Etikettarkiv: jokkmokks

Jokkmokks kommunledning lider av faktaresistens

Kommunledningen administrerar kommunen. Endast.
Väntar på att någon annan ska fixa jobb och välstånd. Som när blöjfabriken och takpannefabriken och en massa andra lycksökare lovade arbetstillfällen, utveckling och tillväxt. För att inte tala om Vattenfall.

Och nu är vi där igen. En lycksökare från England vill starta gruvor och socialdemokrater och vänsterpartister köper lyriska all deras propaganda med hull och hår.

200 jobb, 400, 1500…

Trots all seriös information om gruvors påverkan i form av TV-reportage, filmer, radioprogram och böcker befinner de sig på samma nivå som 2006, när Beowulf slog ner sina klor i kommunen och ingen visste någonting.

Trots gruvkonkurser för miljarder, gruvhaverier, dammbrott, miljökatastrofer och miljarder i saneringskostnader vill Jokkmokks kommunledning bestående av socialdemokrater och vänsterpartister ingenting hellre än att just gruvor blir till i kommunen.

Faktaresistensen kan inte bli tydligare än hos dessa politiska förmågor. Det är inkompetent, och korkat.

Aldrig, aldrig har någon hint kommit från det välbetalda kommunalrådet om att det nu kanske vore läge för att sätta press på regeringen om att kommunen får en skälig återbäring av vattenkraftsvinsterna. Inget tal om förhandlingar, med hjälp av erfarna förhandlare. Inga krav, inga krav alls.
Ingen tanke på att det kanske kan gå att samarbeta med andra parter i frågan, som exempelvis Sametinget. Och det så kallade Jokkmokksupproret är dött.

Le Monde Diplomatique i Gállok (Kallak)

Cédric Gouverneur i GállokJag har tappat räkningen om hur många journalister och akademiker som ringt mig för en intervju, kommit på besök i Randijaur eller guidats i Gállok (Kallak).

Senast var i torsdags när frilansjournalisten Cédric Gouverneur från Le Monde Diplomatique kom på visit. Jag hämtade honom från bussen i Jokkmokk, körde till närmsta vattenkraftverk och berättade om kolonialmakten Sverige, om de gigantiska arealerna destruerad urskog och skogsnäringen vilka manipulativt nog kallar tallplantagerna för skog, om hur Vattenfall dränkt och förstört sagolika älvmiljöer efter luleälvarna, hur drönare och missiler testas vid Jokkmokk, att Jokkmokk och norra Sverige är EU:s största övningsområde för internationellt stridsflyg, att gruvorna är det sista som kolonialmakten nu kan ta från vår natur.
Ville bara beskriva att kolonialismen inte är något gammalt påfund utan att den fortsätter ännu idag med oförminskad kraft. Detta utan att Sverige egentligen förstår det.  Men Cédric förstår. Han jämför Sverige med sina tidigare reportage från länder där mer namnkunniga kolonialmakter härjat.

Väl framme i Gállok lämnar vi bilen vid den låsta bommen och går till den plats där Kamp Gállok stod med kåtor, tält och partytält. Där det sjöd av engagemang och kampvilja.
Platsen för Kamp GállokVi går 500 meter ner till sjön där den första Kampen låg. Cédric Gouverneur vid GállokjávrreRiset från May-Britt Öhmans stora tältkåta finns ännu kvar. Likaså Beowulfs körskador och patetiska maskering. Vi fortsätter till en av de tre timmerlämningar jag fann vid sjön. Berättade historien om fynden. Stock i timmerkåtaKnutändeBerättade också det sorgliga faktum att själva Gállokjávrre försvinner om ett dagbrott blir verklighet. Försvinner gör också den urskog som växer öster om sjön. Den planeras att kalavverkas för att ge plats åt sprängstensdeponin.

Vi sneddar upp mot vägen genom tallåkern och kommer in i gammelskogen. Alltså en skog som aldrig kalavverkats. Här finns eldved i riklig mängd, slöjdmaterial likaså. Cédric ser tydligt skillnaden från den artfattiga åkern. Han tar en tjock tuss lav från en gran och förundras. Här finns flera olika träd i olika längder och grovlekar. Några står döda och andra ligger. Ett myller av liv. Bergfinken sjunger konstant i den i övrigt helt tysta skogen. Cédric påpekar detta, för tystnaden är han ovan vid. Ett par lavskrikor följer vår väg. SprängtickaEn sprängticka har sprängt av en björk passande nog vid en provbrytning som SGU sprängt upp 1946, med en vag svacka i terrängen som enda spår. Märkligt nog som en runmärkt fornlämning.SGU FornlämningMen det halvmeterlånga foderrör från den statliga prospektörens provborrning samma år är inte uppmärkt.Fodderrör GállokCédric är en aning bekymrad över att han glömt vattenflaskan. Inga problem, säger jag, för här finns rikligt av källvatten som vi kan dricka. Vid en kallkälla skär jag ut ett kärl av björknäver och ger honom att dricka. Han har tidigare haft en dröm om att hitta ett renhorn och bara en stunds flanerande efter kallkällan ser jag en del av ett sarvhorn sticka upp. Visar honom det och han drar själv upp ett ganska rejält horn ur mossan. Trots att det troligen är över femtio år gammalt och helt svart är fransmannen överlycklig. Också jag blir glad av hans eufori.
Cédric med sarvhornVi återvänder och jag skjutsar honom tillbaks till Jokkmokk. En nyvunnen vän smyckad med torhammare och Mayakalender. Ser fram mot hans reportage som troligen också översätts till engelska och svenska 🙂

Kalhyggen och plantager i hela Sverige

Utsikt vid Jokkmokk
Så här ser det ut i  Sverige. Är det inte kalhyggen så är det plantager, tallåkrar, som tidigare också varit kalhyggen. Om den här bilden kunde visa alla kalhyggen från de senaste 60-70 åren skulle allt det gröna vara vitt.

Det är inte skog vi ser, utan en stor tallplantage.  En yta där det inte går att hitta någon ved eller några slöjdämnen. Där det bara finns likåldriga tallar och där många hundra djur och växtarter har utrotats.

Skövlingen har skett från bilden förgrund till allra längst bort. Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist säger dock i en intervju i Naturmorgon att det inte finns några kalhyggen i Sverige idag. Det är bevisligen lögn och förbannad dikt.

Vyn fångad den 28 april 2016 från berget Ruovddevárre vid Jokkmokk.

