Etikettarkiv: fjäll

Uppkopplad i Änok

Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun :)
Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun 🙂

Det är förnämligt att vara uppkopplad också i Änok. Med hjälp av ett bilbatteri kan Nils se film och spela spel medan andra halvan av familjen sover.
Idag blir det skidtur för Åsa och kompisen Karen som kommer upp från Randijaur. Jag ska hämta Karen i Kvikkjokk och skjutsa de båda urskogsvännerna till en lämplig utgångspunkt i Änok de kan runda Gajmák och kryssa sig fram mellan gammeltallarna ner till Kvikkjokk.

Survädret har äntligen gett vika för nattkyla och knallblå himmel. Nu går det till och med att vandra omkring i skogen på det dryga 60 centimeter tjocka snötäcket. Och många barfläckar finns i solexponerande lägen, så fina platser för kaffeelden går att hitta överallt.

Vi gjorde en kort skogsvandring igår kväll, men nysnön hade luckrat upp skaren så det var just att det bar, åtminstone för oss tunga.
ÄnokskogenEn stor flock snösparvar pilade förbi. Några tog rast i granarna. Nils var engagerad.
Nils sittar efter snösparvarFlera grankottar låg i rad i snön.  Spår efter att korsnäbb eller större hackspett varit i farten.
GrankottePimpelfiske väntar idag. Är laddad med både maggot och mask. Hoppas det går bättre än vad det gjorde i snöfallet igår, när Astrid för första gången förmådde borra genom tjockisen med Moraspiralen. Ett litet napp var allt. Govädret kan komma att göra skillnad 🙂 Och det gör det. Astrid får en fin röding. En sån där äkta  fast och fin änokröding som det fanns rikt av när jag växte upp. Nu har dock öringen mer och mer tagit över de här vattnen, men den är ju också smaklig. På återfärden somnar Nils i vedkälken lutad mot storasyster. En fenomenal helg är snart till ända…
Barn i vedkälken. _OR_3147

Vita fjällandskap

Den vita veckan fortsätter med några bilder från fjäll vid Huhttán, Kvikkjokk 🙂

Snjierák. Foto: Tor L. Tuorda.
Snjierák. Foto: Tor L. Tuorda.
Vállevárre. Foto: Tor L. Tuorda.
Vállevárre. Foto: Tor L. Tuorda.
Huhttán, Kvikkjokk. Foto: Tor L. Tuorda.
Huhttán, Kvikkjokk. Foto: Tor L. Tuorda.
Driva. Foto: Tor L. Tuorda.
Driva. Foto: Tor L. Tuorda.
Gassavárre. Foto: Tor L. Tuorda.
Gassavárre. Foto: Tor L. Tuorda.
Stájggá. Foto: Tor L. Tuorda.
Stájggá. Foto: Tor L. Tuorda.
Tjuollda. Foto: Tor L. Tuorda.
Tjuollda. Foto: Tor L. Tuorda.
Sjnjierák och Vallespiken. Foto: Tor L. Tuorda.
Sjnjierák och Vallespiken. Foto: Tor L. Tuorda.

Tuorda, från Sjokksjokk till Sirkas

Renskugga
Första gången namnet Tuorda
nämns i svensk dokumentation var i början på 1700-talet. Nils Thomasson (-1748) lade till namnet  i den senare delen av sitt liv: Nils Thomasson Tuorda (källa: Börje Öberg). Troligen hittade Nils inte på namnet, utan återtog ett gammalt släktnamn. Vid tiden för den svenska statens fiasko med utvinning av silvermalm från två gruvor väster och nordväst om Kvikkjokk, döpte prästerna brutalt om alla befintliga samer i det lulesamiska området till svenska namn.

Denna 40-åriga bruksrörelse skildras suveränt av historikern Kenneth Awebro i hans faktaspäckade bok Luleå silververk – ett norrländskt silververks historia (Luleå kommun 1983). I boken finns mängder av jokkmokkssamer namngivna. Alla med svenska för- och efternamn.

