Etikettarkiv: gås

Vita faror

Suorvamagasinet vid Rijtjem. Foto: Tor L. Tuorda.
Suorvamagasinet vid Rijtjem. Foto: Tor L. Tuorda.
Láŋas. Foto: Tor L. Tuorda.
Láŋas. Foto: Tor L. Tuorda.
Stridsövning. Foto: Tor L. Tuorda.
Stridsövning. Foto: Tor L. Tuorda.
Koldioxidproducent. Foto: Tor L. Tuorda
Koldioxidproducent. Foto: Tor L. Tuorda
Asbestsanering. Foto: Tor L. Tuorda.
Asbestsanering. Foto: Tor L. Tuorda.
Växthusgaspåfyllning. Foto: Tor L. Tuorda.
Växthusgaspåfyllning. Foto: Tor L. Tuorda.
Áhkásj. Foto: Tor L. Tuorda.
Áhkásj. Foto: Tor L. Tuorda.

Klimathotet

Tarradalen.
För 20 år sedan
tänkte jag skriva en artikel om de tydliga förändringar i väder, före, isförhållanden, med mera, som jag under mina 20 år som jägare, fiskare och naturfotograf lagt märke till i skogar och på fjäll.

Då fanns inget forum där jag kunde publicera en sådan artikel. Klimatforskarna käbblade förvisso om upphovet till de förändringar i klimatet som de uppmärksammat, så visst kom någon skildring i media då och då, men de handlade bara om just det. Klimatforskarnas käbbel.

Gulvit renlav, stapelföda för renar på vintern
Någon seriös belysning
gjordes inte. Väderberoende människor som ägnade merparten av sitt liv utomhus var inte tillräckligt intressanta att intervjua. Ingen renskötare, naturbevakare, bonde, naturfotograf eller yrkesfiskare. Frågan fanns knappt.

Idag är klimathotet inget hot längre. Det är här. Det är en realitet som bara blir värre och värre. Visst kan klimatförändringarna bromsas in, men bromssträckan löper över flera decennier, så segheten i klimatsystemet gör att mycket elände hinner inträffa innan världen lärt sig leva mer hållbart. Arctis is lär hinna smälta, flera orkaner kommer att skörda mängder av människoliv och bidra till enorm materiell förstörelse. Länder kommer översvämmas.

I Kvikkjokk har jag för min och min familjs försörjning filmat, fiskat och jagat under stora delar av senhösten.  Kvikkjokksälven (Gamájåhå och Darrhaädno) blev farbar för cirka tio dagar sedan. Men isen bröts upp av värme och regn och är nu (den 12 november) alltför svag för att kunna färdas på.

Isläggningen är således nära nog en månad senare än vanligt. Förfallotiden, då det varken går att ta sig över vattendraget med båt, till fots, med skidor eller skoter, är mer långdragen än vad den någonsin varit. Människor och djur är strandsatta.

Regnet som tidigare i november föll rikligt har skapat ett islager närmast marken. Lämlar, andra smågnagare och ugglor dör. I ett naturligt tillstånd är området närmast marken annars en fluffig levnadsmiljö för smågnagarna, med mat i överflöd. Tyvärr har de tre-fyra-åriga cyklerna av detta naturliga tillstånd avbrutits. Jag kommer ihåg när jag själv fick uppleva ett riktigt lämmelår. Det var 1967. Förvisso var det bra också 1976-77, något år på 1980-talet, 2001 (då jag med min son Anton såg tolv valpar i en lya i det klassiska fjällrävslandet) och i år. Lämmelåren är dock aldrig lika stora som på 1960-talet, eller 1970-talet och dessförinnan, då fjällugglorna förmådde häcka i stort antal i Badjelánnda och fjällrävarna fick många valpar i de flesta av de kända lyorna.

Ren betar marklavar.

För renarna har denna flera decennier långa period där regn faller på senhösten gjort att betet blivit låst. Islagret gör också att renen inte kan lukta sig till de marklavar de har som stapelföda under vintern. Därför, vilket har blivit mer regel än undantag, måste renskötarna stödutfodra renarna. Ett besvärligt och dyrt projekt som renarna inte mår lika bra av som att själva få gräva och beta renlav naturligt.

Vädret är lynnigare, väderomslagen snabbare och stormarna mer våldsamma än tidigare. I december 2001 drog en tromb över Kvikkjokk och Änok och vräkte omkull tusentals träd. Vädret är också svårare att förutse för SMHI och andra vädertjänster. Att kunna tyda vilket väder det blir fem dygn framåt, går sällan. Nederbördsmängderna är större och vattenföringen efter snösmältningen svårare att förutsäga. Risken är uppenbar att exempelvis Vattenfalls och SMHI:s analyser inte når upp till de verkliga mängder vatten som ett stört klimat förmår frambringa. Påbyggnaderna på vattenkraftsdammar och framför allt gruvdammar kommer sannolikt inte att räcka. Haverier av dammar kommer att bli allt vanligare.

Storm
Det finns fler exempel på nuvarande och kommande effekter av ett uppvärmt klimat, men jag nöjer mig med ovanstående.
Klart är i alla fall att läget är allvarligt. Trots denna kunskap agerar inte världens länder nog kraftfullt.