Skidbedrift med tjurvedsskidor och vargspjut

"Lapparnas affärd d: 22 juli 1883. Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland. Foto af C. J. O. Kjellström." (i blyerts på baksidan av kopian) Pavva-Lasse Nilsson Tuorda och Anders Rassa
”Lapparnas affärd d: 22 juli 1883. Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland. Foto af C. J. O. Kjellström.” (i blyerts på baksidan av kopian)
Pavva-Lasse Nilsson Tuorda och Anders Rassa

Just innan skidturen på grönlandsisen 1883. Jokkmokkssamerna Pavva Lasse Nilsson Tuorda och Anders Rassa. Jag har sett denna bild många gånger förut, men aldrig analyserat den som nu.

Bägge två har korta och för den tiden rätt smala skidor. Mest troligt är de hemmagjorda av biŋál (lulesamiska), hård tjärved från tall eller gran. Såna skidor användes om det var skare. Vanliga björkskidor hade slitits sönder bara efter några mil, men de här herrarna hade 46 att tillryggalägga. Men de visste de inte då de stod uppställda för fotografering inför starten. De åkte in i det okända.

Pavva Lasse står närmast kameran. Min vän Roland Jatko har i en kommentar till detta inlägg konstaterat att Pavva Lasses vänstra skidspets är avbruten. Biŋál-skidor är hårda och sköra när de är torra. Troligen har skadan uppkommit under resan. Inte roligt att starta med en sån skida…

Bindningarna är vad de var vana vid. Enkla ölor, tåremmar, runt skorna. Skorna ser ut att vara av skohö (starr) välstoppade nuvtaga, bällingskor gjorda av hårbeklädda skinn från renens underben.

De båda männen är också utrustade med hattar. Högsta mode vid denna tid, har jag kunnat konstatera på en mängd bilder av lulesamer som finns bevarade. De är klädda i kolt. Vad de har på benen är svårt att avgöra. De har också varsin liten vuossa, ryggsäck, mest troligt gjord i renskinn och bär någon typ av solglasögon för att skydda ögonen för det totalvita landskap som väntar de kommande 57 timmarna.

Vad Pavva Lasse har för vitt bröstet vet jag inte. Roland trodde vidare att detta var en skada på själva glasplåten, och den verkar vara den mest sannolika förklaringen.

Det smått otroliga med hela utrustningen är att skidåkarna verkar ha varsitt vargspjut i sina högra händer, vilken tjänar som en andra stav. Troligen har de med sig detta vapen för att kunna freda sig mot eventuella isbjörnar. Ett regelrätt björnspjut hade varit alldeles för stort och klumpigt att ta med sig. Annars var dessa renskötare och jägare vana vid att åka skidor med bara en stav. Detta har alltid förbryllat mig när jag sett denna bild. Varför två stavar? Men som sagt, den andra staven är nog ett spjut.

Pavva Lasse verkar för övrigt ha en övernaturligt rak och smal vänsterstav. Kan det vara en issond, stativ för något instrument, eller dylikt, gjord i metall?

Om Pavva Lasse Tuorda hade en eller två stavar när han åkte Nordenskiöldsloppet, vet jag inte. Jag är tacksam för svar på den frågan och synpunkter i övrigt.

Den som vill fördjupa sig mer om historiken kring loppet som startar klockan 06.00 i Purkijaur imorgon, kan göra det på Nordenskiöldsloppets hemsida.

Inlägget redigerat den 9 april. Imorgon dokumenterar jag starten på denna historiska händelse med stillbilder och film. Tack till försående kollega på ungdomsboendet som numera är min vanliga arbetsplats, som tar öve ett par timmar så jag kan fara till Purkijaur.

Pavva Lasse Tuordas timmerstuga


År 1883 segrade Pavva-Lasse
Tuorda i Nordenskiöldsloppet. Min morfar Rupert Eriksson berättade i en radiointervju som apotekaren och journalisten Nils Höfvenmark gjorde att Pavva-Lasse var en häkka gähtjáj – en som tog ut sig till livets ände – när Nordenskiöldsloppet kom på tal. Och kanske det var så, att det loppet och upprinnelsen 46-mila-åkningen på grönlandsisen, samt efterkommande tragedi med renhjorden, faktiskt bidrog att han dog endast 64 år gammal.

Efter bedriften i skidtävlingen kom många av hans renar att drabbas  av renpest, medan andra drogs ner i en lavin som svepte över fjället Tjahkelijs sluttning. Pavva-Lasse befann sig då i Aktse och hörde lavinen och förstod direkt vilken katastrof som drabbat honom. Pavva-Lasse blev snudd på renlös och tvingades fiska och jaga för att klara försörjningen.


1908 köpte han ett ett litet hemman vid berget Biehtsetjuohppam nära Návdahávrre (Nautijaur) där Pavva-Lasse och hans fru Kristina, dotter Ibba-Ristin och sonen Nils kunde bosätta sig. Men familjen hade inga ekonomiska möjligheter att uppföra de byggnader som staten krävde för att få anlägga ett nybygge. Då startade jägmästaren Otto Vesterlund en pengainsamling, som bland andra landshövdingen och självaste kungen bidrog till. Insamlingen gav 1500 kronor, vilket gav familjen Tuorda möjlighet att bygga och flytta in i en timring på Tallberget nr 1.

Jag och min dotter Astrid besökte Pavva-Lasses stuga i maj 2011.
Rester av en torvkåta och stugan i bakgrunden.

Den mycket vältimrade stugan står på sin plats än idag och den rejält gjorda grundsättningen verkar inte ha satt sig det minsta lilla. Grundstenarna ligger helt raka. Det märks att det inte saknats resurser vid byggandet och att byggmästaren varit ytterst kompetent.

När stugan var klar hade Sirkas lappby en ordningsman vid namn Nils-Antti Grufvisare. Denne styrde Sirkas med järnhand och anvisade bland annat platser i byn åt alla de nordsamer som den svenska staten tvångsförflyttade till Jokkmokk.

Problemet för familjen Tuorda var att Nils-Antti Grufvisare, i kraft av sin ställning, ansåg sig ha rätt att mer eller mindre ta över deras stuga. Ordningsmannen kom att husera i köket/vardagsrummet medan familjen Tuorda förpassades till en kammare.

Källor:
Intervju med Pavva-Lasses dotterson Börje Öberg från Bárinjárgga vid Stuor Julevu (Stor Lule) väster om Bårjås (Porjus). Boken Nordenskiöldsloppet 1884/Historien om
världens hårdaste skidtävling,  Olle Backman,
Nordenskiöldsamfundet i Finland.

Var finns barnperspektivet i Jokkmokk?

