Etikettarkiv: fjällen

Uppkopplad i Änok

Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun :)
Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun 🙂

Det är förnämligt att vara uppkopplad också i Änok. Med hjälp av ett bilbatteri kan Nils se film och spela spel medan andra halvan av familjen sover.
Idag blir det skidtur för Åsa och kompisen Karen som kommer upp från Randijaur. Jag ska hämta Karen i Kvikkjokk och skjutsa de båda urskogsvännerna till en lämplig utgångspunkt i Änok de kan runda Gajmák och kryssa sig fram mellan gammeltallarna ner till Kvikkjokk.

Survädret har äntligen gett vika för nattkyla och knallblå himmel. Nu går det till och med att vandra omkring i skogen på det dryga 60 centimeter tjocka snötäcket. Och många barfläckar finns i solexponerande lägen, så fina platser för kaffeelden går att hitta överallt.

Vi gjorde en kort skogsvandring igår kväll, men nysnön hade luckrat upp skaren så det var just att det bar, åtminstone för oss tunga.
ÄnokskogenEn stor flock snösparvar pilade förbi. Några tog rast i granarna. Nils var engagerad.
Nils sittar efter snösparvarFlera grankottar låg i rad i snön.  Spår efter att korsnäbb eller större hackspett varit i farten.
GrankottePimpelfiske väntar idag. Är laddad med både maggot och mask. Hoppas det går bättre än vad det gjorde i snöfallet igår, när Astrid för första gången förmådde borra genom tjockisen med Moraspiralen. Ett litet napp var allt. Govädret kan komma att göra skillnad 🙂 Och det gör det. Astrid får en fin röding. En sån där äkta  fast och fin änokröding som det fanns rikt av när jag växte upp. Nu har dock öringen mer och mer tagit över de här vattnen, men den är ju också smaklig. På återfärden somnar Nils i vedkälken lutad mot storasyster. En fenomenal helg är snart till ända…
Barn i vedkälken. _OR_3147

Vita fjällandskap

Den vita veckan fortsätter med några bilder från fjäll vid Huhttán, Kvikkjokk 🙂

Snjierák. Foto: Tor L. Tuorda.
Snjierák. Foto: Tor L. Tuorda.
Vállevárre. Foto: Tor L. Tuorda.
Vállevárre. Foto: Tor L. Tuorda.
Huhttán, Kvikkjokk. Foto: Tor L. Tuorda.
Huhttán, Kvikkjokk. Foto: Tor L. Tuorda.
Driva. Foto: Tor L. Tuorda.
Driva. Foto: Tor L. Tuorda.
Gassavárre. Foto: Tor L. Tuorda.
Gassavárre. Foto: Tor L. Tuorda.
Stájggá. Foto: Tor L. Tuorda.
Stájggá. Foto: Tor L. Tuorda.
Tjuollda. Foto: Tor L. Tuorda.
Tjuollda. Foto: Tor L. Tuorda.
Sjnjierák och Vallespiken. Foto: Tor L. Tuorda.
Sjnjierák och Vallespiken. Foto: Tor L. Tuorda.

Turistiskt centrum i Jokkmokks fjällvärld

Inlägget delvis uppdaterat den 5 november 2016.

Deltat, Kvikkjokks by och Bårdde i Sarek.

Kvikkjokk, eller Huhttán på lulesamiska, från den absurda epok från 1660 då svenska staten ville göra sig pengar på sitt annekterade område och bröt silverhaltig blymalm i nuvarande Badjelánnda och Sareks nationalparker vilken raffinerades i en smälthytta vid Gamájåhkå. Efter 40 års förlustbringande drift gjorde staten allt för att få nybyggare att bosätta sig i Kvikkjokk och nyttja silverbrukets uppbrutna slåttermarker. Nybyggarna slapp krigstjänst och erhöll 30 års skattefrihet.
Utvecklingen har gått från silverbrytning till en kort era av jordbruk/boskapsskötsel – till turism och sommarstugor. Kolonisering 3.0…

Kvikkjokks by och Tarradalen i väster.

