Etikettarkiv: foto

Street Photography i naturen, och komposition

Balans, sparsam färg och komposition. En harmonisk bild.
Balans, sparsam färg och komposition. En harmonisk bild.


De bildade skola
de här duktiga mellaneuropeiska fotograferna och någon syd- och nordamerikan och ryss. Ingen nämnd ingen glömd. De plåtade i urbana miljöer, alltid i svartvitt och kände sin kamera utan och innan. När läget kom blev foto-handlingen som en rörelse styrd av den förlängda märgen, en upptränad reflex.

Ofta kom bilden i en exponering. Inga chanstagningar eller motorer. En bild räckte ibland för att fånga det fotografera ville. När det stämde fanns allt på plats, spänning, komposition och egenart. Negativet skulle helst inte delförstoras. Optimalt och direkt skulle ögonblicken fångas. Det var den fotografiska norm som rådde i mitten av förra seklet. Negativets kanter skulle synas, med svart på sidorna där man kunde skönja filmfabrikat och perforering för filmmatningens kugghjul. Äkthet. Ingen skulle kunna tvivla på att kopian verkligen skildrade hela negativet. Helst skulle bilden också innehålla rörelseoskärpa med bara ett vitalt bildelement knivskarpt. Normalobjektiv och 1/60 sek. var en vanlig exponeringstid. Bländarinställningen fick kompensera exponeringen. I mörkrummet manipulerades den råa ton fram som var vanlig bland många Street Photographers. Hur relationen exponering framkallningstid, kopiepapprets hårdhet, osv. såg ut kräver ett egen längre inlägg.

På sjön Ráddnávvre vid vårt hem fick jag en bild av sonen Nils som till viss del påminner om vad de gamla suveränt duktiga fotograferna eftersträvade. Dock skulle jag ha hållit kameran en meter lägre, är för stel och långsam…

Farten, med kornsnön som sprutar upp vid vänsterfoten, engagemanget, med blicken som fixerar denna snö, pulksnörets lycka.
Farten, med kornsnön som sprutar upp vid vänsterfoten, engagemanget, med blicken som fixerar denna snö, pulksnörets lycka. Barnets fenomenala förmåga att hitta lek och spänning i allt.

Hopp i september!

Blir det höstfärger?Rádnávrre, söndagen den 28 augusti klockan 07.35.

Det sägs att det blir höstfärger först när det har varit ett par frostnätter i slutet av augusti. Men höstfärger, säger du, det är det väl alltid. Jo men jag menar riktigt intensiva färger – inte bara gult och brunt – som förmår att färga träden och buskarnas löv och markens blad till osannolikt läcker prakt.

Det var ett tag sedan fjällsidorna och skogarna pryddes också av många röda och orange björkar. Jag kommer vara ute ganska mycket just i september så hoppas på en optimal fotografisk höst 🙂

Vigsel i Kvikkjokk

Min gode vän Per-Ragnar Iverstrand och Maya Forsberg vigde sig i Kvikkjokks kyrka den 10 maj. Middag och baluns på kvällen i Årrenjarka fjällby. De valde mig som bröllopsfotograf, hedrande.

Kyrkbacken Kvikkjokk.

 

Vid klockstapelnVigselI Kvikkjokks kyrka

Maxida Märak sjöng till bröllopsparets ära.

Bröllop i Kvikkjokks kyrkaKyss

Per-Ragnars brorsdotter Indra var en ibland lite hopklämd brudtärna.

Mayas ögon

Ögonen som Perra föll för…

Bröllopsfölje

Middag i Årrenjarka

Så blev det teater av den tidpunkt Maya och Perra träffade varandra första gången, på landningsplatsen i Stáloluokta där Perra var den pilot Maya och hennes två väninnor skulle åka med.

Fotograf Tor Lundberg Fotograf Tor Lundberg Fotograf Tor Lundberg

Dotter Astrid fick förmånen att spela mygg som besvärade en av de sörländska väninnorna, inlevelsefullt spelad av Peter Arvidsson. Det var en fantastiskt rolig dag, tack Maya och Per-Ragnar, som bägge nu bär efternamnet Iverstrand.

