Etikettarkiv: gällivare

Mitt yttrande på remiss om laponiaförvaltningen

Jag har blivit remissinstans! Nedan följer det yttrande jag gjort till Miljö- och Energidepartementet 🙂


Remissyttrande om Laponiaförvaltningen  Tor L. Tuorda
Dnr M2016/02649/Nm

Till att börja med vill jag uttrycka min tacksamhet för att jag, som samisk privatperson inte medlem i någon sameby, också getts möjlighet att ge mina synpunkter på Laponiatjuottjudus. Jag vill också ge en eloge till Laponiatjuottjudus som skött förvaltningen av världsarvet bättre än vad någon annan tidigare har åstadkommit. Det är unikt att urfolket tillåts finnas med på samma villkor i en i alla fall till stora delar svenskbyggd administration. Ett faktum som visat sig borga för kvalitet i skötseln och underhållet av världsarvet, som skapar dynamik och utvecklingspotential, som ser till att de bärande delarna för Laponias existens, natur- och kulturvärden säkerställs, som utvecklar den process av dekolonisering som är nödvändig, vilken i framtiden kan komma tjäna som ett gott exempel för andra dekoloniserande processer i samisk-svenska och samisk-samiska relationer i hela Sábme, Sápmi, Saepmie och i bästa fall också för urfolk på andra håll i världen.

Det finns dock andra viktiga aspekter att nämna för att Laponiaförvaltningen ska utvecklas ännu mer och ges än större legitimitet. Men låt mig börja med en historisk tillbakablick, som jag sedan knyter ihop med mig själv som exempel – helt enkelt för att det är det exempel jag bäst känner till. Poängen är dock att många fler befinner sig i samma situation som jag.

Den renbeteslag som den svenska staten tvingade på samerna 1928, som blev verksam den 1 januari 1929, gjorde att den större delen av de samer som fanns i de dåvarande lappbyarna kastades ut ur gemenskapen. De samer som fick stanna kvar var endast de samer vilka staten ansåg vara renskötare. Alla de utkastade samerna förlorade sina möjligheter till vedtäkt, jakt, fiske och renskötsel, men fick dock äga ett tjugotal skötesrenar som någon renskötare i samebyn ansvarade för. Det kunde vara en kusin, farbror eller morbror.

Efter 1928 fick de utkastade inte ens längre ta slöjdmaterial i de skogar som bara några år tidigare kanske hade varit delar av deras skatteland.
Under de 88 år som denna renbeteslag har varit verksam har staten inte gjort någonting för att korrigera detta grava övergrepp på det samiska folket.
Min tanke är att Laponiatjuottjudus skulle kunna vara den instans som tar täten för att synliggöra konsekvenserna av renbeteslagen från 1928 och verkar för att dessa om inte helt upphör, så i alla fall mildras.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att vissa rättigheter i det nuvarande världsarvet återförs till ättlingar av de 1928 utkastade samerna? Detta kan till exempel gälla rätten att ta slöjdämnen. (Fler rättighetsexempel följer nedan.)
Kan någon plats i laponiaförvaltningens styrelse vikas för samer utanför renskötseln, istället för att dessa som idag ska företrädas av Jokkmokks kommun – ett sammanhang där man som same, i synnerhet i dessa tider, inte känner sig hemma?

I den samiska berättartraditionen finns mängder med nedtecknade och muntligt överförda berättelser från Laponia. Berättelser om samer och samisk kultur vilka primärt inte handlar om renskötseln. I ett blogginlägg jag skrev den 18 september 2017 nämns ett exempel: http://kvikkjokk.nu/vid-huhttan-lever-arvet-efter-pirkit-amma/. Inlägget finns också som bilaga till detta yttrande (bilaga 1).
Vill Laponiatjuottjudus verka för att samisk kultur i och i anslutning till världsarvet som inte direkt handlar om renskötsel i Laponia också görs publik på förvaltningens digitala plattformar, i Naturum i Stor Muorkke, mfl. platser?