Kvikkjokk och landet kring hela den övre delen av Lilla Lule älv har nu blivit rekreationsort för inte bara fjällvandrare utan också penningstarka sommarstuguägare och skoterfolk från hela Norrbotten. Det jungfruliga landet utan uppdämda vattendrag, skogsskövlingar eller gruvdrift lockar. Hygget norr om byn är dock ett undantag…
En stuga i den pittoreska fjällby betingar allt större inköpssummor och taxeringsvärdena på alla typer av stugor och tomter har ökat extremt mycket.  En och en halv miljon för en 48 kvm stor stuga på en tomt om knappt 800 kvadratmeter.
A8-regementet i Boden har via sin Kamratförening (och oss skattebetalare) byggt en stuganläggning för uthyrning till vem som helst. En oseriös konkurrens med de privata stugbyarna Kvikkjokks Turistservice, Årrenjarka Fjällby och Hellsten hotell som köpt anrika Kvikkjokks fjällstation. I början av 1980-talet ville Jokkmokks kommun med statens hjälp göra Kvikkjokk till Turistiskt centrum i Jokkmokks fjällvärd. Slalombacke skulle byggas, en stugby, ett servicehus, husvagnsparkering, nya vägar, strandskoning, flytbryggor, vatten och avlopp, flygplats, och all annan infrastruktur som i sedvanlig teknokratisk ordning är kutym vad gäller all form av så kallad utveckling. Men när bybon Sture Danielsson hann före kommunens planer med att bygga en stugby, avslog politikerna hans bygglovsansökningar, förhalade hans ärenden, och uppträdde allmänt arrogant.

Ett naturvårdsområde skulle också inrättas, där endast privatägd mark skulle ingå (märkligt att inte en kvadratmeter av statens mark ansågs vara skyddsvärd). Byn byggnadsplanelades, vilket innebar att det i många fall blev grönområden mellan fastigheterna. Hus och bodar skulle flyttas. De stod för assymetriskt på marken tyckte lantmätaren, eller kanske de stod på annans mark, eller samfällighetens, eller ingens mark. I vissa lägen var det oklart om marker och ägarförhållanden, men det hade ändå fungerat i hundratals år. Nu skulle ansvarige lantmätare Per Hermansson fixa till det. Då bybornas hatbojekt, nu (2011) ordförande för Kvikkjokks samfällighetsförening – placerad på sin post av Naturvårdsverket vilka är de största markägarna. Vägen byggdes ett sextiotal meter väster om min stuga, stamfastigheten och alldeles nära min morbrors stuga (som för övrigt är såld). Breddad, rätad och extremt förhöjd blev resultatet i den EU-anpassade niten. Insynen till våra hus och tomter blev öppen för allsköns bilister. Morbror byggde ett högt staket/bullerplank, men det hjälpte föga. Staten exproprierade (tvångstinlöste) mark som min släkt ägt i hundratals år för att göra en parkeringsplats. Släkten fick 50 öre per kvadratmeter i ersättning. De sprängde sönder en vacker tallås där vi lekt som barn och samer i evinnerliga tider övernattat i kåtor och tält. Vägen skulle få rätt lutning, ju. Sedan anlade de själva parkeringsplatsen mitt i en fin myr. Denna fylldes naturligtvis igen med sprängmassorna från tallåsen. All så kallad utveckling skedde över kvikkjokkbornas huvuden. Visst behövdes insatser göras för att möta de enorma turistmassorna som politiker och tjänstemän hoppades på, men det hade kunnat göras mjukare. Och att vi bofasta fått vara delaktiga. 1982, när stakkäpparna stod för att markera vidden och höjden på parkeringsplatsen for jag runt på skoter och drog upp varenda en. Ny laddning käppar sattes ut, och jag gjorde om det hela. De sattes upp på nytt, men då ledsnade jag. De byggde sin parkeringsplats, som nu under högsäsong är fylld bara vid kanterna (se bilden). Myren med alla arter förstördes, och bäcken. Jag kan aldrig glömma när jag bar vatten från den lilla bäcken till mormor Signe och till mig själv. Eller när jag som liten lekte med grodorna, gjorde båtar av vedklabbar och balanserade på bron. Den tiden är för evigt borta.