 

Digital fotografi ger konsten tillbaka

Den digitala tekniken har på många plan utvecklat fotografin och filmskapandet. Inte bara att allt blivit så mycket enklare, snabbare och billigare än för några år sedan. Också ökad rättvisa, demokrati, dynamik, jämställdhet och kvalité har den digitala revolutionen bidragit till. Nedanstående betraktelse kan tyckas behandla en svunnen tid långt tillbaks, men egentligen var den här alldeles nyss.

För den som hade ambitioner att bli naturfotograf räckte det med en fet plånbok. Köpa storformatskamera, kalla sig fotograf och fara runt med ett självförtroende likt en frireligiös, svada som en bilförsäljare och gåpåaranda där till och med bryssellobbyisterna låg i lä, för att kränga sina överpolariserade alster till snudd på vilken redaktör som helst. Stora glänsande diabilder på Fujichrome Velvia, där djupblå himlar åtta gånger av tio upptog halva bildytan. Inga genomtänkta fotografier med konstnärliga ambitioner, mer ytliga snapshots av naturen – visuella anteckningar från jäktade wannabees. Den äkta naturlyrikern kan i alla fall i sina anteckningar beskriva sina upplevelser av skönhet med många ord i flera meningar. Men pang på bara för den nymornade naturfotografen.
Han (fanns bara män på den tiden) ställde bara upp sitt stativ, snäppte fast sin jättepryl på kulleden – vilken naturligtvis också skulle vara tung och dyr – riktade kameran mot det häftigaste utsnittet utan tanke på komposition eller djup i bilden,  mätte snabbt ljuset med extern spotmätare och tryckte på trådutlösaren. Ett tekniskt fulländat verk såg dagens ljus, för dag skulle det vara. Helst klockan tolv, när himlen i norr var ordentligast mättad.
Ett 9×12 centimeter stort positiv i plast väntade så på att framkallas. Väntade på att kunna konkurrera ut de verkliga fotografernas verkliga fotografier. Småbildsfotograferna låg risigast till – var inte alls fanns med i matchen. Hur briljanta deras dior än var, kunde de sällan mäta sig med den mycket större bilden.

På den tiden skickades diaoriginalen ut till de presumtiva bildköparna monterade i passepartouter och plastficka med en snygg etikett fastklistrad där det stod en bildtext och fotografens namn. På ljusbordet ratades självklart småbilden. Visst fanns det kompetenta bildredaktörer som verkligen såg till de grundläggande fotografiska värderingarna och kvalitéerna oavsett format. Professionella personer som inte lät sig duperas. Men de var alltför få.

Det var en tid av tävling. Männens tävling. Störst vinner. Tyngst lastad packning genom exempelvis Sarek var en riktig bedrift som gav bäst bildskörd och häftigaste upplevelserna att orera om. Manierad ytlighet. Kulturen, djupet, historien existerade inte. De här fotograferna var som fotografins dansband, och det var mest inom naturfotot de tog sig fram.

Idag ser det mycket bättre ut. Ingen bildköpare ser bildens original annat än på datorskärmen. Bilder som väcker köparens intresse klickas på och förstoras. Om de kommer från en småbildskamera eller inte märks inte mycket. Idag är en lycklig tid för de som jobbar med Canon eller Nikon. Det krävs så mycket mer än ett vräkigt format för att bli uppmärksammad.

Jag kikarspanar från en favoritplats väster om Kvikkjokk.

Vi har kommit till en liknande situation som den före diafilmens lansering i storformat. När fotografernas negativ framkallades av dem själva och hanterbara kopior användes för påseende. Då var det lika för alla.

