Etikettarkiv: flyktingar

Ryttarfolk i stallet

_OR_1588
En dag på jobbet.
I stallet. Äntligen. Som jag sett fram mot det.
Kring två kilometers vandring och så var vi där. Bara för ett studiebesök, men dock. Ridlektioner blir det senare. Men vissa av pojkarna lär inte behöva några lektioner för att lära sig rida. Förvisso för dressyr av sedvanlig västerländsk modell, men inte för att bemästra en häst. Vissa är troligen mer klistrade på en bar hästrygg och kan fara fram värre än vad någon på orten kan. Inbillar jag mig i alla fall. Fantiserar jag om. Romantiserande dravel kanske, men det bjuder jag på.

_OR_1584
Vissa härstammar mest troligt från det ryttarfolk som skapade världshistoriens största sammanhängande imperium. Ett folk vars här – eller en liten del av denna här,  mest som en lekfull impuls – med småväxta hästar och korta svärd effektivt mejade ner välrustade tyska motsvarigheter. Tanken svindlar.  Också om dagens situation och alla historielösa.

Monsun, min sambo Åsas gamle travnordis, är sugen på mat. Som alla hästar alltid är ;)
Monsun, min sambo Åsas gamle travnordis, är sugen på mat. Som alla hästar alltid är 😉

 

Flyktingungdomar i Jokkmokk

Sporthallen
Sitter på Sporthallen
och kollar på volleyboll där ungdomar från ”mitt” asylboende spelar. Tar en bild med datorn. För första gången har jag riktat datorkameran utåt istället för att skildra mig själv och min tvååring när vi gör grimaser. Och det funkar ju.

På planen finns asylsökande, de som har egna boenden med uppehållstillstånd och så jokkmokksungdomar. Killar och tjejer. Det är fantastiskt att se så mycket frenesi och rörelse.

Bollar dunsar, skor gnisslar, korgar skräller. Några sparkar fotboll i ett hörn medan andra spelar basket. Varenda kvadratmeter är utnyttjad. Ett sorl i luften, men inga höga utkastelser.

Afnan på Östra Hörnet har bistått med kaffe, så jag mår gott här vid det lilla runda bordet på gångbanan över själva spelplanen. Ett gäng tjejer strömmar förbi åt ena hållet och ett annat gäng far åt andra. Så kommer en drös killar släntrande. Integration, tänker jag. En bra början åtminstone. Här lär de känna varann, och har roligt tillsammans.  Kan inte bli så mycket bättre.

Ett asylboende i Jokkmokk

Nu har jag jobbat som handledare i över två månader på ett asylboende för ensamkommande flyktingbarn i Jokkmokk, eller HVB-hem: hem för vård eller boende.
Jag är imponerad av det lugn och den styrka ungdomarna har. Men också av deras vänliga sätt, hjälpsamhet, vetgirighet, och mycket annat positivt. Jag har under vår tid tillsammans aldrig märkt någon tillstymmelse till bråk ungdomarna emellan eller att de varit otrevliga mot personalen.
Igår satt jag på läktaren i sporthallen där de spelade fotboll. Mycket fart, många mål och ett stundtals mycket snyggt spel. Men inget gruff, inga tacklingar, inga adrenalinskrik som man är van att höra på svenska fotbollsplaner, inga svordomar.
De har alla sina mer eller mindre tunga ryggsäckar av hemska upplevelser, men det märks knappt. Stundtals sorg och viss inbundenhet, men inga utbrott. Ovan upplevelse. Själv kunde jag leva om ganska rejält i tonåren. Och vem gör väl inte det i vår kultur. Spontant låter de sin stämma ljuda i någon vindlande sångstrof. Vissa gör det oftare än andra. Ibland rör de sig i fantastiska danser och tar man fram trumman och pushar på någon sekund, så dansar de för fullt. Det är makalöst. Det som andra behöver berusa sig för att ha mod att göra går här i ett nafs.
På öppna scenen på Hembygdsgården nu på Jokkmokks marknad ska vi göra ett framträdande. Jag på trumma och en eller några ungdomar med dans. Kanske av battletyp, hoppas i alla fall på det, där en av dem går upp och visar vad han kan och en annan antar utmaningen.
Som sagt. Jag är imponerad. Maken till stabila människor får man leta efter.

Det viktigaste jobbet

Samtal, skratt, bil, mataffär, sång, mat, kortspel, té. Glädje, vetgirighet, respekt, humor, kontakt.
Det tog bara någon dag och nu är jag där. Nu finns tilliten och samhörigheten och trots kapitala skillnader i språk, skrivsätt, musik och hela kulturerna, kan vi mötas.
Idag ska vi tala via tolk, jag och den unge man jag är kontaktperson för. Han har varit något dämpad från och till, men mitt intresse för de vackra snirliga tecknen och hur man skriver Tor, skingrar tankarna.  Funderar på vilka tankar. Om talibaner, om slaktade syskon, om skräcken i det rackliga flytetyget, om mamma?

