Etikettarkiv: fotograf

Vigsel i Kvikkjokk

Min gode vän Per-Ragnar Iverstrand och Maya Forsberg vigde sig i Kvikkjokks kyrka den 10 maj. Middag och baluns på kvällen i Årrenjarka fjällby. De valde mig som bröllopsfotograf, hedrande.

Kyrkbacken Kvikkjokk.

 

Vid klockstapelnVigselI Kvikkjokks kyrka

Maxida Märak sjöng till bröllopsparets ära.

Bröllop i Kvikkjokks kyrkaKyss

Per-Ragnars brorsdotter Indra var en ibland lite hopklämd brudtärna.

Mayas ögon

Ögonen som Perra föll för…

Bröllopsfölje

Middag i Årrenjarka

Så blev det teater av den tidpunkt Maya och Perra träffade varandra första gången, på landningsplatsen i Stáloluokta där Perra var den pilot Maya och hennes två väninnor skulle åka med.

Fotograf Tor Lundberg Fotograf Tor Lundberg Fotograf Tor Lundberg

Dotter Astrid fick förmånen att spela mygg som besvärade en av de sörländska väninnorna, inlevelsefullt spelad av Peter Arvidsson. Det var en fantastiskt rolig dag, tack Maya och Per-Ragnar, som bägge nu bär efternamnet Iverstrand.

 

Tor Lundberg in frames

Förra veckan var jag mest framför kameran, något som kändes ovanligt och rätt så obekvämt. Åtminstone i början, men jag vande mig successivt och talade till slut till kameran under intervjuerna, tittade rakt in i frontlinsen där jag såg bländaren krympa och vidgas i min egen spegelbild. Den ytterst kompetente filmaren Kim Silfving skildrade mig från alla tänkbara vinklar. Det blev mängder med omtagningar och jag tvingades åka skidor efter samma spår gång på gång. Ena stunden var skidspetsarna i fokus, nästa ansiktet, senare vidare bilder med mycket landskap och detaljbilder och bilder från sidan. Jag riktade mången tack till de elva fot långa skidorna som Jokkmokks skicklige skidmakare Bo Östergren tillverkat. Som också är backningsbara med små brätten i ändarna – ett måste för Kims ständiga: ”kan du åka där igen” och  ”backa tillbaks fem meter”. Han strävade efter att få så många olika bilder och sekvenser som möjligt att klippa mellan – som egentligen visade samma sak, men ur skilda vinklar. Filmare Kim är också redigerare så han visste precis vad som krävs. Det var intressant att studera hur sekvenser med människor går att bygga upp. För min egen filmning är oftast naturen i fokus, så det var lärorika erfarenheter jag fick mig till livs. Nedanstående bilder är skärmdumpar från det filmade materialet.

Tor10 Tor8 Tor7 Tor6 Tor5 Tor3 Tor2 Tor1 Tor4 Tor9

 

sdcwdc

Filmare i Kvikkjokk

Blir filmad och intervjuad som bara den nu och några dagar till.

Kim Silfving

Det är Kim Silfving från Stockholm som gör en engagerad och proffsig insats för att få Lundberg i Änok och Laponia inspelad.

Kim Silfving vid Kvikkjokk

Detta till en pilot för en film jag gör tillsammans med klipparen/producenten Tell Aulin. Helikopter norr om Kvikkjokk

Med kvikkjokksbon Kjell Arvidsson vid helikopterspakarna filmades jag också – på skidor, men även skogar och fjäll skildrades och i Änoks delta siktades några älgar.

Vid Ruovddevarre och VallasjSex kilometer norr om KvikkjokkMoose north Kvikkjokk

Det är lärorikt att se hur en som begrip nå jobbar. Med mängder av omtagningar, alternativa vinklar, klippbilder, med mera. Och fotograf Kim slöar aldrig till. Far omkring som ett jehu genom snön med stativ, ryggsäck med mängder av optik, ljusstativ och riggmonterad och mycket kompetent Canon C500. Imponerande!

Kim flygfilmar

VoD

När jag gör min nästa film funderar jag på helt skippa fysiska DVD:er och bara använda en VoD-tjänst. Har dock ingen kunskap om hur man går tillväga, om det går att lägga upp tjänsten från en egen server eller om man måste köpa den. Tacksam för tips!

