Etikettarkiv: hot

Rekreation med familjen norr om Kvikkjokk

Nils och Åsa vid eld vid stugan i ÄnokÄntligen är familjen samlade i pappas stuga i Änok. Nils matar pinnar i en eld och Åsa finns som backup så att han  inte halkar in i brasan med plastkläderna. I fonden tronar titanmalmskroppen i berget Ruovddevárre. Att berget ligger inne i världsarvet Laponia hindrar tyvärr inte exploatörer för att prospektera fyndigheten.
Pinkastaren Nild med backupÅsa och Nils vid eldFan, skriver han om gruvor nu igen, kanske ni tänker. Överdriver han inte nu. Måste det typ alltid finnas nåt negativt i blogginläggen.  Beowulf Mining har ju dragit sig tillbaka från sin inmutning Ruotevare nr 1. Det finns inget hot, ingen fara. Är karln paranoid?

Ja visst är det så. Jag skulle ljuga om jag inte nämner det jag känner och är rädd för.  Det finns inom mig hela tiden. Hotet mot denna hjärtats plats där jag präglats, vuxit upp, där mina förfäder färdats som jägare, fiskare, renskötare, sedan urminnes tider. Där småbrukens slåttermän och räfskvinnor trampat. Sprängs Ruovddevárre förstörs hela naturen. Blir som ett hjärtstick. Hur fan ska jag kunna nonchalera detta horribla hot. Hur kan jag förtränga, eller lita på myndigheterna, lita på att det inte är någon fara. Bergsstaten kan när som helst förnya tillståndet för Beowulf eller någon annan av världens lycksökare.  Jag är inte paranoid, bara realist.
Astrid tecknarStundtals finns inte Hotet i mitt inre. När Astrid sitter och tecknar, Nils åker pulka eller som sagt är euforisk över elden och alla pinnar och kottar som åker in i flammorna. Det är tur att de finns, barnen 🙂
Brasa och Änokstugan

Tankar under en gran och vid Björkholmen

Har avslutat en färd i Laponias gammelskogar norr om Kvikkjokk. Filmat regn och rusk liggande i skydd under en gran. Åskknallar råkade spelas in vilket fick ljudmätaren att slå i botten. Det blev riktigt bra bilder, vilka också behövs i de filmer jag jobbar med. Det får inte bara vara blåa himlar och solnedgångar, som den läckra himlen jag såg genom stugufönstret i Änok. På väg ner från skogssturen regnade det också, störtskurar, och en regnbåge framträdde över det planerade gruvomådet Kallak, (Gállok) och Björkholmen. Bilden symboliserar pur renhet, men jag förfasas över hur länge mellersta och nedre Lilla Lule älv och Lule älv ända ner till Bottenviken får rinna fri och obesudlad av järn- och koppargruvors gifter. Läsare av denna blogg kanske ledsnar över att jag tjatar om hotet från gruvorna, men det är reellt och allvarligt och jag kan inte låta bli. Hotet måste  synliggöras i tid och komma upp på agendan. Människor och styrande politiker i Jokkmokk måste vakna från sitt euforiska rus. Det verkar som att gruvbolagets propaganda gått rakt in i hjärtat hos en överväldigande majoritet av jokkmokksborna – utan tillstymmelse till kritiskt tänkande och perspektiv. Utan tanke på hur livet kommer att te sig för barn, barnbarn, barnbarnsbarn, osv.

Hot om avverkning i Änok

Jag har med stort intresse följt Tendens i P1 där naturens läkande kraft avhandlades. Hur människor som är sjuka i både kropp och själ ges lindring och bot genom att vistas i naturen. Eller bara med att se på fotografiska naturbilder från sin sjukhussäng. Naturen har mycket mer att ge än vad vi kan föreställa oss. Och tänk på alla växter som finns där ute i skogar och på fjäll, som ännu inte är upptäckta men med verksamma substanser mot människors sjukdomar. Naturen, med fjäll, deltaland och skog, och alla andra naturtyper, är värt så mycket mer än pengar från malm, vattenkraft och timmer. Tyvärr tycker inte alla så.

Levnadsglädje

Tyvärr är vi ganska ensamma i det stora hela, vi som tycker så. Inte ens folk som har sina rötter i Kvikkjokk, som kanske bör vara en aning mer restriktiva mot det moderna storskogsbruket – som kanske har lite mer naturmänniska boende inom sig än vad andra har. Men inte. För en del måste naturen göras om till pengar, som det enda värdet. Cirka sju kilometer norr om Kvikkjokk finns fin gammelskog som två skogsägare sökt tillstånd till att slutavverka. De vill göra kalhygge av alltihop.

Hotad gammelskog i Änok sju kilometer norr om Kvikkjokk. Sarekfjällen i fonden.

Ingen annan markägare har gjort några kalhyggen i detta område. När länsstyrelsen för några år sen ville göra naturreservat av Änok som länsstyrelsen själva i vanlig ordning skulle förvalta, ville kvikkjokksborna visa att de är de bästa förvaltarna och har så varit i flera hundra år. Tillsammans med ett tjugotal kvikkjokksbor (människor som bor permanent eller äger mark vid byn) reste jag till Luleå och landshövding Per-Ola Erikssons residens. Jag visade bilder och berättade om hur byborna vårdat området i generationer. Att den sällsynta osttickan växte ett stenkast från min och min brors stuga, och ett sjok knottrig blåslav på en 500-årig tall bara tio meter från stuguväggen. Jag visade en flygbild över deltat där barrskogen på deltasidorna låg helt orörd.

Flygbild över Änok, med privatägt deltaland och skogsmark på sidorna.

Efter detta rev landshövdingen upp planerna på att göra naturreservat, vilket gladde oss oerhört. Så dundrar det fram andra markägare som vill hugga ner all sin skog. Och här står jag med byxorna nere, och de andra byborna också som besökte landshövdingen. Alla önskade att Änok skulle förbli som det var, att kvikkjokksborna skulle fortsätta vara förvaltare av sin egen skog. Så mycket var den åsikten nu värd. Nu har länsstyrelsen skäl till att snabbt bilda naturreservat av hela alltet…

Karta över hotade områden, 55ha markerade med heldragen röd linje. Änojávvre i bildens nedre högra hörn.