då Lööfs egen chef, Fredrik Reinfeldt, sagt att gruvorna är för Sverige vad oljan är för Norge. Med Lööfs statement i denna artikel faller den jämförelsen platt. Och även om vi har mineraler i marken nog för att bryta långt efter vår livstid, så är det inte hållbart att öppna gruva efter gruva. Vill generationer ”långt efter vår livstid” leva i ett dött och förgiftat landskap? LKAB har över konjunkturerna kunnat satsa på nya nivåer i sina gruvor, nya anrikningsverk osv. Att följa en malmkropps vindlingar under jord har gått att göra eftersom LKAB haft skattebetalarna som ekonomisk bas, vilka i decennier byggt upp bolagets infrastruktur. Järnmalmen i LKAB’s gruvor räcker troligen i över hundra år till. Det är en helt annan sak med de koppar-, guld- och nickelgruvor som planeras. Det är storskaliga dagbrott med en livslängt på cirka 15-20 år. Inga nya underjordsgruvor blir verklighet eftersom de är för olönsamma.

LINA NORBERG JUUSO

LINA NORBERG JUUSO
Tack NSD och Lina Norberg Juuso för att ni skriver om gruvboomen.Det är dock hårresande att en näringsminister som har obegränsade möjligheter att skaffa sig kunskap ändå besitter så lite av den varan.

Det är förskräckligt att kommande generationer därför måste förlita sig på opinionsbildande ideellt arbetande människor. Och om de ideella arbetarna inte skriver i egna forum som det här, måste de bygga blockader och hota elda upp sig för att nå ut i de stora svenska medierna. Var fan är vi på väg?

Lundberg blev Tuorda

Mitt samiska arv har jag alltid känt till men hållit för mig själv. Med min mor Maj-Britt Foto: Tor Lundbergtalade jag om det då och då, men inte med min mormor Signe. Där var det locket på. Signe Eriksson

För trettio år sen fanns inte läge att bejaka någon samisk tillhörighet. Något jag tyst burit med mig från barnsben och manifesterat och odlat bara i mitt eget huvud: förnimmelser, känslor, förhållningssätt, jojkat platser då ingen annan hört, men i pokulerande sammanhang ändå hovat upp stämman och faktiskt fått positiva genmälen också från samer med solid renskötarbas.

Den kolonialt inpräntade bilden av samer hos alla levande i Sverige var kutym hos de flesta innan Sametingets tillblivelse. Hjärntvätt, långvarig manipulation från lapp-ska-vara-lapp-politiken gjorde det omöjligt att stå upp som same om man inte hade renar och samiskt efternamn. Ofta får Sametinget – ofta med all rätt – mycket skit. Men röstlängden ger en bas, ett godkännande från andra samer om att också såna som jag finns och räknas. Och i år har förfrågningar droppat in från olika samiska partier om att de önskar få mig med på sin lista inför valet den 19 maj (för övrigt min födelsedag). Hedrande!

Trots att jag aldrig ansökt om medlemskap i någon sameby tror jag många renägare vet att jag till fullo står på deras sida. I den samiska kulturen är det renen som är basen, symbolen, navet – den som bär upp hela det samiska alltet. Renskötseln går tydligast att hävda i kolonialstaten Sveriges annekterade imperium. För renskötseln är den enda samiska kultur svenskar begriper när samer kommer på tal.

Härska genom att söndra.

Renskötande, icke renskötande, fjällapp, skogslapp, fiskelapp, fattiglapp.

I många decennier har Sverige gjort allt för att få bort samerna från norra Sverige. Men ändå inte. Till skillnad från andra kolonialstater har bara lite blod spillts. Det har funkat ändå.

Sveriges härnadståg har skett administrativt. För att ostört och metodiskt plundra samernas land på allt som går att omvandla till pengar har pennan, kyrkan och länsstyrelserna varit vapnen. Samerna har osynliggjorts, nonchalerats och effektivt assimilerats in i det svenska storsamhället. Slurp bara och problemet är borta. Men processen har skett under så lång tid, på så många olika nivåer i samhället och så smidigt och subtilt, att alltför få människor idag fattar vad som hänt. Det är som en dimma över det hela. Nedtystad, mörkad och indoktrinerad in i människors huvudens innersta skrymslen. Lögnen har blivit sanning.