Från Wikipedia:

”Video on Demand, förkortat VoD, (”Video på begäran”) innebär att man distribuerar filmer/TV-program till tittare via någon form av nätverk i det ögonblick tittaren vill se. VoD kan förekomma i Kabel-TVIPTV eller via en dator med internet. Det kan också förekomma via parabol genom en så kallad hybridbox – en digitalbox för satellitsändningar med ingång för bredbandssignal.

Tekniskt innebär VoD att filmerna/TV-programmen lagras på en server hos operatören och när tittaren beställer filmen/TV-programmet sker först eventuella betalningstransaktioner och därefter börjar filmen/TV-programmet spelas upp hos tittaren. I äkta VoD-system kan tittaren trycka paus samt spola fram och åter under uppspelningen av filmen/TV-programmet.

Några exempel på svenska on Demand-tjänster är HeadwebSVT PlayTV3 PlayTV4 PlaySF AnytimeFilmNetfilm2homeViaplay och Voddler.

En närbesläktad teknik kallas ”near VoD” och innebär att en TV-operatör sänder ut samma film/TV-program på ett antal kanaler med viss förskjutning så att tittaren kan börja se på filmen nästan när som helst.”

Läs också artikel i DN: http://www.dn.se/ekonomi/har-ar-de-storsta-vod-tjansterna

 

Fotografer och meteorologer gillar väder

Det finns oväder, väder och inget väder. En meteorolog blir inte upphetsad om solen gassar, om det är vindstilla och inte ett moln syns på himlen. En sådan situation bestämdes som 0 i alla kolumner under den tid jag jobbade som väderobservatör i Kvikkjokk. Var det åskmoln, storm och skyfall blev det bara 9-or. Det vanliga människor tycker är fint väder är inget väder på SMHI. På Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut växer lyckan ju jävligare vädret är.

Fotografer är nästan likadana. Blir riktigt upphetsade när det händer något på himlen, när solen bryter igenom mäktiga molnformationer och bildar schatteringar över landskapet och när det stormar och regnet piskar. Med dimmor blir det riktigt speciellt. Knallsol mitt på dagen utan moln ger ett hårt och trist ljus. Och filmar man i skogen blir det jobbigt att till exempel följa en jägare med sol, skugga, sol, skugga hela tiden.

Digital fotografi ger konsten tillbaka

Den digitala tekniken har på många plan utvecklat fotografin och filmskapandet. Inte bara att allt blivit så mycket enklare, snabbare och billigare än för några år sedan. Också ökad rättvisa, demokrati, dynamik, jämställdhet och kvalité har den digitala revolutionen bidragit till. Nedanstående betraktelse kan tyckas behandla en svunnen tid långt tillbaks, men egentligen var den här alldeles nyss.

För den som hade ambitioner att bli naturfotograf räckte det med en fet plånbok. Köpa storformatskamera, kalla sig fotograf och fara runt med ett självförtroende likt en frireligiös, svada som en bilförsäljare och gåpåaranda där till och med bryssellobbyisterna låg i lä, för att kränga sina överpolariserade alster till snudd på vilken redaktör som helst. Stora glänsande diabilder på Fujichrome Velvia, där djupblå himlar åtta gånger av tio upptog halva bildytan. Inga genomtänkta fotografier med konstnärliga ambitioner, mer ytliga snapshots av naturen – visuella anteckningar från jäktade wannabees. Den äkta naturlyrikern kan i alla fall i sina anteckningar beskriva sina upplevelser av skönhet med många ord i flera meningar. Men pang på bara för den nymornade naturfotografen.
Han (fanns bara män på den tiden) ställde bara upp sitt stativ, snäppte fast sin jättepryl på kulleden – vilken naturligtvis också skulle vara tung och dyr – riktade kameran mot det häftigaste utsnittet utan tanke på komposition eller djup i bilden,  mätte snabbt ljuset med extern spotmätare och tryckte på trådutlösaren. Ett tekniskt fulländat verk såg dagens ljus, för dag skulle det vara. Helst klockan tolv, när himlen i norr var ordentligast mättad.
Ett 9×12 centimeter stort positiv i plast väntade så på att framkallas. Väntade på att kunna konkurrera ut de verkliga fotografernas verkliga fotografier. Småbildsfotograferna låg risigast till – var inte alls fanns med i matchen. Hur briljanta deras dior än var, kunde de sällan mäta sig med den mycket större bilden.

