Etikettarkiv: kallak

Ett handslag som gjorde mig glad

Jokkmokks vintermarknad 2014:

Jörgen Stenberg med band, Malå 2015Jag och sambo Åsa blev bjudna på middag på Gasskas av vännerna Anette Afentoulidou Winblad och Johan Winblad. Vi pressade oss in vid ett bord nära scenen i den stimmiga och knökfulla lokalen i väntan på bordplacering och den artist, Jörgen Stenberg, som skulle uppträda. För första gången skulle jag få se denne, en av de största jojkarna i Sábme, uppträda. En person som jag tidigare aldrig träffat, dock upplevt när han uppträdde i Gállok året innan.
Jörgen Stenberg i Gállok 2013I trängseln skymtade jag Jörgen och ett par av hans kompmusiker som grejade med något på scenen. Plötsligt kom jojkaren stegande fram mot vårt bord. Räckte mig sin hand och fixerade mig med sin vänliga blick. Han sa ingenting, det gick inte i sorlet, det behövdes inte, hans gest var tillräcklig. Sällan har jag väl blivit så glad över att få sådant beröm och sådan uppmuntran.
Det var riktigt stort 🙂

Le Monde Diplomatique i Gállok (Kallak)

Cédric Gouverneur i GállokJag har tappat räkningen om hur många journalister och akademiker som ringt mig för en intervju, kommit på besök i Randijaur eller guidats i Gállok (Kallak).

Senast var i torsdags när frilansjournalisten Cédric Gouverneur från Le Monde Diplomatique kom på visit. Jag hämtade honom från bussen i Jokkmokk, körde till närmsta vattenkraftverk och berättade om kolonialmakten Sverige, om de gigantiska arealerna destruerad urskog och skogsnäringen vilka manipulativt nog kallar tallplantagerna för skog, om hur Vattenfall dränkt och förstört sagolika älvmiljöer efter luleälvarna, hur drönare och missiler testas vid Jokkmokk, att Jokkmokk och norra Sverige är EU:s största övningsområde för internationellt stridsflyg, att gruvorna är det sista som kolonialmakten nu kan ta från vår natur.
Ville bara beskriva att kolonialismen inte är något gammalt påfund utan att den fortsätter ännu idag med oförminskad kraft. Detta utan att Sverige egentligen förstår det.  Men Cédric förstår. Han jämför Sverige med sina tidigare reportage från länder där mer namnkunniga kolonialmakter härjat.

Väl framme i Gállok lämnar vi bilen vid den låsta bommen och går till den plats där Kamp Gállok stod med kåtor, tält och partytält. Där det sjöd av engagemang och kampvilja.
Platsen för Kamp GállokVi går 500 meter ner till sjön där den första Kampen låg. Cédric Gouverneur vid GállokjávrreRiset från May-Britt Öhmans stora tältkåta finns ännu kvar. Likaså Beowulfs körskador och patetiska maskering. Vi fortsätter till en av de tre timmerlämningar jag fann vid sjön. Berättade historien om fynden. Stock i timmerkåtaKnutändeBerättade också det sorgliga faktum att själva Gállokjávrre försvinner om ett dagbrott blir verklighet. Försvinner gör också den urskog som växer öster om sjön. Den planeras att kalavverkas för att ge plats åt sprängstensdeponin.