 

Vid Sarek

Med Astrid på Västkusten och Ráddna på hundpanget blev det sarektur för mig och Åsa. Eller åtminstone nästan, för över gränsen till den beryktade parken kom vi bara en meter. Detta på hängbron över den strida av jökelslam grönskimrande Guhkesvákkjåhkå när jag plåtade genrebilder på färdkamraten. Vi behövde egentligen inte komma över gränsen – en gräns som för många vandrare och fjällentusiaster innebär stor spänning. Vissa väntar sig den optimala Vildmarken direkt vid gränsövergången, med järvar, björnar, fjällrävar och älgar som nära nog springer omkull en. Vi behövde dock bara få en glimt av höga toppar och glaciärer, vilka syns som mäktigast i parkens norra del. Därför nöjde vi oss med Stora Sjöfallets nationalpark. Vår knappt sex mil långa vandring började i Suorva, från renhagen upp genom björkskogen i kolossala moln av mygg i det vindstilla, fuktiga och åskvarma vädret (när jag nu sitter och processar bilderna till detta inlägg är det rätt mycket jobb med att få bort alla myggprickar som fastnat på bilderna). För att skydda sig mot åskskurarna slog vi upp tältet och avvaktade några timmar. När åskan dragit bort gick vi vidare och vadade Njavvejågåsj. Vi tältade ett par kilometer väster om det karaktäristiska fjället Sluggá. På morgonen var det fint väder och vi gick mot Nienddo. Eftersom jag ville stanna och fotografera hela tiden hann vi inte heller denna dag så vidare värst långt. Tältade i västreänden av Liehtjitjávrre där någon gramjagande turist för ett antal år sedan lämnat en halv tvättsvamp och förpackningar till frystorkad mat efter sig och grävt upp gamla samiska arranstenar för att tynga ner tältduken med. Det är bedrövligt hur vissa beter sig. Fotograferade Ähpar flitigt, med sin brutala västliga topp Bierikpakte. Jag hittade en uråldrig stensatt köttgömma på en backe dit Åsa med skralt resultat gick för att försöka få mobiltäckning. Nästa dag knatade vi upp mot Guhkesvágge som vi efter brofotograferingen följde på sin nordöstra strand. Enorma fjällmassiv och glaciärer på ena sidan och Skanátjåhkkås klippa på den andra. Optimistisk kikade jag efter fjällbrudar som kanske skulle kunna växa på klippväggen, men inga gick att se. Det började blåsa och regna. Vi kokade varma koppar och åt smörgås bakom ett stort stenblock. Två gubbar från mellaneuropa någonstans kom förbi på femton meters avstånd utan att märka oss. Den ena gubben hade en stor ryggsäck som hängde obekvämt snett på ryggen, men han bekymrades inte för det utan fortsatte i hög fart söderut medan hans kamrat stannade för att fotografera polarull med stor frenesi. Vi gick över Tjievrajågåsj. En räv satt på en bank av stora stenar och tittade på oss. Strax efter såg vi hennes fem valpar som lekte. En av dem kröp in mellan några stenar när vi gick förbi – helt obrydd om alla mygg som satt vid ögonen.Vi hade tänkt slå upp tältet vid Oerjep Tjievrajávrre, men vädret blev sämre och tältplatserna färre ju längre västerut vi kom, så vi tältade på sluttningen av Tjievraváratj på en osannolikt fin och jämn grön oas med en kallkälla bekvämt intill. Som en samisk mjölkvall, men det var plätten nog så liten för.Tjievrra – bäcken, sjöns och bergets namn betyder grus, grov sand, och den varan fanns det gott om. Också på den vida slätten mot Áhkká. Gássaláhko är det stenigaste land jag upplevt. Jag lurade på att få bilder där någon av de högsta topparna i Sarek skymtade fram ur molnmassorna, som hela tiden svepte förbi topparna – men det gick dåligt. Morgonen därefter och hela nästa dag och natt regnade det. Igår morse blev det bättre och jag väntade igen på att få någon toppbild. När jag diskade matkärlen framträdde så Sarektjåhkkås nordtopp och Buchttoppen, men de försvann igen efter några sekunder, och jag hann inte med. Vädret blev allt sämre och en kritvit valk av ett rejält åskmoln placerade sig över hela massivet. Vi rev tältet och gick i ett ”som rättest” de dryga två milen över Tjievraváratj, förbi Tjårok, Alep Skálariehppe, Oarjep Átjek, Vuosskeljávrre, Hállji och Vuosskelvárátja till bilen i Suorva. Tog några sista bilder av den mångfald av rosenrot, vars like jag aldrig sett.