Min son Anton vid statens första gruva i Gedkevárre, Badjelánnda
Min son Anton vid statens första gruva 1661-1671 i Gedkevárre, nuvarande Silbbatjåhkkå, Badjelánnda. Foto: Tor L. Tuorda

Också Nils Thomasson Tuorda och hans far, tuordasläktens äldsta dokumenterade anfader Thomas Nilsson (-1710),  finns beskrivna i Awebros bok. Också de tvingades att med sina renas dra raffinerad silvermalm eller bly i pulkor på vissa sträckor efter den långa transportleden. En väg där sk. hållappar fanns stationerade med jämna mellanrum, som under den senare delen av vintern alltid tvingades finnas på sin station för att betjäna transporter fram eller tillbaka från silverhyttan, Huhttán, Kvikkjokk. Ibland var dock hållapparna förhindrade, eller så var de för fåtaliga. Då anlitades de sk. skattelapparna:
”Det kunde också hända att skattlapparna rekvirerades för mindre transportsträckor om hålltjänsten inte fungerade. I september 1671 lejdes 4 renar av Thomas Nilsson och hans son Nils Thomasson ifrån Jokkmokk till Parkijaur. ”

I Awebros bok står vidare :
”Spannmålsförslor och andra förslor från Storbacken ombesörjdes till stor del av hållapparna. När deras skyldighet on 60 renlass/år var slut eller när de inte fanns till hands  inkallades ett antal skattlappar. […] År 1679 skedde detta nämligen av samer från Sirkas sameby: Lång-Nils Johansson, Peder Johansson, Anders Andersson, och Amund Andersson och från Suoksjokks sameby: Thomas Nilsson, Peder Larsson, Peder Amundsson, Amund Michelssson, Rik-Peder Eriksson, Lars Amundsson, Pål Larsson och Pål Amundsson.”

Tuordasläktens äldste namngivne människa Thomas Nilsson kategoriserades mest troligt som skogssame i Sjoksjokks sameby. (Thomas Nilsson är förvisso ett vanligt namn som fler kan ha burit, men eftersom stavningen Th i Thomas är densamma och uppgiften om att han och hans son anlitades från just Jokkmokk, bör det vara samma person). Thomas Nilssons son kallades Árasoajvve, troligen efter berget som idag kallas Áras, som ligger öster om Árasluokta i Badjelánnda.

Troligen var uppdelningen mellan fjäll- och skogssamer mer flytande på 1600-talet än vad den är idag. Kanske den överhuvudtaget inte fanns bland samerna själva? På den tiden hade man små renhjordar som hölls under sträng uppsikt med vajor som mjölkades dagligen. De jagade vildren och annat vilt, fiskade och plockade örter som syrades, skar tallbark, med mera. Vildrensjakten på glaciärerna var tålamodsprövande, men effektiv (källa: Yngve Ryd/Ola Omma), och rödingen i Virihávrre välsmakande. Nils Thomasson Tuorda Árasoajvve levde troligen detta liv.

När Sverige 1702 drog sig tillbaks från sitt skrotade gruvimperium utan gruvfogdar, bergmästare, profosser och präster blev livet friare. Men samernas goda tid varade bara några decennier, sedan tog kolonisationen och exploateringen av naturresurserna ordentlig fart. Sjokksjokk skogssameby lades ner och togs över av bland andra Sirkas fjällsameby och all mark som skattelapparna ägde stals av den svenska kolonialmakten. I Jokkmokk, såväl som hela övriga Sábme.

Silverkalk, Kvikkjokks kyrka

Dotter Astrid tolv, annorlunda firad

För tolv år sedan kom hon till livet på Gällivare BB. En skrikhals som man var tvungen bära runt på axeln för att hon skulle vara nöjd. Och så skulle det tvärhastigt tas blodprov i hennes pyttelilla fot, med en brutal grej som såg ut som en spjutspets. Och det kom inget blod hur än de stack och klämde. Oj vad de bökade… Jag var tvungen lämna lokalen.

Men bara efter någon dag blev allt så mycket stabilare och Astrid blev det mest lättskötta barn som går att tänka sig.

Som tvååring sprang hon obehindrat runt i skogar och på fjäll och en månad innan hon blev tre gick hon en mil från Stáddájåhkå till Stáloluokta i Badjelánnda.

Foto: Åsa Lindstrand
Foto: Åsa Lindstrand

Idag är det nästan tvärt om. På vår gemensamma tur på hennes födelsedag den 1 september, var det hon som verbalt fick bära mig uppför backarna i Stuor Njoasske vid Gassavárre.
– Du klarar det! Det är dumt att vänja musklerna vid att stanna hela tiden!
Pressade mina artritben så gott jag kunde, ben som heller aldrig varit så otränade som nu. Det var som skämmigt…

Astrids födelsedag inleddes dock med plättar, grädde och smoothie, en något annorlunda frukost på en bemärkelsedag.