På den tiden skickades diaoriginalen ut till de presumtiva bildköparna monterade i passepartouter och plastficka med en snygg etikett fastklistrad där det stod en bildtext och fotografens namn. På ljusbordet ratades självklart småbilden. Visst fanns det kompetenta bildredaktörer som verkligen såg till de grundläggande fotografiska värderingarna och kvalitéerna oavsett format. Professionella personer som inte lät sig duperas. Men de var alltför få.

Det var en tid av tävling. Männens tävling. Störst vinner. Tyngst lastad packning genom exempelvis Sarek var en riktig bedrift som gav bäst bildskörd och häftigaste upplevelserna att orera om. Manierad ytlighet. Kulturen, djupet, historien existerade inte. De här fotograferna var som fotografins dansband, och det var mest inom naturfotot de tog sig fram.

Idag ser det mycket bättre ut. Ingen bildköpare ser bildens original annat än på datorskärmen. Bilder som väcker köparens intresse klickas på och förstoras. Om de kommer från en småbildskamera eller inte märks inte mycket. Idag är en lycklig tid för de som jobbar med Canon eller Nikon. Det krävs så mycket mer än ett vräkigt format för att bli uppmärksammad.

Jag kikarspanar från en favoritplats väster om Kvikkjokk.

Vi har kommit till en liknande situation som den före diafilmens lansering i storformat. När fotografernas negativ framkallades av dem själva och hanterbara kopior användes för påseende. Då var det lika för alla.

Då var det inte bara män som sprang runt i Sarek. En av våra mest framstående dokumentärfotografer hette Anna Riwkin-Brick (1908-1970) som jobbade med handhållen kamera. Hon ägnade mycket tid till att skildra samerna i jokkmoksfjällen. Få kan som henne ståta med nära 150 boktitlar på svenska bibliotek. Bland annat klassikern Elle Kari från 1951 som hon gjorde tillsammans med skribenten Elly Jannes.
– Jag var fyra, fem år och jag kommer fortfarande ihåg hur fantastiskt jag tyckte det var att man gjorde en bok för barn, där bilderna inte var tecknade utan fotograferade. Jag förundrades över att man kostade på oss ungar något så fint, säger bokens huvudperson Elle Kari Pavval från Jokkmokk i en intervju från 2003.

Elle Kari Pavval, Jokkmokks marknad 2011

Fotohistoriens mest bedrövliga mainstreamperiod är över. En period som på intet vis utvecklat fotografin som konstform, snarare hämmat den. Nu präglas bilderna av mer glädje, liv, fart, spänning och experimentlusta. Det är roligt! Det är utveckling.

Ny kvikkjokk.nu

Det är verkligen roligt att hemsidan nu blivit färdig. Visst saknas en tydlig kommersiell prägel. Går det att köpa någon av bilderna, frågar sig säkert någon. Och det gör det. Men inga enkla mallar finns eller några e-handelsmoduler. Tar gärna hjälp av hågade som förstår sig på dylikt. Funderar på att kontakta STOORSTÅLKA och höra mig för om Per-Niila har några tips. En liten web-butik hade onekligen suttit fint för ett frilansande liv, som egentligen inte är så fritt.

Närnatur utan fusk

I en paus i det extrema regnandet for jag ut en sväng kring Randijaur med Åsa för att kanske kunna plåta någon av de fabulöst läckra sarvarna hon fångat på bild i onsdags. Men vi såg inte ett hår. De är som spöken. Visar sig ibland, men går inte att förutse var. Mystiskt skrider de fram hur som helst i skogarna. I Udtja skogssameby hade de en sarv vid namn Fantomen. Denne individ kunde färdas över långa avstånd, upptäckas i någon hage och sen vara borta månader, och så dyka upp igen. Den enda skogsvarelse jag fick på bild var faktiskt Åsa, fångad när hon med koncentrerad min närmar sig röda odonblad och svarta stenar i en kallkällbäck. Visst hade det gått att klippa in någon av mina gamla sarvar i någon läcker skogsmiljö, men det är inte min stil. Terje Hellesö, fd. medlem i föreningen Naturfotograferna gjorde så.

