Etikettarkiv: ide

Skidtur med annat fokus


Lastade ryggsäcken med pressenning, snören, yxa, liggunderlag och en hopfällbar stol. Jag tänkte leta upp ett tjädervin, en plats där tjädrarna spelar, som jag fått höra talas om. Hade tänkt bygga ett gömsle på en strategisk punkt vid vinet och där invänta tjädrarna för att filma spelet och ta stillbilder.

Solen var på väg att försvinna bakom skogshorisonten. På väg till den förmodade spelplatsen uppenbarade sig färska spår av rävar och något större djur som gått fram och tillbaka i samma spår så mycket att traden blivit isig. Och så var det lite smutsigt, som av jord. Jag anade att det var björn, och efter att jag skidrat ett tjugotal meter till såg jag tydliga spår efter ramarna. Jag fortsatte efter traden och fick se hur björnen gjort en sväng ut på en myr. Den hade inte sjunkit ner så mycket för under den lösare ytsnön bar det bra.

Efter ytterligare en bit såg jag en renhud som var prydligt ihopvikt. Ett stycke från huden syntes hornen från en krossad renskalle och bakom den ett runt hål rakt ner i marken. Jag var endast ett par meter ifrån när en björnskalle sakta fyllde hålet och tittade ut på mig. Jag vek sakta av och begav mig bort från idet, pratade lugnt, jojkade. Stannade cirka 30 meter bort och vände mig om. Där står björnen på bakbenen i idet och anvarar mig noggrant. För att dokumentera händelsen tar jag upp kameran. Med den påmonterade 28 millimetersgluggen blir det inga bra bilder, mest bara ett minne. Men batteriet är slut och kameran stendöd. Jag skidrar iväg något modstulen och vänder mig om en sista gång. Då har björnen krypt in i idet igen.

Idag blev det skidor på igen och en lättsam skidtur på ett myrstråk i mina skidspår från igår. Så upp i skogen och snart ligger idet kring 25 meter bort. Ställer ner stativet i snön. Skjuter in kameran i snabbfästet med påsatt 200-objektiv. Nivellerar. Ställer in skärpan. Väntar. Pratar, småvisslar och prasslar med papper. Idet verkar vara tomt. Funderar om jag skrämde björnen tidigare. Att den har bytt viloplats? Slår på videofunktionen på min Lumix GH4 och skidrar fram till idet. Inne i hålet ser jag att det rörs någonting. Får för mig att det är ungar. Pulsen höjs. Var är honan? Far fort tillbaks till kameran och flyttar mig tio meter längre bort. Efter en bra stund skymtar en björnunge i öppningen. Den är nyfiken och sträcker på sig när jag visslar svagt. Filmar och tar ett par stillisar. Ungen försvinner ner i idet igen och jag beger mig av från platsen. Vill inte störa mera, eller fresta lyckan. Vet inte om honan blivit skrämd av att jag kom i det hemskt skrapiga föret eller om hon är ute på jakt. Det är inte så lyckat om hon kommer tillbaks när jag står där och får för sig att jag hotar ungen. Förvisso hade hon enkelt kunnat dräpa mig flera gånger om dagen innan. Jag hade aldrig haft en chans att hinna undan.

Denna händelse bekräftar det jag från tidiga barnaår fått höra att björnar inte alls är farliga, utom vid mycket speciella tillfällen när de är tillsammans med sina ungar, vid nydräpta kadaver och förstås om de är skadskjutna. Jag har mött björnar på nära håll också tidigare och aldrig känt mig det minsta hotad. Min morbror Mauritz stod för de flesta berättelserna om hur han och hans far och framför allt farfar mött björnar och jagat dem med Mausern och med spjut se tidigare inlägg i ämnet.

Saken är den att jag heller aldrig hört talas om att någon blivit attackerad av björnar på vårvintern. Hur många människor har inte under historiens gång varit med om samma sak som vad jag var med om idag, när de varit på skidturer på skaren och jagat tjäder på tjädervin med gevär och pilbåge?

Älg- och renspår i närheten björnens ide. Näst på tur som byte torde en älg vara.

 

Dotter Astrid tolv, annorlunda firad

För tolv år sedan kom hon till livet på Gällivare BB. En skrikhals som man var tvungen bära runt på axeln för att hon skulle vara nöjd. Och så skulle det tvärhastigt tas blodprov i hennes pyttelilla fot, med en brutal grej som såg ut som en spjutspets. Och det kom inget blod hur än de stack och klämde. Oj vad de bökade… Jag var tvungen lämna lokalen.