Jag har tidigare inte riktigt förstått den koloniala mekanismen, den hydra som tar grepp om allt den förmår. Ett monster som präglat oss in i ryggmärgen, som får det onaturliga att bli normalt, det sjuka friskt och lögnen sanning. Som i Orwells 1984. Det är fruktansvärt skrämmande. Därför är det glädjande att många seriösa publikationer från författare och akademiker satt ljus just på Sverige som faktisk och folkrättsvidrig kolonialstat. De politiska partierna som styr Sverige gör dock absolut ingenting för att uppfylla de folkrättsliga åtaganden vilka Sverige undertecknat. Deklarationen ILO 169 negligeras helt.

Det är som väntat. Som historien lär oss…

1928 togs lappbyarna bort och ersattes av samebyar. I lappbyarna ingick alla samer, men i samebyarna fick bara renskötare vara med. Renskötare var häftiga, tyckte Sverige. Med stora härkar, lasson och röda tofsar i mössorna.

Därför blev merparten av alla samer utestängda från gemenskapen. För dem försvann abrupt möjligheterna till fri jakt, fritt fiske och fri anskaffning av ved eller byggnadsmaterial till kåtor, bodar och stugor. Ett våldsamt övergrepp. Renlösa samer tvingades fråga Lappfogden eller byråkrater på länsstyrelserna om lov om att få leva som de alltid gjort. Var de olydiga kom bylingen och finkan väntade.

I en frodande rasism blev det fult att vara same. I stora delar av Sábme såg Sverige till att utrota också namnen – prästerna höll i kyrkbokens penna. Allt samiskt skulle bort. Fjällrenskötseln som Sverige tyckte var pittoreskt fick dock bestå, men helst bara om den bedrevs intensivt. Renhjorden skulle vaktas dygnet runt, vajorna skulle mjölkas och familjerna bo i kåtor alla årstider. Det tyckte Sverige var genuint och fint. Självklart fick barnen inte gå i skolor med fyra väggar. ”Lapp ska lapp vara.” (Kyrkoherde Vitalis Karnell)

Att en nation utrotar religionen för ett folkslag och tar över deras land är kriterium som beskriver begreppet kolonialism. Det lyckades Sverige göra för fyra hundra år sen. Men övergreppen fortsätter än idag. Sverige har makt, men inte rätt, som forne FN-ambassadören Lars Norberg uttryckte det på Ája för en tid sedan, där han i sitt föredrag länge uppehöll sig vid att beskriva Sveriges koloniala arv och nutida status.

Sverige har utraderat alla skogar och förvandlat dem till plantager, eller dränkt dem under kraftverksdammar. Och så finns mörkret från gruvorna över hela Sábme.

Också nyrasismens mörker hotar. Snyggt skrudad i polerade brillor och friserad nacke sitter den där mitt i maktens boning. Trots sitt yttre är den sjuk och hela samhället smittas. Vad lite människan lärt sig. Så fort folk glömmer. Drabbade av historielöshet och intolerans kan det bli riktigt jävligt.

Därför heter jag Tuorda nu. Formellt Tor Lennart Tuorda, men jag använder Lundberg Tuorda till att börja med. Jag äger inget renmärke, har inga renar och talar dålig samiska, men jag bär gábdde med stolthet, också dålusj gahper (dock inte bland folk – ännu)

Nu är jag framme från min vandring i min personliga dekolonisering, ett uppvaknande som när sömnen äntligen gnuggats ur ögonen gör bilden tydlig.

Vandra du också. Flera tusen lulesamer finns efter Julevädno, Lule älv. Människor vars ursprung den svenska staten vill sopa bort. Rösta den 19 maj!

http://www.sametinget.se/1060

 

Tor Lundberg Tuorda

 

 

Böcker för fler som vill få upp ögonen:

Svante Isaksson När staten stal marken
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9188675300

Lennart Lundmark Stulet land
http://www.bokus.com/bok/9789174419870/stulet-land-svensk-makt-pa-samisk-mark/

Tusen år i Lappmarken
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186621300

Jag har tidigare bloggat om Ryd/Cramérs bok
http://kvikkjokk.nu/2012/06/kolonial-historia/

Patrik Lantto Lappväsendet (går att beställa från Vaartoe – centrum för samisk forskning CeSam, Umeå universitet)
http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/umea_universitet/pressrelease/view/fraan-lappfogde-till-regional-myndighet-749768

Sammanfattning av Patrik Lanttos bok från Birger Ekelids hemsida:
http://www.birgerekerlid.se/AKTUELLT/Lappfogdarna-samernas-foermyndare

“Vad var då utmärkande för det fogdesystem som var som starkast under mellankrigstiden?  Lanttos 500-sidiga studie kan sammanfattas i några punkter.

