Etikettarkiv: jokkmokk

Jokkmokks kommun censurerar Fredrik Prost och sin egen historia


Förra året fick slöjdaren
Fredrik Prost det prestigefulla Asa Kitok-stipendiet. Med stipendiet följde också möjligheten att publicera en text i marknadsprogrammet. Men Jokkmokks kommun gillade inte texten, så den publicerades aldrig.

Här följer Fredrik Prost text: 

Jokkmokks marknad har hållits på samma plats i över 400 år. Jag har varit på många marknader genom åren och det är en höjdpunkt, speciellt för oss slöjdare. Det är många man bara träffar på marknaden. Det är en mötesplats för folk från hela Sápmi och man brukar få med sig både nya tankar och vackra saker härifrån. Genom åren har jag mer börjat tänka på marknaden som fenomen och vad den står för, kanske är det så att man börjar se saker och ting annorlunda med stigande ålder.

År 2013 stod en strid om en tänkt gruva i Jokkmokksområdet, en gruva som skulle allvarligt hota både renskötsel och natur i området. I förlängningen blev det här även en symboliskt viktig kamp om den samiska kulturens rätt till existens. Det är inte första gången en sån kamp förts i Jokkmokk. Från början var Jokkmokks marknad något som kom till för att Svenska staten skulle kunna kontrollera handeln med samerna. Man skapade en samlingsplats där man handlade, drev in skatt och skötte kyrkliga ärenden som dop och giftermål. Man bedrev även en skoningslös mission mot samerna som var ett sätt att tvinga in oss under kyrkans och statens kontroll.

På Jokkmokks marknad tvingades våra förfäder på 1600 och 1700-talet under hot om hårda straff och evig pina i helvetet lämna ifrån sig det allra heligaste, trumman. Det var en stöld godkänd av staten, inte bara av trummorna men även av vårt innersta, våra tankar. Kolonisation har ofta varit en både välplanerad och utstuderad process. Ett sätt att kolonisera som använts över hela världen är att utrota urbefolkningars andlighet. Trumman är det redskap som används för att komma i kontakt med det andliga i naturen bland många naturfolk världen över. Staten ville att vi skulle glömma trummorna, symbolerna och med dem kontakten till naturen. Så trummorna är en viktig del av den koloniala historien. De gamla trummorna på museerna runtom i världen är viktiga och vi ska absolut jobba för att få tillbaks dem till Sápmi men de nya trummor vi gör idag är lika viktiga. Att ta tillbaks trumman på allvar är att ta tillbaks den som ett bruksföremål, det är dekolonisering av tankarna och själen.

Varje Jokkmokks marknad har ett tema, mitt tema i år är den samiska trumman och dekolonisering genom den. Min gamle vän och mentor, Ailo Gaup, sa en gång att trummorna och kunskapen om dem aldrig försvann utan bara gömde sig under jorden och bakom stjärnorna. Vi har namn för trumman på alla samiska dialekter, namn som tål att upprepas. Govadas – Goabdes – Gåbddá – Gievrie

Här följer kommentar av Fredrik Prost, som han igår lade ut på Instagramkontot @duodji_365:

Som Asa Kitok-stipendiat får man egen utställning på Sami Duodji under marknaden. Man får presentera sin slöjd på marknadsbladets framsida samt skriva ett kåseri till bladet, så är tanken. Jag ville belysa Jokkmoks koloniala historia, både historiskt och idag. Jag skrev en text där jag nämnde, tvångskristnande, trumbränning och ett vid det här laget ökänt gruvprojekt i Gállok. Något som få tänker på är att marknaden förr var tingsplats där man stal och brände våra förfäders trummor, spöstraff, dryga böter och till och med bålet väntade för den som vägrade.
Detta skrev jag om i min text men kommunen stoppade den. Istället skrev en kommunanställd en fullständigt meningslös text om snö. 
Den ersatte min text till marknadsbladet, jag blev helt enkelt censurerad i bästa koloniala anda. Inga avvikande åsikter och definitivt inget ifrågasättande av den snygga polerade fasaden är tillåten.

Min kommentar:
Det är riktigt illa att Jokkmokks kommun som leds av (S) och (V) censurerar historiska fakta för att upprätthålla ett falskt sken. De krävs ödmjukhet för historiska skeenden istället för styvnackad faktaresistens. Jag uppmanar kommunledningen att förkovra sig i den jokkmokkska historien. Ni kan få en liten överblick här:

Efter att Jokkmokks marknad och kyrkplats inrättades 1605 ökade svenskarnas krav på det lulesamiska urfolket. Först tvingades samerna till en extrem skattebörda, vilket gjorde att de flesta flydde sina land. Så mildrades skatterna och samerna återvände. I mitten av 1660-talet var det dock dags igen. Nu stod silvergruvan på nuvarande fjället Silbbatjåhkkå i Badjelánnda, med tillhörande smälthytta i Huhttán/Kvikkjokk och svenskarnas tvång och tortyrmetoder för att den nuvarande Jokkmokks kommun snudd på tömdes på samer. Efter bruksepoken 1662-1702 började kolonisationen och sedan skövlingarna av skogarna. Avvittringen 1895-1905 lade sista handen vid den enorma Landgrabbing där alla marker som samerna hade ägt och skattat för i 500 år i ett nafs stals av den svenska staten och blev kronojord. Så skövlades vattendragen, med mera, med mera.

Jubileum i Luottoajvve

I förrgår var jag och familjen på en liten tur i den garnlavsdraperade gammelskogen i Luottoajvve. Det är ganska precis 20 år sedan jag först drog dit den nyanställde reportern på Norrbottens Kuriren Åsa Lindstrand. Ville visa henne riktig skog! Och det föll väl ut. När vi nu återvände hade vi vår 14-åriga dotter Astrid och fyraåringen Nils i släptåg. En oförglömlig upplevelse 🙂

Bergsstaten ger Beowulf Mining avslag

Bergsstaten har avslagit lycksökaren Beowulf Mining och dess dotterbolag Jokkmokk Iron Mines:s ansökan om förnyat undersökningstillstånd på Parkijaur nr 3.
Skälet till avslaget  kan vara att bolaget haft undersökningstillstånd för området från den 11 augusti 2011 till den 11 augusti 2017 men ändå inte förmått provborra en enda meter under alla år på sin inmutning. Andra skäl kan vara att tunga namn lämnat Beowulf Mining och sålt av stora delar av sin aktieportfölj, att bolaget därmed kan verka ekonomiskt ostabilt, vad vet jag…?
Huvudsaken är dock detta positiva trendbrott. Att Bergsstaten som tidigare sagt ja och amen till vad som helst nu slår klackarna i backen.

Utsikt från berget Átjek över Kallak och Sarek. Lilla Lule älv.

Enligt Beowulf Mining/JIMAB:s egna beräkningar fortsätter malmkroppen söderut från det område där de ansökt om bearbetningskoncession. Malmkroppen går tydligen djupast mitt under Bárkávrre, Parkijaurmagasinet.
Min dystopi att Lilla Lule älv leds om norr om halvön där Björkholmen/Randijaur ligger, och att Bárkávrre torrläggs för att komma åt malmkroppen, får fortsätta vara en dystopi. Nu är det dock fritt fram för en annan lycksökare att förleda sina aktieägare, Jokkmokks kommun, Bergsstaten, mfl.

Hårdare klimat för samer i Jokkmokk


I världen, Europa och Sverige hårdnar attityden mot minoriteter och mångfald. Detta gäller också i en liten inlandskommun i Norrbotten. Vi vill med det här debattinlägget visa hur ett kolonialt, rasistiskt präglat arv förvaltas av en samtida kommunledning på ett sätt som påverkar hela den samiska kulturen i ett av dess starkaste fästen: Jokkmokk. Nedan följer några exempel på hur kommunledningen i Jokkmokk (S+V) marginaliserar samiskt inflytande och möjligheter för samer att försörja sig på traditionella näringar.

2012 lade Jokkmokks före detta kommunalråd Anna Hövenmark (V) lade tillsammans med Samernas väls Karin Vannar en motion om att Jokkmokks kommun symboliskt skulle ratificera konventionen ILO 169 om urfolkens rättigheter. Detta som en markering om var Jokkmokks kommun står i urfolksfrågan. Socialdemokraterna i Jokkmokk och den vänsterpartist som numera ingår i kommunledningen vill inte göra ett sådant statement. De vill inte svara ja eller nej, utan menar att motionen ska anses besvarad. Svaret är i princip en wikipediapost om vad ILO169 är. Jokkmokks kommun går miste om chansen att göra skillnad, att sända ut tydliga signaler till Sveriges regering att underteckna ILO 169.