En björk speglad i kallkällbäcken

Det har blivit en praktfull skandal av hans trixande med stulna och inmonterade lodjur och mårdhundar. Konsekvenserna av Hellesös handlande är att vår anrika förening Naturfotograferna för seriösa fotografer sjunker djupt ner i skiten. Åtminstone för en tid. Och detta typiskt nog just före ett gemensamt boksläpp – tur att det inte var efter, för då hade boken med titeln Vår sanna natur troligen destruerats av förlaget. Bokredaktionen lyckades i alla fall med största tidspress lyfta ut alla Hellesös bilder och ersätta dem med andras bilder. Dock tror jag denna eländiga historia blir positiv för naturfotografin generellt och Naturfotograferna/N speciellt. Nu är frågan om fusk med bilder och bildstölder högaktuell. Följande text redigerade styrelsen ihop igår:

En medlem i Naturfotograferna/N lovar att följa föreningens etiska värderingar:
– Man uppträder på ett hänsynsfullt sätt i naturen utan att störa eller förstöra.
– Fotografiskt material skapas och presenteras på ett ärligt och uppriktigt sätt.
– Man informerar öppet om hur det fotografiska materialet blivit till, för att undvika missförstånd och misstankar om fusk.
Att sätta /N efter sitt namn är en kvalitetsstämpel, men också ett ansvar.
För att värna och informera om Naturfotografernas etiska värderingar kommer föreningen under 2011 att inrätta ett etiskt råd som ska ge vägledning för medlemmarnas arbete
.

Jag kommer att använda denna text flitigt.

Tor Lundberg/Naturfotograferna

En helt unik bild av en helt unik och salig blandning av hundar springer järnet efter Nautijaurvägen. Tiken Ráddna är dock varken stulen eller inklippt.