Självklart fick Nils också en laddning…


Mitt på dagen gav vi så oss iväg. I vindskyddet efter leden var utsikten över Gassavárre väldigt strategisk. När vi suttit en stund och ätit stekt kött, skällde vår hund Ráddná till och ett huvud stack plötsligt fram i vindskyddsöppningen.

Det var Thomas Lindberg och Lars Lindberg  som var på joggingtur samma sträcka som vi kom att vandra. Roligt att möta bekanta björkholmare mitt i alltihop.

Nu var jag och Astrid i bra läge för att söka platsen för min morfars farfars äventyr, Nils Erik Jakobsson (1811-1876). En historia som berättats i generationer. Tåls att återges på lulesamiska, som var vardagsspråk på Spielteks tid:

Sån vuolggá låhkkårijn,
duosstelis rádnajn,
bierna lusi
Bäŋkanjunjen oademin.

Låvga tjuovgga vuorrasav båktå.
Nággi ålgus.
Båskåduvvá sájtijn.
Jållerdibá bávtev vuolus.
Biernna gavttjá.
Bivdde hekkajn bissu,
juolgev doadjá.

Namáv Spieltjek oattjoj.

(översättning Karin Tuolja)

Han far med klockaren,
kamraten som törs,
till björnen
som sover i Bänkanjunnje.

Näverskenet väcker gamlingen.
Han tränger sig ut.
Spjutet tränger sig in.
De tumlar utför klippan.
Björnen dör.
Jägaren klarar livet,
men bryter benet.

Fick namnet Spieltjek.

 

Kvanne och tolta i den frodiga östsidan om Gassavárre
Kvanne och tolta i den frodiga östsidan om Gassavárre

Astrid och jag nagelfor branten i kikarna, men det gick inte att upptäcka någon lämplig plats för den nära 200 år gamla händelsen med Spieltek. Då var skogsgränsen mer än 100 höjdmeter lägre än vad den är idag. Därför är många intressanta partier av berget dolda av skogen.

De äldre gubbarna i Årrenjarka berättade att deras får som gick på lösdrift brukade söka skydd för oväder inne i idet och att detta låg norr om själva Bäŋkanjunnje.

Astrid med fårtacka på fjället, dock i Norge 2014...
Astrid med fårtacka på fjället, dock i Norge 2014…

Frågor som vi ställer oss är hur långt norr om? Ligger det i övre, mellersta eller nedre delen av klippan? Och var och vad brukade fåren egentligen beta?

En gammal historia säger att Spieltek höll på rasa ner i Sakkat, men då måste ju idet vara på södra sidan om denna Gassaváres förlängning?

Min morbror Mauritz for på äldre dagar till Bäŋkanjunnje för att försöka hitta idet. Men han gick bet.

Det krävs flera dagars kikande, letande och klättrande om man ska hitta detta ide och då krävs att man tältar på berget (som också Mauritz gjorde).

Något tält har vi nu inte med oss och Astrid är inte så sugen på att gå tillbaka under branten till Årrenjarka och dagen börjar lida mot sitt slut.

En lavin har mejat en kanal i björkskopgen vid Stuor Njoasske
En lavin har mejat en kanal i björkskogen vid Stuor Njoasske

– Kan vi inte fara till Kvikkjokk?

Eftersom det är hennes födelsedag så gör vi så. Upp på Gassavárre…

…och så ner på Gassaláhko, slättlandet…

Tallsolitär. Tecken på en viss effekt...
Tallsolitär. Tecken på en viss effekt…
Sia
Sia

…och så upp på Sjnjierák…


…och ner till Huhttán, Kvikkjokk.


Vi når byn vid tio och det är mörkt. En oförglömlig tvåmilatur med finaste färdkamraten är till ända.

 

 

 

 

 

Nattljus vid Kvikkjokk

_H1A5535

Tillsammans med dotter Astrid for jag med skoter upp på Sjnjierák igår kväll. Vi hade just missat ett norrsken som spelade ordentligt på himlen, hann inte fram i tid till det utsnitt jag tänkt mig förrän molnen drog in. Det var samma sak på fjället. Hann just precis få en glimt av månen genom tjockan och det mjuka men dramatiska ljuset. Tre kilometer i väster såg vi Kvikkjokks alla ljus. Påminde mest om en mindre stad…

_H1A5529_H1A5537_H1A5527

På tur vid Idre

Kusiner vid Fjätervålen

Astrid och hennes kusin Marc, Åsa och jag tog på oss längdskidorna och åkte runt Fjätervålen.