Kommunens ställningstagande blir dock logiskt med tanke på hur ledningen ser på markanvändningsfrågor – de frågor som är grundbulten i den samiska kulturen. Just nu pågår ett arbete med att utveckla infrastruktur som ska gynna entreprenörer inom besöksnäringen i det som kallas Skogslandet sydöst, i praktiken området mellan Goabddális-Muorjek-Jåhkåmåhkke, ett område ungefär lika stort som Öland och helt avgörande för renskötselns vinterbete. I dialog med föreningar och entreprenörer är målet att skapa förutsättningar för skoterkörning, hundspannsverksamhet och skidåkning som länkar orterna samman. I det här arbetet har den samlade politiska oppositionen i kommunstyrelsen krävt att särskild hänsyn ska tas till berörda markägare och samebyar i området. Vid en omröstning förlorade oppositionen, varför beslutet nu endast sträcker sig till att dialog ska föras med ”övriga parter”.

Under de senaste året har också kommunledningens inställning till naturreservatsbildningar av biologiskt värdefull äldre skog blivit tydlig. Vid samtliga tillfällen då länsstyrelsens förslag till reservatsbildningar har behandlats av kommunstyrelsen har den politiska majoriteten yttrat sig i kraftigt negativa ordalag. Motiveringen har varit att nog stora områden redan är skyddade och att naturreservat hämmar utvecklingen i Jokkmokks kommun samt inverkar på det rörliga friluftslivet. Sanningen är att det storskaliga industriskogsbruket avverkar i hög takt i Jokkmokks kommun. Det innebär inte bara att för renskötseln viktiga betesmarker skövlas, utan också att ett helt samiskt kulturlandskap ödeläggs, vare sig detta kulturlandskap har brukats av renskötande eller icke renskötande samer. Dessutom är uppfattningen att reservaten skulle inskränka möjligheterna till jakt och rörligt friluftsliv helt felaktig.

Inom Jokkmokks kommuns gränser verkar Sveriges största sameby, Sirges. När samebyn i våras ansökte om att avlysa ett område från skotertrafik under en ovanligt lång period, berodde det på en mycket svår betesvinter. Jokkmokks kommunalråd beslutade på delegation att förlägga skoterförbudstiden till efter påsklovet, sannolikt för att inte störa skoterturismen. Samebyn överklagade beslutet, en överklagan som via kommunen skulle gå vidare till miljödepartementet. Först två månader senare skickades överklagan vidare till regeringen. Eftersom att ärendet inte längre var aktuellt avslog regerigen överklagan men påpekade också att ”det är av yttersta vikt att kommunen rättidsprövar och översänder ärenden till regeringen så snart som möjligt så att den som klagar har en reell möjlighet att få sin talan prövad.” Kommunalrådet Robert Bernhardsson (S) talar gärna om rättssäkerhet. Det begreppet tycks inte omfatta den samiska befolkningen i kommunen.

Lägg till exemplen ovan det i massmedia redan omtalade föreslaget från kommunledningen, att flytta över ansvaret för förvaltningen av världsarvet Laponia på staten, och fram träder ett tydligt mönster av vad vi menar utgör en strukturellt grundad rasism. Den samiska befolkningen i Jokkmokk upplever sig alltmer trängd av lokalpolitiska motgångar, där frågan om gruvdrift i Gállok/Kallak bara utgör en knivskarp topp på ett isberg. I den upplevelsen blir kommunens satsning på ett samiskt litteraturcentrum, kommunens del i Ájtte museum och Samernas utbildningscentrum mer ett spel för gallerierna och ett sätt att skaffa sig alibi, samtidigt som man arbetar för storskaliga exploateringar av markerna, såsom gruvdrift och skogsbruk. Dessutom underlättar kommunen för en enorm expansion av fritidshus i fjällnära områden med ökade störningar för djur, natur och samiska näringar. På ett systematiskt sätt bidrar Jokkmokks kommun till att slå undan grundförutsättningarna för den samiska kulturen, nämligen att leva med, av och på marker som håller ända in i en avlägsen framtid. I tider då Jokkmokks befolkning minskar kommer den samiska andelen av invånarna sannolikt att öka. Det är med stor oro och rädsla vi ser att kommunledningen i en liten samiskt präglad inlandskommun nu konsekvent fattar beslut som påverkar samiska barn och ungdomars möjligheter att leva på sina marker i framtiden.

Sylva Blind, ordförande i Jokkmokks sameförening

Anders Sunna, konstnär

Lena Viltok, duodjár/slöjdare

Tor Tuorda, Julevsámega lulesamisk förening

Karin Kuoljok, renskötare Sirges sameby

Åsa Lindstrand, chefredaktör tidningen Samefolket

Henrik Blind, renägare Tuorpon sameby

Mitt yttrande på remiss om laponiaförvaltningen

Jag har blivit remissinstans! Nedan följer det yttrande jag gjort till Miljö- och Energidepartementet 🙂


Remissyttrande om Laponiaförvaltningen  Tor L. Tuorda
Dnr M2016/02649/Nm

Till att börja med vill jag uttrycka min tacksamhet för att jag, som samisk privatperson inte medlem i någon sameby, också getts möjlighet att ge mina synpunkter på Laponiatjuottjudus. Jag vill också ge en eloge till Laponiatjuottjudus som skött förvaltningen av världsarvet bättre än vad någon annan tidigare har åstadkommit. Det är unikt att urfolket tillåts finnas med på samma villkor i en i alla fall till stora delar svenskbyggd administration. Ett faktum som visat sig borga för kvalitet i skötseln och underhållet av världsarvet, som skapar dynamik och utvecklingspotential, som ser till att de bärande delarna för Laponias existens, natur- och kulturvärden säkerställs, som utvecklar den process av dekolonisering som är nödvändig, vilken i framtiden kan komma tjäna som ett gott exempel för andra dekoloniserande processer i samisk-svenska och samisk-samiska relationer i hela Sábme, Sápmi, Saepmie och i bästa fall också för urfolk på andra håll i världen.

Det finns dock andra viktiga aspekter att nämna för att Laponiaförvaltningen ska utvecklas ännu mer och ges än större legitimitet. Men låt mig börja med en historisk tillbakablick, som jag sedan knyter ihop med mig själv som exempel – helt enkelt för att det är det exempel jag bäst känner till. Poängen är dock att många fler befinner sig i samma situation som jag.

Den renbeteslag som den svenska staten tvingade på samerna 1928, som blev verksam den 1 januari 1929, gjorde att den större delen av de samer som fanns i de dåvarande lappbyarna kastades ut ur gemenskapen. De samer som fick stanna kvar var endast de samer vilka staten ansåg vara renskötare. Alla de utkastade samerna förlorade sina möjligheter till vedtäkt, jakt, fiske och renskötsel, men fick dock äga ett tjugotal skötesrenar som någon renskötare i samebyn ansvarade för. Det kunde vara en kusin, farbror eller morbror.

Efter 1928 fick de utkastade inte ens längre ta slöjdmaterial i de skogar som bara några år tidigare kanske hade varit delar av deras skatteland.
Under de 88 år som denna renbeteslag har varit verksam har staten inte gjort någonting för att korrigera detta grava övergrepp på det samiska folket.
Min tanke är att Laponiatjuottjudus skulle kunna vara den instans som tar täten för att synliggöra konsekvenserna av renbeteslagen från 1928 och verkar för att dessa om inte helt upphör, så i alla fall mildras.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att vissa rättigheter i det nuvarande världsarvet återförs till ättlingar av de 1928 utkastade samerna? Detta kan till exempel gälla rätten att ta slöjdämnen. (Fler rättighetsexempel följer nedan.)
Kan någon plats i laponiaförvaltningens styrelse vikas för samer utanför renskötseln, istället för att dessa som idag ska företrädas av Jokkmokks kommun – ett sammanhang där man som same, i synnerhet i dessa tider, inte känner sig hemma?

I den samiska berättartraditionen finns mängder med nedtecknade och muntligt överförda berättelser från Laponia. Berättelser om samer och samisk kultur vilka primärt inte handlar om renskötseln. I ett blogginlägg jag skrev den 18 september 2017 nämns ett exempel: http://kvikkjokk.nu/vid-huhttan-lever-arvet-efter-pirkit-amma/. Inlägget finns också som bilaga till detta yttrande (bilaga 1).
Vill Laponiatjuottjudus verka för att samisk kultur i och i anslutning till världsarvet som inte direkt handlar om renskötsel i Laponia också görs publik på förvaltningens digitala plattformar, i Naturum i Stor Muorkke, mfl. platser?

