Etikettarkiv: gámajåhkå

Kvikkjokk den 5 maj

Våren dröjer. Snö och vinter så det förslår. I skogen är det kring 60 centimeter snö.Nätterna ändå inte så kalla att skaren håller. Skaren, ett fenomen jag väntar på. Kanske den kommer inatt?

Min morbror Mauritz stuga ligger ett stenkast från min. Uppför den branta trappan och upp på loftet sprang jag mycket som barn. Stugan är nyligen såld till kustbor. Troligen blir den renoverad så därför tog jag denna bild. Som minne.

Vårkänning i Kvikkjokk

Söndagsmorgonen grå och rätt trist väder, på eftermiddan klarnar det upp och det blir en skidtur. Skaren som på morgonen för det mesta höll att gå på hade luckrats upp totalt. Genomslag, så turen efter kanten av Gámajåhkå går sakta. Det gamla skoterspåret håller bäst för Astrid…Till Forsholmen och en av få barfläckar styrs kosan. Två strömstarar svirrar mellan vakarna och en sädesärla spatserar på snön och äter snöloppor. Under de fyra timmar Astrid, Åsa och jag var ute märks tydligt att det blir allt högre fart på vattnet. Troligen håller forsens snöbryggor bara någon dag till om värmen håller i sig. 

Kolonialismen lever i Kvikkjokk

Skogen vid Kvikkjokk som jag deläger heter nu Kamajokks naturreservat. En process som tagit länsstyrelsen i Norrbotten hela tio år att få till. När skogen föll i stormen i december 2001 var det ypperligt sågtimmer som vi tänkte avverka. Värdet låg kring 300 kronor per kubikmeter. I början av 2002 införde länsstyrelsen ett interimistiskt reservat av stormfällningen och vår övriga mark vid Gamájåhkå. Den gamle bondsonen från Kälsjärv utanför Kalix, landshövdingen Per-Ola Eriksson, lovade oss brevledes att delägarna skulle få ”full kompensation” för länsstyrelsen tvångsbeslut. Slutbudet från naturvårdsverket landade dock på 50 kronor per kubikmeter ”timmer”. Jag, mina barn, andras barn och andra kommande generationer kompenseras dock inte ett dyft av att också de blir hindrade att gå och färdas på den egna marken. Tallstockarna tar hundratals år på sig för att ruttna upp och stoppar effektivt människor och fyrfotadjur att färdas. Ett faktum vår advokat Nils Rinander märkligt nog aldrig beaktade i förhandlingarna. Vi tänkte dra ärendet i domstol för att få en relevant ersättning för skogen i det skick den var 2001, men Mark- och Miljödomstolen hotade med att vi måste betala rättegångskostnader om vi förlorade. En ovanlig företeelse, men bara att gilla läget. Vi tordes inte gå vidare och dra ärendet i domstolen utan gick med på en förlikning. 50 kronor per kubikmeter är inte ens ett pris för den sämsta ved. Det är ett fruktansvärt hån.

Jag har dock svårt att sätta prislapp på vad skogen egentligen är värd – även om vi lever i ekonomismens tid där allt tydligen handlar om pengar och pengars värde. Affektionsvärdet, och att jag fysiskt inte kan förpassa mig till en viss plats med min dotter och berätta om att här var jag med morfar, eller här högg jag ved mer morbror Mauritz. Ser du stubben där, här sköt jag en älg, där en tjäder, här finns resterna av en kolmila från 1600-talet då de smälte silvermalm vid forsen, se eldstaden där, se bläckan, se arran – överföringen av vår historia och kultur till barnen är nu spolierad i detta skogsområde mitt emot Kvikkjokk. Värdet av att inte kunna röra sig i området, inte kunna ta ved, inte kunna hugga husbehovstimmer, plocka bär, jaga. Senast jag högg timmer här var 1982. Det blev cirka 80 timmerstockar som jag lät såga på Erik Yngvessons bysåg. Timret blev plank och brädor till en utbyggnad av min stuga. De övriga delägarna fick betalt för uttaget. En avverkning som knappt märktes i skogen som vuxit upp på det gigantiska kalhygge staten tog upp när silvermalmen skulle raffineras. Nu har staten tagit tillbaks den i nära 400 år vårdade skogen, en skog som för övrigt ingick i den samiska släkten Tuordas lappskatteland. Min mormor var en Tuorda, det innebär att jag deläger mark i det nybildade Kamajokks naturreservat i dubbel bemärkelse. Men vad hjälper det när arroganta Sverige tar i med hårdhandskarna. Hundratusentals kronor är uppruttnade. Min ersättning: drygt 170 000 kronor. 27% går bort i skatt om jag använder pengarna. Det är ett fruktansvärt hån. 1 000kr/kubik hade varit närmare sanningen. Den summan skulle utbetalas till alla kommande släkter, inte bara som en engångssumma. Staten är fullkomligt hänsynslös. En inställning jag presenterat många gånger tidigare, vilket gör att jag är svartlistad på länsstyrelsen, får aldrig mera sälja bilder till deras trycksaker eller projekt.