Vi sneddar upp mot vägen genom tallåkern och kommer in i gammelskogen. Alltså en skog som aldrig kalavverkats. Här finns eldved i riklig mängd, slöjdmaterial likaså. Cédric ser tydligt skillnaden från den artfattiga åkern. Han tar en tjock tuss lav från en gran och förundras. Här finns flera olika träd i olika längder och grovlekar. Några står döda och andra ligger. Ett myller av liv. Bergfinken sjunger konstant i den i övrigt helt tysta skogen. Cédric påpekar detta, för tystnaden är han ovan vid. Ett par lavskrikor följer vår väg. SprängtickaEn sprängticka har sprängt av en björk passande nog vid en provbrytning som SGU sprängt upp 1946, med en vag svacka i terrängen som enda spår. Märkligt nog som en runmärkt fornlämning.SGU FornlämningMen det halvmeterlånga foderrör från den statliga prospektörens provborrning samma år är inte uppmärkt.Fodderrör GállokCédric är en aning bekymrad över att han glömt vattenflaskan. Inga problem, säger jag, för här finns rikligt av källvatten som vi kan dricka. Vid en kallkälla skär jag ut ett kärl av björknäver och ger honom att dricka. Han har tidigare haft en dröm om att hitta ett renhorn och bara en stunds flanerande efter kallkällan ser jag en del av ett sarvhorn sticka upp. Visar honom det och han drar själv upp ett ganska rejält horn ur mossan. Trots att det troligen är över femtio år gammalt och helt svart är fransmannen överlycklig. Också jag blir glad av hans eufori.
Cédric med sarvhornVi återvänder och jag skjutsar honom tillbaks till Jokkmokk. En nyvunnen vän smyckad med torhammare och Mayakalender. Ser fram mot hans reportage som troligen också översätts till engelska och svenska 🙂

Minerallagen blir starkare med fuskprofessor

Gállok 2013
Gállok 2013

Regeringen vill att Minerallagen, med rötterna i 1500-talet, ska ses över, enligt en artikel/ljudfil på Sveriges Radio P4 Norrbotten. Detta sker utifrån ett sedvanligt snävt och ålderdomligt gruvperspektiv. Till sin hjälp tar regeringen en så kallad professor vid Luleå tekniska universitet. Men denne är fuskprofessor. Nils Harnesk förklarar på Facebook:

Tyvärr är inte Magnus Ericsson någon riktig professor som det verkar i artikeln. Han är en adjungerad professor, det är en köpt titel.

Så här fungerar det med adjungerad professor:

•Universitetet/högskolan får gratis arbetskraft där någon annan betalar lönen.

•Den adjungerade kan ståta med en av de mest prestigefyllda titlarna, något som kan vara värdefullt i marknadsföringen av sig själv och/eller eventuella företag.

•Den betalande partnern, ursprungsarbetsgivaren, kan hoppas på fördelar – till exempel kommersiellt.

Han har sitt ursprung i gruvnäringen och kommer alltså att gå näringens vägnar utan några andra hänsynstaganden.

Otroligt märkligt beslut. Ska vi inte börja låta alkoholindustrin revidera alkohollagen också? Eller låta spelindustrin bestämma över hur spelandet om pengar ska regleras i Sverige? Eller kanske låta vapenindustrin avgöra vilka länder vi ska sälja vapen till?

Översynen är en praktfull skandal. Var finns Miljöpartiet de Gröna? Var finns opinionen mot detta vansinne. Var finns modernt tänkande? Ännu en gång kommer teknokraternas värderingar att få fritt spelrum medan kloka och långsiktiga frågor som bland annat rör natur, miljö, rent vatten, matproduktion, levande kulturlandskap, framtida släkter, dammsäkerhet och folkrätt skjuts åt sidan.

När ska socialdemokraterna revidera sin gamla vurm om att gräva och spränga är den enda vägen för utveckling. Idag med de fabulöst styvnackade betonghäckarna Bucht och Damberg som härförare.

Skrota Minerallagen helt och hållet och bygg upp en annan lag som tar hänsyn till moderna värderingar, modern folkrätt och modernt folkvett.

Gruva eller inte gruva?

(c) Tor Lundberg Tuorda
(c) Maj-Doris Rimpi

En bild av en gruva i Jokkmokk, gammal eller ny? Bara den samiska konstnären Maj-Doris Rimpi vet vad hon hade i tankarna när hon målade denna bild.

Näringsminister Mikael Damberg lovade i vårsomras att regeringen i höstas skulle ta beslut om att en gruva skulle kunna bearbetas i Gállok/Kallak och dystopin av ett Jokkmokk Mining District med ett tiotal dagbrott bli verklighet i kommunen. Men ännu inget besked. Ännu en jul i ovisshet och psykisk pina. Ännu ett bevis på regeringens nonchalans, arrogans och velighet när det gäller folket i norr.