Nils
Min son Nils, 2,5 år
, har alltid trivts utmärkt på Giella, den samiska förskolan i Jokkmokk. Han och de andra barnen är ute mycket på den stora gården, som till stor del faktiskt består av skog, riktig skog, med stora träd, men nog gles för att personalen ska ha uppsikt. Nils har en speciellt populär kompis som han leker bäst med. De lagar mat och bakar. Deras favoritställe är bland de stora tallarna.

Snart kommer dock Giella flytta på grund av att det blivit för trångt. Tidigare var det gamla kommunala dagiset Bäckstugan vid sjön Dálvvádis aktuellt, men denna plats norpades istället av kommunens näringslivsutvecklingsbolag Strukturum.

Så blev en lokal i den västre änden av vårdcentralen ledig, där Miroi tidigare huserat. Kanske inte med optimal utemiljö, men med skogen i hembygdsområdet på andra sidan staketet, och mycket nära till Ájtte och Samernas utbildningscentrum. Men nu kommer ett antal privata företag att flytta in också i dessa lokaler.

Sista budet är att den samiska förskolan i Jokkmokk ska flytta in i ytterligare ett gammalt kommunalt dagis, Rödluvan på Nyborg, i den yttersta sydöstra delen av samhället. Här fanns tidigare samma företag som nu flyttar till Mirois lokaler. Här fanns också JIMAB, Jokkmokk Iron Mines, det bolag som vill exploatera en gruva mellan Randijaur och Björkholmen. Lite ironic – om ni ursäktar ordvitsen – kan tyckas, att flera av de föräldrar som har kämpat mot gruvetableringen nu ska ha sina barn lekande där bolaget har haft sitt kontor.

Genom att AB Jokkmokkshus nu köper in fastigheten på Nyborg har det kommunala bolaget dessutom löst ett problem för en jokkmokksföretagare, som ägt fastigheten och nu är anställd i ett av de företag som flyttar till Miroi och samtidigt hittat en smidig lösning på problemet med de samiska förskolebarnen.

På den nu aktuella tomten finns knappt några träd och det ligger mitt inne i kanten av bostadsområde som till stora delar är rivet. Det är helt öppet. Nils och hans kompis kommer inte kunna leka såga träd eller få någon skugga under varma sommardagar. Några naturliga lekmiljöer finns inte.

Jokkmokks kommun har dribblat värre än vanligt i denna fråga. Något barnperspektiv verkar inte finnas, däremot företags dito. Det är bedrövligt att separera barnen från Sameskolan och flytta dem till ett anonymt och tråkigt tredjehandsalternativ. Varför inte bygga ut? Men det duger väl med begagnad öken när det handlar om samiska barn… Jag saknar barnperspektiv i Jokkmokks kommun, jag saknar visioner från Sameskolstyrelsen. Målsättningen måste vara att göra sig så oberoende som möjligt från kolonialt besudlade instanser. Annars kommer historien att upprepa sig gång på gång.

Flyktingar i Jokkmokk

Erland Ström, Börje Danielsson och Mauritz Eriksson. Foto, troligen Karl-Aage Swartzkopf
Erland Ström, Börje Danielsson och Mauritz Erikson vid en rysk flyktings grav vid Virihávrre i Badjelánnda. Foto, troligen Karl-Aage Swartzkopf

Flyktingmottagandet i Jokkmokk har sett olika ut under skilda tider. Under andra världskriget var det ett fåtal kommunbor som arbetade med flyktingarna – åtminstone i fält. Idag är det många anställda och ingen behöver frysa. 

1944-1945 kom hundratals flyktingar till Jokkmokk: norskar, samer, ryssar och tyska desertörer. Idag är nationaliteterna fler men flyktingarna färre.

Min morbror Mauritz Erikson var gränspolis. Han och en kompanjon – oftast renskötaren Mikkel Utsi, ibland Paulus Utsi eller Henrik Päiviö – ansvarade för ett gigantiskt stort område väster om Suorva i kommunens norra del. I kommunens södra fjällregion, väster om Kvikkjokk, fanns Börje Danielsson och Gunnar Asplund.

På skidor for de runt mellan torvkåtor och stugor för att leta flyktingar, eller spåra dem på snön. Oftast levde flyktingarna, men ibland hade de allvarliga köldskador, eller så var de döda.  Vissa hittades, andra inte. De ligger kvar i fjällnaturen än idag.
Mauritz och hans kamrater fick ibland uppleva hemska ting, som kannibalism bland svultna flyktingar eller beskjutning. Mat, förbandsmaterial, kläder och andra förnödenheter drog de i pulkor för att lägga ut på strategiska platser. Vissa gånger fick de hjälp av flyget.
Till flyktingförläggningen i Suorva transporterades flyktingarna. De flesta kunde själva åka skidor, men de skadade bäddades ner i pulkor eller skidkälkar och drogs av skidåkare, eller om läget medgav, i ett flygplan. Från Suorva fick flyktingarna åka med häst och bil till Jokkmokk där chefen för hela verksamheten ordnade mottagandet. I den fylliga och välskrivna boken Landfiskalen Erland Ström i Jokkmokk finns mycket intressant att läsa om denna tid.
Morbror Maurits gav 1974 också själv ut en bok: Flyktingar i fjällen, som går att låna på bibliotek eller köpa från något antikvariat.
Min morbror var en fantastiskt duktig berättare och en humorist av rang. Men när jag träffade honom i hans stuga i Kvikkjokk smög sig alltid någon av hans upplevelser under kriget fram. Han var märkt. Det var sorgligt.

Jokkmokks flyktingmottagande 1944-1945 var minst sagt underdimensionerat. Åtminstone det primära mottagandet. Den handfull människor som tog hand om flyktingarna nära den norska gränsen fick utstå enorma umbäranden i storm, kyla och på bågnande isar. De tvingades ta ett ansvar för nödställda människor som helt saknar motstycke och som ingen ska behöva utstå. Min morbror och hans kamrater blev utnyttjade. Statsminister Per-Albin Hansson yttrade i januari 1945 i riksdagens första kammare ”att beredskapen i fjällvärlden, för att möta ytterligare från Norge, var god” (Landfiskalen Erland Ström I Jokkmokk, sid. 93). Nuvarande statsminister hymlar inte…

Jokkmokks flyktingmottagande årgång 2015 är helt annorlunda. Jag har igår börjat jobba på ett av tre asylboenden för ensamkommande flyktingbarn och har hunnit skaffa mig viss kunskap om hur det fungerar. Generositeten är stor. Det saknas ingenting. Proffsig planering och logistik. Och det är två anställda som går i skift i det boendet där jag jobbar. Lika många som i min morbrors grupp.