Min morfar byggde en kåtaliknande byggnad vid Standárjåhkå inne i det nuvarande världsarvet som han använde som utgångspunkt för jakt efter rovdjur och för fiske på Pårekslätten. 1962 blev dock Pårekslätten en del av Sareks nationalpark och möjligheterna till jakt och fiske försvann över en natt både för honom och alla andra kvikkjokksbor. Naturligtvis utan något som helst samråd eller dialog med dem som miste sin rätt och sin möjlighet till försörjning.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att ortsbor och/eller samer återfår fiskemöjligheterna på till exempel Pårekslätten?

1962 bildades också Padjelanta nationalpark, där de större delarna av Badjelánnda ingick. Inför bildandet var det livliga diskussioner mellan statens tjänstemän och ordförandena för berörda samebyar, vilka tyckte att kvikkjokksborna skulle få behålla sin rättighet att jaga och fiska i nationalparken. Samebyarna hade i decennier ansett att de ortsbor som jagade varg, järv och räv i Badjelánnda var en stor tillgång. Den tidigare ordföranden i Tuorpons sameby Isak Parfa berättade för mig att min morfar, och ett par andra jägare, fick samebyns tillåtelse att på jaktfärderna i Badjelánnda skjuta en slaktren för att klara sin proviantförsörjning. Enda kravet jägarna hade var att de skulle skära öronen av den ren som de hade slaktat. Öronen skulle sedan lämnas till berörd sameby så att samebyn ersatte renägaren.
Trots samebyarnas positiva inställning till att jägare från orten skulle få behålla sina möjligheter till jakt och fiske i  Padjelanta nationalpark, var det endast Börje Danielsson från Kvikkjokk som fick ha kvar denna möjlighet, men bara under sin egen livstid.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att andra samer än medlemmar i samebyarna återfår möjligheter att jaga och fiska i Padjelanta nationalpark på andra och mer generösa villkor än utifrån kommande turister?

När Laponia bildades 1996 kom också Tjuoldavágge, Vállásj, Tjårok och landet på södra sidan av Njoatsosjåhkå ner mot Änok att ingå. De blev en del i Kvikkjokk-Kabla fjällurskog naturreservat och blev också ett så kallat regleringsområde, vars primära syfte är att skydda djurlivet. Kvikkjokksbor och samer utanför samebyarna blev förbjudna att med skoter köra in i regleringsområdet. Möjligheten att jaga ripa och pimpla röding i mars-april som man gjort sedan skotern kom på 1960-talet, tog med ens slut.
Samtidigt kan jägare försedda med hundar och tältkåtor flyga in i området i slutet av augusti för att jaga ripkycklingar. Nöjesjägare som omfattas av en främmande jaktkultur, som inte har någon anknytning till området, som stör djurlivet, som med hagelgevär skadskjuter individer i de ännu tätt sammanhållna ripkycklingflockarna och låter tomhylsor av plast och mässing regna ner på marken. Hylsor som man ser ligga lämnade på fjällhedarna.
Under vårvintern med sitt relativt sparsamma djurliv förbjuds ortsbor att ta sig in i regleringsområdet med skoter, medan det är fritt fram för var och en att landa med helikopter i samma område och nöjesjaga med hagelgevär och hund på sensommaren och hösten när älgar och renar vandrar genom området på sin väg mellan fjäll och skog, björnarna inte hunnit gå i ide och många småfåglar ännu inte har hunnit flytta till sydligare nejder.
Vill Laponiatjuottjudus bidra till att nöjesjakten med helikopter i augusti-september stoppas i regleringsomådet?
Kan Laponiatjuottjudus verka för att ortsbor med rötter i området och samer utanför samebyarna få tillbaka sina möjligheter att färdas i det nuvarande regleringsområdet som de gjorde innan Laponia bildades 1996?