Då var det inte bara män som sprang runt i Sarek. En av våra mest framstående dokumentärfotografer hette Anna Riwkin-Brick (1908-1970) som jobbade med handhållen kamera. Hon ägnade mycket tid till att skildra samerna i jokkmoksfjällen. Få kan som henne ståta med nära 150 boktitlar på svenska bibliotek. Bland annat klassikern Elle Kari från 1951 som hon gjorde tillsammans med skribenten Elly Jannes.
– Jag var fyra, fem år och jag kommer fortfarande ihåg hur fantastiskt jag tyckte det var att man gjorde en bok för barn, där bilderna inte var tecknade utan fotograferade. Jag förundrades över att man kostade på oss ungar något så fint, säger bokens huvudperson Elle Kari Pavval från Jokkmokk i en intervju från 2003.

Elle Kari Pavval, Jokkmokks marknad 2011

Fotohistoriens mest bedrövliga mainstreamperiod är över. En period som på intet vis utvecklat fotografin som konstform, snarare hämmat den. Nu präglas bilderna av mer glädje, liv, fart, spänning och experimentlusta. Det är roligt! Det är utveckling.

Fåglar i Kvikkjokk

Nu har jag börjat fotografera och filma fåglar vid min gamla matningsplats i Kvikkjokk.

Grönfink

Speciellt intressant är att få bilder av arterna som lever hela året i gammelskogen, som lavskrika, lappmes, talltita.

Talltita
Lavskrika

Hoppas det ska bli ett bra material, framför allt till mina filmer.

Talgoxe
Grönfinkar

Närnatur utan fusk

I en paus i det extrema regnandet for jag ut en sväng kring Randijaur med Åsa för att kanske kunna plåta någon av de fabulöst läckra sarvarna hon fångat på bild i onsdags. Men vi såg inte ett hår. De är som spöken. Visar sig ibland, men går inte att förutse var. Mystiskt skrider de fram hur som helst i skogarna. I Udtja skogssameby hade de en sarv vid namn Fantomen. Denne individ kunde färdas över långa avstånd, upptäckas i någon hage och sen vara borta månader, och så dyka upp igen. Den enda skogsvarelse jag fick på bild var faktiskt Åsa, fångad när hon med koncentrerad min närmar sig röda odonblad och svarta stenar i en kallkällbäck. Visst hade det gått att klippa in någon av mina gamla sarvar i någon läcker skogsmiljö, men det är inte min stil. Terje Hellesö, fd. medlem i föreningen Naturfotograferna gjorde så.

En björk speglad i kallkällbäcken

Det har blivit en praktfull skandal av hans trixande med stulna och inmonterade lodjur och mårdhundar. Konsekvenserna av Hellesös handlande är att vår anrika förening Naturfotograferna för seriösa fotografer sjunker djupt ner i skiten. Åtminstone för en tid. Och detta typiskt nog just före ett gemensamt boksläpp – tur att det inte var efter, för då hade boken med titeln Vår sanna natur troligen destruerats av förlaget. Bokredaktionen lyckades i alla fall med största tidspress lyfta ut alla Hellesös bilder och ersätta dem med andras bilder. Dock tror jag denna eländiga historia blir positiv för naturfotografin generellt och Naturfotograferna/N speciellt. Nu är frågan om fusk med bilder och bildstölder högaktuell. Följande text redigerade styrelsen ihop igår:

En medlem i Naturfotograferna/N lovar att följa föreningens etiska värderingar:
– Man uppträder på ett hänsynsfullt sätt i naturen utan att störa eller förstöra.
– Fotografiskt material skapas och presenteras på ett ärligt och uppriktigt sätt.
– Man informerar öppet om hur det fotografiska materialet blivit till, för att undvika missförstånd och misstankar om fusk.
Att sätta /N efter sitt namn är en kvalitetsstämpel, men också ett ansvar.
För att värna och informera om Naturfotografernas etiska värderingar kommer föreningen under 2011 att inrätta ett etiskt råd som ska ge vägledning för medlemmarnas arbete
.

Jag kommer att använda denna text flitigt.

Tor Lundberg/Naturfotograferna

En helt unik bild av en helt unik och salig blandning av hundar springer järnet efter Nautijaurvägen. Tiken Ráddna är dock varken stulen eller inklippt.