 

Astrids skolbuss i elva terminer

På väg till SameskolanDet var med viss nervositet jag hängde med de fyra milen från Randijaur till Jokkmokk på Astrids första dag i Sameskolan.
Det var turistsäsong, så Kvikkjokksbussen var ganska full av återvändande fjällvandrare.

Vi skumpade oss fram på den gropiga vägen utan mankemang. Anlände skolan och spänningen var stor hos både far och dotter.
Astrids första dag på SameskolanAstrid gick aldrig i huset bredvid – på den samiska förskolan Giella. Därför kände hon inte så många barn sedan tidigare och var inte så vidare värst bekant med samiskan. Trots det gick inskolningen över förväntan och snabbt kom hon in i rutinerna och fick en massa kompisar.
Astrids utanför Sameskolan, den första dagenNu är det näst sista terminen som Astrid har förmånen att gå på Sameskolan. För det har verkligen varit suveräna sex år. Vi gjorde rätt val, Åsa och jag, som lät henne gå där. En skola som präglas av samiska värderingar, med fina elever och engagerade lärare. Fritidspedagogerna inte att förglömma. Det går inte att få det bättre.

Min egentligen enda kritik är att det lärs ut alldeles för lite samiska. Två timmar i veckan är långt ifrån tillräckligt för barn som inte har samiskan med sig hemifrån. Denna kritik har dock framförts ändå sedan slutet på 1970-talet, då Nomadskolan/Lappskolan blev Sameskolan, men litet har hänt…

Nåväl. Idag, strax efter sju, följde jag med Astrid på väg till en av hennes många bussturer. Samma gamla stora buss som skakar sig fram efter den bedrövligt dåliga vägen, där de resande nu på senhösten endast består av en handfull elever. Märkligt att ha en fullstor buss för så få passagerare kan tyckas, men bussbolaget har börjat köra också med en mindre modernare bussmodell, som Astrid gillar bättre. Vad som styr när denna buss sätts in, vet jag inte.
Astrid på väg till skolbussen från Randijaur till Jokkmokk
Nästa år vid denna tid går dotterskapet högstadiet på Östra skolan. Sameskolan är då ett minne blott. Den ”Skyddade verkstan” byts mot en annan verklighet. Jag bävar, men tror ändå att det kommer att gå bra.  De är ju ganska många elever som byter skola samtidigt, som kan stötta varann innan de mer ordentligt kommer in i ruljansen.

 

 

 

Utveckling i Kvikkjokk?

På 1980-talet nådde den socialdemokratiska gräva-spräng-och-bygg-hysterin också Kvikkjokk. Mark exproprierades och sprängsalvor dånade. Stenar sprutade på plåttaken. Jag och min lilla familj tvingades hålla oss inomhus när sprängvarslen ljöd.

Myrar fylldes ut till parkeringsplatser. Grävmaskinerna gick varma, det gnisslade och brakade. Lastbilar for fram och tillbaks. Det var ett jävla liv. Och ingen ortsbo fick vara med och bestämma utformningen av det ”nya”, ”upprustade” Kvikkjokk utan allt skedde över bybornas huvuden.

Det var utveckling på gång. Som i städerna, helt i enlighet med socialdemokratins normer.  Nu fick kvikkjokksborna bättre vägar, ännu en affär – tillika servicehus, vatten och avlopp och grönområden. Ju.

Fint va? Nej. Ingen bybo tyckte det var fint, förutom med vattnet då. Inte heller turisterna var så imponerade. Bara teknokraterna i Jokkmokk som på fullaste allvar trodde att Kvikkjokk nu äntligen skulle bli det turistiska paradis som man så länge drömt om. Kommunen fixade också till sig ett område där det skulle styckas av tomter som de senare skulle sälja.

Hur ser det ut idag? Blev det ett lyft för turismen som kommunpolitikerna med kommunalrådet Karl-Axel Nilsson (S) i spetsen självsvåldigt ville framtvinga? Servicehuset står öde.

Fd. Servicehuset, maj 2015.
Fd. Servicehuset, maj 2015.

Den senaste entreprenören som döpte om huset till Kvikkjokks Fjällcenter hyrde det och ville utveckla restaurangen med ett bättre kök, fick inte något gehör från ägaren Jokkmokks kommun. Då bad entreprenören om att få köpa huset och själva kunna ordna det. Men kommunen sa nej. Så nu står byggnaden tom i paradiset.

Husvagnsparkeringen då, som var tänkt att samla husvagnarna på parkeringsplatser med elplintar och tillhörande servicebyggnad? Hela detta komplex med 40 uppställningsplatser är nu förbommat, där endast medlemmar i den ekonomiska föreningen Kvikkjokks Camping har tillträde. Vanliga husvagns- eller husbilsturister får hitta sig en annan lösning för att övernatta i sina fordon. Som innan 1980 med andra ord. Kommunens tomter är sålda till ett företag i Jokkmokk som säljer dem vidare till hugade spekulanter.

Malplacerade. Undrar om den ena är frustrerad över den andra som har tio hästar mer...?
Kustkomplex? Undrar om den ena ägaren av dessa malplacerade farkoster är frustrerad över den andra som har tio hästar mer…?

Den så kallade utvecklingen har bidragit till fler båtar i deltat och en större frekvens av skotrar har gett ökad störning på djur och natur. Och på människor, både ortsbor och turister, som uppskattar lugn, ro och tystnad.

Berguven som jag hört hoa i Nammásj i 50 år har tystnat. De naturmänniskor som tidigare vallfärdade till byn har bytts mot motorintresserade. Jag tror faktiskt att just detta är ett av skälen till att den förväntade turistökningen har uteblivit. Detta trots att turismen i stort har ökat. Kvikkjokk, en gång fjällturismens vagga, har en enorm turistisk potential, men istället har byn utvecklats till en tummelplats för körglada kommun- och länsbor som framför allt tycks uppskatta dånet av trimmade motorer och lukten av avgaser.

 

 

Jokkmokks allmänning kalhugger naturskog

Jokkmokks sockenallmänning har dragit vägar in ett område mellan Skálkká/Bárgávrre och Gárásj i Lilla Lule älv. Området består av urskog och naturskog – vilken tidigare plockhuggits med häst och bara de grövsta träden avverkats. En skogsbruksmodell som till största del låter skogens artrikedom bestå.