Huhttán, Kvikkjokk, har hamnat i bakvattnet när det gäller den ekologiskt vänliga besöksnäringen. Största delen av Laponiaturismen styrs längs Vägen västerut, det vill säga till Storlule, och de stolpar som håller upp Laponiaskyltningen i Kvikkjokk lutar redan. Går det att göra någon form av nya satsningar så att också Huhttán känns som en port mot världsarvet? Också som ett sätt att markera områdets dignitet. Tyvärr har kvikkjokksområdet blivit ett eldorado för motormänniskor som medför störningar på både renskötseln, för renskötarnas och ortsbornas jakt och fiske och för djuren och naturen.
Vill Laponiatjuottjudus bättre utveckla Huhttán, Kvikkjokk, som ett Laponias nav för den ekologiskt hållbarare besöksnäringen?

Vad gäller tillståndsgivningen för folk som med hjälp av helikopter eller skoter vill filma och fotografera inne i världsarvsområdet, så har tidigare varit betydligt svårare för en liten lokal aktör med mycket god lokalkännedom att få tillstånd, än för stora kommersiella bolag. Detta trots förbudet mot kommersiell verksamhet i framför allt nationalparkerna. Överhuvudtaget är förbudet mot kommersiell verksamhet en knepig sak med svår gränsdragning, och självklart ska, som ett led i lokala och samiska näringslivssatsningar, personer med dokumenterad lokalkännedom och dokumenterat ursprung i området premieras. Dessutom blir prägeln på de lokalt sammanställda exempelvis filmproduktionerna, mer initierade och seriösa än de utifrån kommande filmbolagen, vilket som en sidoeffekt gynnar världsarvet och Laponiatjuottjudus.
Vill Laponiatjuottjudus arbeta för att lokala film- och fotoaktörer med dokumenterad lokalkännedom i Jokkmokk och Gällivares kommuner prioriteras vid ansökningar om landningstillstånd och tillstånd att använda skoter i Laponia för att lättare förmå utföra sitt arbete?

I Sjávnjá, världsarvet Laponias östra del, har Boliden Mining och LKAB tre pågående undersökningstillstånd efter järnmalm, guld, silver och koppar. Bolagen har i kraft av Minerallagen rätt att köra med skogstraktorer, fyrhjulingar och borriggar i Laponias urskogar för sina undersökningsarbeten. De har också rätt att fälla träd som står i vägen och släppa ut vatten som kyler borrkronorna och kax – av borrkronorna söndermalt berg. Kaxets innehåll är av obestämbart art. Det kan röra sig om giftiga tungmetaller och/eller uran vilka kan ge skador på miljön.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att undersökningsarbeten inne i världsarvet upphör, så att de värden som världsarvsstatusen bygger på inte hotas?

Den nya kartan över Muttos som Laponiatjuottjudus har tagit fram tillhör de värdefulla och konkreta insatser förvaltningen har åstadkommit. På den karta över Muttos som Laponiatjuottjudus gett ut saknas vissa viktiga ortnamn. Bland annat namnet på det markanta berg i parkens västra del varvid E45 passerar. Enligt renskötare i Unna Tjerusj heter berget (658 m.ö.h.) Baktestubba, men benämns på kartan som Oarjemus Stubba.
Det är viktigt att lulesamiska ortnamn i det lulesamiska kulturlandskapet som namnges på kartorna och/eller dokumenteras i annan form så långt det är möjligt. Det handlar om kulturarvet, men också om en viktig bas för ett hotats språks överlevnad.
Kan Laponiatjuottjudus initiera ett projekt där äldre renskötare och eventuellt andra kunniga personer intervjuas om platser som saknar namn på de nuvarande kartorna?


Sammanfattning:

– Laponiatjuottjudus har förvaltat område bättre än någon institution har lyckats med tidigare.

– Själva organisationen och upplägget av förvaltningen är ett viktigt led i en dekoloniseringsprocess och ett sätt att öka det samiska självbestämmandet.

– Samer utanför samebyarna och ortsbor i Laponias närområde har inte upplevt några skillnader som berör just dem i och med att Laponiatjuottjudus tog över förvaltningen.

