Etikettarkiv: fiske

Laxfisket i Luossamuorkke, min skildring

Luossamuorkke/Edefors innan Vattenfalls utbyggnad. ” Vy över Luleälven vid Edefors”. Foto: Ludvig Wästfeldt (c) Ájtte, fjäll- och samemuseum.

Jag har fått delta i en akademisk skriftserie som bland andra May-Britt Öhman ansvarat för. Gjorde en något annorlunda skildring från Luossamuorkke/Edefors där historisk fiktion blandas med fakta.
Jätteroligt 🙂
Dumpar från skriften med vissa historiska men också egna bilder, följer här:




Laxede kraftstation. Boden, Norrbotten. Istället för laxar ger numera Lule älv cirka tio miljarder kronor per år som går rakt in i den svenska statskassan. Kanske älven nu bidrar till att finansiera vägbygget Förbifart Stockholm?

Bygget av Uppsala universitet finansierades av lax från Luleälven

På 1400-talet finansierades bygget av Uppsala universitet med pengar från laxfisket i Edefors i Luleälven. Under samma sekel bekostade Luleälvens laxar också uppförandet av Gammelstads kyrka.
På den tiden kunde man se hur pengar från stulna naturresurser i Sábme fördelades. Idag rinner miljarderna från timmer, massaved, vattenkraft, gruvor, militärflygövningar och vindkraft ner i statskassans stora svarta hål och anonymiseras. Kolonialismen kan inte bli tydligare än så här.

Källa: Edefors hembygdsförening

Greta Huuva

Greta höll i en matlagningskurs i det fantastiska Geunja väster om Ammarnäs. Så blev det ännu en kurs i Tärnamo söder om Tärnaby där deltagarna fick lära sig ta reda på allt från två renkroppar. Sedan matlagning på Samernas i Jokkmokk och anrättningar med örter, njuranfetasvept gurppi, rökning och barkbröd i Dragnäs,
örtplockning på Vállenulppe vid Kvikkjokk, där vi också, med stor frenesi fiskade löja tillsammans. Hela tiden var kameran med.
Jag imponerades av kunskaperna, teknikerna, entusiasmen, hennes förmåga att lära ut och hennes patos för det genuint samiska förhållningssättet till naturen.
När alla bildsekvenser var insamlade skulle det spelas in en speaker. Med inspelare och mygga körde jag till Dragnäs. In i ett litet sovrum, perfekt ljudmiljö. Så talade Greta in hela speakern utifrån stolpar av ämnen som ingick i filmen. Det gick som på räls. Inga omtagningar, First Take, alltihop.
Efter ett par dagar med mig och sambo Åsa vid redigeringsdatorn blev så vår film Biebbmo – mat, tradition, trend om det samiska köket färdig.
Filmen blev mycket väl mottagen i både svensk och norsk television. Den repriserades också i februari 2017 just efter hundraårsjubileet av det första samiska landsmötet i Tråante/Trondheim. Tyvärr fick jag aldrig möjlighet att berätta det för henne.
Omgiven av sina närmaste dog Greta hemma i Dragnäs efter en lång tids kamp mot cancern. För mig försvann en god vän och samarbetspartner. Den subtila krusningen som bara du Greta såg i Darrhaädno kommer minna dig varje höst. Det samiska samhället har mist en till synes outsinlig kunskapskälla och en person som aldrig ansåg sig fullärd, utan alltid ville veta mer. Men mina tankar finns framför allt hos Gretas make Anders, hos deras barn och barnbarn. Gretas begravning sker den 29 april.

 

Storfiske i Kvikkjokk

Greta, Åsa och AndersDagen idag var fantastisk, med både superfint sällskap, isfria vatten och kanonväder. Löjorna samlades in med min sedvanliga stenåldersmetod och alla var vi lyriska av det rika fisket.
Löjor i nätDet var speciellt roligt att återuppliva det fiske vi hade när material till min film Biebbmo – mat, tradition, trend samlades in. Då Greta, Anders, Astrid och jag befann oss på samma plats. I början av november åker Greta och jag till filmfestivalen Dellie Maa i Tärnaby och berättar om filmens tillblivelse och om det samiska köket.
Greta, Nils och Anders arbetserar med nät och fiskLille Nils var tapper med oss tjurskallar – som det blev mest fart på sedan solen gått ner. Han plockade lycklig fisk efter fisk i hinken och var faktiskt till stor hjälp. Älven kokade. Några löjor hoppade upp på land av sig själva och fångades av Greta. Åsa kikade efter stim, sprang efter Nils mellan plockningssessionerna, och Astrid gjorde detsamma.

Det är en ynnest att få umgås med människor som värdesätter såna här äventyr och som älskar mat från giftfria vatten. Speciellt den omtalade kvikkjokkkslöjan 🙂

Det var inte jag som välte hinken...
Det var inte jag som välte hinken…

Fisketurer i rinnande och stilla vatten

Innan Astrid reste till Västkusten for vi på en nattlig session efter skogsbäckarna för att fiska harr och öring. Tyvärr blev det ingen fångst i de rinnande vattnen.  Men det var ändå en mycket trevlig skogstur med dotterskapet.

Köttstekning...
Köttstekning…
Urgammal samisk barktäkt.
Urgammal samisk barktäkt.
Tallstocksticka.
Tallstocksticka.