Raddna, Åsa, Astrid och Marc tar rast.

Barnen turades om att ha Ráddná som dragare. Först upp genom skogen på fjällets östra sida,

Tall i fjällkantensen upp på fjället mellan Fjätervålen och Svartfjället och så ner i skogen igen. Stundtals gick det riktigt fort efter isiga spår och i nedförsbackarna försvann ungarna medan vi var tvungna ta av oss skidorna och gå.

Astrid far iväg

Att zickzacka sig ner gick inte eftersom snön i skogen inte bar smala plastskidor och tunga kroppar. Riktigt fin lavrik urskog med mycket torra träd.

TorrfuraGammelskog

Vid Rybäckskojan såg vi en lavskrika och utterspår. Läckert kuperat landskap med det berömda fjället Städjan ständigt i blickfånget. Så nådde vi Foskdalsvallen, en gammal fäbod där en av stugorna var i ett sorgligt skick.

FoskdalsvallenInteriör, fäbodstuga.Ett kvistvarv bildade konst på en av timringens stockändar.

Kvistvarv
Så åker vi ut på en grusväg där leden tydligen ska gå – dåligt skyltat – och så upp genom skogen till Stormyran.
– Men vad är det här då, säger Åsa som åker före mig. Och där fanns den äntligen – varglaven. Den gick inte att ta miste på med sin otroligt intensiva färg.

VarglavSkidåkare och varglav
I början av 1990-talet körde jag skoter med Steget före i hela Raketskjutfältet sydväst om Jokkmokk för att leta just varglav på gammeltallarna på myrarna, men den gick inte att finna. Först här, 85 mil söderut, fick jag uppleva den kraftfulla busklaven.

 

 

 

 

 

Tor Lundberg in frames

Förra veckan var jag mest framför kameran, något som kändes ovanligt och rätt så obekvämt. Åtminstone i början, men jag vande mig successivt och talade till slut till kameran under intervjuerna, tittade rakt in i frontlinsen där jag såg bländaren krympa och vidgas i min egen spegelbild. Den ytterst kompetente filmaren Kim Silfving skildrade mig från alla tänkbara vinklar. Det blev mängder med omtagningar och jag tvingades åka skidor efter samma spår gång på gång. Ena stunden var skidspetsarna i fokus, nästa ansiktet, senare vidare bilder med mycket landskap och detaljbilder och bilder från sidan. Jag riktade mången tack till de elva fot långa skidorna som Jokkmokks skicklige skidmakare Bo Östergren tillverkat. Som också är backningsbara med små brätten i ändarna – ett måste för Kims ständiga: ”kan du åka där igen” och  ”backa tillbaks fem meter”. Han strävade efter att få så många olika bilder och sekvenser som möjligt att klippa mellan – som egentligen visade samma sak, men ur skilda vinklar. Filmare Kim är också redigerare så han visste precis vad som krävs. Det var intressant att studera hur sekvenser med människor går att bygga upp. För min egen filmning är oftast naturen i fokus, så det var lärorika erfarenheter jag fick mig till livs. Nedanstående bilder är skärmdumpar från det filmade materialet.

Tor10 Tor8 Tor7 Tor6 Tor5 Tor3 Tor2 Tor1 Tor4 Tor9

 

sdcwdc

December vid Kvikkjokk

En dag med klart väder i Kvikkjokk i veckor av grått. Tyvärr tjorvade skotern så att jag inte tog mig iväg i tid. Körde fast också i tjocksnön på Sjnjerák. Solen sjönk, fullt med renar som betade på fjället, panik. Bara att göra det bästa av situationen, ett par mediokra…

Jåhkågasska samlade och drev ner renarna dagen efter, men då var det rejält snöfall. Dåligt med flytet nu.

Harar

Skogsharens två varianter är fascinerande varelser. I ungdomen lärde jag mig spåra haren i skogen fram till legan, på senare år har fjällharen alltmer väckt mitt intresse. Här är bättre sikt, men skyggare hare. En hårding som mest lever sitt liv ovanför skogen. Större än sin skogslevande frände och med mindre svart i örsnibbarna – allt för att bättre döljas i det öppna landskapet.

Turistiskt centrum i Jokkmokks fjällvärld

Inlägget delvis uppdaterat den 5 november 2016.

Deltat, Kvikkjokks by och Bårdde i Sarek.

