Etikettarkiv: hund

Street Photography i naturen, och komposition

Balans, sparsam färg och komposition. En harmonisk bild.
Balans, sparsam färg och komposition. En harmonisk bild.


De bildade skola
de här duktiga mellaneuropeiska fotograferna och någon syd- och nordamerikan och ryss. Ingen nämnd ingen glömd. De plåtade i urbana miljöer, alltid i svartvitt och kände sin kamera utan och innan. När läget kom blev foto-handlingen som en rörelse styrd av den förlängda märgen, en upptränad reflex.

Ofta kom bilden i en exponering. Inga chanstagningar eller motorer. En bild räckte ibland för att fånga det fotografera ville. När det stämde fanns allt på plats, spänning, komposition och egenart. Negativet skulle helst inte delförstoras. Optimalt och direkt skulle ögonblicken fångas. Det var den fotografiska norm som rådde i mitten av förra seklet. Negativets kanter skulle synas, med svart på sidorna där man kunde skönja filmfabrikat och perforering för filmmatningens kugghjul. Äkthet. Ingen skulle kunna tvivla på att kopian verkligen skildrade hela negativet. Helst skulle bilden också innehålla rörelseoskärpa med bara ett vitalt bildelement knivskarpt. Normalobjektiv och 1/60 sek. var en vanlig exponeringstid. Bländarinställningen fick kompensera exponeringen. I mörkrummet manipulerades den råa ton fram som var vanlig bland många Street Photographers. Hur relationen exponering framkallningstid, kopiepapprets hårdhet, osv. såg ut kräver ett egen längre inlägg.

På sjön Ráddnávvre vid vårt hem fick jag en bild av sonen Nils som till viss del påminner om vad de gamla suveränt duktiga fotograferna eftersträvade. Dock skulle jag ha hållit kameran en meter lägre, är för stel och långsam…

Farten, med kornsnön som sprutar upp vid vänsterfoten, engagemanget, med blicken som fixerar denna snö, pulksnörets lycka.
Farten, med kornsnön som sprutar upp vid vänsterfoten, engagemanget, med blicken som fixerar denna snö, pulksnörets lycka. Barnets fenomenala förmåga att hitta lek och spänning i allt.

Lasses möte

Hundra mil och mer än så har fötterna färdats över jaktområdet där kamraten Lars Öderyd och hans jaktlag jagar.

Oftast fullmatat med Pronaxen – om sanningen ska fram – eftersom mina leder inte mådde bra under denna tid. Ständigt insamlande av material till filmerna Löshundsjakt i norr, och också 2:an som kom ut för ett drygt år sedan. Många bomresor, inte så att Lasse bomskjutit, men möjligheterna att få bra bilder av ståndskall lyste vid såna resor med sin frånvaro. Ambitionerna till den andra filmen var att viltet framför bössan skulle vara en skoveltjur – och då har det naturligtvis mest blivit bomresor.

Visst har Lasses hund Astok alltid troget gjort sitt jobb, men det har varit kor med en och två kalvar och ensamma kor och kvigor och pinntjurar som jägaren inte haft så stor lust att fälla. Lasse har sällan upplevt en dag i skogen utan att det har blivit upptag. Det har ändå varit oherrans många oförglömliga jakter och naturupplevelser ända från 1997 då jag började följa med på jakter vid Ladnivaara, Vuoskovaara och Tossisvaara, med flera områden. I början jagade jag den perfekta stillbilden av jakt på ståndskall, sedan blev det film.

Gammelskog av sällan skådat slag där jag vid två tillfällen hittat den sällsynta dofttickan, som kräver verklig urskog för att alls kunna existera. Förståeligt nog kan bara små utvalda axplock av alla timmar film användas. De bästa sekvenserna, som också måste ge berättelse och ett djup. Jag och Lasse har talat om att vi ska göra en tredje film, men jag har varit ganska mätt på smygandet på skällande jämthund. Jagar själv mest i tystnad..