Båtfärd i Muttos

Bra väder, en roddbåt och lite tjurskallighet är det enda som krävs för att besöka Muttos klassiska områden. Enligt allsköns fotoböcker ska man aldrig ta sina konstverk i medljus. Det blir platt, och skuggor från fotografen kan, hemska tid, falla på motivet. I detta självporträtt har jag således gjort allting fel. Dessutom har jag en hemskt ful mössa på mig, åtminstone tycker mina närstående det…I bäcken mellan Muttosluoppal och Muttosjávrre går det inte att mynda. Är tvungen staka för att få kontroll av det som kanske skulle kunna dyka upp framför stäven. Att ro ger båten fart, men om man som fotograf inte ser vad som finns framför båten, vad är det då för vits med farten? Makalöst tjocka partier av näckrosor trasslar in sig i årorna. Jag har aldrig sett större ansamlingar av framför allt vit näckros. Stakar idogt på, och i den mittre delen av bäcken ser jag en älgko som betar. Hon går allt närmare vattudraget. Jag stakar fram sakta och tyst. Så står hon alldeles nära vattnet och äter frenetiskt med steksidan mot mig. Det blåster västifrån så hon känner inte min lukt. Stakar försiktigt vidare och tänker ”vid kröken där framme ska jag ta upp kameran”. Men när jag når kroken, och sikten fram till det ovetande djuret är fritt, och sedan sträcker mig fram efter kameran sakta som en zoombie, ser hon ändå rörelsen i ögonvrån. Tvärhastigt börjar hon trava in mot torråsen som löper längs hela bäcken. Jag hinner bara med att få en sekvens av en livrädd, skenande ko, som också visar små glimtar av kalven som väntat på torrlandet. Kon först och kalven efter. Chockade springer de mot väster och sprutar över bäcken strax söder om Muttosjávrre. De far åt söder, på en kilometers avstånd. Och fortsätter springa. Jag har aldrig sett så rädda älgar! Videobilderna blev inget vidare. Och av stillisar bidde det intet. Far vidare. Blåsten tilltar. Det är soligt och varmt. Jag knogar svettig mot sjön med vinden i ansiktet. Myggfritt ändå! Så småningom framträder den sägenomspunna Muttosjávrre i myrlandet. Stannar för att dricka vid ett bestånd av hög bladvass. Fortsätter att ro. Hela tiden vinden i ansiktet. Som i trans far jag fram över vattnet och missar Häjmmaroavve med flera hundra meter – där jag ju skulle gå iland. Fortsätter västerut längs stranden, med en och annan stenkänning. Den lockande vita strimman skvallrar om sandstrand. Jag far åt det hållet. Den inbjudande visar sig dock vara alltför långt borta i vågorna på södra sidan, jag fortsätter mot Muttosjåhkås inflöde och vattnet väster om där Råtjejåhkå och två andra bäckar kommer ner. Här är det om än ännu rikare av vita näckrosor än innan. Jag skrämmer en sångsvansfamilj. Hannen (eller honan?) flyger upp och landar bland massorna av vita blommor. Funderar hur den alls kan simma bland alla dessa rötter. Förbannar den möjlighet det gav att få den vita i det vita. Den andra föräldern simmar ändå lugnt framför sina fyra gråa telningar mot norr. I en fart så det knakar ror jag förbi dem igenom rosornas sega, slingrande skog av rottrådar. Vill inte störa för mycket. Bäcken svänger mot norr. Jag ser stugan, Arvidsson, på avstånd. Omtalad är den, men jag har ännu inte haft läge att besöka timringen trots att jag tidigare jobbat på länsstyrelsen och haft möjlighet att köra skoter var som helst i nationalparkerna. Stugan visar att den är byggd av en människa som kan timra, som har känslan. Det kanske inte är förre parkvakten Lennart Arvidsson som hållit i bilan, men troligen är det han som gett anvisningar om hur det ska byggas. Den av rödtegel murade spisstocken är smått surrealistisk att möta här mitt i det optimala ödelandet. Kokar makaroner och steker kött på det gamla fotogenköket av märket Primus. Bara det känns som en bedrift, men det funkar bra bara man förvärmt ordentligt och sett till att fotogenbränsle är ifyllt. Lämnar Arvidsson och ror med långa drag genom växter och gäddor. Kastar en blick åt sidan. Är det inte en havsörn som sitter där? Upp med kikaren och mycket riktigt. Örnen sitter på sitt bo på drygt 300 meters avstånd. Trycker ner stativbenen i gyttjan i strandkanten och är beredd på att filma. Bara solen kommer ut från molnen. Filmar en trollslända under väntetiden. Solen sveper värme över myren och den tall där örnen har sitt bo. Filmar, men det känns inte bra. Visserligen har jag inte närmat mig boet och medvetet stört häckningen: varken örnen eller avkomman lär bry sig av min passage. Men hur blir bilderna, av en örn som i en stillbild endast sitter på sitt bo. Jag vill helst ha rovfågeln på vingarna, på jakt! En svår grej att fånga, helst om örnen är vild och jagar renkalv i Badjelánnda eller lekande harr i Muttos… Ror rakt över sjön till den hägrande stranden. Väl framme uppvisar sanden en massa spår efter havsörn, vadare, sångsvan, mink, med flera obestämbara djur. Efter en lång kontlemplation stöter jag ut båten och ror snett över sjön mot det egentligen primära målet, det omtalade Häjmmaroavve. Vinden har mojnat, så den har jag ingen hjälp av. Att i medvinden lättsamt surfa fram över vågorna – vilket jag fantiserat om på uppvägen, fungerar inte. Det blir en kamp också nu, i sidvinden. Kommer till den hemskt steniga stranden nedanför boplatsen. Bara vaga spår kan skönjas av hur folket här flyttat stenar och gjort en egentligen ganska urschlig båtlänning. Kommer till själva vallen ett par hundra meter från stranden. Hur kan denna lilla lilla vall kunnat försörja kreatur för att i sin tur ge människor mat? 100×60 meter är kanske att ta i när man ser den förhållandevis lilla plätten. Kor och häst lär Israel Jakobsson Ramso och hans hustru Maria Helena ändå haft, som var de senast bofasta på 1800-talet. De bör framför allt levt på fiske, men sådana spår går knappt att urskilja. Muren till deras spis finns i alla fall kvar, någon rostig burk, gropar och vallar av obestämbar användning. Spännande lämningar från en flydd tid.

