När jag vandrade i Muttos mellan Måskosgårsså och Muddusagahtjaldak låg en död renkalv på stigen. Den var helt orörd av rovdjur och hade fosterhinnan kvar över en del av kroppen. Troligen har vajan hastigt blivit skrämd av något och kastat kalven. Enligt en renskötare som jag träffade på vandringen och nämnde det här för berättade att vajorna brukar slita bort fosterhinnan och slicka kalven fastän den är döfödd. Att de blir desperata och gör allt för att få liv i den. Men inte med denna kalv.
Jag upptäckte kalven den 31 maj. Då pågick flygövningen ACE, Arctic Challenge Exercise, och hade så gjort sedan den 22 maj – mitt under renarnas kalvningstid. Det mullrade mer eller mindre konstant i lufthavet och ibland brakade det till när stridsplanen kom ner på lägre höjder. Jokkmokksförfattaren och konstnären Hans Anderson citerades i en artikeln i DN 1992 om en flygövning när han besökte nationalparken med en skolklass: Mitt i denna tystnad kommer så Viggen hasande över trädtopparna och släpper ned sitt helvetesdån, som en säck sten över en. Oförberedd som man är blir man vettskrämd och framför allt förbannad.
Och nutida flygmaskiner har ett ännu värre helvetesdån. Kanske det bidrog till kalvens död?
I morse vid femtiden hör jag hur det skrapar i väggen. Tittar ut och ser en älgko och hennes två kalvar beta rallarrosor. Detta under brinnande älgjakt. Inne i Kvikkjokks by kanske kon förstår att hon och hennes avkommor är fredade. Och så är det. I omgivningarna också. Känner inte många som alls skjuter kor och kalvar eller ens bara kalvarna. Detta trots att våra så kallade älgvårdande myndigheter propsar på att jägarna ska skjuta så mycket kalvar som det bara går. Det behöver inte ens anges och faller utanför tilldelningen. De räknas som skadedjur hos skogsbolagen. Älgvård är skogsvård. Ett vurmande om skogsbolagens enorma tallplantager, där jägmästare med flera av skogsbrukets företrädare lyckats lobba fram sin åsikt att just älgkalven gör de värsta skadorna. Är inte det skogsbolagen själva som är de värsta skadegörarna, som själva rår för marker utan vide- och björksly, där det bara växer tall i samma grovlek och i samma höjd. Naturfjärmade monokulturer.
En tillbakablick från 18 maj 2007 är på sin plats i tider av störda årstidsväxlingar. Jag ville ta mig söder om Kvikkjokk för att försöka få filmbilder av händelser i kalvningslandet. Vajorna kalvar som mest cirka tre veckor in i maj.
Vajor med kalvar i Badjelánnda den 22 maj 2006.
I vanliga fall går det att ta sig ganska bra utan att hindras av öppet vatten, som 1999 då jag utan problem körde skoter den 20 maj över älven och parkerade bekvämt vid stugan i Kvikkjokk. Detta med författaren Yngve Ryd i kälken, som samlade material till sin bok om olika ord för snö på lulesamiska. Nu gick dock älven upp redan första veckan i vårmånaden.
Anton och jag innan avfärd. Foto: Oden Eriksson.
Som vanligt fick jag den person som är lika galen som jag själv vid äventyr att följa med på färden, min son Anton. Min bror Oden hjälpte oss att lasta skotern på den för ändamålet byggda flotten. Kälken åkte i båten. Sen puttrade vi sakta de dryga tre kilometrarna till Mallenjarka,
På väg! Broderskapet begrundande i bakgrunden.Vågorna redan något för stora för ekipaget.
körde skotern av flotten, kopplade på kälken och arbetserade oss under ganska stort bök upp efter leden bakom Nammásj. Mycket sten och öppna bäckar! Till slut nådde vi upp till den heltäckande snön i björkskogen, och det gick lätt att färdas.
Anton i skidd bakom presenningen för den ständiga vattenspruten från skotermattan.Anton tar vatten i en kallkälla.
Vi for till en strategisk plats, ställde kälken på kant som vindskydd och väntade.
Plats för kikarspaning. Foto: Anton Lundberg.
Ganska omedelbart meddelar Anton med kikaren för ögonen, ”Nu ser jag en björn!”. Och mycket riktigt. På cirka 1,5 kilometer kom en mindre björn upp på fjället. Den hade riktningen inställd till en grupp med ett tiotal vajor som betade på en barbacke. Jag fick ganska bra bilder med 600mm. tele på kameran, då en dv Canon XL1. Den applikationen ger en enorm brännvidd – motsvarar över 4000mm. med småbild. Men ingen av vajorna hade kalvat, kunde rovdjuret fort vädra sig till, så den vände moloken ner i granskogen igen. Vi rustade ihop oss och körde en bra bit västöver. Dock inga fler renar.
Den 18 maj.
De hade redan hunnit passera på sin väg till kalvningslandet i Badjelánnda. Det var bara att ta sig tillbaks. Skotern lämnades vid strandkanten över sommaren. Följande något tjorviga flottningsmodell lär bli det vanliga numera om man vill ta sig med skoter. Idag är det skidor och kanske pulka som gäller!
Bild på mig, tagen av min ständige följeslagare i alla galna äventyr, sonen Anton.
Skogar och fjäll, natur och kultur i Kvikkjokk, Jokkmokk, Randijaur, Västkusten…
När jag vandrade i Muttos mellan Måskosgårsså och Muddusagahtjaldak låg en död renkalv på stigen. Den var helt orörd av rovdjur och hade fosterhinnan kvar över en del av kroppen. Troligen har vajan hastigt blivit skrämd av något och kastat kalven. Enligt en renskötare som jag träffade på vandringen och nämnde det här för berättade att vajorna brukar slita bort fosterhinnan och slicka kalven fastän den är döfödd. Att de blir desperata och gör allt för att få liv i den. Men inte med denna kalv.