God fortsatt Jul och, får vi hoppas, ett gott nytt år…

/Tor

 

Gruvhotet kvar i Jokkmokk

Blockad i Gállok (Kallak) mot provbrytning rivs med hjälp av pI detta inlägg bryr jag mig inte om att skriva så mycket själv. Jag länkar hellre till andra skribenter som beskrivit den aktuella situationen om gruva eller inte i Gállok, Kallak, samt Matti Holmgrens uppmaning. Skriv du också!
Alla har rätt att yttra sig inför ett beslut och ditt yttrande diarieförs. Ingen kan i efterhand komma och säga att de inget visste….

Igår skickade jag brev till olika regeringsdepartement där jag citerade den ypperligt pålästa författaren och journalisten Arne Müllers text på hans fb-grupp Norrlandsparadoxen. Läs och förundras du också…

”Det har varit svårt att sluta fundera över planerna på en gruva i Kallak efter det jag skrev igår om ett inlägg på näringslivssajten Redeye som förutspår att ett regeringsbeslut om tillståndet för en gruva är nära företstående. En viktig fråga är hur regeringen, om den säger ja till gruvan, ska motivera att gruvan kan bli lönsam. Lagen säger nämligen att ett villkor för ett tillstånd att starta en gruva är att det ska vara rimligt att tro att den ska kunna startas och vara lönsam någon gång under de 25 år som tillståndet är giltigt. Men hur detta villkor ska uppfyllas när det gäller Kallak är långt ifrån självklart.

Som jag tidigare har konstaterat så finns det stora likheter mellan Kallak och Northland Resources projekt i Kaunsivaara. Det handlar i nuläget om en inte märkvärdigt stor järnmalmsfyndighet, med inte anmärkningsvärt hög järnhalt, men där slutprodukten blir ett högkvalitativt järnmalmskoncentrat. För båda projekten är logistiken i utgångsläget minst sagt komplicerad. I dagsläget finns det en smal landsväg, som inte är avpassad för malmtransporter, ner till Jokkmokk, än något större landsväg till Gällivare, där det går att lasta om till malmbanan.

Med likartade förutsättningar gjorde gruvan i Kaunisvaara jätteförluster även vid ett järnmalmspris på över 100 dollar ton. Det är ändå i ett längre historiskt perspektiv ett extremt högt pris. För att vara maximalt snäll har jag räknat fram ett snittpris under de senaste tio åren, d v s den period när järnmalmspriset sköt iväg till nivåer som det inte varit i närheten av i modern tid. Då får man ett snittpris på 91 dollar per ton (räknat på decemberpriset respektive år).

Även vid denna höga prisnivå så är det inte självklart att Kallak skulle bli lönsamt, särskilt inte om man räknar med att bolaget ska vara med och betala för en upprustning av infrastrukturen, lösa de problem för rennäringen som skapas genom gruvan och se till att dammsäkerheten ligger på en extremt hög nivå, med tanke på att avfallsdammen kommer att ligga i anslutning till ett kraftverksmagasin.

En förutsättning för att det ska vara rimligt att anta att projektet kommer att bli lönsamt är alltså en ny råvaruboom med snabbt stigande efterfrågan på järnmalm och därmed långsiktigt stigande priser. Men här kommer nästa komplikation. Det är extremt svårt att se hur en ny boom för järnmalmen ska gå att förena med de mål för utsläppsminskningar som är nödvändiga för att klimatförändringarna ska hållas på en någorlunda hanterlig nivå.
Varför kan jag påstå det? Stålframställning är den industriproduktion som orsakar de största koldioxidutsläppen (Drygt 5% av alla av människan orsakade koldioxidutsläpp). Det största användningsområdet är byggande. Där används den som regel tillsammans med stora mängder cement, som är den industriprodukt som orsakar näst mest utsläpp (drygt 4% av de totala utsläppen). Det betyder att en ny boom för järnmalmen står i skarp konflikt med de mål om utsläppsminskningar som är nödvändiga för att klimatförändringarna ska bli någorlunda hanterliga.