Skälet till vägdragningarna är förstås att Allmänningen vill kalavverka skogen. Något som de påbörjat. En mängd kalhyggen i varierande storlek kantar hela detta omfattande vägnät. Urskogar vid myrar och andra nyckelbiotoper har utraderats. Området ligger fyra mil väster om Jokkmokk och gränsar till Pärlälvens naturreservat. Kartbild

Nedan följer bilder som jag tagit idag den 10 juni 2015 från bilen och från änden av vägen som går vid Iegeljávrre. Jag gick runt vid vändplanen och såg att också mindre tallar hade huggits. Kanske för att bli till virke i en timring? Kanske en timmerkåta? För barktäkterna ligger tätt i detta urgamla samiska kulturlandskap.
Vidare finns bilder från ett av Allmänningens planerade kalhygge några hundra meter från vägslutet, där Allmänningen snitslat gränserna till ett nytt kalhygge.

Det är hemskt att gammelskogarna faller också 2015. Jag är delägare i Allmänningen och jag skäms för hur de drar fram.

 

 

Kolonial och samefientlig politik

2003 var juristen och diplomaten Lars Norberg från Varjisträsk i Jokkmokks kommun ordförande i Sveriges renbetesförhandlingsdelegation, vars uppgift var att förhandla med Norge om några svenska samebyars månghundraåriga rätt till renbete i Norge.

Lars Norberg, eller Udtja Lasse som han kallas, var dock alltför samevänlig och sparkades från sitt uppdrag.

Det resulterade i att 70% av de svenska samernas renbetesmarker i Norge är konfiskerades till förmån för norska samer. Utan kompensation. En foglig svensk Riksdag kom att göra konventionen till lag.

– Det är ett bedrägeri mot den egna samiska befolkningen. När det handlar om samer gäller inte gängse rättsregler, säger Lars Norberg.

Han anser också att statstjänstemän har en kolonial instinkt och att kolonialismen trängt undan den så kallade lapprätten.

– Det stämmer inte med vår självbild, att vi är en kolonialmakt. Och det finns koloniala attityder och värderingar som också samer själva inte förstår att de omfattas av, säger Lars Norberg.

Lyssna på ett föredrag med Udtja Lasse som jag filmade på Ája i Jokkmokk 6 mars 2013. Det är chockerande att lära sig om hur samefientliga statstjänstemän verkligen är.

Beowulf close to bankruptcy?

Beowulf Mining’s promises of forthcoming drilling on Kallak North was a lie.

Nothing happens in Kallak right now.
The company has completely left the area.

Not a shred of drilling equipment is to be seen.
Is Beowulf Mining out of money?

Are they close to bankruptcy?

A tip to all shareholders: leave the sinking ship before it’s to late…

Huvud utställning

 

Gállok Magazine

Magzine01

Nu har Henrik Blind, Åsa Lindstrand och jag konverterat utställningen Gállok, om gruvan kommer till tidningsformat. Tyvärr går den bara läsa på datorn. Detta eftersom det kostar 40USD per månad för att också göra den läsbar på mobila enheter, men eftersom den är så innehållsrik är det troligen tjorvigt att läsa den i en typ mobil.

Gállok Magazine finns att ladda hem gratis för att läsa direkt på skärmen eller för utskrift här: http://www.joomag.com/magazine/gallok-magzine/M0843130001400675460

Dela och sprid så fler får upp ögonen om vad som är på gång i Sverige – världens främsta gruvnation.

 

 

Yngve Ryd

Det började med böcker om nybyggar- och jägarliv, sen kom den stora Timmerhästens bok som gjorde honom till en legend i förlagsvärlden. Så drabbades han av den samiska kulturen. Hundratals sidor anteckningar och åtskilliga färdigskrivna stycken i datorn. Halvgjorda texter som väntade på att fyllas på eftersom med mer material, alltid mer. Halvmessyrer existerade inte, det skulle vara fylliga heltäckande redogörelser där precis allt var uttömt. Och de lät honom hållas gubbarna, intervjuoffren. Förstod det stora i att just de var de sista som visste. Förstod storheten av den tjurige, envetna glasögonprydde mannen med alla sina frågor. Som i tid och otid dök upp med påsar nybakat från Citykonditoriet, som kunde sitta i timmar vid kaffebordet och rannsaka varenda liten detalj av detaljer. Dag ut och dag in. Samma intresse, samma lust, samma ivriga engagemang. Jakt, rovdjur, snö, hur man vadar, eldar eller går eller åker skidor. Hur man gör skidor, eller kåtor, eller armborst, eller pilbåge. Hur man klär sig, äter, dricker. All information blev böcker eller artiklar. Varför fjällgåsen tog slut från ett år till ett annat? När gamla myter slogs hål på var han speciellt lycklig. Åtskilliga är de telefonsamtal där vännen extatiskt berättade om en ny sak han fått sig till livs från någon av gubbarna. Senast gällde det fåglar. Vi skulle äntligen göra en bok tillsammans. En ny myt skulle elimineras, den som slog fast att det fanns så få ord för fågelarter på lulesamiska. Han ringde då och då och undrade hur det gick med fotograferandet. När jag senast berättade att det gick trögt, men att jag skickat in ett antal dior för skanning, då blev han glad. Han pushade på mig friskt. Sörjde granen som blåste ner utanför stugan i Kvikkjokk lika mycket som jag själv. På granens skägglavsbemängda kvistar hade jag lyckats fånga många fåglar. Han hade sett bilderna och blivit lyrisk. Vi var på samma våglängd i det mesta, men när jag ville ta hans porträtt till en utställning mot gruvor i Jokkmokk under vintermarknaden sa han stopp. Varför görs det inga kampanjer mot det storskaliga skogsbruket istället, som förstör så mycket mer, resonerade han. Sist vi hördes av var för knappt två veckor sedan. Naturligtvis avhandlades fåglar och nya namn han fått rätt på. Lycklig berättade han att antalet arter nu var över 80. Naturligtvis fanns många fler i språkbruket för kring hundra år sen, men det är en bedrift att han ändå lyckades gräva fram så många namn nu när klockan egentligen har klämtat för de gamla kunskaperna.

Under hela dagen har jag gått i ett vakuum. Min fågelmatning är inte lika rolig längre. Stenknäcken har troligen inget namn på lulesamiska, det är den för ovanlig för (men vem vet?), däremot bejbusj finns det mycket av – bofinken. Min gode vän Yngve Ryd dog i natt. Cancern den jävulen tog också honom till slut. Det känns så fruktansvärt hemskt. Så tomt. Vi har haft så mycket roligt tillsammans och upplevt många spännande saker. Han var en verklig vän som verkligen brydde sig. Som sporrade en och kom med kluriga lösningar. Han tyckte att jag var en så god skribent och krävde nästan att också jag skulle ge ut böcker. Jag saknar Yngve oerhört mycket, hans humor, skrattet, hans fundamentalism. Tror aldrig jag skrattat så liderligt galet tillsammans med någon annan än Yngve Ryd. Jag trodde inte jag skulle orka skriva det här, men det gick. Är väl ett sätt att bearbeta det hemska. Det är en enorm förlust för Jokkmokks kultur och för det samiska samhället att Yngve är borta. Mina tankar finns hos Yngves son Arvid och hos Isse.