Men bara efter någon dag blev allt så mycket stabilare och Astrid blev det mest lättskötta barn som går att tänka sig.

Som tvååring sprang hon obehindrat runt i skogar och på fjäll och en månad innan hon blev tre gick hon en mil från Stáddájåhkå till Stáloluokta i Badjelánnda.

Foto: Åsa Lindstrand
Foto: Åsa Lindstrand

Idag är det nästan tvärt om. På vår gemensamma tur på hennes födelsedag den 1 september, var det hon som verbalt fick bära mig uppför backarna i Stuor Njoasske vid Gassavárre.
– Du klarar det! Det är dumt att vänja musklerna vid att stanna hela tiden!
Pressade mina artritben så gott jag kunde, ben som heller aldrig varit så otränade som nu. Det var som skämmigt…

Astrids födelsedag inleddes dock med plättar, grädde och smoothie, en något annorlunda frukost på en bemärkelsedag.

Självklart fick Nils också en laddning…


Mitt på dagen gav vi så oss iväg. I vindskyddet efter leden var utsikten över Gassavárre väldigt strategisk. När vi suttit en stund och ätit stekt kött, skällde vår hund Ráddná till och ett huvud stack plötsligt fram i vindskyddsöppningen.

Det var Thomas Lindberg och Lars Lindberg  som var på joggingtur samma sträcka som vi kom att vandra. Roligt att möta bekanta björkholmare mitt i alltihop.

Nu var jag och Astrid i bra läge för att söka platsen för min morfars farfars äventyr, Nils Erik Jakobsson (1811-1876). En historia som berättats i generationer. Tåls att återges på lulesamiska, som var vardagsspråk på Spielteks tid:

Sån vuolggá låhkkårijn,
duosstelis rádnajn,
bierna lusi
Bäŋkanjunjen oademin.

Låvga tjuovgga vuorrasav båktå.
Nággi ålgus.
Båskåduvvá sájtijn.
Jållerdibá bávtev vuolus.
Biernna gavttjá.
Bivdde hekkajn bissu,
juolgev doadjá.

Namáv Spieltjek oattjoj.

(översättning Karin Tuolja)

Han far med klockaren,
kamraten som törs,
till björnen
som sover i Bänkanjunnje.

Näverskenet väcker gamlingen.
Han tränger sig ut.
Spjutet tränger sig in.
De tumlar utför klippan.
Björnen dör.
Jägaren klarar livet,
men bryter benet.

Fick namnet Spieltjek.

 

Kvanne och tolta i den frodiga östsidan om Gassavárre
Kvanne och tolta i den frodiga östsidan om Gassavárre

Astrid och jag nagelfor branten i kikarna, men det gick inte att upptäcka någon lämplig plats för den nära 200 år gamla händelsen med Spieltek. Då var skogsgränsen mer än 100 höjdmeter lägre än vad den är idag. Därför är många intressanta partier av berget dolda av skogen.

De äldre gubbarna i Årrenjarka berättade att deras får som gick på lösdrift brukade söka skydd för oväder inne i idet och att detta låg norr om själva Bäŋkanjunnje.

Astrid med fårtacka på fjället, dock i Norge 2014...
Astrid med fårtacka på fjället, dock i Norge 2014…

Frågor som vi ställer oss är hur långt norr om? Ligger det i övre, mellersta eller nedre delen av klippan? Och var och vad brukade fåren egentligen beta?

En gammal historia säger att Spieltek höll på rasa ner i Sakkat, men då måste ju idet vara på södra sidan om denna Gassaváres förlängning?

Min morbror Mauritz for på äldre dagar till Bäŋkanjunnje för att försöka hitta idet. Men han gick bet.

Det krävs flera dagars kikande, letande och klättrande om man ska hitta detta ide och då krävs att man tältar på berget (som också Mauritz gjorde).

Något tält har vi nu inte med oss och Astrid är inte så sugen på att gå tillbaka under branten till Årrenjarka och dagen börjar lida mot sitt slut.

En lavin har mejat en kanal i björkskopgen vid Stuor Njoasske
En lavin har mejat en kanal i björkskogen vid Stuor Njoasske

– Kan vi inte fara till Kvikkjokk?

Eftersom det är hennes födelsedag så gör vi så. Upp på Gassavárre…

…och så ner på Gassaláhko, slättlandet…

Tallsolitär. Tecken på en viss effekt...
Tallsolitär. Tecken på en viss effekt…
Sia
Sia

…och så upp på Sjnjierák…


…och ner till Huhttán, Kvikkjokk.


Vi når byn vid tio och det är mörkt. En oförglömlig tvåmilatur med finaste färdkamraten är till ända.