Tidig vår igen…

En tillbakablick från 18 maj 2007 är på sin plats i tider av störda årstidsväxlingar. Jag ville ta mig söder om Kvikkjokk för att försöka få filmbilder av händelser i kalvningslandet. Vajorna kalvar som mest cirka tre veckor in i maj.

Vajor med kalvar i Badjelánnda den 22 maj 2006.

I vanliga fall går det att ta sig ganska bra utan att hindras av öppet vatten, som 1999 då jag utan problem körde skoter den 20 maj över älven och parkerade bekvämt vid stugan i Kvikkjokk. Detta med författaren Yngve Ryd i kälken, som samlade material till sin bok om olika ord för snö på lulesamiska. Nu gick dock älven upp redan första veckan i vårmånaden.

Anton och jag innan avfärd. Foto: Oden Eriksson.

Som vanligt fick jag den person som är lika galen som jag själv vid äventyr att följa med på färden, min son Anton. Min bror Oden hjälpte oss att lasta skotern på den för ändamålet byggda flotten. Kälken åkte i båten. Sen puttrade vi sakta de dryga tre kilometrarna till Mallenjarka,

På väg! Broderskapet begrundande i bakgrunden.
Vågorna redan något för stora för ekipaget.

körde skotern av flotten, kopplade på kälken och arbetserade oss under ganska stort bök upp efter leden bakom Nammásj. Mycket sten och öppna bäckar! Till slut nådde vi upp till den heltäckande snön i björkskogen, och det gick lätt att färdas.

Anton i skidd bakom presenningen för den ständiga vattenspruten från skotermattan.
Anton tar vatten i en kallkälla.

Vi for till en strategisk plats, ställde kälken på kant som vindskydd och väntade.

Plats för kikarspaning. Foto: Anton Lundberg.

Ganska omedelbart meddelar Anton med kikaren för ögonen, ”Nu ser jag en björn!”. Och mycket riktigt. På cirka 1,5 kilometer kom en mindre björn upp på fjället. Den hade riktningen inställd till en grupp med ett tiotal vajor som betade på en barbacke. Jag fick ganska bra bilder med 600mm. tele på kameran, då en dv Canon XL1. Den applikationen ger en enorm brännvidd – motsvarar över 4000mm. med småbild. Men ingen av vajorna hade kalvat, kunde rovdjuret fort vädra sig till, så den vände moloken ner i granskogen igen. Vi rustade ihop oss och körde en bra bit västöver. Dock inga fler renar.

Den 18 maj.

De hade redan hunnit passera på sin väg till kalvningslandet i Badjelánnda. Det var bara att ta sig tillbaks. Skotern lämnades vid strandkanten över sommaren. Följande något tjorviga flottningsmodell lär bli det vanliga numera om man vill ta sig med skoter. Idag är det skidor och kanske pulka som gäller!

Bild på mig, tagen av min ständige följeslagare i alla galna äventyr, sonen Anton.

Från försommar till vårvinter

Efter att Åsa med naglarna rutinerat knipsat bort den förhoppningsvis sista fästingen av sju som Ráddna skaffat sig på Västkusten for jag till Kvikkjokk i helgen med dotter och hund.