Min morfar byggde en kåtaliknande byggnad vid Standárjåhkå inne i det nuvarande världsarvet som han använde som utgångspunkt för jakt efter rovdjur och för fiske på Pårekslätten. 1962 blev dock Pårekslätten en del av Sareks nationalpark och möjligheterna till jakt och fiske försvann över en natt både för honom och alla andra kvikkjokksbor. Naturligtvis utan något som helst samråd eller dialog med dem som miste sin rätt och sin möjlighet till försörjning.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att ortsbor och/eller samer återfår fiskemöjligheterna på till exempel Pårekslätten?

1962 bildades också Padjelanta nationalpark, där de större delarna av Badjelánnda ingick. Inför bildandet var det livliga diskussioner mellan statens tjänstemän och ordförandena för berörda samebyar, vilka tyckte att kvikkjokksborna skulle få behålla sin rättighet att jaga och fiska i nationalparken. Samebyarna hade i decennier ansett att de ortsbor som jagade varg, järv och räv i Badjelánnda var en stor tillgång. Den tidigare ordföranden i Tuorpons sameby Isak Parfa berättade för mig att min morfar, och ett par andra jägare, fick samebyns tillåtelse att på jaktfärderna i Badjelánnda skjuta en slaktren för att klara sin proviantförsörjning. Enda kravet jägarna hade var att de skulle skära öronen av den ren som de hade slaktat. Öronen skulle sedan lämnas till berörd sameby så att samebyn ersatte renägaren.
Trots samebyarnas positiva inställning till att jägare från orten skulle få behålla sina möjligheter till jakt och fiske i  Padjelanta nationalpark, var det endast Börje Danielsson från Kvikkjokk som fick ha kvar denna möjlighet, men bara under sin egen livstid.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att andra samer än medlemmar i samebyarna återfår möjligheter att jaga och fiska i Padjelanta nationalpark på andra och mer generösa villkor än utifrån kommande turister?

När Laponia bildades 1996 kom också Tjuoldavágge, Vállásj, Tjårok och landet på södra sidan av Njoatsosjåhkå ner mot Änok att ingå. De blev en del i Kvikkjokk-Kabla fjällurskog naturreservat och blev också ett så kallat regleringsområde, vars primära syfte är att skydda djurlivet. Kvikkjokksbor och samer utanför samebyarna blev förbjudna att med skoter köra in i regleringsområdet. Möjligheten att jaga ripa och pimpla röding i mars-april som man gjort sedan skotern kom på 1960-talet, tog med ens slut.
Samtidigt kan jägare försedda med hundar och tältkåtor flyga in i området i slutet av augusti för att jaga ripkycklingar. Nöjesjägare som omfattas av en främmande jaktkultur, som inte har någon anknytning till området, som stör djurlivet, som med hagelgevär skadskjuter individer i de ännu tätt sammanhållna ripkycklingflockarna och låter tomhylsor av plast och mässing regna ner på marken. Hylsor som man ser ligga lämnade på fjällhedarna.
Under vårvintern med sitt relativt sparsamma djurliv förbjuds ortsbor att ta sig in i regleringsområdet med skoter, medan det är fritt fram för var och en att landa med helikopter i samma område och nöjesjaga med hagelgevär och hund på sensommaren och hösten när älgar och renar vandrar genom området på sin väg mellan fjäll och skog, björnarna inte hunnit gå i ide och många småfåglar ännu inte har hunnit flytta till sydligare nejder.
Vill Laponiatjuottjudus bidra till att nöjesjakten med helikopter i augusti-september stoppas i regleringsomådet?
Kan Laponiatjuottjudus verka för att ortsbor med rötter i området och samer utanför samebyarna få tillbaka sina möjligheter att färdas i det nuvarande regleringsområdet som de gjorde innan Laponia bildades 1996?

Huhttán, Kvikkjokk, har hamnat i bakvattnet när det gäller den ekologiskt vänliga besöksnäringen. Största delen av Laponiaturismen styrs längs Vägen västerut, det vill säga till Storlule, och de stolpar som håller upp Laponiaskyltningen i Kvikkjokk lutar redan. Går det att göra någon form av nya satsningar så att också Huhttán känns som en port mot världsarvet? Också som ett sätt att markera områdets dignitet. Tyvärr har kvikkjokksområdet blivit ett eldorado för motormänniskor som medför störningar på både renskötseln, för renskötarnas och ortsbornas jakt och fiske och för djuren och naturen.
Vill Laponiatjuottjudus bättre utveckla Huhttán, Kvikkjokk, som ett Laponias nav för den ekologiskt hållbarare besöksnäringen?

Vad gäller tillståndsgivningen för folk som med hjälp av helikopter eller skoter vill filma och fotografera inne i världsarvsområdet, så har tidigare varit betydligt svårare för en liten lokal aktör med mycket god lokalkännedom att få tillstånd, än för stora kommersiella bolag. Detta trots förbudet mot kommersiell verksamhet i framför allt nationalparkerna. Överhuvudtaget är förbudet mot kommersiell verksamhet en knepig sak med svår gränsdragning, och självklart ska, som ett led i lokala och samiska näringslivssatsningar, personer med dokumenterad lokalkännedom och dokumenterat ursprung i området premieras. Dessutom blir prägeln på de lokalt sammanställda exempelvis filmproduktionerna, mer initierade och seriösa än de utifrån kommande filmbolagen, vilket som en sidoeffekt gynnar världsarvet och Laponiatjuottjudus.
Vill Laponiatjuottjudus arbeta för att lokala film- och fotoaktörer med dokumenterad lokalkännedom i Jokkmokk och Gällivares kommuner prioriteras vid ansökningar om landningstillstånd och tillstånd att använda skoter i Laponia för att lättare förmå utföra sitt arbete?

I Sjávnjá, världsarvet Laponias östra del, har Boliden Mining och LKAB tre pågående undersökningstillstånd efter järnmalm, guld, silver och koppar. Bolagen har i kraft av Minerallagen rätt att köra med skogstraktorer, fyrhjulingar och borriggar i Laponias urskogar för sina undersökningsarbeten. De har också rätt att fälla träd som står i vägen och släppa ut vatten som kyler borrkronorna och kax – av borrkronorna söndermalt berg. Kaxets innehåll är av obestämbart art. Det kan röra sig om giftiga tungmetaller och/eller uran vilka kan ge skador på miljön.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att undersökningsarbeten inne i världsarvet upphör, så att de värden som världsarvsstatusen bygger på inte hotas?

Den nya kartan över Muttos som Laponiatjuottjudus har tagit fram tillhör de värdefulla och konkreta insatser förvaltningen har åstadkommit. På den karta över Muttos som Laponiatjuottjudus gett ut saknas vissa viktiga ortnamn. Bland annat namnet på det markanta berg i parkens västra del varvid E45 passerar. Enligt renskötare i Unna Tjerusj heter berget (658 m.ö.h.) Baktestubba, men benämns på kartan som Oarjemus Stubba.
Det är viktigt att lulesamiska ortnamn i det lulesamiska kulturlandskapet som namnges på kartorna och/eller dokumenteras i annan form så långt det är möjligt. Det handlar om kulturarvet, men också om en viktig bas för ett hotats språks överlevnad.
Kan Laponiatjuottjudus initiera ett projekt där äldre renskötare och eventuellt andra kunniga personer intervjuas om platser som saknar namn på de nuvarande kartorna?


Sammanfattning:

– Laponiatjuottjudus har förvaltat område bättre än någon institution har lyckats med tidigare.

– Själva organisationen och upplägget av förvaltningen är ett viktigt led i en dekoloniseringsprocess och ett sätt att öka det samiska självbestämmandet.

– Samer utanför samebyarna och ortsbor i Laponias närområde har inte upplevt några skillnader som berör just dem i och med att Laponiatjuottjudus tog över förvaltningen.

– Det vore önskvärt om Laponiatjuottjudus hittade strategier för att inlemma också samer utanför samebyarna i förvaltningen.

– Det vore önskvärt att Laponiatjuottjudus verkade för att till exempel genom ett pilotprojekt återföra vissa rättigheter som samer utanför samebyarna miste i och med renbeteslagen 1928.

– Det vore önskvärt att Laponiatjuottjudus vidtog konkreta åtgärder dels för att höja Huhttán/Kvikkjokks status som port in till Laponia och dels för att dokumentera de lulesamiska ortsnamnen i området och se till att dessa så lång som möjligt kommer in på kartorna.