Båtfärd i Muttos

Bra väder, en roddbåt och lite tjurskallighet är det enda som krävs för att besöka Muttos klassiska områden. Enligt allsköns fotoböcker ska man aldrig ta sina konstverk i medljus. Det blir platt, och skuggor från fotografen kan, hemska tid, falla på motivet. I detta självporträtt har jag således gjort allting fel. Dessutom har jag en hemskt ful mössa på mig, åtminstone tycker mina närstående det…I bäcken mellan Muttosluoppal och Muttosjávrre går det inte att mynda. Är tvungen staka för att få kontroll av det som kanske skulle kunna dyka upp framför stäven. Att ro ger båten fart, men om man som fotograf inte ser vad som finns framför båten, vad är det då för vits med farten? Makalöst tjocka partier av näckrosor trasslar in sig i årorna. Jag har aldrig sett större ansamlingar av framför allt vit näckros. Stakar idogt på, och i den mittre delen av bäcken ser jag en älgko som betar. Hon går allt närmare vattudraget. Jag stakar fram sakta och tyst. Så står hon alldeles nära vattnet och äter frenetiskt med steksidan mot mig. Det blåster västifrån så hon känner inte min lukt. Stakar försiktigt vidare och tänker ”vid kröken där framme ska jag ta upp kameran”. Men när jag når kroken, och sikten fram till det ovetande djuret är fritt, och sedan sträcker mig fram efter kameran sakta som en zoombie, ser hon ändå rörelsen i ögonvrån. Tvärhastigt börjar hon trava in mot torråsen som löper längs hela bäcken. Jag hinner bara med att få en sekvens av en livrädd, skenande ko, som också visar små glimtar av kalven som väntat på torrlandet. Kon först och kalven efter. Chockade springer de mot väster och sprutar över bäcken strax söder om Muttosjávrre. De far åt söder, på en kilometers avstånd. Och fortsätter springa. Jag har aldrig sett så rädda älgar! Videobilderna blev inget vidare. Och av stillisar bidde det intet. Far vidare. Blåsten tilltar. Det är soligt och varmt. Jag knogar svettig mot sjön med vinden i ansiktet. Myggfritt ändå! Så småningom framträder den sägenomspunna Muttosjávrre i myrlandet. Stannar för att dricka vid ett bestånd av hög bladvass. Fortsätter att ro. Hela tiden vinden i ansiktet. Som i trans far jag fram över vattnet och missar Häjmmaroavve med flera hundra meter – där jag ju skulle gå iland. Fortsätter västerut längs stranden, med en och annan stenkänning. Den lockande vita strimman skvallrar om sandstrand. Jag far åt det hållet. Den inbjudande visar sig dock vara alltför långt borta i vågorna på södra sidan, jag fortsätter mot Muttosjåhkås inflöde och vattnet väster om där Råtjejåhkå och två andra bäckar kommer ner. Här är det om än ännu rikare av vita näckrosor än innan. Jag skrämmer en sångsvansfamilj. Hannen (eller honan?) flyger upp och landar bland massorna av vita blommor. Funderar hur den alls kan simma bland alla dessa rötter. Förbannar den möjlighet det gav att få den vita i det vita. Den andra föräldern simmar ändå lugnt framför sina fyra gråa telningar mot norr. I en fart så det knakar ror jag förbi dem igenom rosornas sega, slingrande skog av rottrådar. Vill inte störa för mycket. Bäcken svänger mot norr. Jag ser stugan, Arvidsson, på avstånd. Omtalad är den, men jag har ännu inte haft läge att besöka timringen trots att jag tidigare jobbat på länsstyrelsen och haft möjlighet att köra skoter var som helst i nationalparkerna. Stugan visar att den är byggd av en människa som kan timra, som har känslan. Det kanske inte är förre parkvakten Lennart Arvidsson som hållit i bilan, men troligen är det han som gett anvisningar om hur det ska byggas. Den av rödtegel murade spisstocken är smått surrealistisk att möta här mitt i det optimala ödelandet. Kokar makaroner och steker kött på det gamla fotogenköket av märket Primus. Bara det känns som en bedrift, men det funkar bra bara man förvärmt ordentligt och sett till att fotogenbränsle är ifyllt. Lämnar Arvidsson och ror med långa drag genom växter och gäddor. Kastar en blick åt sidan. Är det inte en havsörn som sitter där? Upp med kikaren och mycket riktigt. Örnen sitter på sitt bo på drygt 300 meters avstånd. Trycker ner stativbenen i gyttjan i strandkanten och är beredd på att filma. Bara solen kommer ut från molnen. Filmar en trollslända under väntetiden. Solen sveper värme över myren och den tall där örnen har sitt bo. Filmar, men det känns inte bra. Visserligen har jag inte närmat mig boet och medvetet stört häckningen: varken örnen eller avkomman lär bry sig av min passage. Men hur blir bilderna, av en örn som i en stillbild endast sitter på sitt bo. Jag vill helst ha rovfågeln på vingarna, på jakt! En svår grej att fånga, helst om örnen är vild och jagar renkalv i Badjelánnda eller lekande harr i Muttos… Ror rakt över sjön till den hägrande stranden. Väl framme uppvisar sanden en massa spår efter havsörn, vadare, sångsvan, mink, med flera obestämbara djur. Efter en lång kontlemplation stöter jag ut båten och ror snett över sjön mot det egentligen primära målet, det omtalade Häjmmaroavve. Vinden har mojnat, så den har jag ingen hjälp av. Att i medvinden lättsamt surfa fram över vågorna – vilket jag fantiserat om på uppvägen, fungerar inte. Det blir en kamp också nu, i sidvinden. Kommer till den hemskt steniga stranden nedanför boplatsen. Bara vaga spår kan skönjas av hur folket här flyttat stenar och gjort en egentligen ganska urschlig båtlänning. Kommer till själva vallen ett par hundra meter från stranden. Hur kan denna lilla lilla vall kunnat försörja kreatur för att i sin tur ge människor mat? 100×60 meter är kanske att ta i när man ser den förhållandevis lilla plätten. Kor och häst lär Israel Jakobsson Ramso och hans hustru Maria Helena ändå haft, som var de senast bofasta på 1800-talet. De bör framför allt levt på fiske, men sådana spår går knappt att urskilja. Muren till deras spis finns i alla fall kvar, någon rostig burk, gropar och vallar av obestämbar användning. Spännande lämningar från en flydd tid.