– Det vore önskvärt om Laponiatjuottjudus hittade strategier för att inlemma också samer utanför samebyarna i förvaltningen.

– Det vore önskvärt att Laponiatjuottjudus verkade för att till exempel genom ett pilotprojekt återföra vissa rättigheter som samer utanför samebyarna miste i och med renbeteslagen 1928.

– Det vore önskvärt att Laponiatjuottjudus vidtog konkreta åtgärder dels för att höja Huhttán/Kvikkjokks status som port in till Laponia och dels för att dokumentera de lulesamiska ortsnamnen i området och se till att dessa så lång som möjligt kommer in på kartorna.

 

Med vänliga hälsningar

Tor L. Tuorda

 

 

Bilaga 1:

 

Tack Sametinget!


Sametinget bildades 1993
. Utan reell makt förvisso, mest bara som remissinstans (i bästa fall) – har ju staten varit noga att bestämma – men ändå ett stort steg i rätt riktning. En sammanslutning där samer själva, bland annat, kunde skapa kriterier om vem som kan kategoriseras som sábmelasj (same, lulesamiska) och få rösträtt i  Sametinget. För enande, dekolonisering och kamp mot kolonialmakten. Tre viktiga ting tinget lyckats uppnå några gånger. Främst tänker jag på den gemensamma Sametingets gruvpolicy.

För första gången på länge finns nu en plattform för alla samer.  En plattform där det finns plats för ättlingar till alla samer som den svenska staten utvisat från den tidigare samiska gemenskapen. Samer som frånstulits sina skatteland, som tvångsassimilerats och förlorat sin identitet. Tre av många jävulska övergrepp som Sverige har utsatt detta folk för.

Nu hålls Sametingets plenum i Gällivare. Tyvärr är det som det oftast brukar vara. Men hur än många ord exempelvis Håkan Jonsson vräker över exempelvis Per Mikael Utsi kommer Per Mikael Utsi och hans parti aldrig att ändra sina ståndpunkter. Och vice versa. Ordkrig och ordbajserier är totalt meningslösa. Åtminstone när det gäller tingets övervintrande gamla herrar. För mycket ilska, prestige och fastlåsning. För lite förståelse, ödmjukhet och dynamik.

Jag tycker samtliga Sametingets ledamöter borde fördjupa sig i sin egen historia och därmed förstå följderna av hur kolonialmakten agerat genom tiderna. Få en vidare bild för att kunna se vem den verkliga motståndaren är. Vem man ska lägga krut vid att uppvakta, munhuggas med och skriva till.

För övrigt vore det sunt för Sametinget om det infördes en regel som angav att ledamöter bara fick sitta fyra mandatperioder. Redan nu borde de ledamöter som varit med längst självmant ställa sina platser till förfogande. Jag olidligt less på att i Gällivare 2016 se samma nunor, höra samma röster och samma argument som på 1990-talet.

Grattis Girjas!

Matti Berg, Girjas ordförande
Matti Berg, Girjas ordförande

Nu har dekoloniseringen av Sápmi tagit ett första rejält kliv. Dagens positiva beslut om att Girjas sameby vunnit målet mot staten om förvaltningen av jakten och fisket inom samebyns område. Detta kommer troligen att ge en positiv dominoeffekt också för andra delar av Sámeädnam. Girjas sameby har i tingsrätten dragit det tunga lasset och tagit riskerna, vilket hedrar dem enormt mycket.  För egen del kommer troligen störningarna från tillflugna nöjesjägare som skjuter hagelsvärmar bakom ripkycklingar att minska, vilket underlättar matförsörjningen av älgkött.