 

Med vänliga hälsningar

Tor L. Tuorda

 

 

Bilaga 1:

 

Vid Huhttán lever arvet efter Pirkit Amma


”Pirkit-Amma var född i trakten av Kvikkjokk och hade en bror vid namn Niila och en syster Magga. Dessa bröder hade sitt vår och höstviste på södra sluttningen av Rauna-berget, norrut från Kvikkjokk, cirka tolv kilometer, vid sjön Tatas norra strand. Då Amma var liten pojke och odygdig brukade föräldrarna säga, att om Amma inte var snäll, skulle ’Vaapalis’, pärlugglan, komma och taga honom. Amma hade ju allt emellanåt hört denna fågels underliga läte och vårkvällarna i skymningen. En afton då han hörde detta ljud tog han emellertid, i smyg, sin faders vargspjut och begav sig åt det håll lätet hördes. Till slut kom Amma till en liten luden gran, varifrån det underliga lätet, som kan återgivas som povovovovo-povovovovo och så vidare, ideligen upprepades. Vid närmare betraktande av granens inre, får så Amma se den fågelliknande varelsen och tänkte: ’Nu ska jag då ta reda på om det är någon övernaturlig varelse eller ej’, tog sikte med spjutet och kastade detta mot fågeln som fastnade på spjutet och dog. ’Jaha’, tänkte Amma, ’det var ju bara en liten oskyldig fågel’”. (Nedtecknat av Johan Holmbom i Njunjes väster om Huhttán, Kvikkjokk)

Pirkit Amma var också intresserad av finmekanik och hade i sin kåta borrar, lödutrustning, mejslar, med mera. Han brukade anlitas till att löda fast korn på gevär, men också att räta gevärspipor som hade blivit krokiga. Han stod i förbund med järven och var lärjunge till den omtalade stornåjden Unnasj. Han hade synska förmågor, och kunde styra skeenden med tankens hjälp.

Amma Larsson Pirkit. Foto: Lotten von Düben 1868.

Erik Holmbom i Njunjes har nedtecknat en av Pirkit Ammas sanndrömmar. Efter att Amma slog upp ögonen efter en övernattning i Njunjes yttrade han:

”Jo, jag tror att det ska komma ett främmande folk till dessa trakter som liknar mera djur än människor i det de gå klädda helt och hållet i skinn”.

Då frågade husfolket Amma om det främmande folket kunde tänkas vara farliga eller annars otrevliga att umgås med:

”Nej, tvärt om, de är riktigt bra folk och äro mycket gästvänliga”, svarade han.

I början av förra seklet kom tvångsförflyttade nordsamer till kvikkjokksområdet. Detta folk var mycket riktigt helt klädda i skinn och mycket trevliga och gästfria.

En annan historia förtäljer att Pirkit Amma blev kär i en flicka och därför gav henne några silverföremål. Men Amma fick nobben av flickan, och hon återlämnade silvret som han gömde i en klippskreva. Erik Holmbom berättar:

”Efter detta vandrade så Amma utan något bälte på sin kolt. Detta att gå utan bälte var tecken på att något mystiskt var i görningen. Pirkit-Amma gick omkring på detta vis i Jokkmokk på marknaden där. Inte långt därefter dog flickan.”

Ovanstående texter finns med i boken Vid Vägs ände (Arena 1994) som jag gjorde tillsammans med Hans Anderson. Hans skriver att han i samtal med Lars Pirak och i olika berättelser läst att Pirkit Amma lärt sig mycket av den gamle Unnasj, vilken för sina tjänster fick tobak i utbyte. I sin skinnväska ska Amma haft en tand av en död människa och, vilket Nils Antti Pirtsi berättade för Hans, fingrar från en människa. Fingrar som han tog fram och plockade med när han sökte svar om hemliga spörsmål. Nils Antti nämnde också att Amma lär ha haft en skafttrumma gjord av en náhppe, ett kärl som användes av samerna när de mjölkade renar. Ammas náhppe/trumma hade ett skinn spänt över urholkningen, vilken var bemålad av tecken.
I vår bok skrev också Hans att Amma inte bara utövade sin kraft i tysthet, utan även då det fanns många vittnen, inte minst då sinnet rann till. Erik Holmbom, återger här ännu en historia:

”Någon gång i början av juli månad brukade alltid alla lappar både från Jokkmokks och Arjeplogs socknar fara till närheten av Sulitelmas fjäll för att skingra sina renar. Någon dag var ett lag på 25 á 30 lappmän sysslolösa och fördrev tiden med bland annat stenlyftning i och för att pröva styrkan. Pirkit-Amma var även med, fast endast som åskådare. Så småningom framgick att Arjeplogs-lapparna voro de starkare. Nu började dessa uttala spefulla ord om Jokkmokkslapparna och sade att det inte var någon mening för dessa ynkryggar att ställa upp vid sidan om Arjeplogslapparna… Amma säger ingenting men har i tysthet blivit arg. Så utbrister han: ’Nu ska ni börja lyfta på nytt’. Arjeplogarna hugga i med alla krafter men kunna ej rubba stenarna det minsta. Då säger Amma: ’Nå huru blev det nu med här starka, skrytsamma sörlapparna?’ Ingen lyfte mera. Man förstod att Pirkit-Ammas magi hade verkat. Man fick respekt.”

I vid vägs ände nedtecknade Hans Anderson att ingen vet när Pirkit Amma vare sig föddes eller när han dog, men det stämmer inte. Återkommer om det längre fram. Så långt vår bok.

Onekligen rönte Pirkit Amma stor aktning. Ända sedan barnsben har jag hört talas om denne man som mer än någon annan finns kvar i de muntliga berättartraditionerna. Han var nåjdlärling och ägde minst en trumma. Om han använde den eller någon annan trumma vet jag inte. Hur han använde trumman vet jag inte heller. Kolonisationen med prästerna i spetsen fick till stora delar samernas trumkunskaper och religion att försvinna. Även 1891 då Amma sålde en skafttrumma med konstfärdigt gjord ”trumpinne” till en samlare i Jokkmokk. Något som fick forskaren och amanuensen vid statens historiska museum Gustav Hallström att gå i taket, vilket han gav uttryck för i en skrift han gjort om ”lapptrummor”:

”Lule lappmark. Angående förhållandena i denna lappmark har jag åtsport doktor F. Svenonius, som benäget meddelat följande. På upprepade förfrågningar om spåtrummor lämnades ibland beskedet, att de användes att trumma på samt att visarens gång mellan figurerna förutsade det eller det, men lika ofta stod man alldeles oförstående för frågan. Formen på trumman var ej alls känd, hvilket bäst bevisades genom ett falsarium som gjordes af den så kallade Pirkit-Amma (Amma Larsson). Den var ett monstrum med en vanlig »näppe», mjölkskål, till stomme. Amma prackade emellertid denna trumma på en ifrig samlare såsom äkta. Säkert är det samma falsarium som nu befinner sig på Nordiska Museet. Den inköptes – jämte sin monstruösa hammare, som fullständigt saknar hvarje spår af tradition – af jägmästare H. Nordlund 1891 från turpun-lappen »Amma Larsson Prikil». Den kallas »niuorris», hvilket endast betyder >af trä> eller något liknande. Ordet är enligt prof. Wiklund alldeles hopgjordt och omöjligt.”

Ett arrogant kolonialt yttrande av en förmåga från en främmande kultur. Vad visste väl han? Äkta eller inte äkta? Amma kunde dock, troligen, vara en aning spjuveraktig mot höga herrar från Stockholm. Herrar som i sekler utnyttjat samerna i Huhttán och i övriga Sábme.

Amma var tjärroka, en sábme som levde på lågfjäll och i skogar norr och nordöst om Huhttán, i det nuvarande världsarvet Laponia. Han försörjde sig på jakt, fiske, finmekanik och renskötsel. Han var känd som biernna skuorgga, en stor björnjägare. Och finurlig fiskare. Sture Danielsson från Kvikkjokk berättade att Amma brukade ljustra röding på sensomrarna under fallet i den nedre delen av Njoatsosjåhkå. På nätterna tände han en stor eld på klipporna och fiskarna drogs till eldljuset. Så stod han vid elden beväpnad med ljustret och lång fork så han kunde nå fiskarna nere i aggan under fallet. Troligen hade han själv lött fast ljusterspetsarna.

Pirkit Amma ägde ett fåtal renar. Johan Rassa från Jåhkågasska tjiellde berättade för mig att ett år, när alla renskötare i sedvanlig ordning flyttat ner till skogarna vid Jokkmokk och längre österut på vinterbete, stannade Amma kvar med sina renar i Boarek. Han torde ha haft en skötare i samebyn byn som i vanliga fall skötte om hans renar. Men inte nu. Han kände på sig att betet skulle bli dåligt i skogslandet och lät sina renar beta hela vintern i det stora hålster (fält av stenblock) som finns vid vistet. Och mycket riktigt blev det ett fruktansvärt nödår med många renar som svalt ihjäl i skogslandet. Ammas djur överlevde dock genom att slicka lav som växte på stenarna.