Yngve demonstrerar på marknaden 2011 hur lulesamer gammalt tillbaks använde en stav när de åkte skidor.

 

 

Digital fotografi ger konsten tillbaka

Den digitala tekniken har på många plan utvecklat fotografin och filmskapandet. Inte bara att allt blivit så mycket enklare, snabbare och billigare än för några år sedan. Också ökad rättvisa, demokrati, dynamik, jämställdhet och kvalité har den digitala revolutionen bidragit till. Nedanstående betraktelse kan tyckas behandla en svunnen tid långt tillbaks, men egentligen var den här alldeles nyss.

För den som hade ambitioner att bli naturfotograf räckte det med en fet plånbok. Köpa storformatskamera, kalla sig fotograf och fara runt med ett självförtroende likt en frireligiös, svada som en bilförsäljare och gåpåaranda där till och med bryssellobbyisterna låg i lä, för att kränga sina överpolariserade alster till snudd på vilken redaktör som helst. Stora glänsande diabilder på Fujichrome Velvia, där djupblå himlar åtta gånger av tio upptog halva bildytan. Inga genomtänkta fotografier med konstnärliga ambitioner, mer ytliga snapshots av naturen – visuella anteckningar från jäktade wannabees. Den äkta naturlyrikern kan i alla fall i sina anteckningar beskriva sina upplevelser av skönhet med många ord i flera meningar. Men pang på bara för den nymornade naturfotografen.
Han (fanns bara män på den tiden) ställde bara upp sitt stativ, snäppte fast sin jättepryl på kulleden – vilken naturligtvis också skulle vara tung och dyr – riktade kameran mot det häftigaste utsnittet utan tanke på komposition eller djup i bilden,  mätte snabbt ljuset med extern spotmätare och tryckte på trådutlösaren. Ett tekniskt fulländat verk såg dagens ljus, för dag skulle det vara. Helst klockan tolv, när himlen i norr var ordentligast mättad.
Ett 9×12 centimeter stort positiv i plast väntade så på att framkallas. Väntade på att kunna konkurrera ut de verkliga fotografernas verkliga fotografier. Småbildsfotograferna låg risigast till – var inte alls fanns med i matchen. Hur briljanta deras dior än var, kunde de sällan mäta sig med den mycket större bilden.

På den tiden skickades diaoriginalen ut till de presumtiva bildköparna monterade i passepartouter och plastficka med en snygg etikett fastklistrad där det stod en bildtext och fotografens namn. På ljusbordet ratades självklart småbilden. Visst fanns det kompetenta bildredaktörer som verkligen såg till de grundläggande fotografiska värderingarna och kvalitéerna oavsett format. Professionella personer som inte lät sig duperas. Men de var alltför få.

Det var en tid av tävling. Männens tävling. Störst vinner. Tyngst lastad packning genom exempelvis Sarek var en riktig bedrift som gav bäst bildskörd och häftigaste upplevelserna att orera om. Manierad ytlighet. Kulturen, djupet, historien existerade inte. De här fotograferna var som fotografins dansband, och det var mest inom naturfotot de tog sig fram.

Idag ser det mycket bättre ut. Ingen bildköpare ser bildens original annat än på datorskärmen. Bilder som väcker köparens intresse klickas på och förstoras. Om de kommer från en småbildskamera eller inte märks inte mycket. Idag är en lycklig tid för de som jobbar med Canon eller Nikon. Det krävs så mycket mer än ett vräkigt format för att bli uppmärksammad.

Jag kikarspanar från en favoritplats väster om Kvikkjokk.

Vi har kommit till en liknande situation som den före diafilmens lansering i storformat. När fotografernas negativ framkallades av dem själva och hanterbara kopior användes för påseende. Då var det lika för alla.

Då var det inte bara män som sprang runt i Sarek. En av våra mest framstående dokumentärfotografer hette Anna Riwkin-Brick (1908-1970) som jobbade med handhållen kamera. Hon ägnade mycket tid till att skildra samerna i jokkmoksfjällen. Få kan som henne ståta med nära 150 boktitlar på svenska bibliotek. Bland annat klassikern Elle Kari från 1951 som hon gjorde tillsammans med skribenten Elly Jannes.
– Jag var fyra, fem år och jag kommer fortfarande ihåg hur fantastiskt jag tyckte det var att man gjorde en bok för barn, där bilderna inte var tecknade utan fotograferade. Jag förundrades över att man kostade på oss ungar något så fint, säger bokens huvudperson Elle Kari Pavval från Jokkmokk i en intervju från 2003.

Elle Kari Pavval, Jokkmokks marknad 2011

Fotohistoriens mest bedrövliga mainstreamperiod är över. En period som på intet vis utvecklat fotografin som konstform, snarare hämmat den. Nu präglas bilderna av mer glädje, liv, fart, spänning och experimentlusta. Det är roligt! Det är utveckling.

Jokkmokk Iron Mines AB – gruvbolagets nya namn

Nedanstående pressmeddelande blev utskickat igår till svensk och internationell media. Bolagets nya namn visar att de också vill bryta kopparmalm i kommunen, en farhåga som nu är sanning. Mines, i plural…

Spår efter olaglig borrning.

Pressmeddelande 2012-02-26

Dålig publicitet stoppar Beowulf Mining!

 Prospekteringsbolaget Beowulf Mining har provborrat efter järn och koppar på flera platser i Jokkmokks kommun. Under den senaste tiden har bolaget drabbats av lokala protester och dålig publicitet i samband med att de utan tillstånd bedrivit prospekteringsarbeten vid Kallak väster om Jokkmokk.

Den svenska minerallagen kväver att utländska prospekteringsbolag måste bilda dotterbolag  i Sverige innan fortsatta arbeten kan göras. Bolagets tidigare namn var Beowulf Mining AB, men dess brittiska ledning ansåg sig tvingade att byta namn till Jokkmokk Iron Mines AB i ett försök att försvenska bolaget och distansera sig från sitt skandalomsusade engelska moderbolag.

Jokkmokk Iron Mines AB och ägs till 100% av Beowulf Mining Plc. De kommer att fortsätta med samma verksammhet som tidigare, och med samma ledning.