 

 

 

 

Tidig vår igen…

En tillbakablick från 18 maj 2007 är på sin plats i tider av störda årstidsväxlingar. Jag ville ta mig söder om Kvikkjokk för att försöka få filmbilder av händelser i kalvningslandet. Vajorna kalvar som mest cirka tre veckor in i maj.

Vajor med kalvar i Badjelánnda den 22 maj 2006.

I vanliga fall går det att ta sig ganska bra utan att hindras av öppet vatten, som 1999 då jag utan problem körde skoter den 20 maj över älven och parkerade bekvämt vid stugan i Kvikkjokk. Detta med författaren Yngve Ryd i kälken, som samlade material till sin bok om olika ord för snö på lulesamiska. Nu gick dock älven upp redan första veckan i vårmånaden.

Anton och jag innan avfärd. Foto: Oden Eriksson.

Som vanligt fick jag den person som är lika galen som jag själv vid äventyr att följa med på färden, min son Anton. Min bror Oden hjälpte oss att lasta skotern på den för ändamålet byggda flotten. Kälken åkte i båten. Sen puttrade vi sakta de dryga tre kilometrarna till Mallenjarka,

På väg! Broderskapet begrundande i bakgrunden.
Vågorna redan något för stora för ekipaget.

körde skotern av flotten, kopplade på kälken och arbetserade oss under ganska stort bök upp efter leden bakom Nammásj. Mycket sten och öppna bäckar! Till slut nådde vi upp till den heltäckande snön i björkskogen, och det gick lätt att färdas.

Anton i skidd bakom presenningen för den ständiga vattenspruten från skotermattan.
Anton tar vatten i en kallkälla.

Vi for till en strategisk plats, ställde kälken på kant som vindskydd och väntade.

Plats för kikarspaning. Foto: Anton Lundberg.

Ganska omedelbart meddelar Anton med kikaren för ögonen, ”Nu ser jag en björn!”. Och mycket riktigt. På cirka 1,5 kilometer kom en mindre björn upp på fjället. Den hade riktningen inställd till en grupp med ett tiotal vajor som betade på en barbacke. Jag fick ganska bra bilder med 600mm. tele på kameran, då en dv Canon XL1. Den applikationen ger en enorm brännvidd – motsvarar över 4000mm. med småbild. Men ingen av vajorna hade kalvat, kunde rovdjuret fort vädra sig till, så den vände moloken ner i granskogen igen. Vi rustade ihop oss och körde en bra bit västöver. Dock inga fler renar.

Den 18 maj.

De hade redan hunnit passera på sin väg till kalvningslandet i Badjelánnda. Det var bara att ta sig tillbaks. Skotern lämnades vid strandkanten över sommaren. Följande något tjorviga flottningsmodell lär bli det vanliga numera om man vill ta sig med skoter. Idag är det skidor och kanske pulka som gäller!

Bild på mig, tagen av min ständige följeslagare i alla galna äventyr, sonen Anton.

IBL, min nya bildbyrå

I våras blev min gamla bildbyrå Naturfotograferna/N som jag varit ansluten till sedan 1991 köpt av IBL Bildbyrå. I början av min bildbyråkarriär klippte man bort de bästa bilderna från filmremsorna. Tejpade dem med specialtejp på en svart passepartout, stoppade montaget i en plastficka, skrev med bläckpenna på en etikett alla uppgifter om namn på motivet, extra bildförklaring, platsen, månaden och året. Sedan skickade man in en drös bilder, 50-100 till Bildbyrån i Österbybruk. Ett dyrt och tjorvigt förfarande. Numera historia dock. Nu gäller digitala bilder. Jag korrigerar försiktigt färgbalansen, exponeringen, kontrasten och färgmättnaden i datorn. Skriver in en massa nyckel- sökord (det gäller att vara noggrann och tänka på allt bilden associeras till) bifogar kontaktuppgifter som snabba presets och sparar bilden som högsta jpeg-upplösningen. När 25-50 bilder är klara skickar jag allt via ftp till IBL. Snabbt och smidigt. Men snabbare lär det gå på andra ställen än här i Net1-land. På bara någon timme eller några dagar ligger de nya bilderna ute på IBLs hemsida. Det är helt suveränt!

Ráddna fick nu ta plats i båtfören. En bild som snart ligger ute på IBL...