Amma har också, mer än någon annan, bidragit till att flera platser i naturen vid Huhttán bär hans namn. Dock finns inga av de namnen med på kartorna.
Som Pirkit valln (vallen) i närheten av Jåhkågasska tjielddes höst- och vårviste i Boarek. I början av 2000-talet visade Per Ingvar Huosi mig lämningarna av Ammas boplats och hans vall, där Amma och hans syster troligen mjölkade både getter och renar. Bara stolpen till hans njalla stod kvar. Underlaget till stolpboden låg på marken och dess bräder hade turisterna eldat upp. När jag var bildredaktör för boken Jokkmokks natur och kultur genom tiderna fick jag fri access till museet Ájttes bildarkiv. I två lådor låg kontaktkopior gjorda från sarekforskaren Axel Hambergs glasplåtar. Bilder som tidigare ansetts försvunna. Vilket återfynd, vilken skatt! Jag bläddrade bland kopiorna och där var bilder på glaciärer och apparatur, på hästtransporter och renklövjningar av utrustning till Hambergs olika forskningsstationer, med mera. Där fanns också bilder på många av Hambergs medhjälpare. De närmaste var namngivna, som Pavva Lasse Nilsson Tuorda och Lars Nilsson Tuorda, i övrigt innehöll bildtexterna på folk mest benämningar som lappar här och lappar där.


Så framträder en bild som får mig att nära nog tippa från stolen där jag satt. ”Vid Pirkit Ammas kåta i Pårek” stod det. Bilden tagen någon gång under 1910-talet. Sju getter utanför den typiskt lulesamiska näverkåtan. I bakgrunden skymtar Ammas njalla. Samma njalla som jag fotodukumenterade resterna av när jag passerade där med min sambo Åsa i oktober 2009. Vid kåtadörren står Amma och vid sin sida har han troligen sin syster Magga. Om Amma levt när renbeteslagen 1928 förverkligades hade också han blivit utslängd från Tuorpons lappby. Och så hade han begått brott mot denna lag som tvingades på samerna. Varje familj fick endast äga fem getter, nämligen. Ett faktum som gäller än idag, som så många andra detaljstyrningar och galenskaper som staten hittat på.

Pirkit Amma och hans syster Magga i Boarek. Foto: Axel Hamberg.

Pirkittjärn är en annan plats där jag fått höra att Pirkit Amma bruka hålla till i sin tältkåta när han var på björnjakt. En senhöst gick jag dit med Åsa. Det var en tum snö på marken och jag analyserade terrängen runt den grunda tjärnen och funderade var någonstans Amma egentligen kunde hade bott. Vi strosade runt strandkanten, men det var blött och slyigt. Enda platsen som kunde passa var en liten ås med björkskog en bit från den södra stranden. Själva sökte vi också en någorlunda jämn plats där vi kunde sätta upp vårt tält. Uppe på åsen fanns bara en enda plätt som var slät. Jag gick fram och sparkade bort snön och på en gång framträder en rektangulär arran. Pirkit Ammas kåtaplats. Otroligt! Vi placerade tältet på denna yta, den enda tältplats som överhuvudtaget gick att finna vid tjärnen. Funderade på hur många andra samer som skulle vilja övernatta på just denna plats? Vi samlade ved, gjorde eld och jag funderade på om man verkligen måste gå ända ner till tjärnen för att hämta vatten? Satt mig in i Ammas situation. Nog borde han ha ordnat det mer bekvämt för sig. Tittade runt på bakre kanten av åsen, och där, fem meter bort, nere mellan kvistar och björkstammar syntes en liten vattensamling. Det var en liten ajá, kallkälla, och dess kanter var stensatta. Pirkit Ammas stensättning, med flata stenar i fyrkant. Det kändes oerhört mäktigt att hitta Ammas kåtaplats. Här bevakade han sluttningen av Sähkok, troligen med en kikare. Men med blotta ögat torde det också ha gått att se björnarna som betade på de av kråkbär rika åsarna som löper nedför fjället. På Ammas tid kring förra sekelskiftet, bör det ha gått betydligt lättare att kunna upptäcka viltet eftersom det knappast fanns någon björkskog på fjällsluttningen då. Amma använde mest troligt spjut som jaktvapen, knappast den inte alltid så pålitliga mynningsladdaren. Vi sov mycket gott i vårt tält.

Pirkitsten. 1991 ledsagade Sture Danielsson mig till denna plats ett par kilometer öster om Stuor Tsågak i Änok. Ett stort stenblock mitt i den frodiga granskogen med sláhppa, ett överhäng, där Pirkit Amma hade haft sitt krypin. En liten arran. Taket på överhänget var svart av eldrök. Gräs växte ymnigt i ytterkanten, troligen gödslat av resterna från Ammas köksbestyr.

För att komma underfund med släktförhållandena och om det verkligen stämmer att Pirkit Amma inte existerar i kyrkboken, kontaktade jag släktforskaren Agneta Silversparf. Och nu framträder allt supertydligt. Amma var en Tuorda, men märkligt nog var det bara han och hans äldsta syster som tog efternamnet Pirkit – efter sin farmor.

Amma Larsson Pirkit föddes den 16 januari 1842 i Tuorpon, Kvikkjokk som son till Lars Nilsson Tuorda, född 1802-15-16, död 1882-12-30 och Ibba Pannasdotter Rassa, född 1798-12-23, död 1868-10-23.
Amma hade fem syskon, Anna Larsdotter Pirkit, född 1824, Elli Larsdotter Tuorda, född 1827, Kristina Larsdotter Tuorda, född 1829, Magga Larsdotter Tuorda, född 1833 och Nils Larsson Tuorda, född 1836.

Enligt Agneta är jag fyrmänningsbarnbarnbarn till Amma 🙂

 

Tor L. Tuorda, Huhttán den 18 september 2017.

 

 

 

 

S och V i Jokkmokk vill att Laponia ska styras av staten

De politiska partier som styr i Jokkmokk är socialdemokrater och vänsterpartister. De tycker att förvaltningsorganet Laponiatjuottjudus inte har förvaltat Laponia bra nog. I organet verkar unikt nog samebyarna på samma villkor som staten, vilket enligt min egen erfarenhet har fungerat mycket bra. Nya skyltar, ny karta, upprustade leder och stugor. Framför allt finns nu människor i förvaltningen som kan renskötarkulturen, en kultur som gjorde att världsarvet överhuvudtaget blev till.  Detta vill nu S och V i Jokkmokk skrota och låta staten åter igen ta ansvar över, med de nationalparker, naturreservat och regleringsområden som nu är Laponia.

Jag var med när staten skötte och bestämde allt i detta område. Det var inte så lyckat. Usel och ibland felaktig information om renskötseln och natur/kulturvärden till turisterna, urschligt underhåll av leder och stugor, med mera. Fattar inte var Jokkmokks kommunledning i Jokkmokk håller på med. Vill vommera av det patos som allt starkare har återfötts i det här landet, det rasistiska Lika för alla. Ska någon få hålla på med renskötsel, jakt och fiske i ett område ska alla ha den möjligheten. Ideologi, kanske? Avundsjuka? Men historielöshet och faktaresistensen är omfattande hos alltför många och det saknas ödmjukhet för effekterna av statens härjande här och i övriga Sábme:  Markstölderna, Vattenfall, renbeteslagen 1928, baggböleriet, FMV och övrigt parasiterande.

Socialdemokraterna och vänsterpartiet är nöjda med att administrera det som redan finns i kommunen och bara vänta med gapande munnar på att någon annan ska komma inglassande och fixa jobb och tillväxt. Som Beowulf Mining, vars företrädare för övrigt spisade middag med kommunalrådet Bernhardsson igår kväll på hotell Akerlund. Frågan är om kommunalrådet själv bekostade sin mat?

Egentligen borde kommunalrådet ägna var annan vecka bland riksdagsmän och på regeringskansli i Stockholm och lobba bland annat för ersättningsjobb och en seriös återbäring av vattenfallsvinsterna och betrakta staten som en stenhård motpart, inte en vän.

Kommunen borde anlita en proffsförhandlare som kommunalrådet har med sig på sina sessioner. Men han nöjer sig med att sitta på sitt tjänsterum på kommunalkontoret och exempelvis ondgöra sig om precis alla naturreservat som planeras, medelst ett standarddokument som skickas till länsstyrelsen där bara namnet på det aktuella reservatet är utbytt, eller som nu, bjuda in staten så den kan styra än mer och låta förvaltningen av Laponia återgå till det moras som rådde tidigare.