Efter många decennier av statsunderstödda skövlingar av skogar, vatten och berg är statens fokus mot de privatägda skogarna. Små spillror av de jättelika stamhemman eller ännu större lappskatteland som tidigare existerade. Områden vilka staten med några enkla pennstreck abrupt konfiskerat. Numera är emellertid staten och dess landshövdingar och jurister inte så klumpiga när de ska stjäla. Maskerad i dimridåer av seriös naturvård skapas naturreservat. Ett alibi för att kunna lägga under sig enskildas marker. För målen är att Sverige ska leva upp till sina åtaganden om att landet ska skydda en viss andel naturskogar. För det är viktigt att inte få en knäpp på näsan av den europeiska unionen. När det handlar om enkla problem agerar Sverige ibland fort och koncist. Bror-duktig-landet har dock huggit bort sina egna gammelskogar med nitiska jägmästare som härförare. Sverige har inga andra val än att stjäla skog för att nå EU:s mål. Att staten själv prompt ska vara förvaltare av reservaten är en omaskerad detalj i det stora sammanhanget som tydligt visar Sveriges rätta koloniala ansikte. Hemska tid, men kolonialismen lever och blomstrar än idag. I landets norra delar är dock folket fåtaligt och protesterna lama. Här går det att härja på nästan lika bra som under 1600-talets silverbruk. Staten anser sig ha rätt att bestämma om allt i stort och i smått. Den bara gör och kör över. Står över alla, har kadrer av välutbildade tjänstemän i sin här som minsann vet bäst och kan bäst. De anser skogsägare omyndiga att förvalta sin egen skog, även om det sker utifrån en av länsstyrelsen utarbetad förvaltningsplan. Ett alternativ som inte alls finns på kartan hos de styrande tjänstemännen.

Kamajokk är för övrigt en försvenskad stavning av det på originalspråket lulesamiska korrekt skrivna och bättre uttalade Gamájåhkå. De kan inte ens döpa sitt reservat rätt. Det är ett fruktansvärt hån.

Regnhöst

Regn, regn, regn. Alla mina projekt med film, foto och jakt ser ut att rinna bort. Visst har det blivit endel jobb åt Samhalls tidningen Focus (tillsammans med journalisten Agneta Nyberg) och den enormt snygga tidningen Hemslöjd (tillsammans med sambon och journalisten Åsa Lindstrand skildrade vi garvaren Anders Håkansson i Dragnäs) och det är ju tur att det går att vara inomhus under skitvädret. Deltaländerna, skogarna och fjällen är mättade av vatten. Vattenmagasinen snart proppfulla. Akkatj kraftstation har båda sina utskovsluckor vidöppna för att hålla trycket nere. Jag vet inte om Vattenfall släpper i andra stationer, men snart har de har inga andra val. Snart är magasinen rågade. Snart måste vattnet i luleälvarna rinna rakt genom alla 15 kraftstationer. Frågan är om diametern på utskoven räcker. Om de förmår hålla flödet nere. Om vattnet ändå stiger och dammarna rämnar. Alla förstärkningar som Vattenfall gjort under senare år kanske inte räcker. Det är trots allt mänskliga beräkningar som ligger till grund för hur mycket vatten som maximalt kan komma från snösmältning och nederbörd. Och mänsklig logik har fallerat många gånger förr, allra helst när naturen ska analyseras. Men idag är naturen mer nyckfull än vad människan förstår. Den går inte att läsa, inte förstå. Vi själva är orsaken och kör vidare som om ingenting hänt. För egen del finns Kvikkjokk.

Ovanligt mycket vatten i september i Gámajåhkå vid Kvikkjokk.

Fria vatten utan några magasin eller dammar uppströms. Här är man trygg. Jag var där i helgen och gick en sväng med hunden på älgjakt. Jag satte mig och lockade på en liten backe med hunden vid sidan. Snart ser jag Ráddnas öron spetsas. Hon tittar och lyssnar åt samma håll minut för minut. Så kommer en rejäl rensarv rakt mot oss.

Fick några bilder på en av sarvarna, de flesta dock oskarpa...

På cirka 35 meter snor den runt och lägger sig. Tiken är helt tyst. Jag är imponerad! Hon tittar stint på sarven, som snart får sällskap av sin något mindre kompis. Denne kommer ännu närmare och jag fotograferar under det att han går i skogen. Nu kan Ráddna inte hålla sig utan springer mot den vilt skällande och båda renarna flyr. Genast kan jag dock locka tillbaks hunden. Jag berömmer henne och bjuder på en smörklick (det enda jag har med mig som en hund gillar). Jag är glad över att ha fått ett sådant ämne till bandhund. Kanske hon till och med kan jobba lös. Vi får se om det blir älgkontakt senare i höst, i såna fall vore det helt suveränt. Att antingen ha en hund som är tyst och håller sig vid fötterna, eller en som är vidsökt och ägnar sig år ståndskall, är allt en jägare kan önska sig. I kvikkjokksskogarna, och alla andra skogar i Jokkmokk som jag har besökt, har dock blötan gjort att det är riktigt bra med svamp. Något gott i alla fall av fem veckors regn…

Svampar på bäverfälld björk i Kvikkjokks delta.