Han var rätt så nervös samebyns ordförande Matti Berg när jag träffade honom igår på Ája i Jokkmokk under det gruvkritiska nätverkets seminarium. Men det gick ju vägen. Första slaget är vunnet. Grattis Girjas och Matti berg 🙂

Tinget startar process mot Sverige

Den 18 februari 2014 blev sju aktivister från sommarens protestaktioner i Gállok åtalade i Gällivare tingsrätt. För utförligare information, besök http://kolonierna.se/?p=985 

 

Tinget VáhtjerAktivister mfl vid tingetLista

Linda Lundström och Lars J:son Nutti samtalar om konstnärskap i väntsalen.
Linda Lundström och Lars J:son Nutti samtalar om konstnärskap i väntsalen.
Åklagaren Håkan Andersson, Malin Norrbys kompetente advokat Karin Müchler och ryggen på konstnären Lars J:son Nutti, där han målat en kvinna som dansar med en björn.
Åklagaren Håkan Andersson och Malin Norrbys kompetente advokat Karin Müchler. Till höger ryggen på konstnären Lars J:son Nutti som han för dagen passande nog har förgyllt med en kvinna som dansar med en björn.

Tingsrättsförhandlingarna var en stundtals virrig historia. Åklagare Håkan Andersson hade förväxlat vittnesmål och vad värst var: under det sista målet där Elina Lazlo Ambjörnsson stod åtalad saknade åklagaren relevant information om att det träd Elina satt i stod utanför det (olagliga) av JIMAB utsatta, sprängningsområdet, med mera. Detta mål måste därför göras om. Statens man åklagaren var mäkta störd över detta faktum. Fd. polisman Pär Sundsten vittnade under ed. Han berättade att han fått information om att den sprängning som genomfördes trots att Elina endast befann sig 27-30 meter från detonationen, endast var en fake-sprängning. Märkligt att denna tungt vägande sak presenteras i ett vittnesmål ett halvår efter händelsen.

De flesta försvarare tryckte på att aktivisterna handlat i nödvärn på grund av att renskötseln, den samiska kulturen, vattnet och naturen hotas. Till stöd hade de också det kritiska yttrande FN’s kommité för rasdiskriminering gjort, samt en rad internationella konventioner som Sverige undertecknad vilka styrker samisk rätt. Min tro är att tingsrättsförhandlingarna i Gällivare är startskottet på en juridisk process som kommer att ge den svenska staten en rejäl bakläxa för den vidriga hanteringen av urfolket som Sverige gjort sig skyldiga till både historiskt och idag.

TEXT OCH FOTO: TOR L. TUORDA

 

 

Mandy Senger och Elina Israelsson

SnösångMandy Senger och jag har bytt tjänster ganska flitigt genom åren. Hon har gjort eller låtit mig använda sin musik till mina filmer, och jag har klippt ihop videor med hennes musikgrupp Jarŋŋa för YouTube.

Elina Israelsson Elina Israelsson och Mandy Senger

På marknadslördans förmiddag blev det en session med stillbilder med Mandy och nya sångaren Elina Israelsson. För att hinna med valde jag att fotografera vid Västra skolan, och det funkade rätt så bra.

Elina och Mandy

 

Lasses möte

Hundra mil och mer än så har fötterna färdats över jaktområdet där kamraten Lars Öderyd och hans jaktlag jagar.

Oftast fullmatat med Pronaxen – om sanningen ska fram – eftersom mina leder inte mådde bra under denna tid. Ständigt insamlande av material till filmerna Löshundsjakt i norr, och också 2:an som kom ut för ett drygt år sedan. Många bomresor, inte så att Lasse bomskjutit, men möjligheterna att få bra bilder av ståndskall lyste vid såna resor med sin frånvaro. Ambitionerna till den andra filmen var att viltet framför bössan skulle vara en skoveltjur – och då har det naturligtvis mest blivit bomresor.

Visst har Lasses hund Astok alltid troget gjort sitt jobb, men det har varit kor med en och två kalvar och ensamma kor och kvigor och pinntjurar som jägaren inte haft så stor lust att fälla. Lasse har sällan upplevt en dag i skogen utan att det har blivit upptag. Det har ändå varit oherrans många oförglömliga jakter och naturupplevelser ända från 1997 då jag började följa med på jakter vid Ladnivaara, Vuoskovaara och Tossisvaara, med flera områden. I början jagade jag den perfekta stillbilden av jakt på ståndskall, sedan blev det film.