En nyss bortdragen fästing med Ráddnas skinnrester kvar i käkarna placerad på en bit hushållspapper. Man måste fråga sig vilken roll denna varelse spelar i ekologin egentligen...

Den 1 maj åkte vi utan problem skoter till stugan i Änok.

Njáhkájåhkå och Vallespiken.

Tiken var helt vild när hon fick jaga och halvdräpa lämlar och sorkar under fasliga pipanden.

En av de miljoner smågnagare som nu översvämmar Kvikkjokks skogar och fjäll. Äntligen ser det ut att bli ett lika rejält lämmelår som det jag minns från barndomen på 1960-talet.

Passade på att bränna en hög med kvistar och bortröjt sly eftersom snöfläckarna runt omkring skulle hundra elden att sprida sig.

Astrid kastar en kvist på den ännu lugna brasan.

En enorm kontrast till mitt förra bål, det i Kungsviken på Orust. Här har man som sed att fira påsk med att tända jätteeldar på grönskande gräsmattor. En mycket ovan upplevelse.

Påskbål i Kungsviken som matas av Astrids kusin Marc och kompisarna Beda och Frode.

Återblick i bilder från min och familjens vistelse i Trollhättan och på Västkusten följer nedan, samt från returresan till Randijaur.

Solnedgång över Kungsviken, Koljöfjorden och Flatön. Besjunget taubeland.
Typisk miljö i Bohuslän, vid Henån på Orust.
Som en bild från gammal tid, Rämmedalen på Orust.
Vitsippor i Vägeröds dalar på Skaftö.
Ejdrar.
Gaddesanna vid Vänern.
Strandskator.
Gullvivor vid Husaby kyrka som vi passerade på väg hem.
Husaby kyrka.
Klövsjö i Härjedalen.

Rádjebálges – Gränsleden

Förra veckan vandrade Åsa, Astrid, Ráddna och jag den nymärkta Gränsleden, Rádjebálges, som går från Ritjem till Slábavuodna, Sörfjord, i Norge. Först hade vi tänkt att åka båt de första två milen till Áhkkájávrres västände, men på grund av kraftig blåst fick vi övernatta vi på STF Ritjem. Dagen därpå hade det mojnat något, men vågorna var fortfarande höga, så tidsbristen gjorde att vi tog helikopter. Hade vi känt till att det numera går att gå hela vägen från Ritjem till västeränden, på en väl markerad led med ny bro, och om vi hade haft mer tid på oss, hade vi nog vandrat. Den nygjorda och fantastiskt fina kartan visade heller inte något annat alternativ än med båt.

Åsa och Astrid vid Sårggåjávrre efter cirka åtta kilometers vandring.

Vädret var nästan för bra för att vandra. Varmt, och knappt ett moln på himlen.

Hade lika gärna kunnat vara Bohusläns klippor…

42 kilometer till Slábavuodna väntade. Den första sega stigningen gjorde att svetten dröp och det var ganska jobbigt, men Astrid knallade på utan knot med sin nya ryggsäck vari hon bar sovsäck, bok, regnkläder, ombytesskor och ett par gosedjur. 
Den uråldriga leden, som vid särskilt kluriga passager har märkts med träbitar målade i de samiska färgerna, följer terrängen suveränt bra i ett lättgånget och spännande landskap.

Samiskt stuk på ledmarkeringarna.
Knappt tre kilometer kvar till den norska gränsen.
Framme vid ett riksröse.

På svensk sida hade snygga, välmålade vindskydd med tillhörande dass och vedförråd ställts upp på lagom långa avstånd. Det första norska vindskyddet, knappt tre kilometer från gränsen, var dock ganska mediokert. Förutom det lyxiga dasset… De tre följande anhalterna hade fräscha vedeldade övernattningsstugor med två breda sängar och gasolkök.

En av tre typiska norska hytter efter leden och ett privat hus.


Just efter den sista stugan följer leden den slingriga anläggningsvägen ner till fjorden.

På slingrig väg ner till fjorden.