Staten är en usel förvaltare

I förra veckan lämnade Laponiadelegationen sitt förslag till förvaltning för världsarvet Laponia. Förslaget innebär att i första hand lokala aktörer beslutar om förvaltningen. Ett spännande steg i rätt riktning. För staten själv har åtskilliga gånger visat sig fallera som förvaltare av naturen.

Solnedgång vid Duottar i Badjelánnda

För snart ett decennium sedan tog staten utan förvarning över skog som jag är delägare i. Skogen hade stormfällts och vi planerade att ta ut det fällda virket. Numera ingår den stormfällda skogen i ett naturreservat med staten som förvaltare. Reservatet sträcker sig till större delen på den västra sidan om Gamájåhkå och dess gränser är precist utmärkta av nitiska lantmätare med blåa ringar målade runt träden.

Gränsstolpe i Änok för Kamajokk naturreservat

Mina släktingar har aldrig tagit upp något kalhygge i denna skog utan endast huggit sparsamt med ved och virkestimmer. Staten själv har däremot kalavverkat området på 1600-talet. Enorma mängder ved och kol behövdes till silversmälthyttan vid Gámajåhkå. Endast ett fåtal hotade indikatorarter har hittats i området vilket vittnar om detta. Likväl det faktum att inga träd äldre än 300 år går att finna i den cirka 140 hektar stormpåverkade skogen.

Gámajåhkå, fritt vatten i Jokkmokk

För övrigt hade hela det berörda skogsområdet varit dränkt under ett vattenkraftmagasin om staten fått sin vilja fram – vilket ju var fallet vid alla andra vattenfall efter luleälvarna. Platser som idag skuggas av enorma regleringsdammar. Efter heta diskussioner i Kvikkjokk på 1920-talet kom fallrättigheterna att stanna hos kvikkjokksborna. Tack vare det har vi ännu en brusande fors med frodiga deltaland både uppströms och nedströms.

1992 skapade den dåvarande regeringen en för fjälltrakternas folk och djurliv mycket negativ reform. Den fria småviltsjakten såg dagens ljus. Från den 25 augusti kan tillresta nöjesjägare från hela Sverige landa med helikopter var som helst utanför nationalparkerna. Med hjälp av tältkåtor, matbackar och hundar kan de så överleva i ”vildmarken” i dagar och veckor och förgylla sin vistelse med att skjuta blyhagel efter ripkycklingar.

Fyra år senare bildades världsarvet Laponia. Till de nationalparksgränser som redan satt stopp för viktigt ortsbofiske lades nya områden. I ett slag förändrades bybornas möjligheter att med skoter ta sig in i området söder om Sarek för att jaga och fiska där de i generationer levt och verkat, byggt kåtor, stugor och underhållit båtar. Skyddet av faunan anger staten som prio ett för Laponias regleringsområde. Fortfarande kan dock nöjesjägare landa med helikopter.

Kvikkjokksälven

Inkompetensen hos berörda myndigheter visar upp sig också i det färskaste exemplet. Också detta innanför gränsen till Laponia, i ovan nämnda regleringsområde: Gruvföretaget Beowulf Mining har fått länsstyrelsens tillstånd att provborra på berget Ruovddevárre (Ruotevare) i världsarvets södra del. Tunga exploatörer får härja fritt i ett världsarv! Fyndigheten innehåller 140 miljoner ton 40-procentig järnmalm med 5,7 procent titanium. På gruvbolagets hemsida betraktas Ruovddevárre som deras flaggskepp.

Tillstånd att bryta malmen ges av bergsstaten och miljödomstolen. Den förstnämnda är en sextonhundratalsrelik som idag representeras av en allsmäktig bergmästare och nickedocka i Luleå som ger tillstånd till vad som helst. Så hoppet att fyndigheten inte bryts, måste ställas till miljödomstolen. En statlig instans som också haft hand om exploateringen av våra älvar (då hette det vattendomstolen), andra gruvexploateringar, etableringen av gigantiska vindkraftsparker i renskötselområdet, etc.

Stáddájåhkå

Det finns många skogar vi inte hade haft kvar idag om inte staten hade gått in som reservatsbildare. Men ovanstående exempel visar att staten i många fall inte är lämpad att vara förvaltare av vare sig naturreservat eller världsarv. Arvet från forntidens kolonialism och modernare tiders kommunism sitter alltför djupt rotat. I fjällvärlden började det på 1600-talet, och pågår än idag.

Sarvesvágge i Sarek

Därför blir det särskilt spännande nu att se hur förslaget till ny förvaltning av världsarvet Laponia tas emot av regeringen.