Här finns en parallell till det som många forskare redan påpekat när det gäller värdet på världens olje- och gastillgångar. Deras värde kommer att falla dramatiskt eftersom det kommer att vara oförenligt med klimatmålen att utvinna mer än en mindre del av de fyndigheter som är kartlagda. Om CO2-utsläppen ska minska i snabb takt kommer även järnmalmspriserna och därmed värdet på existerande fyndigheter att minska. Det innebär inte att all järnmalmsbrytning kommer att upphöra, men en mycket mer stram hushållning med järnmalm kommer att vara nödvändig om klimatmålen ska nås.

Om regeringen skulle säga ja till en gruva i Kallak är det alltså rimligt att begära att två frågor kring projektets ekonomi besvaras i motiveringen till beslutet:
*Vad är det som talar för att kostnaderna för att producera järnmalm skulle bli väsentligt lägre i Kallak än vid Northland Resources gruva i Kaunisvaara, som gick i konkurs trots höga järnmalmspriser?
*Hur kan en brytning av en järnmalmsfyndighet som Kallak förenas med de globala klimatmålen?

 

Fisketurer i rinnande och stilla vatten

Innan Astrid reste till Västkusten for vi på en nattlig session efter skogsbäckarna för att fiska harr och öring. Tyvärr blev det ingen fångst i de rinnande vattnen.  Men det var ändå en mycket trevlig skogstur med dotterskapet.

Köttstekning...
Köttstekning…
Urgammal samisk barktäkt.
Urgammal samisk barktäkt.
Tallstocksticka.
Tallstocksticka.

Bättre lycka hade vi i sjön Gállokjávrre, dit också kompisen Hampus, Åsa, Karen och Nils följde med.

(c) Tor Lundberg Tuorda

Denna sjö kommer att försvinna i ett dagbrott om de rådande gruvplanerna blir verklighet. Något som den svenska regeringen kanske bäddar för efter sommaren. Hur det blir är upp till socialdemokrater och miljöpartister…

 

 

 

Orrarnas spelplats i Kallak

Orrarna spelade natten till igår på denna tjärn i Kallak.


På nära 100 meters avstånd blev det dock inga vidare stillbilder. Däremot över 40 bra minuter film. Ville också vara nära vattnet i förgrunden där det på dagen simmade ett par änder, men det frös tyvärr igen på natten.

I bakgrunden syns berget Roavvoajvves taggiga urskogssiluett. En urskog som kommer att kalavverkas och täckas med ett massivt lager sprängsten om ett dagbrott blir verklighet.

 

 

 

Analys, Po Tidholm

Det går nog inte bättre beskriva det faktum att norrlandskommuner låter sig bli blåsta gång efter gång. Po Tidholm skriver på Norrbottens Kuriren.

Po Tidholm vid föredrag

”Det är en gåta för mig varför inlandskommunerna aldrig lär sig av sina dyrköpta läxor. Man har sett fallrättigheterna fara, gruvor komma och gå, vindkraftslöften utan täckning och en skogsnäring som sparkat varje huggare och flyttat all förädling till kusten. Ändå står man där med mössan i hand när bolagen från Cayman-öarna kommer och vill spränga sönder jaktmarker, fiskevatten och renbetesland för att boosta sin aktie på någon b-börs. Halleluja, liksom.”

Lyssna också på Po Tidholms och Sofia Mirjamsdotters oerhört intressanta Norrlandspodden

Beowulf Mining is lying

Beowuld Mining’s Clive Sinclair Poulton is lying when he says that Beowulf Mining will start a mine in Kallak and provide a lot of jobs for the Sami herders.
http://www.svt.se/…/nordnytt/samerna-can-work-in-mine
The insignificant mineral prospector is not capable of starting an open pit mine. 


CLP is even lying about tourism, which is growing tremendously and is sustainable, compared to the mine’s short lifespan.

Gruvpolitikens kortsynta cynism

Sarvar Valle

Järnmalmsgruvorna utanför Pajala som Northland Resources driver ville spränga upp all järnmalm som fanns i det området med lastbilar i skytteltrafik till omlastningsstationen till malmbanan vid Svappavaara.
LKAB’s gruva i Kiruna transporterar varje dygn tio tåg med järnmalm till Narvik med obegripliga 6 200 ton malm per tågset.
Från Vitåfors, Malmberget, går fem tågset per dygn till Luleå.

