Etikettarkiv: fynd

Kulturmassaker

Vid Parkijaurmagasinet mot Atjek
Har missförstått Riksantikvarieämbetets nättjänst Fornsök http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html. Där finns två grottor utmärkta sydost om Átjek några hundra meter från dämningsgränsen. Var dit med dottern idag (den 22 maj 2013), men det fanns inte ett spår av några grottor på de utmärkta koordinaterna 7410388 / 1648212 och 7410388 / 1648212. Det närmaste grottor vi kom var en gammal jordkällare…
Kultur
…och ett rävgryt.
Astrid vid gryt
Vi grillade älgkött på pinne och Ráddna myste vid ryggsäcken som hon såg som sin uppgift att vakta.
Raddna
En arkeologs anteckningarUr inventerarens anteckningar från den 25 augusti 1968, innan Bárkávrre byggdes ut:
”1) Grotta, ca 1,5 m h, 2 m br o 2 m dj. På golvet en renskalle, ett bogblad o en kaffepanna.
Ca 100 m ö om nr 1
2) Grotta under lodrät bergvägg. Grottan är ca 1,3 m h, 1,8 m br o 2 m dj golv av flata flisor. Bland dessa spjälkade renben. Grottans golv troligen under vatten vid högvatten. Båda grottorna kommer att dämmas över.”
Att Bárkávrre blev Parkijaurmagasinet är en fabulös våldtäkt på naturen, men också på kulturen. Samma respektlöshet då som nu. Kulturmassaker.
Bergtag
Hygge och damm

Tjäruborgarens land

Prospekteringsbolaget Beowulf Mining Plc. från England provborrar för ett eventuellt dagbrott vid Gállokjávrre mellan Björkholmen och Randijaur fem mil väster om Jokkmokk. I området har arkeologen Gunilla Larsson på ideell basis letat fornlämningar. Gunilla har har sina rötter i den gamla skogssamebyn Sjokksjokk, något som grundat hennes storsinta engagemang.

Först kom Gunilla till Jokkmokk och Skogsstyrelsen där hon fick förnämlig hjälp av Håkan Falk med att skriva ut topografiska kartor. Sen till Ájttes bibliotek Ája för att granska kartor och annat källmaterial. Här gav Birgitta Edeborg suverän assistens för att att hitta rätt. I Filip Hultblads mastodontverk Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken finns en mängd intressanta uppgifter. Bland annat om att Per Nilsson Tjäruborgare (troligen samma person som Per Nilsson Penta 1688-) som skattade för området i början på 1700-talet och att hans släkt ägt landet innan han föddes. Det så kallade lappskattelandet kallades för Tjäruborgarens land. Det hade en oval form med cirka 15-20 kilometers diameter. I centrum av landet ligger Gállokjávrre och det planerade dagbrottet.

Gunilla Larsson undersökte de timringar jag hittade vid sjön i somras. Hon fastslog att de var skogssamiska timmerkåtor och tog prov av härdarna, där små kolfragment kommer att kunna fastställa åldern på byggnaderna. Undersökningen är ideell, så de cirka 8000 kronor analyserna kommer att kosta måste betalas av frivilligas bidrag, bland annat av medlemmar i nätverket Inga gruvor i Jokkmokk! Gunilla är dock rätt förvissad om att det är Tjäruborgarens boningar. Att han bodde här strategiskt i mitten av sitt imperium och fiskade i sjön, jagade och samlade i skogarna. Han ägde också ett fåtal renar, men Per Nilssons handel med tjära kan ha utgjort stommen i försörjningen. Under 30 år var han borta från landet som då kyrkoherde Petrus Alstadius från Kvikkjokk brukade och skattade för. Troligen var det prästfrun Christina Groth som hade mest nytta av Tjäruborgarens land. Hon var en på den tiden ovanlig och i affärer driftig kvinna, som hade mycket god relation till samerna och ägde tamhärkar som hon i rajder gjorde handelsresor med till kusten och marknader. Skattelandet utgjorde troligen ett lämpligt betesland för hennes renar. Att så lite står skrivet om Christina Groths bravader bör bero på att hon var kvinna, därtill prästfru. Som sådan var det olämpligt att visa framfötterna för mycket och övertrumfa sin man.

Gunilla Larsson och forskaren May-Britt Öhman i samspråk vid Gállokjávrres strand.

Under de fyra dagar Gunilla Larsson undersökte skogarna hittade hon en grav, två arran, en kokgrop och fyra stenålderboplatser. Speciellt lycklig blev hon av båtdragarplatsen över mårkan vid Björkholmen som bybon Arne Forsberg visade. Förbi denna fors (nu överdämd) har folk i alla tider dragit och burit båtar, något som Linné beskrivit från sitt besök här 1732.
Förutom en mängs boplatser vid stranden av Bárkávrre hittades ett område med lavtäkt. Här har någon renskötare för kanske 200 år sedan i desperation huggit lavträd jäms med vårskaren till sina svältande renar. Tydliga spår av den gamla kulturen, tyvärr är de flesta samiska lämningar dränkta i Parkijaurmagasinet.

En av Vattenfall ännu inte bränd hög från strandröjning.

Gunillas undersökningar visar på ett livligt nyttjat kulturland med stort värde för att bevaras till kommande generationer. En överväldigande majoritet av björkholmborna vill inte leva granne med sprängsalvor, lastmaskiner och dagbrott.

Björkholmen och Spik-Anu, halvön där Anu Spik från Jåhkågasska tjiellde brukade ställa sin tältkåta.