Kvikkjokk, eller Huhttán på lulesamiska, från den absurda epok från 1660 då svenska staten ville göra sig pengar på sitt annekterade område och bröt silverhaltig blymalm i nuvarande Badjelánnda och Sareks nationalparker vilken raffinerades i en smälthytta vid Gamájåhkå. Efter 40 års förlustbringande drift gjorde staten allt för att få nybyggare att bosätta sig i Kvikkjokk och nyttja silverbrukets uppbrutna slåttermarker. Nybyggarna slapp krigstjänst och erhöll 30 års skattefrihet.
Utvecklingen har gått från silverbrytning till en kort era av jordbruk/boskapsskötsel – till turism och sommarstugor. Kolonisering 3.0…

Kvikkjokks by och Tarradalen i väster.

Kvikkjokk och landet kring hela den övre delen av Lilla Lule älv har nu blivit rekreationsort för inte bara fjällvandrare utan också penningstarka sommarstuguägare och skoterfolk från hela Norrbotten. Det jungfruliga landet utan uppdämda vattendrag, skogsskövlingar eller gruvdrift lockar. Hygget norr om byn är dock ett undantag…
En stuga i den pittoreska fjällby betingar allt större inköpssummor och taxeringsvärdena på alla typer av stugor och tomter har ökat extremt mycket.  En och en halv miljon för en 48 kvm stor stuga på en tomt om knappt 800 kvadratmeter.
A8-regementet i Boden har via sin Kamratförening (och oss skattebetalare) byggt en stuganläggning för uthyrning till vem som helst. En oseriös konkurrens med de privata stugbyarna Kvikkjokks Turistservice, Årrenjarka Fjällby och Hellsten hotell som köpt anrika Kvikkjokks fjällstation. I början av 1980-talet ville Jokkmokks kommun med statens hjälp göra Kvikkjokk till Turistiskt centrum i Jokkmokks fjällvärd. Slalombacke skulle byggas, en stugby, ett servicehus, husvagnsparkering, nya vägar, strandskoning, flytbryggor, vatten och avlopp, flygplats, och all annan infrastruktur som i sedvanlig teknokratisk ordning är kutym vad gäller all form av så kallad utveckling. Men när bybon Sture Danielsson hann före kommunens planer med att bygga en stugby, avslog politikerna hans bygglovsansökningar, förhalade hans ärenden, och uppträdde allmänt arrogant.

Ett naturvårdsområde skulle också inrättas, där endast privatägd mark skulle ingå (märkligt att inte en kvadratmeter av statens mark ansågs vara skyddsvärd). Byn byggnadsplanelades, vilket innebar att det i många fall blev grönområden mellan fastigheterna. Hus och bodar skulle flyttas. De stod för assymetriskt på marken tyckte lantmätaren, eller kanske de stod på annans mark, eller samfällighetens, eller ingens mark. I vissa lägen var det oklart om marker och ägarförhållanden, men det hade ändå fungerat i hundratals år. Nu skulle ansvarige lantmätare Per Hermansson fixa till det. Då bybornas hatbojekt, nu (2011) ordförande för Kvikkjokks samfällighetsförening – placerad på sin post av Naturvårdsverket vilka är de största markägarna. Vägen byggdes ett sextiotal meter väster om min stuga, stamfastigheten och alldeles nära min morbrors stuga (som för övrigt är såld). Breddad, rätad och extremt förhöjd blev resultatet i den EU-anpassade niten. Insynen till våra hus och tomter blev öppen för allsköns bilister. Morbror byggde ett högt staket/bullerplank, men det hjälpte föga. Staten exproprierade (tvångstinlöste) mark som min släkt ägt i hundratals år för att göra en parkeringsplats. Släkten fick 50 öre per kvadratmeter i ersättning. De sprängde sönder en vacker tallås där vi lekt som barn och samer i evinnerliga tider övernattat i kåtor och tält. Vägen skulle få rätt lutning, ju. Sedan anlade de själva parkeringsplatsen mitt i en fin myr. Denna fylldes naturligtvis igen med sprängmassorna från tallåsen. All så kallad utveckling skedde över kvikkjokkbornas huvuden. Visst behövdes insatser göras för att möta de enorma turistmassorna som politiker och tjänstemän hoppades på, men det hade kunnat göras mjukare. Och att vi bofasta fått vara delaktiga. 1982, när stakkäpparna stod för att markera vidden och höjden på parkeringsplatsen for jag runt på skoter och drog upp varenda en. Ny laddning käppar sattes ut, och jag gjorde om det hela. De sattes upp på nytt, men då ledsnade jag. De byggde sin parkeringsplats, som nu under högsäsong är fylld bara vid kanterna (se bilden). Myren med alla arter förstördes, och bäcken. Jag kan aldrig glömma när jag bar vatten från den lilla bäcken till mormor Signe och till mig själv. Eller när jag som liten lekte med grodorna, gjorde båtar av vedklabbar och balanserade på bron. Den tiden är för evigt borta.