Men de befintliga gruvorna räcker inte.
Därför öppnar LKAB två nya gruvor vid Svappavaara, där LKAB deponerar sprängsten från dagbrottet vid Mertainen på ett område med urskog, trots att det finns alternativa platser.

I Gállok, Gállak, Kallak fem mil väster om Jokkmokk vill industri och regering att det också ska brytas järnmalm. Hela malmkroppen ska sprängas upp. 15 år säger de att det ska ta.

All malm som finns ska upp så fort som det bara går, och göras pengar av.

Regeringens högsta önskan är att det från nuvarande 16 gruvor i landet blir 31 gruvor 2020 och 47 gruvor 2030.

Det finns ingen tanke på de generationer som kommer efter oss.

Finns ingen tanke på hur våra barn, barnbarn, barnbarnsbarn ska försörja sina behov av järn och andra metaller. Eller var de ska hitta de metallerna.

Mest troligt blir det väl dem som får återbruka det som går i soptippar – det som nuvarande generationer kastat bort – det som finns i uttjänt infrastruktur, under städer, osv.

Det är en sådan sagolik dumhet, sådan kortsynt cynism och arrogans, sådan egoism.

Hela gruvpolitiken agerar som om det från yttre rymden skulle tillföras nya malmkroppar till de redan bortsprängda.

Men det som finns det finns.

När malmen är uppbruten är den slut.

Och ändå använder gruvlobbyn begreppet hållbarhet. ”Vi strävar efter en hållbar gruvindustri.”

Det säger till och med näringsministern Annie Lööf.

Hur är det ställt?

Gállok Magazine

Magzine01

Nu har Henrik Blind, Åsa Lindstrand och jag konverterat utställningen Gállok, om gruvan kommer till tidningsformat. Tyvärr går den bara läsa på datorn. Detta eftersom det kostar 40USD per månad för att också göra den läsbar på mobila enheter, men eftersom den är så innehållsrik är det troligen tjorvigt att läsa den i en typ mobil.

Gállok Magazine finns att ladda hem gratis för att läsa direkt på skärmen eller för utskrift här: http://www.joomag.com/magazine/gallok-magzine/M0843130001400675460

Dela och sprid så fler får upp ögonen om vad som är på gång i Sverige – världens främsta gruvnation.

 

 

Visning på Kulturens hus i Luleå – Gállok om gruvan kommer

Utställningen Gállok om gruvan kommer – en fråga om framtiden i Lule älvdal presenteras på Luleå stadsbibliotek onsdagen den 21 maj klockan 18.30. Huvud utställning Luleå   Vi berättar om utställningen och Norrlåtars Hasse Alatalo och Jan Olofsson och Patrasket från Morjärvs Bernt Selberg och Jörgen Vennström spelar och sjunger. Utställningen är producerad av Urbergsgruppen Jokkmokk i samarbete med  nätverket Gruvfritt Jokkmokk, Urbergsgruppen Sverige, Uppsala universitet samt KTH.

Gruvplaner stoppar vägarbete Jokkmokk-Randijaur

Hela den 114 kilometer långa vägen 805 mellan Kvikkjokk och Jokkmokk skulle restaureras*. I tre etapper på tre år var tanken att jobbet skulle genomföras. Vägens gamla asfalt skulle skalas bort, mer grus läggas på och så skulle den jämnas till och förses med fler nya vägräcken.

Hösten 2010 var Trafikverkets underentreprenörer färdiga med del 1, sträckan Seitevarevägskälet – Kvikkjokk. Hela vägen var i bedrövligt dåligt skick, men nu är del 1 rätt bra att köra på. Tyvärr snålades det med fyllningen, så redan efter ett par år gav vägen med sig på vissa ställen med svackor och gropar i asfalten. Har beskrivit detta med ett tidigare inlägg: http://kvikkjokk.nu/30-mars/

Lastbilsekipage mellan Årrenjarka och Kvikkjokk
Lastbilsekipage mellan Årrenjarka och Kvikkjokk

Del 3 Seitevarevägskälet-Randijaur skulle börja repareras året efteråt, direkt följt av arbeten på del 2, Randijaur-E45.
Men planer har gått i stå.
Det har inte hänt någonting.
Dock har Trafikverket en budget framtagen gällande ”Bärighetshöjande åtgärder för gruvetablering Kallak” på vägsträckan Vaikijaur-Randijaur. Planerad start 2017 med en kostnad på mellan 51-100 miljoner kronor. Finns på rad 1168 i det länkade excelarket (skrolla långt ner…).