Namnbytet är en ett desperat försök att tvätta sitt skamfilade rykte. Något som bolagets lagbrott och bristande respekt för lokalbefolkninggen gett upphov till.

Beowulf Mining har även listat sin aktie för handel på svenska Aktietorget. Också denna åtgärd måste ses som ett försök från bolagets sida att framstå som mera svenskt.

Nätverket Inga Gruvor i Jokkmokk! https://www.facebook.com/groups/ingagruvor/

För mer information kontakta:

Karin Kuoljok: 070-1119113, Tor Lundberg: 070-2300955, Cecilia Lundin: 073-0212365

Bad publicity stops Beowulf Mining!

The mineral exploration company Beowulf Mining plc has done exploratory drilling for iron and copper on several sites in the municipality of Jokkmokk, Sweden. The Company has recently been beset by local protests and bad publicity due to the fact that it has been prospecting without a license in the Kallak area, west of Jokkmokk.

Swedish law demands that any foreign prospecting company forms a subsidiary in Sweden before any work can be carried out. The company was previously named Beowulf Mining plc. The British management has now seen fit to change its name to Jokkmokk Iron Mines AB in an attempt to make the company seem more Swedish and to distance itself from its notorious British holding company.

Jokkmokk Iron Mines AB is 100% owned by Beowulf Mining plc. Its activities remain unchanged, as does its management.

The name change is a desperate measure by Beowulf Mining plc to disassociate itself from its increasingly bad reputation, something the company itself has caused by breaking the law, and with its blatant lack of respect for the local population.

Beowulf Mining plc has also listed its shares on the Swedish stock market, Aktietorget. This, too, has to be seen to be an attempt by the company to appear more Swedish.

The network Inga Gruvor i Jokkmokk!

 Karin Kuoljok: +46 70-1119113, Tor Lundberg: +46 70-2300955, Cecilia Lundin: +46 73-0212365

Olaglig borrning av fd. Beowulf Mining AB 2011.

 

 

Mitt tal på Jokkmokks marknad 2012

Jag heter Tor Lundberg. Jag har mina rötter högst upp i Lilla lule älvdal, i Njavve och Kvikkjokk. Idag bor jag en stor del av tiden i Randijaur, eller Ráddnávrre som är byns ursprungliga, samiska namn. Från Randijaur är det bara några kilometer till det område där Beowulf mining vill bryta malm. Men här, nära Randijaur, ligger också berget Átjek, med utsikt mot världsarvet Laponia bara fem mil bort. På toppen av Átjek får man en försmak av världsarvet. Här växer rikligt med fjällnejlikor, något som Linné missade när han passerade på sin lappländska resa.

Átjek betyder åska på lulesamiska. Ett kraftfullt namn. Många arkeologiska spår har hittats vid berget, som visar att samer har verkat här i tusentals år. Granne med Átjek ligger berget Boahttsunoaivve, renens huvud. Renen benämns sällan, konstigt nog, bland de samiska ortnamnen. Men också det visar på områdets dignitet.
För drygt 100 år sedan levde en släkting till mig vid en sjö nära Boahttsunoaivve.

Byn Fagerlund och Boahttsunoajvve, med berget Jámijvárasj till höger, det land vid Randijaur drygt fyra mil väster om Jokkmokk, som Beowolf Mining vill göra dagbrott i.

Han hette Pav-Lasse Tuorda. Efter forskningsresan med Nordenskiöld till Grönland, där han och en annan jokkmokkssame, Anders Rassa, skidrade nära 60 mil för att undersöka om Grönlands inre var isfritt, förlorade han större delen av sin renhjord i en lavin. Läs artikel i NSD Resten av renarna tog vargen och renpesten. Han tvingades då livnära sig på fiske.

Stäven av båt fotograferad igår 7 februari 2012. Båten ligger vid Stainas. Pav-Lasse Tuordas fiskesjö.

Han, generationerna före honom, generationerna efter honom, visar att även om naturens krafter kan ställa till det för oss, så är det likväl också naturen som räddar oss när saker och ting ställs på sin spets. Naturen mäktar med att försörja människor, också i ett långt perspektiv. Troligen BARA i ett långt perspektiv, i en takt där resurserna hinner förnyas.

Men nu handlar det om att börja ta av naturresurser som aldrig förnyas. Och då är det urgamla kulturlandet hotat. Exploatörerna utifrån anser sig ha rätt att ta malm ur berglanden, spränga, skövla och förgifta. Det är inget nytt i Jokkmokk. Under 1600-talet bröts silvermalm i jokkmokksfjällen, i det nuvarande Laponia. Samerna tvingades att köra ner malmen till smälthyttan i Kvikkjokk med sina renar. De flydde från tvånget och området blev tomt på samer.
I Jokkmokks kommun har vi sett älvar dämmas och skogar skövlas. Men vi har åtminstone varit förskonade från gruvdrift i nästan 400 år. Men nu upprepas mönstret. Samma arroganta kolonialism som visar sitt fula, omänskliga tryne. Det i ett land som anser sig gå i bräschen för de svaga och förtryckta i andra länder, men som struntar både i sitt eget urfolk och ättlingarna till de nybyggare som lockades hit med förmåner när Norrland skulle koloniseras.

Ett dagbrott av samma storlek som Aitik ger enorma konsekvenser. Buller dygnet runt, sprängsalvor, skyddszoner, damm, trafik, övergödning, förgiftning av vattendrag. Infrastrukturen som ska byggas upp med järnväg genom skogar och myrland. Det handlar om en extremt stor förstörelse av naturen.
Men Kallak är bara början. Jag är förvissad om att järnmalmen i Kallak bara är ett alibi för att, utan alltför stort motstånd, också kunna bygga tågräls till bolagets fyra stora kopparfyndigheter. Det är kopparn Beowulf egentligen vill åt. Då kan vi verkligen säga adjö till både natur och kultur.

Åsa Persson, Bergmästare, på seminariet Framtidens Gruv- och Mineralindustri på Grand Hotel i Stockholm den 20 januari 2012.

Jokkmokks kommun vill lansera sig som ett samiskt varumärke. Då borde man rimligen börja med att försöka hitta framtidens arbetstillfällen genom satsningar inom den samiska världen, inom utbildningen, jakten, fisket, renskötseln, slöjden, språket och konsten.

Barbro Poggats intervjuas vid sina symbolladdade målningar.