  • Synen på samerna präglas av ”lapp-skall-vara lapp”-politiken. Den innebär att samer enbart duger till renskötsel och bör fortsätta att bo i kåtor. De ska leva som nomader och behöver inte samma skolundervisning som andra. De är ett underordnat folkslag i behov av råd, kontroll och övervakning. Synen är utpräglat kulturhierarkisk och paternalistisk. Under flera decennier försöker lappfogdarna vidmakthålla en intensiv och traditionell form av renskötsel, trots att utvecklingen går åt ett helt annat håll.
  • Lappfogdarna hade stort inflytande över den nationella samepolitiken. I kraft av sina ämbeten hade de en särställning i utredningar och remissutlåtanden som föregick riksdags- och regeringsbeslut.
  • Även på lokal och regional nivå hade de en maktställning eftersom de var satta att tillämpa den lagstiftning de hade inflytande över. Renskötseln reglerades genom detaljerade byordningar. Fogdarnas insyn stannade inte där, utan omfattade även bostadsfrågor, fattigvård, skolgång, taxering och andra familjeangelägenheter.
  • Samernas politiska mobilisering sågs med oblida ögon av lappväsendet. Lantto har tidigare belyst frågan i avhandlingen Tiden börjar på nytt , men frågan har en given plats även i denna studie. Med åtskilliga exempel visar han att lappfogdarna motarbetade och misstänkliggjorde de personer som försökte organisera samerna. Framträande ledare som Elsa Laula, Torkel Thomasson och Gustav Park hamnade ständigt i skottgluggen som ”uppviglare”.”

 

 

 

 

 

Kolonialismen lever i Kvikkjokk

Skogen vid Kvikkjokk som jag deläger heter nu Kamajokks naturreservat. En process som tagit länsstyrelsen i Norrbotten hela tio år att få till. När skogen föll i stormen i december 2001 var det ypperligt sågtimmer som vi tänkte avverka. Värdet låg kring 300 kronor per kubikmeter. I början av 2002 införde länsstyrelsen ett interimistiskt reservat av stormfällningen och vår övriga mark vid Gamájåhkå. Den gamle bondsonen från Kälsjärv utanför Kalix, landshövdingen Per-Ola Eriksson, lovade oss brevledes att delägarna skulle få ”full kompensation” för länsstyrelsen tvångsbeslut. Slutbudet från naturvårdsverket landade dock på 50 kronor per kubikmeter ”timmer”. Jag, mina barn, andras barn och andra kommande generationer kompenseras dock inte ett dyft av att också de blir hindrade att gå och färdas på den egna marken. Tallstockarna tar hundratals år på sig för att ruttna upp och stoppar effektivt människor och fyrfotadjur att färdas. Ett faktum vår advokat Nils Rinander märkligt nog aldrig beaktade i förhandlingarna. Vi tänkte dra ärendet i domstol för att få en relevant ersättning för skogen i det skick den var 2001, men Mark- och Miljödomstolen hotade med att vi måste betala rättegångskostnader om vi förlorade. En ovanlig företeelse, men bara att gilla läget. Vi tordes inte gå vidare och dra ärendet i domstolen utan gick med på en förlikning. 50 kronor per kubikmeter är inte ens ett pris för den sämsta ved. Det är ett fruktansvärt hån.

Jag har dock svårt att sätta prislapp på vad skogen egentligen är värd – även om vi lever i ekonomismens tid där allt tydligen handlar om pengar och pengars värde. Affektionsvärdet, och att jag fysiskt inte kan förpassa mig till en viss plats med min dotter och berätta om att här var jag med morfar, eller här högg jag ved mer morbror Mauritz. Ser du stubben där, här sköt jag en älg, där en tjäder, här finns resterna av en kolmila från 1600-talet då de smälte silvermalm vid forsen, se eldstaden där, se bläckan, se arran – överföringen av vår historia och kultur till barnen är nu spolierad i detta skogsområde mitt emot Kvikkjokk. Värdet av att inte kunna röra sig i området, inte kunna ta ved, inte kunna hugga husbehovstimmer, plocka bär, jaga. Senast jag högg timmer här var 1982. Det blev cirka 80 timmerstockar som jag lät såga på Erik Yngvessons bysåg. Timret blev plank och brädor till en utbyggnad av min stuga. De övriga delägarna fick betalt för uttaget. En avverkning som knappt märktes i skogen som vuxit upp på det gigantiska kalhygge staten tog upp när silvermalmen skulle raffineras. Nu har staten tagit tillbaks den i nära 400 år vårdade skogen, en skog som för övrigt ingick i den samiska släkten Tuordas lappskatteland. Min mormor var en Tuorda, det innebär att jag deläger mark i det nybildade Kamajokks naturreservat i dubbel bemärkelse. Men vad hjälper det när arroganta Sverige tar i med hårdhandskarna. Hundratusentals kronor är uppruttnade. Min ersättning: drygt 170 000 kronor. 27% går bort i skatt om jag använder pengarna. Det är ett fruktansvärt hån. 1 000kr/kubik hade varit närmare sanningen. Den summan skulle utbetalas till alla kommande släkter, inte bara som en engångssumma. Staten är fullkomligt hänsynslös. En inställning jag presenterat många gånger tidigare, vilket gör att jag är svartlistad på länsstyrelsen, får aldrig mera sälja bilder till deras trycksaker eller projekt.