 

Vid Sarek

Med Astrid på Västkusten och Ráddna på hundpanget blev det sarektur för mig och Åsa. Eller åtminstone nästan, för över gränsen till den beryktade parken kom vi bara en meter. Detta på hängbron över den strida av jökelslam grönskimrande Guhkesvákkjåhkå när jag plåtade genrebilder på färdkamraten. Vi behövde egentligen inte komma över gränsen – en gräns som för många vandrare och fjällentusiaster innebär stor spänning. Vissa väntar sig den optimala Vildmarken direkt vid gränsövergången, med järvar, björnar, fjällrävar och älgar som nära nog springer omkull en. Vi behövde dock bara få en glimt av höga toppar och glaciärer, vilka syns som mäktigast i parkens norra del. Därför nöjde vi oss med Stora Sjöfallets nationalpark. Vår knappt sex mil långa vandring började i Suorva, från renhagen upp genom björkskogen i kolossala moln av mygg i det vindstilla, fuktiga och åskvarma vädret (när jag nu sitter och processar bilderna till detta inlägg är det rätt mycket jobb med att få bort alla myggprickar som fastnat på bilderna). För att skydda sig mot åskskurarna slog vi upp tältet och avvaktade några timmar. När åskan dragit bort gick vi vidare och vadade Njavvejågåsj. Vi tältade ett par kilometer väster om det karaktäristiska fjället Sluggá. På morgonen var det fint väder och vi gick mot Nienddo. Eftersom jag ville stanna och fotografera hela tiden hann vi inte heller denna dag så vidare värst långt. Tältade i västreänden av Liehtjitjávrre där någon gramjagande turist för ett antal år sedan lämnat en halv tvättsvamp och förpackningar till frystorkad mat efter sig och grävt upp gamla samiska arranstenar för att tynga ner tältduken med. Det är bedrövligt hur vissa beter sig. Fotograferade Ähpar flitigt, med sin brutala västliga topp Bierikpakte. Jag hittade en uråldrig stensatt köttgömma på en backe dit Åsa med skralt resultat gick för att försöka få mobiltäckning. Nästa dag knatade vi upp mot Guhkesvágge som vi efter brofotograferingen följde på sin nordöstra strand. Enorma fjällmassiv och glaciärer på ena sidan och Skanátjåhkkås klippa på den andra. Optimistisk kikade jag efter fjällbrudar som kanske skulle kunna växa på klippväggen, men inga gick att se. Det började blåsa och regna. Vi kokade varma koppar och åt smörgås bakom ett stort stenblock. Två gubbar från mellaneuropa någonstans kom förbi på femton meters avstånd utan att märka oss. Den ena gubben hade en stor ryggsäck som hängde obekvämt snett på ryggen, men han bekymrades inte för det utan fortsatte i hög fart söderut medan hans kamrat stannade för att fotografera polarull med stor frenesi. Vi gick över Tjievrajågåsj. En räv satt på en bank av stora stenar och tittade på oss. Strax efter såg vi hennes fem valpar som lekte. En av dem kröp in mellan några stenar när vi gick förbi – helt obrydd om alla mygg som satt vid ögonen.Vi hade tänkt slå upp tältet vid Oerjep Tjievrajávrre, men vädret blev sämre och tältplatserna färre ju längre västerut vi kom, så vi tältade på sluttningen av Tjievraváratj på en osannolikt fin och jämn grön oas med en kallkälla bekvämt intill. Som en samisk mjölkvall, men det var plätten nog så liten för.Tjievrra – bäcken, sjöns och bergets namn betyder grus, grov sand, och den varan fanns det gott om. Också på den vida slätten mot Áhkká. Gássaláhko är det stenigaste land jag upplevt. Jag lurade på att få bilder där någon av de högsta topparna i Sarek skymtade fram ur molnmassorna, som hela tiden svepte förbi topparna – men det gick dåligt. Morgonen därefter och hela nästa dag och natt regnade det. Igår morse blev det bättre och jag väntade igen på att få någon toppbild. När jag diskade matkärlen framträdde så Sarektjåhkkås nordtopp och Buchttoppen, men de försvann igen efter några sekunder, och jag hann inte med. Vädret blev allt sämre och en kritvit valk av ett rejält åskmoln placerade sig över hela massivet. Vi rev tältet och gick i ett ”som rättest” de dryga två milen över Tjievraváratj, förbi Tjårok, Alep Skálariehppe, Oarjep Átjek, Vuosskeljávrre, Hállji och Vuosskelvárátja till bilen i Suorva. Tog några sista bilder av den mångfald av rosenrot, vars like jag aldrig sett.