Till sist vill jag tacka alla er som trotsat kylan idag och slutit upp till den här manifestationen. YouTube-klipp Jag vill också tacka alla andra som på ett eller annat sätt jobbat för eller visat sitt stöd i jobbet mot gruvorna. Att kunna samarbeta, renägare, andra samer, markägare, fritidshusägare, miljökämpar och andra när det väl gäller, är både en fråga om ömsesidig respekt och solidaritet, och att bli starkare.
Tack!Bilden ovan visar utställningen What Local People? på Jokkmokks marknad. Den visar människor som på ett eller annat sätt drabbas av gruvplanerna i Kallak, fem mil väster om Jokkmokk. Fotoutställningen är ett sätt att visa på det gruvmotstånd som finns. Utställningen tillkom som en motreaktion på en internationell konferens för gruvnäringen i Stockholm. Där redogjorde representanter för Beowulf mining för sina planer på brytning av järnmalm i dagbrott vid Randijaur/Fagerlund/Björkholmen. När styrelseordföranden Clive Sinclair-Poulton får frågan om vad lokalbefolkningen säger visar han arrogant en bild på ett kalhygge och säger: ”What local people?” Clive Sinclair-Poultons uttalande finns dokumenterat i en webbsändning på http://korta.nu/whatlocal.
För att råda bot på Beowulf minings missuppfattning att inga lokala invånare finns i området, visar Inga gruvor i Jokkmokk upp några av alla dem som både finns och faktiskt skyr tanken på en gruva i Kallak, som gruvbolaget valt att kalla malmfyndigheten.

Mer information om hot av gruvor vid Jokkmokk och övriga Sápmi hittas på: https://www.facebook.com/groups/ingagruvor/  https://www.facebook.com/groups/stoppagruvan/ Den fylligaste och mest aktuella finns dock i tidningen Samefolkets senaste nummer Samefolket

Klicka här och tyck till om bloggen!

http://intressant.se/intressant

 

 

Koppar och uran, en hemsk vision i Jokkmokk

Beowolf Mining vill bryta järnmalm är ämnet för dagen. Men bolaget har beviljade undersökningstillstånd för tre andra fyndigheter som inte talas så högt om. Troligen för att de innehåller uran och koppar. Uran i Manakjaure nr 1, ett cirka 2 x 4 kilometer stort område just väster om Sitoälven som innefattar Lulep Mánakjávrre, och östra halva delen av berget Lulep Mának.

Från Ulldevis skymtar delar av Manak nr 1 och Tjaktjajávrre i bakgrunden.

Koppar i Majves nr 3, ett trekantigt format område cirka 6 kvadratkilometer stort, beläget just söder om sjön Skalkká och nära byn Granudden. Beowolf vill bryta koppar också på ett område ungefär 6 x 8 kilometer stort, Iekelvare nr 1, beläget sydväst om sjön Bárkávrre (Parkijaur). Bolaget har ansökt om undersökningstillstånd för ett cirka 6 kvadratkilometer stort område som gränsar till Iekelvare nr 1, på dess östra sida. Också det handlar om koppar. Beowolfs största kopparfyndighet kallar bolaget Nautijaur nr 1. Också här ansöker de om undersökningstillstånd. Området är nära 6 kilometer från norr till söder och ungefär 14 kilometer på bredden. Gränsen i norr sträcker sig från Nautijaur by och västöver till en bra bit in på sjön Låhkkejávrre.

Návdasädno blir förgiftad av en koppargruva.

Sjöns västra strand bildar gräns för den västra gränsen som fortsätter ner till Ridáluokta. Lilla Lule älv är gräns i söder. Östra delen rymmer bergen Njuorram, Bietsetjuoppam och Kalauvaratj. Men det är många fler fyndigheter som ger samma skräckassociationer. Fyndigheter som ägs av andra gruvbolag som har pågående och beviljade undersökningstillstånd, se Bergsstaten, karttjänst:

Boliden Minerals har också en annan kopparfyndighet utöver Aitik, Vaikijaur nr 1001, ett drygt 4 x 4 kilometer stort område cirka en halvmil från inlandsbanan. Fyndigheten ligger väster om Vaikijaur, på bägge sidor om Kvikkjokksvägen. Områdets västra gräns går vid Kitteludden, i norr omfattas hela berget Kårås ända mot Tjatjerim. Större delen av Storholmen ryms i området.
All Star Minerals har sin fyndighet nära inlandsbanan, Samon nr 1 (Stuor Samonoaivve), ett cirka 4 x 7 kilometer stort område. Här gäller det torium, ett radioaktivt grundämne som bland annat Indien i stor skala planerar använda i sina reaktorer istället för uran.
Uranium Prospects undersöker uran på Tjävlavaratj nr 1, ett cirka 1 x 4 kilometer stort område nära Kvikkjokksvägen. Uran har de också på ett ungefär 1 x 3 kilometer stort område under Seitivaredammen, Akkal-Jaurats nr 1.

Beowolfs järnmalmsbrytning kan vara ett mer rumsrent alibi för att få den svenska staten till att bekosta järnväg till fyndigheterna. Sen ligger de verkligt stora pengarna och bara väntar för exploatörerna. Gigantiska områdena med koppar och uran på bekvämt avstånd från järnvägen. Ett nytt Aitik, eller två, kryddat med några urangruvor. Kan det bli värre?

Slöjden och maten bästa utbudet

Idag har det mest blivit rekognosering för vimmelbilder och omslag till Samefolket som jag tänker plåta imorgon. Lite slöjd hanns med,

Detaljer från tre av Mia Viltoks målningar på Samernas utbildningscentrum.
Sara Aira Fjällström tar ner ett av sina alster i glas som Karin Tuolja just köpt.
Konst i tyg och skinn av Sara Aira Fjällström.

annars mest filmning av det samiska köket. Ångande suovas bierrgo på murikkahäll – och mannen som skötte stekningen berättade lyriskt att han hade haft min mor som fröken i årskurs 1-3. Märkligt sammanträffande och otroligt roligt att höra. Kvällen veks åt Smakverksta på Ája, biblioteket på Ájtte-museet. Gourmémat på renkött, med väl anpassade viner. Samisk köttproducent, kock, vinkännare och en näringsexpert berättade utförligt om sina gebit.

Matverkstad på Ája.

Matgästerna förde anteckningar och satt betyg. Alla marknader innebär jäkt och ståhej och det går sällan att skaffa sig fullödig information om allt som händer. Det ska hinnas med så mycket, och dotter Astrid mitt i allt detta. Astrid fick lite plåster på såren i alla fall. Den njálmmefáhta, oväderskrage, som vi beställt blev klar idag. Lycka mitt i marknan!  Jag tycker att den största behållningen av Jokkmokks marknad är konsten, slöjden, föredragen, musiken, maten. Och så förstås alla mer eller mindre bekanta som man inte sett på länge.