Gammelskog av sällan skådat slag där jag vid två tillfällen hittat den sällsynta dofttickan, som kräver verklig urskog för att alls kunna existera. Förståeligt nog kan bara små utvalda axplock av alla timmar film användas. De bästa sekvenserna, som också måste ge berättelse och ett djup. Jag och Lasse har talat om att vi ska göra en tredje film, men jag har varit ganska mätt på smygandet på skällande jämthund. Jagar själv mest i tystnad..

Idag gjorde Astok sitt jobb ännu en gång. Hade fast ståndskall på två ensamma älgkor, vilka husse Lars Öderyd inte ville skjuta. Annars var Lasse rätt nöjd med att ha sett en massa tjädrar och ripkullar på området när han ringde. Att han ringde berodde dock på en annan smått unik sak. När han på mitt favoritområde avancerade på ett av Astoks ståndskall ser han en björn framför sig. Den går mot honom. Hans impuls var dock inte att skjuta. Han blev bara rejält tagen av synen, av mötet. Pulsen lär dock ha gått upp på kamraten när han tvärhastigt också ser två årsungar komma i mammans spår. Då upptäcker honan Lasse, som inte blev rädd. Såg däremot rädslan lysa i honans ögon och i hela hennes kroppsspråk. Allt gick så fort, men Lasse registrerade ändå att det inte fanns tillstymmelse till vilja att anfalla. Istället flydde björnen efter några sekunder, med ungarna tätt efter. Lasse uppmätte avståndet till tolv meter. Om han hade skjutit, som ju många gevärsförsedda, orutinerade och rädda människor gjort i liknande lägen, hade skottet varit tvunget att ta i hjärnan eller ryggen på björnen för att den skulle falla direkt. Och hur fixar man det utan hagelgevär? I annat fall hade jägaren blivit dräpt, eller allvarligt skadad. Händelsen ger ett bra vitttnesbörd om hur det brukar gå till i möten människa – björnhona med ungar. Björnen är räddare för människan än tvärt om. Undantag finns, men de är mycket sällsynta. Riskerna för att honan känner ungarna vara så hotade att hon måste anfalla är troligen störst på försommaren, när ungarna är mindre.

Kamraten fick en fantastisk upplevelse. Jag hörde på hans röst att han var riktigt, riktigt lycklig. Jag vet hur det känns..

Ny jaktfilm!

Snart är min och Lars Öderyds nya film om älgjakt med ställande hund färdig. En hett efterlängtad uppföljare till Löshundsjakt i norr från 2007. Fler jaktäventyr med Lars jämthund Astok i älgskogarna nordost om Gällivare väntar. Filmen utkommer den 10 december och kan beställas på http://www.astok.se

Titta gärna på trailern http://www.youtube.com/watch?v=QLFBw0ivSRk

Nya jaktfilmen snart klar

Efter succéfilmen Löshundsjakt i norr har förväntningarna varit stora på att det ska komma en uppföljare. Den är på gång. Sista dagarna på första jaktperioden jagade vi i gällivareskogarna. Och fler nya klipp kan nu fyllas på. Nedan följer en radda frames från Timeline, dvs. stillbilder från någon av filmens rutor 25/sekund. Bilderna är tagna av mig och Lars Öderyd.