I Sverige far tomtägare runt på sina golfplansliknande gräsmattor med åkgräsklippare, handjagare och trimrar. Folk okynneskör bilar, fyrhjulingar, mopeder, motorcyklar, snöskotrar, båtar, vattenskotrar och allt annat som har en motor i sig och i november flyger man till Thailand. Det har blivit en livsstil och mänsklig rättighet. Egentligen skiter de flesta människor i vilka utsläpp de ger ifrån sig. Någon annan ska lösa problemet, men tyvärr finns ingen annan.

En allvarlig ödesfråga som jag under de senaste åren blivit väl bekant med är gruvnäringen. Samma sak här. Regering och riksdag struntar i effekterna av denna extremt omhuldade och skitiga näring. Övertron till att mineralerna och Minerallagen ska lösa allt är lika stark idag som under 1500-talet. Dumheten och kortsiktigheten har inga gränser. Att till exempel Aitik koppargruva utanför Gällivare per år släpper ut lika mycket koldioxid som 17 000 medelstora bilar som var och en kör 2 000 mil, är en icke-fråga – trots klimatförändringarna.

Gruvtruck i Aitik lossar 332 ton gråberg på deponi vid dagbrottet.
Gruvtruck i Aitik lossar 332 ton gråberg på deponi vid dagbrottet. 

Helst ska gruvorna stimuleras ännu mera och det ska skapas många fler dagbrott av Aitiks kaliber istället för att återbruka de redan uppbrutna metallerna. Ett återbruk som mycket väl kan täcka hela världens behov.

Klimatmötet COP21 i Paris får inte bli ännu ett ordbajsande fiasko av en radda bekväma och fega politiker. Jag ska resa dit och tillsammans med många fler försöka påverka händelseutvecklingen. Nu krävs handling. Om inte världens politiker kan agera måste vi andra göra det.

Klimatstafetten Run For Your Life har startat från Kiruna med målet Paris den 29 november.

Häng med!
Här kan du följa löparna i realtid.

 

Tur i Kvikkjokks delta

Under oktobers sista dag gick Astrid, Åsa och jag på en kort tur i deltat i knappt två decimeter nysnö. Grått och murrigt men kameran fick ändå hänga med. En älg hade ganska färskt korsat samlingen av norrlandsstarr och sjöfräken i Östersfält, dock utan att beta ett enda strå. Funderade på detta namn med fält i efterleden. Inget som vi idag använder i de här trakterna. Kan ha kommit från silverbrukstiden på 1600-talet för att beskriva myrlandets slåtter av fräken och starr till brukets ko- och hästinnehav.
Så syns tvärhastigt ett runt svart hål framför fötterna. Det bubblar och luktar prutt, kan Astrid konstatera. Läckage av metangas från de multnande växtmassorna som deltat vilar på. På deltatjärnar går också liknande hål att finna, bubbelvakar som vi kallar dem, som tidigare kvikkjokksbor med trattliknande anordningar lyckats koka kaffe på. Helt klart borde metanpysandet kunna tas tillvara för viss energiförsörjning, en till synes outtömlig resurs från hål som aldrig fryser. Ännu grön norrlandsstarr gick att beskåda i Koholmbäcken som vi bekvämt fortsatte efter, utan att behöva tränga oss igenom videsnår och snubbla över tuvor.

Här och där syntes hur mesflockar tömt björhängenas frökapslar som i mängder rasat ner på snön.

Smågnagare hade sedan pilat mellan resterna för att hitta hela frön. Tala om symbios.

Vid Hornborgasjön

Knölsvanar.
Sothöna.
Kanadagäss som jagar bort en grågås.
Skrattmåsar.
Skrattmåsar bakom plogen en bit från Axevalla.
Astrid och några av Hornborgasjöns tranor. Dock är dessa fåglar i trä, uppställda vid naturkonstnären Göran Löfwings utställningslokal.

Så blev det dags för ett besök vid den i hela Europa omtalade Hornborgasjön. Tranor i tusental. Den femte april räknades in cirka 15 400 graciösa, grå fåglar som befann sig vid sjön. Som vilade och åt upp sig av utfodrat korn inför fortsatt flyttning norrut. Lägg därtill ett stora mängder grågäss, sångsvanar, bläsänder, gräsänder, viggar, sothöns, med flera. Vid vårt besök var det cirka sju tusen tranor – en fröjd för alla tillresta naturmänniskor försedda med kikare och kameror av olika slag. En stor upplevelse också för Astrid, som med stor iver vred, riktade och tittade i den av Jan Grahn lånade tubkikaren.

Astrid med den av kollegan i Naturfotograferna Jan Grahn lånade tubkikaren.
Trana i flykt.
Skådande och fotograferande besökare.
Tranor vid Hornborgasjön.
Skymning, med Bjurums kyrka i bakgrunden. Tranorna är på väg att lämna rast- och matningsplatsen för att tillbringa natten på grunt vatten en bit ut i Hornborgasjön.
Full fart till nattlägret...

Värre fågeleldorado än Hornborgasjön får man leta efter. Hit måste jag återvända fler gånger. Inte minst till det läckra bondelandskapet på sjöns östra sida.