Jag vet inte vad han gått igenom. Jag vet ingenting annat än att vi är här och nu, tillsammans. I värme och trygghet. Jag är imponerad av modet att trotsa flyktens faror men också det goda modet. Inte bara hans mod utan alla Afghaner genom tidernas mod. Alexander den store, Djingis Khan, Ryssar, USA och alla andra som härjat landet genom historien.

Nu finns inte de äckliga bruna nyanserna, vulgopropagandan och galningen som ville sätta upp en kulspruta på Öresundsbron. Nu är det Jokkmokk och vänliga humanister. Konsum, Sporthallen, gymmet och Östra Hörnet.

Rapport visar bilder på trängsel, desperation, kaos, poliser och gummibåtar. Våra blickar möts. Det är kallt som bara fan utanför, men inte här.

Jag är glad att jag har det  viktigaste jobbet som finns.

Flyktingar i Jokkmokk

Erland Ström, Börje Danielsson och Mauritz Eriksson. Foto, troligen Karl-Aage Swartzkopf
Erland Ström, Börje Danielsson och Mauritz Erikson vid en rysk flyktings grav vid Virihávrre i Badjelánnda. Foto, troligen Karl-Aage Swartzkopf

Flyktingmottagandet i Jokkmokk har sett olika ut under skilda tider. Under andra världskriget var det ett fåtal kommunbor som arbetade med flyktingarna – åtminstone i fält. Idag är det många anställda och ingen behöver frysa. 

1944-1945 kom hundratals flyktingar till Jokkmokk: norskar, samer, ryssar och tyska desertörer. Idag är nationaliteterna fler men flyktingarna färre.

Min morbror Mauritz Erikson var gränspolis. Han och en kompanjon – oftast renskötaren Mikkel Utsi, ibland Paulus Utsi eller Henrik Päiviö – ansvarade för ett gigantiskt stort område väster om Suorva i kommunens norra del. I kommunens södra fjällregion, väster om Kvikkjokk, fanns Börje Danielsson och Gunnar Asplund.

På skidor for de runt mellan torvkåtor och stugor för att leta flyktingar, eller spåra dem på snön. Oftast levde flyktingarna, men ibland hade de allvarliga köldskador, eller så var de döda.  Vissa hittades, andra inte. De ligger kvar i fjällnaturen än idag.
Mauritz och hans kamrater fick ibland uppleva hemska ting, som kannibalism bland svultna flyktingar eller beskjutning. Mat, förbandsmaterial, kläder och andra förnödenheter drog de i pulkor för att lägga ut på strategiska platser. Vissa gånger fick de hjälp av flyget.
Till flyktingförläggningen i Suorva transporterades flyktingarna. De flesta kunde själva åka skidor, men de skadade bäddades ner i pulkor eller skidkälkar och drogs av skidåkare, eller om läget medgav, i ett flygplan. Från Suorva fick flyktingarna åka med häst och bil till Jokkmokk där chefen för hela verksamheten ordnade mottagandet. I den fylliga och välskrivna boken Landfiskalen Erland Ström i Jokkmokk finns mycket intressant att läsa om denna tid.
Morbror Maurits gav 1974 också själv ut en bok: Flyktingar i fjällen, som går att låna på bibliotek eller köpa från något antikvariat.
Min morbror var en fantastiskt duktig berättare och en humorist av rang. Men när jag träffade honom i hans stuga i Kvikkjokk smög sig alltid någon av hans upplevelser under kriget fram. Han var märkt. Det var sorgligt.

Jokkmokks flyktingmottagande 1944-1945 var minst sagt underdimensionerat. Åtminstone det primära mottagandet. Den handfull människor som tog hand om flyktingarna nära den norska gränsen fick utstå enorma umbäranden i storm, kyla och på bågnande isar. De tvingades ta ett ansvar för nödställda människor som helt saknar motstycke och som ingen ska behöva utstå. Min morbror och hans kamrater blev utnyttjade. Statsminister Per-Albin Hansson yttrade i januari 1945 i riksdagens första kammare ”att beredskapen i fjällvärlden, för att möta ytterligare från Norge, var god” (Landfiskalen Erland Ström I Jokkmokk, sid. 93). Nuvarande statsminister hymlar inte…

Jokkmokks flyktingmottagande årgång 2015 är helt annorlunda. Jag har igår börjat jobba på ett av tre asylboenden för ensamkommande flyktingbarn och har hunnit skaffa mig viss kunskap om hur det fungerar. Generositeten är stor. Det saknas ingenting. Proffsig planering och logistik. Och det är två anställda som går i skift i det boendet där jag jobbar. Lika många som i min morbrors grupp.