Tidig vår igen…

En tillbakablick från 18 maj 2007 är på sin plats i tider av störda årstidsväxlingar. Jag ville ta mig söder om Kvikkjokk för att försöka få filmbilder av händelser i kalvningslandet. Vajorna kalvar som mest cirka tre veckor in i maj.

Vajor med kalvar i Badjelánnda den 22 maj 2006.

I vanliga fall går det att ta sig ganska bra utan att hindras av öppet vatten, som 1999 då jag utan problem körde skoter den 20 maj över älven och parkerade bekvämt vid stugan i Kvikkjokk. Detta med författaren Yngve Ryd i kälken, som samlade material till sin bok om olika ord för snö på lulesamiska. Nu gick dock älven upp redan första veckan i vårmånaden.

Anton och jag innan avfärd. Foto: Oden Eriksson.

Som vanligt fick jag den person som är lika galen som jag själv vid äventyr att följa med på färden, min son Anton. Min bror Oden hjälpte oss att lasta skotern på den för ändamålet byggda flotten. Kälken åkte i båten. Sen puttrade vi sakta de dryga tre kilometrarna till Mallenjarka,

På väg! Broderskapet begrundande i bakgrunden.
Vågorna redan något för stora för ekipaget.

körde skotern av flotten, kopplade på kälken och arbetserade oss under ganska stort bök upp efter leden bakom Nammásj. Mycket sten och öppna bäckar! Till slut nådde vi upp till den heltäckande snön i björkskogen, och det gick lätt att färdas.

Anton i skidd bakom presenningen för den ständiga vattenspruten från skotermattan.
Anton tar vatten i en kallkälla.

Vi for till en strategisk plats, ställde kälken på kant som vindskydd och väntade.

Plats för kikarspaning. Foto: Anton Lundberg.

Ganska omedelbart meddelar Anton med kikaren för ögonen, ”Nu ser jag en björn!”. Och mycket riktigt. På cirka 1,5 kilometer kom en mindre björn upp på fjället. Den hade riktningen inställd till en grupp med ett tiotal vajor som betade på en barbacke. Jag fick ganska bra bilder med 600mm. tele på kameran, då en dv Canon XL1. Den applikationen ger en enorm brännvidd – motsvarar över 4000mm. med småbild. Men ingen av vajorna hade kalvat, kunde rovdjuret fort vädra sig till, så den vände moloken ner i granskogen igen. Vi rustade ihop oss och körde en bra bit västöver. Dock inga fler renar.

Den 18 maj.

De hade redan hunnit passera på sin väg till kalvningslandet i Badjelánnda. Det var bara att ta sig tillbaks. Skotern lämnades vid strandkanten över sommaren. Följande något tjorviga flottningsmodell lär bli det vanliga numera om man vill ta sig med skoter. Idag är det skidor och kanske pulka som gäller!

Bild på mig, tagen av min ständige följeslagare i alla galna äventyr, sonen Anton.

Från försommar till vårvinter

Efter att Åsa med naglarna rutinerat knipsat bort den förhoppningsvis sista fästingen av sju som Ráddna skaffat sig på Västkusten for jag till Kvikkjokk i helgen med dotter och hund.

En nyss bortdragen fästing med Ráddnas skinnrester kvar i käkarna placerad på en bit hushållspapper. Man måste fråga sig vilken roll denna varelse spelar i ekologin egentligen...

Den 1 maj åkte vi utan problem skoter till stugan i Änok.

Njáhkájåhkå och Vallespiken.

Tiken var helt vild när hon fick jaga och halvdräpa lämlar och sorkar under fasliga pipanden.

En av de miljoner smågnagare som nu översvämmar Kvikkjokks skogar och fjäll. Äntligen ser det ut att bli ett lika rejält lämmelår som det jag minns från barndomen på 1960-talet.

Passade på att bränna en hög med kvistar och bortröjt sly eftersom snöfläckarna runt omkring skulle hundra elden att sprida sig.

Astrid kastar en kvist på den ännu lugna brasan.