 

 

 

 

IBL, min nya bildbyrå

I våras blev min gamla bildbyrå Naturfotograferna/N som jag varit ansluten till sedan 1991 köpt av IBL Bildbyrå. I början av min bildbyråkarriär klippte man bort de bästa bilderna från filmremsorna. Tejpade dem med specialtejp på en svart passepartout, stoppade montaget i en plastficka, skrev med bläckpenna på en etikett alla uppgifter om namn på motivet, extra bildförklaring, platsen, månaden och året. Sedan skickade man in en drös bilder, 50-100 till Bildbyrån i Österbybruk. Ett dyrt och tjorvigt förfarande. Numera historia dock. Nu gäller digitala bilder. Jag korrigerar försiktigt färgbalansen, exponeringen, kontrasten och färgmättnaden i datorn. Skriver in en massa nyckel- sökord (det gäller att vara noggrann och tänka på allt bilden associeras till) bifogar kontaktuppgifter som snabba presets och sparar bilden som högsta jpeg-upplösningen. När 25-50 bilder är klara skickar jag allt via ftp till IBL. Snabbt och smidigt. Men snabbare lär det gå på andra ställen än här i Net1-land. På bara någon timme eller några dagar ligger de nya bilderna ute på IBLs hemsida. Det är helt suveränt!

Ráddna fick nu ta plats i båtfören. En bild som snart ligger ute på IBL...