Henrik Blind, den kloke och kunnige oppositionspolitikern i Jokkmokks kommun, har reserverat sig om om S och V:s beslut:

”Reservation mot kommunstyrelsens beslut gällande remissvar till Regeringen om Laponiaförvaltningen – en utvärdering

Socialdemokratisk egoism

Visst kan dammar haverera, buller störa, ytvattentäkter förgiftas, grundvatten kontamineras, renskötseln förstöras, Laponia avslutas, fisket och jakten saboteras, torkvindans vittvätt bli dammig, social misär växa, trafikolyckorna accelerera, Björkholmen bli spökby, turismen minska, turistföretag slås ut, Jokkmokks renommé som kultur- och naturkommun försämras, sjukdomar öka, gruvorna bli fler, rasismen eskalera, jobb slås ut, psykisk ohälsa bli vanligare, med mera.
Men det skiter Jokkmokks kommunledning i. De socialdemokrater och vänsterpartister som styr, med Robert Bernhardsson i spetsen, vill till vilket pris som helst att Jokkmokk också ska bli en gruvkommun. Den faktaresistens om gruvors negativa inverkan som de lider av, är cementerad. Det primära är de jobb som Kallak kan ge. Jobb som framför allt rallare från andra orter kommer att få. Samma fenomen som under de stora exploateringarnas tid under förra seklet när älvarna byggdes ut och skogarna skövlades i rasande takt. Och arbetarrörelsens partier önskar sig tillbaka till den tiden, i nostalgisk vurm om ”riktiga jobb”.  Att Kallaks malmkropp bara räcker för 15 års industriarbete och att vi därefter får dras med läckande gruvdammar, förstörd natur och  saboterad renskötsel spelar ingen roll. Malmen ska upp här och nu. Endast de människor som nu lever ska ha allt. 15 års socialdemokratisk lycka. Tala om egoism.

Aitik utanför Gällivare. Gruvan i Jokkmokk planeras bli lika stor, eller till och med större.

Och Luleås kommunalråd socialdemokraten (vad annars!) Nicklas Nordström utövar påtryckningar på sina partibröder i Stockholm för att gruvan i Kallak till vilket pris som helst verkligen ska bli verklighet. Allt för att Luleå hamn ska få ökade intäkter. Att länet ska utvecklas och annat dravel. Tala om egoism.

Is a hot air balloon the solution?


Enligt en artikel i Norrbottens affärer den 13 juni 2017 citeras Beowulf Minings vd:

Kurt Budge påpekar att bolaget har uteslutit att transporter ska ske genom Natura 2000-området Jelka-Rimakåbbå, det gjorde man så snart man fick reda på att det fanns invändningar mot detta.

Beowulf Mining har dock också ett pågående undersökningstillstånd mitt inne i Natura 2000-området. Hur har de tänkt transportera ut malmen, med luftballong?

Lögner och manipulation är ständiga följeslagare till mineralernas lycksökare.

According to an article in Norrbotten’s business on June 13, 2017, Beowulf Mining’s CEO is quoted:

Kurt Budge points out that the company has ruled out that transport should take place through the Natura 2000 area Jelka-Rimakåbbå, as soon it became known that there were objections to this.

However, Beowulf Mining also has an ongoing exploration permit inside the Natura 2000 area. How are they planning to transport the ore, with a hot air balloon?

Lies and manipulations are constant companions to the the mineral fortune hunters.

Jokkmokks kommunledning lider av faktaresistens

Kommunledningen administrerar kommunen. Endast.
Väntar på att någon annan ska fixa jobb och välstånd. Som när blöjfabriken och takpannefabriken och en massa andra lycksökare lovade arbetstillfällen, utveckling och tillväxt. För att inte tala om Vattenfall.

Och nu är vi där igen. En lycksökare från England vill starta gruvor och socialdemokrater och vänsterpartister köper lyriska all deras propaganda med hull och hår.

200 jobb, 400, 1500…

Trots all seriös information om gruvors påverkan i form av TV-reportage, filmer, radioprogram och böcker befinner de sig på samma nivå som 2006, när Beowulf slog ner sina klor i kommunen och ingen visste någonting.

Trots gruvkonkurser för miljarder, gruvhaverier, dammbrott, miljökatastrofer och miljarder i saneringskostnader vill Jokkmokks kommunledning bestående av socialdemokrater och vänsterpartister ingenting hellre än att just gruvor blir till i kommunen.

Faktaresistensen kan inte bli tydligare än hos dessa politiska förmågor. Det är inkompetent, och korkat.

Aldrig, aldrig har någon hint kommit från det välbetalda kommunalrådet om att det nu kanske vore läge för att sätta press på regeringen om att kommunen får en skälig återbäring av vattenkraftsvinsterna. Inget tal om förhandlingar, med hjälp av erfarna förhandlare. Inga krav, inga krav alls.
Ingen tanke på att det kanske kan gå att samarbeta med andra parter i frågan, som exempelvis Sametinget. Och det så kallade Jokkmokksupproret är dött.

S och V i odemokratisk gruvsymbios

Följande händer i gruvfrågan i Jokkmokk. Skärmdumpar från Facebook:

Ovanstående yttrande är också Vänsterpartiet i Jokkmokk med på, vilka ingått valteknisk samverkan med socialdemokraterna under rådande mandatperiod.
Remissen från Länsstyrelsen i Norrbotten inkom till Jokkmokks kommun redan den 12 maj. Socialdemokraterna och vänsterpartiet hade gott om tid på sig att läsa remissen och klura ut ett svar på densamma fram till kommunstyrelsens sammanträde igår den 29 maj, då de tvärhastigt lade fram det färdiga yttrandet för sittande församling. Inget oppositionsparti hade fått ta del av remissen under de 16 dagarna. Inte heller på kommunstyrelsens arbetsutskotts sammanträde den 15 maj andades kommunledningen om att remissen faktiskt anlänt till kommunen.

Igår krävde kommunstyrelsens ordförande Robert Bernhardsson att remissen skulle tas upp och beslutas om i början av mötet. Inte i slutet, som extraärende, vilket brukligt är. Det blev protester och sossar och vänsterpartister ajournerade sig tio minuter. De återkom och så blev det omröstning. Bara Henrik Blind (MP) och Jonas Wiandt (L) var emot skrivningen i remissvaret. Henrik Blind skrev därefter följande pressmeddelande.

Som slutkläm skrev Henrik:


Kommunalrådet Robert Bernhardsson (S) var tidigare en smula kritisk till gruvetableringen, men nu vurmar har för destruktionen med full kraft. Det verkar som att någon tagit honom i örat. Kanske Nicklas Nordström?

Den stil kommunalrådet Robert Bernhardsson (S) uppvisar genom att hålla inne med information påminner i högsta grad om det tidigare kommunalrådet Kent Ögrens odemokratiska metoder. Inte så underligt, eftersom Ögren präglat Bernhardsson under dennes tidigare period i jokkmokkspolitiken under 1980 och 1990-talen. Bernhardsson vet inget annat.

 

Skidtur med annat fokus


Lastade ryggsäcken med pressenning, snören, yxa, liggunderlag och en hopfällbar stol. Jag tänkte leta upp ett tjädervin, en plats där tjädrarna spelar, som jag fått höra talas om. Hade tänkt bygga ett gömsle på en strategisk punkt vid vinet och där invänta tjädrarna för att filma spelet och ta stillbilder.

Solen var på väg att försvinna bakom skogshorisonten. På väg till den förmodade spelplatsen uppenbarade sig färska spår av rävar och något större djur som gått fram och tillbaka i samma spår så mycket att traden blivit isig. Och så var det lite smutsigt, som av jord. Jag anade att det var björn, och efter att jag skidrat ett tjugotal meter till såg jag tydliga spår efter ramarna. Jag fortsatte efter traden och fick se hur björnen gjort en sväng ut på en myr. Den hade inte sjunkit ner så mycket för under den lösare ytsnön bar det bra.

Efter ytterligare en bit såg jag en renhud som var prydligt ihopvikt. Ett stycke från huden syntes hornen från en krossad renskalle och bakom den ett runt hål rakt ner i marken. Jag var endast ett par meter ifrån när en björnskalle sakta fyllde hålet och tittade ut på mig. Jag vek sakta av och begav mig bort från idet, pratade lugnt, jojkade. Stannade cirka 30 meter bort och vände mig om. Där står björnen på bakbenen i idet och anvarar mig noggrant. För att dokumentera händelsen tar jag upp kameran. Med den påmonterade 28 millimetersgluggen blir det inga bra bilder, mest bara ett minne. Men batteriet är slut och kameran stendöd. Jag skidrar iväg något modstulen och vänder mig om en sista gång. Då har björnen krypt in i idet igen.