En enorm kontrast till mitt förra bål, det i Kungsviken på Orust. Här har man som sed att fira påsk med att tända jätteeldar på grönskande gräsmattor. En mycket ovan upplevelse.

Påskbål i Kungsviken som matas av Astrids kusin Marc och kompisarna Beda och Frode.

Återblick i bilder från min och familjens vistelse i Trollhättan och på Västkusten följer nedan, samt från returresan till Randijaur.

Solnedgång över Kungsviken, Koljöfjorden och Flatön. Besjunget taubeland.
Typisk miljö i Bohuslän, vid Henån på Orust.
Som en bild från gammal tid, Rämmedalen på Orust.
Vitsippor i Vägeröds dalar på Skaftö.
Ejdrar.
Gaddesanna vid Vänern.
Strandskator.
Gullvivor vid Husaby kyrka som vi passerade på väg hem.
Husaby kyrka.
Klövsjö i Härjedalen.

Vår i Dievssajávri

Tänker tillbaka på förra veckans vistelse vid sjön Dievssajávri i gällivarefjällen.

Dievssajávri mot väst

Jag följde med kusin Torbjörn Yngvesson som jobbar som tillsyningsman åt STF när han ställde i ordning stuglägret och placerade ut Kungsledens roddbåtar.

Isvandring

Strålande väder på denna vackra plats, men isen låg ännu tjock ända fram till helgen.

Torbjörn Yngvesson drar båt

Jag fotograferade lövsprickningen och de läckra strutbräknarna som började spira.

Björklöv på gång den 9 juni
Strutbräknar på gång den 10 juni

En ung skogshare sprang runt stugorna rätt så trygg. Jag fick många stillisar och filmbilder.

Hare spegling
Hare vid sjön Dievssajávri
Sittande skogshare
Skogshare med bladstjälk

Hit kommer jag troligen återvända fler gånger!

Dievssajávri mot öst

Riktig vårvinter i fjällen

Sitter här i Randijaur i regn och rusk och snön smälter snabbt på vallarna. Men det är ändå rejält vintrigt. Som en mer normal vårvinter från 1980-talet och bakåt.

Sol över Niják i Sarek

Annat var det i Vájssaluokta vid Stor Lule varifrån jag återvänt för tre dagar sedan och där vistats en hel vecka. Solen gassade från molnfri himmel mest hela tiden och det var oftast helt vindstilla. Jag kan inte säga att jag är direkt bortskämd med sådant sagolikt fjällväder. Jag fotograferade och filmade och hjälpte vännen Johannes Päiviö att lasta och klyva ved som sen transporterades till sommarens tältkåtaplatser vid kalvmärkningshagar i Badjelánnda.

Johannes Päiviö kör björkved till kalvmärkningshagen vid Skuolla i Badjelánnda

I Vájssa såg jag en ringduva den 5 maj och den 7:e dök en koltrasthanne upp. Vid Guvtjávrre, i översta björkskogen på sjöns sydvästra sida, syntes färska spår efter – en mård!

Mårdspår vid Guvtjávrre

Och under veckan såg jag spår efter minst fyra järvar. Efter en tur fram och tillbaks till Rijtsem såg jag två havsörnar vid ett nätutläggningshål ute på Áhkkájávrremagasinet. Viltrikt land, och mer lär det bli när lämlarna kommer igång. Om de nu gör det. Det var många år sedan det sista rejäla gnagaråret, men karaktäristiska spår visar att ett lämmelår kan vara på gång. Det var full vinter och skare i hela denna fjällvärld med få bartinade fläckar.

Rand med barmark vid Gisuris i Sarek

Om inte våren sätter fart fort blir det besvärligt för renarna som kommer vandrande från vinterbetet i skogarna att komma åt bete. Jag lämnade Vájssaluokta och körde över den förfärliga, av Vattenfall, förödda sjön.

Isvallar på Áhkkájávrre

Nu med lågt vatten i magasinet var det riktigt äckligt att ta sig fram, med sprickor och vallar överallt. Och öppet vatten där det porlade vatten mellan pölarna som innan regleringen. Med mig på skotern hade jag en hundvalp som jag fått av Johannes. En åtta veckors tik med lapphund och mycket vallhund i sig. Det ska bli spännande att se om hon duger till jakt. Kanske som bandhund? Redan nu visar hon i alla fall att hon kommer att bli en bra familjehund, och det är egentligen det viktigaste.

Åsa, Ráddna (vän) och dotter Astrid