Etikettarkiv: herman sundqvist

Sveaskogs kalhygge vid Muttos, Laponia

Det är skillnad på kalhygge och kalhygge…
Vid ingången till Muddus nationalpark städar Sveaskog bort gammal dårskap. För några decennier sedan såg hygget ut precis så här, så planterade skogsbolaget det kanadensiska och snabbväxande tallträdslaget Pinus Contorta på hygget. I stort sett alla marklevande arter kvävdes av planteringen, också renbetet försvann. Contortan växte snabbt, men plantagen säckade med tiden ihop av snötrycket. Den kanadensiska tallen blev också en självföryngrande invasiv art inne i nationalparken. Sveaskog sanerade därför bort det främmande, och för detta klimat inte anpassade trädslaget, och planerade istället svensk tall på hygget. En positiv åtgärd. Dock blir hygget ingen skog utan ännu en tallåker. Om man på allvar ska restaurera den gamla skogen krävs att fröerna tas från trakten och att skogsbolagen låter vindfällen ligga och bränderna rasa. Då kanske det tar tusen år tills det blir en ny urskogsartad skog.
Öster om Muttos finns gigantiska contortaplanteringar som sträcker sig till parkgränsen. Också dessa plantager måste bort om man menar allvar med att förhindra spridning och självföryngring.

Herman Sundqvist, fenomenet

1977 och Skogsbruksskolan i Arvidsjaur. En av de mest populära lärarna hette Herman Sundqvist. Ung, grabbig och entusiasmerande sjöng han skogsbrukets lov med gigantiska kalhyggen som främsta modell.  Eller så kallat trakthyggesbruk med slutavverkning, föryngringsytor, gallring och så kalhygge igen i en aldrig sinande cykel. Det skulle vara en jämn övre höjd på krontaket. Om skogens siluett gav ett ojämnt intryck var den vederstygglig och skulle slutavverkas utan pardon. Alltid. Detta var den sedan 1950-talet allenarådande doktrinen, vilken Herman och alla andra lärare bejakade,  lärdomar som de nu proppade i oss.
Efter ett år på den tvååriga gymnasieutbildningen förstod jag att den inte var någonting för mig.

Men Herman Sundqvist fortsatte sin gärning. Han jobbade nära 22 år på Sveaskog. När han 2004 var han biträdande skogschef på den statliga myndigheten ville byborna i Valvträsk i Norrbotten att en naturskog skulle sparas som skulle gynna deras framtida turistiska satsningar och tjäna som rekreationsort för ortsbefolkningen. Bybornas kamp fick stort medialt utrymme. En av de drivande var Zara Hellman:
– Skogschefen hotade min son när han vaktade skogen i måndagskväll. Han sa att han riskerar att få fängelse och att han kan hamna i brottsregistet, säger hon.
Herman Sundqvist:
– Jag sa det av ren omtanke.
Bybornas och Fältbiologernas protester hjälpte inte. Herman Sundqvist körde över byborna och lät kalavverka det mesta av skogen. Skogschefens skäl var bland andra: ”Det är ryggraden i svensk ekonomi…och en förnyelsebar resurs”.  

Herman Sundqvists fadäser när han och Sveaskog skövlat urskogar på löpande band genom åren, har tydligen utgjort en merit för honom. Detta eftersom regeringen för drygt ett år sedan utsåg honom till generaldirektör för Skogsstyrelsen.

Så den praktfulla skandalen när den nye generaldirektören torgförde att ”Det är inte kala hyggen vi har idag”.

Och så det värsta av allt. Skogsstyrelsens paus i inventeringen av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige. En av Herman Sundqvist många givar för att skogsbruket lättare ska kunna skövla de kvarvarande spillrorna natur- och urskogar i kolonin.

I vår orwellska och trumpistiska värld skulle det inte förvåna mig om fenomenet Herman Sundqvists samlade verk utgör ännu en pinne på hans karriärstege och att vederbörande blir utnämnd till jordbruks- eller näringsminister i kommande regering. Eller varför inte miljö dito?

Kalhyggen och plantager i hela Sverige

Utsikt vid Jokkmokk
Så här ser det ut i  Sverige. Är det inte kalhyggen så är det plantager, tallåkrar, som tidigare också varit kalhyggen. Om den här bilden kunde visa alla kalhyggen från de senaste 60-70 åren skulle allt det gröna vara vitt.

Det är inte skog vi ser, utan en stor tallplantage.  En yta där det inte går att hitta någon ved eller några slöjdämnen. Där det bara finns likåldriga tallar och där många hundra djur och växtarter har utrotats.

Skövlingen har skett från bilden förgrund till allra längst bort. Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist säger dock i en intervju i Naturmorgon att det inte finns några kalhyggen i Sverige idag. Det är bevisligen lögn och förbannad dikt.

Vyn fångad den 28 april 2016 från berget Ruovddevárre vid Jokkmokk.