Det passar bra att vandra de 42 kilometrarna på fyra dagar med en sjuåring i sällskap. Rádjebálges är en suveränt bra led som går genom ett vackert och varierat landskap.

Den rejäla båten kommer till Sörfjord för transport till Gásluokta, Kjöpsvik.

Bilderna i det för övrigt förnämliga informationspaketet med DVD, karta och häfte, gör tyvärr inte alls Rádjebálges rättvisa.

I bussen på väg till Narvik.


Vår i Dievssajávri

Tänker tillbaka på förra veckans vistelse vid sjön Dievssajávri i gällivarefjällen.

Dievssajávri mot väst

Jag följde med kusin Torbjörn Yngvesson som jobbar som tillsyningsman åt STF när han ställde i ordning stuglägret och placerade ut Kungsledens roddbåtar.

Isvandring

Strålande väder på denna vackra plats, men isen låg ännu tjock ända fram till helgen.

Torbjörn Yngvesson drar båt

Jag fotograferade lövsprickningen och de läckra strutbräknarna som började spira.

Björklöv på gång den 9 juni
Strutbräknar på gång den 10 juni

En ung skogshare sprang runt stugorna rätt så trygg. Jag fick många stillisar och filmbilder.

Hare spegling
Hare vid sjön Dievssajávri
Sittande skogshare
Skogshare med bladstjälk

Hit kommer jag troligen återvända fler gånger!

Dievssajávri mot öst

Riktig vårvinter i fjällen

Sitter här i Randijaur i regn och rusk och snön smälter snabbt på vallarna. Men det är ändå rejält vintrigt. Som en mer normal vårvinter från 1980-talet och bakåt.

Sol över Niják i Sarek

Annat var det i Vájssaluokta vid Stor Lule varifrån jag återvänt för tre dagar sedan och där vistats en hel vecka. Solen gassade från molnfri himmel mest hela tiden och det var oftast helt vindstilla. Jag kan inte säga att jag är direkt bortskämd med sådant sagolikt fjällväder. Jag fotograferade och filmade och hjälpte vännen Johannes Päiviö att lasta och klyva ved som sen transporterades till sommarens tältkåtaplatser vid kalvmärkningshagar i Badjelánnda.

Johannes Päiviö kör björkved till kalvmärkningshagen vid Skuolla i Badjelánnda

I Vájssa såg jag en ringduva den 5 maj och den 7:e dök en koltrasthanne upp. Vid Guvtjávrre, i översta björkskogen på sjöns sydvästra sida, syntes färska spår efter – en mård!

Mårdspår vid Guvtjávrre

Och under veckan såg jag spår efter minst fyra järvar. Efter en tur fram och tillbaks till Rijtsem såg jag två havsörnar vid ett nätutläggningshål ute på Áhkkájávrremagasinet. Viltrikt land, och mer lär det bli när lämlarna kommer igång. Om de nu gör det. Det var många år sedan det sista rejäla gnagaråret, men karaktäristiska spår visar att ett lämmelår kan vara på gång. Det var full vinter och skare i hela denna fjällvärld med få bartinade fläckar.

Rand med barmark vid Gisuris i Sarek

Om inte våren sätter fart fort blir det besvärligt för renarna som kommer vandrande från vinterbetet i skogarna att komma åt bete. Jag lämnade Vájssaluokta och körde över den förfärliga, av Vattenfall, förödda sjön.

Isvallar på Áhkkájávrre

Nu med lågt vatten i magasinet var det riktigt äckligt att ta sig fram, med sprickor och vallar överallt. Och öppet vatten där det porlade vatten mellan pölarna som innan regleringen. Med mig på skotern hade jag en hundvalp som jag fått av Johannes. En åtta veckors tik med lapphund och mycket vallhund i sig. Det ska bli spännande att se om hon duger till jakt. Kanske som bandhund? Redan nu visar hon i alla fall att hon kommer att bli en bra familjehund, och det är egentligen det viktigaste.

Åsa, Ráddna (vän) och dotter Astrid