Varför just 2017? Varför sån stor differens i den budgeterade kostnaden? Varför lyser informationen om arbetena till bosatta efter väg 805 med sin frånvaro?

Vi som pendlar de fyra milen Randijaur-Jokkmokk får kryssa mellan groparna och knölarna. Bilarna får stryk av guppandet och trafiksäkerheten blir självklart lidande. Redan på 1990-talet propagerade en ledamot i Jokkmokks kommunfullmäktige om att vägen var ett effektivt medel att åka på för kvinnor som önskade fosterfördrivning.

Inte bara bybor som pendlar måste dras med den eländiga vägen. Också renskötare som får sina renfinkor, lampor och strålkastare sönderskakade. Likaså turister och sommarstuguägare som besöker sina paradis på helger, lov och högtider. Snart är det påsk med ett lämmeltåg av skoterekipage som ska till Årrenjarka och Kvikkjokk. Jag bävar…

Om inte en mineralprospektör vid namn Beowulf Mining från England (via dess 100% ägda dotterbolag Jokkmokk Iron Mines, JIMAB) hade blåst upp sina planer om en gruva i Kallak (Gállok) och spridit lögnaktiga påståenden att det ska vara de som spränger dagbrott och anställer hundratals arbetare och ett i stort sett samlat etablissemang gått på manipulationerna och lögnerna, skulle vägen ha varit färdig för redan två år sedan. Det är oprofessionellt av Trafikverkets direktörer. Och naivt och direkta tjänstefel att låta sig styras av klockrena lycksökare och inte alls bry sig om lokalbefolkningens behov.

Fortsätt med steg 3 och 2 NU!

*Egentligen till E45’an där bara sju kilometer återstår till själva Jokkmokk.

 

 

Tinget startar process mot Sverige

Den 18 februari 2014 blev sju aktivister från sommarens protestaktioner i Gállok åtalade i Gällivare tingsrätt. För utförligare information, besök http://kolonierna.se/?p=985 

 

Tinget VáhtjerAktivister mfl vid tingetLista

Linda Lundström och Lars J:son Nutti samtalar om konstnärskap i väntsalen.
Linda Lundström och Lars J:son Nutti samtalar om konstnärskap i väntsalen.
Åklagaren Håkan Andersson, Malin Norrbys kompetente advokat Karin Müchler och ryggen på konstnären Lars J:son Nutti, där han målat en kvinna som dansar med en björn.
Åklagaren Håkan Andersson och Malin Norrbys kompetente advokat Karin Müchler. Till höger ryggen på konstnären Lars J:son Nutti som han för dagen passande nog har förgyllt med en kvinna som dansar med en björn.

Tingsrättsförhandlingarna var en stundtals virrig historia. Åklagare Håkan Andersson hade förväxlat vittnesmål och vad värst var: under det sista målet där Elina Lazlo Ambjörnsson stod åtalad saknade åklagaren relevant information om att det träd Elina satt i stod utanför det (olagliga) av JIMAB utsatta, sprängningsområdet, med mera. Detta mål måste därför göras om. Statens man åklagaren var mäkta störd över detta faktum. Fd. polisman Pär Sundsten vittnade under ed. Han berättade att han fått information om att den sprängning som genomfördes trots att Elina endast befann sig 27-30 meter från detonationen, endast var en fake-sprängning. Märkligt att denna tungt vägande sak presenteras i ett vittnesmål ett halvår efter händelsen.

De flesta försvarare tryckte på att aktivisterna handlat i nödvärn på grund av att renskötseln, den samiska kulturen, vattnet och naturen hotas. Till stöd hade de också det kritiska yttrande FN’s kommité för rasdiskriminering gjort, samt en rad internationella konventioner som Sverige undertecknad vilka styrker samisk rätt. Min tro är att tingsrättsförhandlingarna i Gällivare är startskottet på en juridisk process som kommer att ge den svenska staten en rejäl bakläxa för den vidriga hanteringen av urfolket som Sverige gjort sig skyldiga till både historiskt och idag.