Idag gjorde Astok sitt jobb ännu en gång. Hade fast ståndskall på två ensamma älgkor, vilka husse Lars Öderyd inte ville skjuta. Annars var Lasse rätt nöjd med att ha sett en massa tjädrar och ripkullar på området när han ringde. Att han ringde berodde dock på en annan smått unik sak. När han på mitt favoritområde avancerade på ett av Astoks ståndskall ser han en björn framför sig. Den går mot honom. Hans impuls var dock inte att skjuta. Han blev bara rejält tagen av synen, av mötet. Pulsen lär dock ha gått upp på kamraten när han tvärhastigt också ser två årsungar komma i mammans spår. Då upptäcker honan Lasse, som inte blev rädd. Såg däremot rädslan lysa i honans ögon och i hela hennes kroppsspråk. Allt gick så fort, men Lasse registrerade ändå att det inte fanns tillstymmelse till vilja att anfalla. Istället flydde björnen efter några sekunder, med ungarna tätt efter. Lasse uppmätte avståndet till tolv meter. Om han hade skjutit, som ju många gevärsförsedda, orutinerade och rädda människor gjort i liknande lägen, hade skottet varit tvunget att ta i hjärnan eller ryggen på björnen för att den skulle falla direkt. Och hur fixar man det utan hagelgevär? I annat fall hade jägaren blivit dräpt, eller allvarligt skadad. Händelsen ger ett bra vitttnesbörd om hur det brukar gå till i möten människa – björnhona med ungar. Björnen är räddare för människan än tvärt om. Undantag finns, men de är mycket sällsynta. Riskerna för att honan känner ungarna vara så hotade att hon måste anfalla är troligen störst på försommaren, när ungarna är mindre.

Kamraten fick en fantastisk upplevelse. Jag hörde på hans röst att han var riktigt, riktigt lycklig. Jag vet hur det känns..

Ny jaktfilm!

Snart är min och Lars Öderyds nya film om älgjakt med ställande hund färdig. En hett efterlängtad uppföljare till Löshundsjakt i norr från 2007. Fler jaktäventyr med Lars jämthund Astok i älgskogarna nordost om Gällivare väntar. Filmen utkommer den 10 december och kan beställas på http://www.astok.se

Titta gärna på trailern http://www.youtube.com/watch?v=QLFBw0ivSRk

I Änok med Astrid och Ráddna

På vägen till Kvikkjokk låg en alldeles färsk bärskit av björn. Björnen hade hittat mängder av fjolårets lingon och kråkbär. Dotter Astrid tog ut tikvalpen Ráddna ur bilen, så att valpen skulle få lukta på lämningen. Men bara efter några sekunder ville hon spåra och drog i kopplet. Bara 10 veckor och nosen morskt efter marken.Tyvärr kom vi in i ett surdråg som vi inte var rustade för och fortsatte vår resa mot väst.

Björnskit på kvikkjokksvägen

En fisketur i Änok norr om Kvikkjokk väntade.

Astrid och Ráddna vilar på väg till Änok
Ráddna går på bron över Njáhkájåhkå (Njakakbäcken) på darriga ben

Blåsten gjorde dock fisket mindre lyckat. På spö fick vi ingenting. Nu har börstingen definitivt tagit över. Tydligen räcker inte kylan från tolv glaciärer i Sarek för att rödingen ska trivas. Det är mycket märklig!

Astrid kör båt som ett jehu

Istället för att fiska körde Astrid båt iförd min gamla flytväst från slutet av 1960-talet. Gjorde tvära girar och jagade svallvågor så vattnet sprutade. Ráddna fick lära sig båtliv. Skogen är något som Astrid också gillar.

Astrid under låga
Bäck i skogen vid Änok
Gulvit renlav på sten med Vallespiken i fonden

Men valpen blev fort trött av att springa omkring och lukta på allt, hoppa över bäckar och lågor. Så hon somnade, hopkringlad vid mina och Astrids fötter. Jag passade på att dra ett kammofluagenät äver oss och ta fram lockpipan. Astrid härmade järptuppens drill perfekt, och en fågel svarade efter tre-fyra försök. Men hur än både hon och jag lockade, så kom ingen järpe. Troligen blåste det för mycket. Jag drog över mig kammonätet och gick mot den plats tuppen satt, medan Astrid stannade vid ryggsäcken och åt hemmagjord, torkad älgkorv. Jag kom den ganska nära.

Järptupp