Efter många decennier av statsunderstödda skövlingar av skogar, vatten och berg är statens fokus mot de privatägda skogarna. Små spillror av de jättelika stamhemman eller ännu större lappskatteland som tidigare existerade. Områden vilka staten med några enkla pennstreck abrupt konfiskerat. Numera är emellertid staten och dess landshövdingar och jurister inte så klumpiga när de ska stjäla. Maskerad i dimridåer av seriös naturvård skapas naturreservat. Ett alibi för att kunna lägga under sig enskildas marker. För målen är att Sverige ska leva upp till sina åtaganden om att landet ska skydda en viss andel naturskogar. För det är viktigt att inte få en knäpp på näsan av den europeiska unionen. När det handlar om enkla problem agerar Sverige ibland fort och koncist. Bror-duktig-landet har dock huggit bort sina egna gammelskogar med nitiska jägmästare som härförare. Sverige har inga andra val än att stjäla skog för att nå EU:s mål. Att staten själv prompt ska vara förvaltare av reservaten är en omaskerad detalj i det stora sammanhanget som tydligt visar Sveriges rätta koloniala ansikte. Hemska tid, men kolonialismen lever och blomstrar än idag. I landets norra delar är dock folket fåtaligt och protesterna lama. Här går det att härja på nästan lika bra som under 1600-talets silverbruk. Staten anser sig ha rätt att bestämma om allt i stort och i smått. Den bara gör och kör över. Står över alla, har kadrer av välutbildade tjänstemän i sin här som minsann vet bäst och kan bäst. De anser skogsägare omyndiga att förvalta sin egen skog, även om det sker utifrån en av länsstyrelsen utarbetad förvaltningsplan. Ett alternativ som inte alls finns på kartan hos de styrande tjänstemännen.

Kamajokk är för övrigt en försvenskad stavning av det på originalspråket lulesamiska korrekt skrivna och bättre uttalade Gamájåhkå. De kan inte ens döpa sitt reservat rätt. Det är ett fruktansvärt hån.

Mitt tal på Jokkmokks marknad 2012

Jag heter Tor Lundberg. Jag har mina rötter högst upp i Lilla lule älvdal, i Njavve och Kvikkjokk. Idag bor jag en stor del av tiden i Randijaur, eller Ráddnávrre som är byns ursprungliga, samiska namn. Från Randijaur är det bara några kilometer till det område där Beowulf mining vill bryta malm. Men här, nära Randijaur, ligger också berget Átjek, med utsikt mot världsarvet Laponia bara fem mil bort. På toppen av Átjek får man en försmak av världsarvet. Här växer rikligt med fjällnejlikor, något som Linné missade när han passerade på sin lappländska resa.

Átjek betyder åska på lulesamiska. Ett kraftfullt namn. Många arkeologiska spår har hittats vid berget, som visar att samer har verkat här i tusentals år. Granne med Átjek ligger berget Boahttsunoaivve, renens huvud. Renen benämns sällan, konstigt nog, bland de samiska ortnamnen. Men också det visar på områdets dignitet.
För drygt 100 år sedan levde en släkting till mig vid en sjö nära Boahttsunoaivve.

Byn Fagerlund och Boahttsunoajvve, med berget Jámijvárasj till höger, det land vid Randijaur drygt fyra mil väster om Jokkmokk, som Beowolf Mining vill göra dagbrott i.

Han hette Pav-Lasse Tuorda. Efter forskningsresan med Nordenskiöld till Grönland, där han och en annan jokkmokkssame, Anders Rassa, skidrade nära 60 mil för att undersöka om Grönlands inre var isfritt, förlorade han större delen av sin renhjord i en lavin. Läs artikel i NSD Resten av renarna tog vargen och renpesten. Han tvingades då livnära sig på fiske.