TEXT OCH FOTO: TOR L. TUORDA

 

 

Bucht – ett hot mot yttrandefriheten

Det spelar ingen roll att gruvbolaget Northland Resources endast kan rulla tack vare konstgjord andning från staten. Det spelar ingen roll att ändliga resurser grävs upp och skänks bort utan tanke på att kommande generationer måste ta hand om skiten och själva ingenting får kvar att utvinna. Det spelar ingen roll hur man upprätthåller en kolonial struktur som går ut på att parasitera på urfolks områden. Det spelar ingen roll hur många Talvivaara som går åt helvete. Ingenting spelar någon roll för sossepamparna Sven-Erik Bucht och Bengt Niska. Tillsammans med gruvlobbyn, stora aktieägare och den politiska makteliten lever de inne i ett gruveuforiskt väckelsemöte. Hoppas vid Gud att dessa herrar och hela kadern av fartblinda maktmänniskor röstas bort till valet i höst. De ska inte styra ett land som ska färdas i modern riktning. Och de ska hålla sig för god för att ha synpunkter på åsikts- och yttrandefriheten och tala om att lokalt motstånd inte ska få ”sätta käppar i hjulet”. Du vet, Bucht, vårt mål är att sätta så många käppar i gruvhjulen att de aldrig kan börja rulla.

http://www.kuriren.nu/nknyheter/de-slar-ett-slag-for-gruvnaringen-7345788.aspx

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=5761958

Urfolk FN

Besinna dig Annie Lööf!

Turismbranschen har ökat med 143% de senaste åren, och den fortsätter att öka. Turismbranschen omsätter 246 miljarder per år. År ut och år in trillar pengarna in i landet.
Läs: http://www.dn.se/ekonomi/turister-goder-sverige-med-pengar
Det gör inte gruvorna, som bara ger stor avkastning under en kort tid, med en enorm naturförödelse och förstörelse av befintliga jobb inom just turismen, renskötseln, med mera, som följd. Och inkomsterna från turismen kommer att fortsätta öka vilket nuvarande tendens tydligt visar.

Det säger sig självt att människor vill uppleva Sveriges högsta fjäll utan tio dagbrott i synfältet, vilka också saboterar renskötseln och turismen, att Laponia får fortsätta att vara ett världsarv utan att titanfyndigheten exploateras i världsarvets sydöstra del, som förstör det samiska varumärke som Jokkmokk försöker bygga upp – ett dagbrott som dock tillkommer endast om de övriga järnmalms- och koppargruvorna vid Vaikijaur, Randijaur och Björkholmen med tillbyggda transportvägar blir verklighet, som med sin infrastruktur spolierar möjligheterna att bedriva renskötsel för minst två samebyar, att Umeälvens övre ände slipper tre dagbrott efter nickel som förgiftar Umeås vattentäkt och som även här förstör den uråldriga renskötseln, annan samisk verksamhet och turismen, att Vätterns vatten får fortsätta hysa sin unika rödingstam utan järnmalmsgruvan som planeras under sjön, att Ojnareskogens känsliga vattenreservoar och Bästeträsk kan fortsätta försörja Gotlands bönder, andra bofasta och den ökade turismen med vatten, utan det planerade dagbrottet efter kalk.

Framtidens gruv- och mineralstretagi januari 2012, ett möte på överdådiga Grand Hotel i Stockholm där gruvindustri och gruvlobby dunkade varann i ryggen.

Den ekonomi som Annie Lööf och alliansregeringen driver liknar planekonomin i 1950-talets Sovjetunionen. När politrukerna där fick någon lysande idé matade de fort ut ohämmat mycket pengar bara för att den upprättade planen prompt skulle följas. När politrukerna här får en idé med att sälja ut landets mineraltillgångar kastar de ut pengar lika ohämmat som kommunisterna. De utländska gruvbolagen lockas till landet av generösa löften i glättiga brochyrer och gruvlobbyns flashiga powerpointpresentationer, sedan sponsras bolagen med statliga miljarder för att bygga upp sin infrastruktur. Det är osunt och oekonomiskt. Egentligen ingenting annat än rent och skärt vansinne. Besinna dig näringsminister!