Idag blev det skidor på igen och en lättsam skidtur på ett myrstråk i mina skidspår från igår. Så upp i skogen och snart ligger idet kring 25 meter bort. Ställer ner stativet i snön. Skjuter in kameran i snabbfästet med påsatt 200-objektiv. Nivellerar. Ställer in skärpan. Väntar. Pratar, småvisslar och prasslar med papper. Idet verkar vara tomt. Funderar om jag skrämde björnen tidigare. Att den har bytt viloplats? Slår på videofunktionen på min Lumix GH4 och skidrar fram till idet. Inne i hålet ser jag att det rörs någonting. Får för mig att det är ungar. Pulsen höjs. Var är honan? Far fort tillbaks till kameran och flyttar mig tio meter längre bort. Efter en bra stund skymtar en björnunge i öppningen. Den är nyfiken och sträcker på sig när jag visslar svagt. Filmar och tar ett par stillisar. Ungen försvinner ner i idet igen och jag beger mig av från platsen. Vill inte störa mera, eller fresta lyckan. Vet inte om honan blivit skrämd av att jag kom i det hemskt skrapiga föret eller om hon är ute på jakt. Det är inte så lyckat om hon kommer tillbaks när jag står där och får för sig att jag hotar ungen. Förvisso hade hon enkelt kunnat dräpa mig flera gånger om dagen innan. Jag hade aldrig haft en chans att hinna undan.

Denna händelse bekräftar det jag från tidiga barnaår fått höra att björnar inte alls är farliga, utom vid mycket speciella tillfällen när de är tillsammans med sina ungar, vid nydräpta kadaver och förstås om de är skadskjutna. Jag har mött björnar på nära håll också tidigare och aldrig känt mig det minsta hotad. Min morbror Mauritz stod för de flesta berättelserna om hur han och hans far och framför allt farfar mött björnar och jagat dem med Mausern och med spjut se tidigare inlägg i ämnet.

Saken är den att jag heller aldrig hört talas om att någon blivit attackerad av björnar på vårvintern. Hur många människor har inte under historiens gång varit med om samma sak som vad jag var med om idag, när de varit på skidturer på skaren och jagat tjäder på tjädervin med gevär och pilbåge?

Älg- och renspår i närheten björnens ide. Näst på tur som byte torde en älg vara.

 

Greta Huuva

Greta höll i en matlagningskurs i det fantastiska Geunja väster om Ammarnäs. Så blev det ännu en kurs i Tärnamo söder om Tärnaby där deltagarna fick lära sig ta reda på allt från två renkroppar. Sedan matlagning på Samernas i Jokkmokk och anrättningar med örter, njuranfetasvept gurppi, rökning och barkbröd i Dragnäs,
örtplockning på Vállenulppe vid Kvikkjokk, där vi också, med stor frenesi fiskade löja tillsammans. Hela tiden var kameran med.
Jag imponerades av kunskaperna, teknikerna, entusiasmen, hennes förmåga att lära ut och hennes patos för det genuint samiska förhållningssättet till naturen.
När alla bildsekvenser var insamlade skulle det spelas in en speaker. Med inspelare och mygga körde jag till Dragnäs. In i ett litet sovrum, perfekt ljudmiljö. Så talade Greta in hela speakern utifrån stolpar av ämnen som ingick i filmen. Det gick som på räls. Inga omtagningar, First Take, alltihop.
Efter ett par dagar med mig och sambo Åsa vid redigeringsdatorn blev så vår film Biebbmo – mat, tradition, trend om det samiska köket färdig.
Filmen blev mycket väl mottagen i både svensk och norsk television. Den repriserades också i februari 2017 just efter hundraårsjubileet av det första samiska landsmötet i Tråante/Trondheim. Tyvärr fick jag aldrig möjlighet att berätta det för henne.
Omgiven av sina närmaste dog Greta hemma i Dragnäs efter en lång tids kamp mot cancern. För mig försvann en god vän och samarbetspartner. Den subtila krusningen som bara du Greta såg i Darrhaädno kommer minna dig varje höst. Det samiska samhället har mist en till synes outsinlig kunskapskälla och en person som aldrig ansåg sig fullärd, utan alltid ville veta mer. Men mina tankar finns framför allt hos Gretas make Anders, hos deras barn och barnbarn. Gretas begravning sker den 29 april.

 

Telia, och dess legosoldat Dialect

Nedmontering av det fasta telefonnätet i Randijaur, Jokkmokks kommun

Blev pålurad ett nytt mobiltelefonabonnemang av företaget Dialect. Det slutade med att jag fick extremt mycket sämre villkor än vad jag hade tidigare. Försäljaren som ringde gjorde det troligen i ett bås tillsammans med en hop andra försäljare, för det var ett jävla surrande i bakgrunden. Dessutom var hans svenska inte den bästa. Och så satt jag i bilen, så hörbarheten var svajig. Ett faktum som försäljaren utnyttjade.

Telia har också tidigare haft legoknektar som sålt på abonnenter abonnemang, eller förnyat gamla avtal. Man har fått en ny telefon vart annat år. Det har varit seriöst och aldrig varit några problem. Men nu, med det fabulösa Dialect, är det helt annorlunda. Företaget har ett hysteriskt sug till att lura kunder och själv sko sig. Och Telia själv är inte så mycket bättre.

Glömde att betala en faktura i slutet av förra månaden. Den 28 mars bokfördes inbetalningen till Telia. Idag den 6 april var telefonen fortfarande död. Chattade med bolaget och de kontaktade det så kallade reskontraservice som slog på telefonen manuellt. Hon i chatten sa att jag skulle vänta i fem minuter och sedan skulle det funka. Det gjorde det.

Det är oerhört jävla dåligt att det ska behöva ta nio dagar efter att betalningen  skickats in tills telefonen kopplats på. Man ska straffas. Det är rena stenåldern. Om jag inte själv ringt och tryckt på kanske det dröjt en vecka till?
Aktiespekulanter kan föra över miljonbelopp sekundsnabbt, men Telia behöver veckor för att processa sina kunders inbetalningar. Det är under all kritik. Tyvärr finns endast Telia som alternativ här i västra Jokkmokk. Det fasta telefonnätet är rivet och några andra mobiltelefonoperatörer finns inte. Bara gilla läget…

Sveriges rekord i tjuveri innehas av Sverige

Den svenska historiens största stöld står Sverige självt för. Kuppen torde ha gett statskassan tusentals miljarder kronor genom åren. Pengar från framför allt skog, mineraler och vattenkraft.
I Jokkmokk drog den så kallade avvittringen fram 1890 till cirka 1915. Detta bidrog till att ägandet av alla samiska skatteland och hemman abrupt fördes över till staten, allmänningen och skogsbolagen. De så kallade lappskattelanden, som varit i samers ägo i flera hundra år, döptes helt sonika om av nitiska tjänstemän på länsstyrelsen i Norrbotten från  ”Skatte” till ”Krono” i jordaböckerna. Sedan konstruerade staten ett sprillans nytt ord för allt stulet land: Kronoöverloppsmark.

Kan det bli värre kriminellt. Varför är det så tyst om denna extrema handling?

 

Gruvor i nationalparkerna sprider gifter

Regeringen avslår ansökan om akuta åtgärder för att förhindra spridningen av tungmetaller från de nedlagda gruvorna i Blaiken och Svartträsk i Västerbottens län. Läs artikel här.

Tyvärr gäller nonchalansen många fler nedlagda gruvor, också i nationalparker. Nedan följer några exempel:

Från Norrbottens första koppargruva i Nautanen (1903-1908) utanför Malmberget läcker tungmetaller, bland annat cirka 200 kilo koppar per år. Gifterna sprids via den helt döda bäcken Imetjoki och vidare till nationalälven Kalixälven. Inga verksamma åtgärder görs för att förhindra utsläppen.

Från LKAB:s provbrytning i Pleutajokk norr om Arjeplog fortsätter bly och uran att läcka. Inga verksamma åtgärder görs för att förhindra utsläppen.

I Nasafjäll (1635–1659) och (1770–1810) bröts silvermalm. Gruvan läcker tungmetaller idag i sådan omfattning att varningsskyltar om att vattnet är otjänligt finns utplacerade vid den bäck som rinner ner från gruvområdet.  Inga åtgärder görs för att förhindra utsläppen.
På berget Kedkevare (nuvarande Silbbatjåhkkå) i Padjelanta nationalpark bröts silvermalm mellan åren 1661-1672. Inga insatser görs för att hindra tungmetaller att läcka från gruvområdet.
Vid Álggávárre i Sareks nationalpark bröts silvermalm åren 1672-1702. Inte heller här görs någonting för att hindra tungmetaller att sprida sig till vattendragen.
Det är riktigt uselt att regeringens och statens nonchalans också gäller i nationalparkerna, som är tänkta att värna naturen.