Stäven av båt fotograferad igår 7 februari 2012. Båten ligger vid Stainas. Pav-Lasse Tuordas fiskesjö.

Han, generationerna före honom, generationerna efter honom, visar att även om naturens krafter kan ställa till det för oss, så är det likväl också naturen som räddar oss när saker och ting ställs på sin spets. Naturen mäktar med att försörja människor, också i ett långt perspektiv. Troligen BARA i ett långt perspektiv, i en takt där resurserna hinner förnyas.

Men nu handlar det om att börja ta av naturresurser som aldrig förnyas. Och då är det urgamla kulturlandet hotat. Exploatörerna utifrån anser sig ha rätt att ta malm ur berglanden, spränga, skövla och förgifta. Det är inget nytt i Jokkmokk. Under 1600-talet bröts silvermalm i jokkmokksfjällen, i det nuvarande Laponia. Samerna tvingades att köra ner malmen till smälthyttan i Kvikkjokk med sina renar. De flydde från tvånget och området blev tomt på samer.
I Jokkmokks kommun har vi sett älvar dämmas och skogar skövlas. Men vi har åtminstone varit förskonade från gruvdrift i nästan 400 år. Men nu upprepas mönstret. Samma arroganta kolonialism som visar sitt fula, omänskliga tryne. Det i ett land som anser sig gå i bräschen för de svaga och förtryckta i andra länder, men som struntar både i sitt eget urfolk och ättlingarna till de nybyggare som lockades hit med förmåner när Norrland skulle koloniseras.

Ett dagbrott av samma storlek som Aitik ger enorma konsekvenser. Buller dygnet runt, sprängsalvor, skyddszoner, damm, trafik, övergödning, förgiftning av vattendrag. Infrastrukturen som ska byggas upp med järnväg genom skogar och myrland. Det handlar om en extremt stor förstörelse av naturen.
Men Kallak är bara början. Jag är förvissad om att järnmalmen i Kallak bara är ett alibi för att, utan alltför stort motstånd, också kunna bygga tågräls till bolagets fyra stora kopparfyndigheter. Det är kopparn Beowulf egentligen vill åt. Då kan vi verkligen säga adjö till både natur och kultur.

Åsa Persson, Bergmästare, på seminariet Framtidens Gruv- och Mineralindustri på Grand Hotel i Stockholm den 20 januari 2012.

Jokkmokks kommun vill lansera sig som ett samiskt varumärke. Då borde man rimligen börja med att försöka hitta framtidens arbetstillfällen genom satsningar inom den samiska världen, inom utbildningen, jakten, fisket, renskötseln, slöjden, språket och konsten.

Barbro Poggats intervjuas vid sina symbolladdade målningar.

Till sist vill jag tacka alla er som trotsat kylan idag och slutit upp till den här manifestationen. YouTube-klipp Jag vill också tacka alla andra som på ett eller annat sätt jobbat för eller visat sitt stöd i jobbet mot gruvorna. Att kunna samarbeta, renägare, andra samer, markägare, fritidshusägare, miljökämpar och andra när det väl gäller, är både en fråga om ömsesidig respekt och solidaritet, och att bli starkare.
Tack!Bilden ovan visar utställningen What Local People? på Jokkmokks marknad. Den visar människor som på ett eller annat sätt drabbas av gruvplanerna i Kallak, fem mil väster om Jokkmokk. Fotoutställningen är ett sätt att visa på det gruvmotstånd som finns. Utställningen tillkom som en motreaktion på en internationell konferens för gruvnäringen i Stockholm. Där redogjorde representanter för Beowulf mining för sina planer på brytning av järnmalm i dagbrott vid Randijaur/Fagerlund/Björkholmen. När styrelseordföranden Clive Sinclair-Poulton får frågan om vad lokalbefolkningen säger visar han arrogant en bild på ett kalhygge och säger: ”What local people?” Clive Sinclair-Poultons uttalande finns dokumenterat i en webbsändning på http://korta.nu/whatlocal.
För att råda bot på Beowulf minings missuppfattning att inga lokala invånare finns i området, visar Inga gruvor i Jokkmokk upp några av alla dem som både finns och faktiskt skyr tanken på en gruva i Kallak, som gruvbolaget valt att kalla malmfyndigheten.

Mer information om hot av gruvor vid Jokkmokk och övriga Sápmi hittas på: https://www.facebook.com/groups/ingagruvor/  https://www.facebook.com/groups/stoppagruvan/ Den fylligaste och mest aktuella finns dock i tidningen Samefolkets senaste nummer Samefolket

Klicka här och tyck till om bloggen!

http://intressant.se/intressant