Tjäruborgarens land

Prospekteringsbolaget Beowulf Mining Plc. från England provborrar för ett eventuellt dagbrott vid Gállokjávrre mellan Björkholmen och Randijaur fem mil väster om Jokkmokk. I området har arkeologen Gunilla Larsson på ideell basis letat fornlämningar. Gunilla har har sina rötter i den gamla skogssamebyn Sjokksjokk, något som grundat hennes storsinta engagemang.

Först kom Gunilla till Jokkmokk och Skogsstyrelsen där hon fick förnämlig hjälp av Håkan Falk med att skriva ut topografiska kartor. Sen till Ájttes bibliotek Ája för att granska kartor och annat källmaterial. Här gav Birgitta Edeborg suverän assistens för att att hitta rätt. I Filip Hultblads mastodontverk Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken finns en mängd intressanta uppgifter. Bland annat om att Per Nilsson Tjäruborgare (troligen samma person som Per Nilsson Penta 1688-) som skattade för området i början på 1700-talet och att hans släkt ägt landet innan han föddes. Det så kallade lappskattelandet kallades för Tjäruborgarens land. Det hade en oval form med cirka 15-20 kilometers diameter. I centrum av landet ligger Gállokjávrre och det planerade dagbrottet.

Gunilla Larsson undersökte de timringar jag hittade vid sjön i somras. Hon fastslog att de var skogssamiska timmerkåtor och tog prov av härdarna, där små kolfragment kommer att kunna fastställa åldern på byggnaderna. Undersökningen är ideell, så de cirka 8000 kronor analyserna kommer att kosta måste betalas av frivilligas bidrag, bland annat av medlemmar i nätverket Inga gruvor i Jokkmokk! Gunilla är dock rätt förvissad om att det är Tjäruborgarens boningar. Att han bodde här strategiskt i mitten av sitt imperium och fiskade i sjön, jagade och samlade i skogarna. Han ägde också ett fåtal renar, men Per Nilssons handel med tjära kan ha utgjort stommen i försörjningen. Under 30 år var han borta från landet som då kyrkoherde Petrus Alstadius från Kvikkjokk brukade och skattade för. Troligen var det prästfrun Christina Groth som hade mest nytta av Tjäruborgarens land. Hon var en på den tiden ovanlig och i affärer driftig kvinna, som hade mycket god relation till samerna och ägde tamhärkar som hon i rajder gjorde handelsresor med till kusten och marknader. Skattelandet utgjorde troligen ett lämpligt betesland för hennes renar. Att så lite står skrivet om Christina Groths bravader bör bero på att hon var kvinna, därtill prästfru. Som sådan var det olämpligt att visa framfötterna för mycket och övertrumfa sin man.

Gunilla Larsson och forskaren May-Britt Öhman i samspråk vid Gállokjávrres strand.

Under de fyra dagar Gunilla Larsson undersökte skogarna hittade hon en grav, två arran, en kokgrop och fyra stenålderboplatser. Speciellt lycklig blev hon av båtdragarplatsen över mårkan vid Björkholmen som bybon Arne Forsberg visade. Förbi denna fors (nu överdämd) har folk i alla tider dragit och burit båtar, något som Linné beskrivit från sitt besök här 1732.
Förutom en mängs boplatser vid stranden av Bárkávrre hittades ett område med lavtäkt. Här har någon renskötare för kanske 200 år sedan i desperation huggit lavträd jäms med vårskaren till sina svältande renar. Tydliga spår av den gamla kulturen, tyvärr är de flesta samiska lämningar dränkta i Parkijaurmagasinet.

En av Vattenfall ännu inte bränd hög från strandröjning.

Gunillas undersökningar visar på ett livligt nyttjat kulturland med stort värde för att bevaras till kommande generationer. En överväldigande majoritet av björkholmborna vill inte leva granne med sprängsalvor, lastmaskiner och dagbrott.

Björkholmen och Spik-Anu, halvön där Anu Spik från Jåhkågasska tjiellde brukade ställa sin tältkåta.