 

 

 

 

 

 

 

Gammal betongpolitik segrar igen i Jokkmokk

Hos kommunstyrelsens arbetssutskott den 14 november 2016 kom ett ärende upp om naturskydd på dagordningen. Länsstyrelsen önskade bilda Njánnjá naturreservat norr om Njavve och Lilla Lule älv. Eftersom kommunalrådet ville fördjupa sig i frågan begär denne anstånd hos länsstyrelsen för att lämna in remissen, vilket beviljas till den 31 januari. På förmiddagen den 12 december bereds dock ärendet i Jokkmokks kommunstyrelse inför fullmäktige-sammanträdet som startar 13.00 samma dag. Kommunalrådet yrkar bifall till tillväxtfunktionens yttrande. Miljöpartiet, Samernas väl och Liberalerna är emot  och reserverar sig mot beslutet.

Majoriteten, bestående av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, vidhåller KS beslut också i fullmäktige. Efter en lång debatt där Henrik Blind och Peter Lagerqvist försöker få S och V att ändra sig, beslutar fullmäktige ändå enligt kommunstyrelsens beslut. Oppositionspartierna kvarstår med samma yrkande, det vill säga bifall till reservatet, men utan framgång. Miljöpartisterna Henrik Blind, Helen Swartling, Peter Lagerqvist och Hanna Sofie Utsi, samt Karin Vannar från Samernas väl, reserverar sig mot beslutet.

Yttrandet, utan underskrift från någon ansvarig på den så kallade tillväxtfunktionen, har därefter, utan några som helst ändringar eller tillägg, vindlat sig fram genom den politiska beslutsgången och blivit Jokkmokks remissvar på Länsstyrelsens reservatsförslag. Hela skrivningen följer här:

Kommunens yttrande om att  ”för stora eller för många arealer undantas” väsentligt kan påverka kommunens möjligheter ”till en långsiktig tillväxt och utveckling” är rena floskler och dumheter.

Det föreslagna naturreservatet innehåller till största del urskog. När socialdemokrater och vänsterpartister talar om tillväxt i en urskog menar de troligen ingenting annat än skogsbruk. Men den tillväxt för de veckor det tar för ett par skördarmaskinister att meja ner skogen, med de skatteintäkter från maskinisternas löner detta ger, blir deras löneskatt den enda ekonomiska tillväxten. Om maskinisterna bor i kommunen vill säga. Urskogen, som förvandlas till timmer och massaved, körs ut från kommunen, vilken i vanlig ordning inte tjänar en spänn på virket. Vilken tillväxt och utveckling ser socialdemokrater och vänsterpartister på kalhyggen?
Vad är majoriteten i Jokkmokks politik rädda för?
I ett Njánnjá naturreservat får man vandra, köra skoter, köra hundspann, jaga, fiska och göra gruvor.

I yttrandet står även att Norrbotten hyser 8 nationalparker varav 4 finns i Jokkmokk och så jämförs andelen skyddad natur i Kiruna och Jokkmokk. Att vår kommun, enligt Länsstyrelsens hemsida, har 48 reservat/Natura 2000-områden medan Kiruna bara har tio reservat.
Visst, men övervägande delen skyddade arealer består av fjäll, medan urskogar och naturskogar bara är skyddade till en mindre del.

Den ideella kampen för att skydda Jokkmokks urskogar har pågått sedan 1970-talet. Miljöministern tillika socialdemokraten Birgitta Dahl påverkades till att Pärlälvens naturreservat kunde bildas och sedan har skogsgruppen Steget Före gjort stora framsteg med att skydda urskogar. Steget Föres inventeringsmetodik har adopterats av skogsbolagen och bildat skola världen över som en effektiv modell att klassificera och skydda just gammelskogar.

Jokkmokks kommun har tidigare varit en vit fläck på utbredningskartorna vad gäller förekomsten av sällsynta arter. Arter som endast kan överleva i gammelskogar. Steget Före har dock visat att det just är i de kvarvarande gammelskogarna i Jokkmokk där livet sjuder som bäst. Här kryllar det av arter som tidigare varit utbredda över nästan hela landet. Det var en sensation. Konstigt nog har denna nyhet gått socialdemokrater och vänsterpartister helt förbi.

Jokkmokks kommun frågar sig om det finns andra svenska kommuner som kan bidra med liknande naturvärden som Jokkmokks? Svaret är nej. Jokkmokk är helt unikt. Om man bara ser till det fem kvadratmil stora Natura 2000-området Jelka-Rimakåbbå, så finns ingenting liknande inom hela den Europeiska Unionen. 2007 förstod EU det och tvingade Sverige avsätta området. Allt tack vare ideella krafter i Steget Före. Framför allt vuollerimbiologen Mats Karström.

Kommunledningen ställer sig även frågan om det är rimligt att att samma saker värnas i flertalet av reservaten och hur många naturreservat som krävs för att skydda förekomsten av en enskild art?
Ja det är verkligen nödvändigt att all kvarvarande gammelskog skyddas för att garantera skyddet för enskilda arter, där vissa bara finns i ett fåtal i en specifik skog. För att bäst trygga sällsynta arters överlevnad över tid krävs egentligen stora sammanhängande områden, som Jelka-Rimakåbbå. Detta område är dock rätt så fjällnära. Arter som finns vid det låglänta Vuollerim finns inte i Jelka-Rimakåbbå. Tyvärr har skogsbruket skövlat såna enorma arealer i Jokkmokks kommun till förmån för artfattiga tallplantager, så att de kvarvarande arterna bara finns sammanträngda i mindre reservat. Ett par hundra hektar här, och hundra hektar där. Mindre öar i tallåkrarna.

Vad gäller skötselplaner för gammelskogar, som Jokkmokks kommun också poängterar vikten av, behövs inga såna. Riktig skog behöver bara skydd, ingen skötsel.

Kommunen ställer ännu en fråga. Det är många frågor för övrigt i detta yttrande. Och upprepningar. Kunskapsläget är tydligt extremt bristfällig om dessa frågor. Frågan lyder i alla fall hur näringsverksamhet ska kunna bedrivas och om det rörliga friluftslivet ska kunna behållas i reservaten, och så återigen tugget om tillväxten och utvecklingen.  Svar: se ovan.

Okunskap, nostalgi och faktaresistens är ingen bra kombination om man ska utveckla ett samhälle i en modern, hållbar och långsiktig riktning. Tyvärr frodas denna kombination alltför ofta i Jokkmokks politik. Det är oerhört märkligt att denna stora kommun, som hyser så höga naturvärden, fortfarande 2017, inte har någon vilja eller kompetens till att förstå vilka unika värden som faktiskt finns. Och att det inte finns någon anställd kommunbiolog eller kommunekolog. Därför måste de kvarvarande spillrorna av gammelskog skyddas.

Kommunens skyddade natur är en tillgång, inte en belastning. Hur många fler decennier av socialdemokrat- och vänsterstyre ska behövas innan detta faktum tar över den betongpolitik som råder?

 

Segrarna på samma bild

Alldeles nyss, när jag gräver fram bilder till småskriften som jag och Åsa ska göra åt Ájtte Musei vänner, ser jag en bild i mitt arkiv som jag tidigare har missat. Från starten av Nordenskiöldsloppet i Purkijaur den 10 april 2016 finns bägge segrarna på samma bild!

Startnummer 2, Lina Korsgren till vänster i illgrön tävlingsdress och startnummer 112, Jon Kristian Dahl i gulgröna kläder till höger.

Nästa Nordenskiöldslopp går av stapeln den 15 april 2017. Hoppas vädret blir gynnsamt så att loppet kan genomföras på de 22 milen som tänkt. Starten blir i Purkijaur, vändningen i Årrenjarka och så målgång i Jokkmokk. Lite synd att loppet inte löper på originalsträckningen från 1884, men start och mål i Purkijaur med vändning runt Krutholmen i Kvikkjokk. Läs mer här.

En kulturell tillbakablick

Letade bilder från november och då kom jag över denna 🙂Harriet och HenrikÅret var 2010. Jag hade uppdrag att göra en broschyr till årsredovisningen  för kultur- och fritidsnämnden. Kulturchefen i Jokkmokk, Harriet Nordlund och nämndens miljöpartistiske ordförande Henrik Blind, håller varandra kärleksfullt i händerna när de glatt går genom tallåkern i närheten av Östansjö. I formgivningens slutfas behövde jag en bild av dem båda. Det var skymning och murrigt ljus, men funkade ändå. Reflekterar först nu över att det kan vara den första gången som en kommunal nämnd varit styrd av samer.