I väntan på ljuset

13-14 juni for jag och dotter Astrid till sör-Stubbá för att en smula från ovan filma Muttos myr- och skogslandskap. Efter en dryg kilometers enkel vandring upp från gällivarevägen (E45) tältade vi på den lilla toppen. Vid stensättningen där någon eldat burkar och anlagt en stenskärm som vindskydd hittade vi en slät tältplats. Milsvid utsikt, men nästan för mycket, för stort. För att få djup i bilderna skulle man trots allt behöva klättra ner något, vilket skulle gå bra bland stenblocken på bergets södra sida. Men det var inte läge för det. Diset och den urschliga kontrasten gjorde det omöjligt att få till några bra bilder. Tre älgar, tre par med sångsvanar och tre renar hittade jag i kikaren på mycket långt avstånd. På närmare håll stenskvätta och lövsångare. Astrid somnade vid elvatiden. Jag avvaktade midnattssolen och solens stigning till över tre på morgonen.

Blåbär och midnattssol.

Hösten blir nog den bästa årstiden för att få till det, tror jag.

Nu inget vidare, med en fadd lövton. Tänker mig granarna bland färgglada höstbjörkar istället...

Möjligen en kallare dag med många stratocumulusmoln. Somnade och sov gott ända till förmiddagen då värmen i tältet blev olidlig. Vi kokade kaffe och choklad, åt mackor med tubost. Sedan for vi gående, klättrande och hasande på upptäcktsfärd. Jag hoppades få se solande ormar och spännande växter. Lingon som bland storstenarna hittat livsrum i en murken björkstubbe, och svällande fruktkroppar på cladonialav blev stillbilder. En jättelik spindel och en fjäril blev film. Och Astrid, naturligtvis…

Rádjebálges – Gränsleden

Förra veckan vandrade Åsa, Astrid, Ráddna och jag den nymärkta Gränsleden, Rádjebálges, som går från Ritjem till Slábavuodna, Sörfjord, i Norge. Först hade vi tänkt att åka båt de första två milen till Áhkkájávrres västände, men på grund av kraftig blåst fick vi övernatta vi på STF Ritjem. Dagen därpå hade det mojnat något, men vågorna var fortfarande höga, så tidsbristen gjorde att vi tog helikopter. Hade vi känt till att det numera går att gå hela vägen från Ritjem till västeränden, på en väl markerad led med ny bro, och om vi hade haft mer tid på oss, hade vi nog vandrat. Den nygjorda och fantastiskt fina kartan visade heller inte något annat alternativ än med båt.

Åsa och Astrid vid Sårggåjávrre efter cirka åtta kilometers vandring.

Vädret var nästan för bra för att vandra. Varmt, och knappt ett moln på himlen.

Hade lika gärna kunnat vara Bohusläns klippor…

42 kilometer till Slábavuodna väntade. Den första sega stigningen gjorde att svetten dröp och det var ganska jobbigt, men Astrid knallade på utan knot med sin nya ryggsäck vari hon bar sovsäck, bok, regnkläder, ombytesskor och ett par gosedjur. 
Den uråldriga leden, som vid särskilt kluriga passager har märkts med träbitar målade i de samiska färgerna, följer terrängen suveränt bra i ett lättgånget och spännande landskap.

Samiskt stuk på ledmarkeringarna.
Knappt tre kilometer kvar till den norska gränsen.
Framme vid ett riksröse.

På svensk sida hade snygga, välmålade vindskydd med tillhörande dass och vedförråd ställts upp på lagom långa avstånd. Det första norska vindskyddet, knappt tre kilometer från gränsen, var dock ganska mediokert. Förutom det lyxiga dasset… De tre följande anhalterna hade fräscha vedeldade övernattningsstugor med två breda sängar och gasolkök.

En av tre typiska norska hytter efter leden och ett privat hus.


Just efter den sista stugan följer leden den slingriga anläggningsvägen ner till fjorden.

På slingrig väg ner till fjorden.

Det passar bra att vandra de 42 kilometrarna på fyra dagar med en sjuåring i sällskap. Rádjebálges är en suveränt bra led som går genom ett vackert och varierat landskap.

Den rejäla båten kommer till Sörfjord för transport till Gásluokta, Kjöpsvik.

Bilderna i det för övrigt förnämliga informationspaketet med DVD, karta och häfte, gör tyvärr inte alls Rádjebálges rättvisa.

I bussen på väg till Narvik.