Bättre lycka hade vi i sjön Gállokjávrre, dit också kompisen Hampus, Åsa, Karen och Nils följde med.

(c) Tor Lundberg Tuorda

Denna sjö kommer att försvinna i ett dagbrott om de rådande gruvplanerna blir verklighet. Något som den svenska regeringen kanske bäddar för efter sommaren. Hur det blir är upp till socialdemokrater och miljöpartister…

 

 

 

Glupsk vattenpredator

Vittjade nät i Ráddnávrre tillsammans med Åsa och Nils härförleden. Jag fick en ingivelse att ta med justret ifall att. Och det kom väl till pass.

En trekilosgädda hade snurrat fast sig ordentligt i nätet och så hade en större gädda huggit sin frände på mitten och satt själv fast. Om jag hade lyft upp alltihop hade självklart storgäddan slitit sig, så jag stötte ljustret i skallen på den och lyfte upp hela härligheten i båten. Åsa fångade fänget med sin IPhone.

Foto: Åsa Lindstrand
Foto: Åsa Lindstrand

8,6 vägde den store. Fina fileer som ska malas och göras fiskbullar av 🙂

Jag är säker på att det finns många fler riktiga mastodontgäddor i sjön. Somliga troligen upp mot 20 kilo. Det är en mäktig och god fisk som i dessa breddgrader märkligt nog kallas skräpfisk och kastas bort. What a waste!

Med barnen i Änok

Haspelrullar och en domkraft har gått varma under det senaste dygnet. Tillsammans med mina barn Elina och Anton med sambon Sara och deras barn Mira 3 och Freja 1 har vi fiskat och lyft den plintstående stugan i Änok.

Riktigt kanonväder med regn bara under tillbakaturen till Kvikkjokk.
Jag fick också tillfälle att testa min prototyp för åkning med videokamera: en tunn plywoodplatta med fyra öglor där en spänd lina mellan två träd tjänstgör som släde.Tyvärr var kameran monterad för framtungt och linan hade för mycket stuktur för att göra åkningen riktigt mjuk. Desssutom var linan för svag när jag spände den och gick av. Ska inhandla plastöverdragen vajer istället, och små hjul.

Mira.
Freja.
Freja och Anton, i bakgrunden Elina och Mira, som ska till att blåsa i flytvästvisslan.

Det har varit ett mycket roligt och givande dygn. Många år sedan vi var tillsammans på dylikt äventyr, något jag kommer att leva på länge. Men vi saknade Astrid 8, mitt yngsta barn, som är med sin mor Åsa på Västkusten. Astrid som just simmat till sig kandidatmärket och är mäkta stolt.

 

Öring i Kvikkjokk

Det är så roligt att kunna förmedla kunskaper och ge upplevelser till telningen. Saker som Astrid har med sig hela livet, det känns mäktigt. Som idag när vi for iväg på en kort fisketur. Jag har länge önskat att få henne så fiskeintresserad som jag själv blev i mycket unga dagar. Drog rödingar och börstingar med pappa på löpande band som sexåring. Man tog i allt vad man var värd med abumatiken. 0,30-linan löpte ut genom kapselns lilla hål och tydliga lyckor for ut ur rullen. Det tjorvade ofta och spinnaren hamnade max 15 meter bort hur än man betedde sig. Men pricksäker blev jag. Varenda kast hamnade i vakringen, men bara om det vakade nära. Min första rejäla öring drog jag dock upp först som 14-åring. Annat är det med dotter Astrid åtta bast. Hon tjorvade lite grann innan hon fick ordning på grejerna, kastade ett ringrostigt kort kast, ungefär lika långt som jag själv i mina glansdagar. Efter bara ett par vevningar på haspelrullen hugger det på treans Mepps-spinnare.
-Jag, har en, jag har en, men jag orkar inte hålla, skriker flickebarnet.
Jag instruerar henne om hur hon ska göra, ner med spötoppen, håll spöt i vinkel mot fisken, veva, bara veva så att linan hålls sträckt hela tiden. Nu går det bättre. Hon är rejält skärrad. Låter mig ta över en stund. Det känns att det är en rejäl fisk på kroken. Vi dividerar om vem som ska hämta håven i ryggsäcken (orutin att inte gjort den i ordning i förväg). Astrid hämtar och kommer fort tillbaks med håven utfälld. Så tar hon över spöt igen. Vevar och vevar. Det skriker i slirbromsen.
-Jag kan inte, säger hon.
-Det kan du visst, säger jag. Gå ner från stenen bara och för in fisken mot land så tar jag den i håven.
Hon gör så och fångsten bärgas. Glädjetjut! En öring på cirka 2,5 kilo. Innan Astrid går och lägger sig frågar hon om vi ska fara ut och fiska imorgon.

 

 

Fisketur vid Kvikkjokk

Daniel Eriksson, Freja, Anton Lundberg och Sara (dock inte sambon med samma namn).

Jag, barn, barnbarn och kusinbarn med respektive samboar lyxade till det och flög ut på en fisketur längs hemliga vatten vid Kvikkjokk. En mycket rolig dag och natt.

Johan Eriksson och Sara i helikoptern.
Daniel Eriksson hjälper sambo Karolin Jonsson och syster Teresia att vada en bäck. Sara och Anton med Freja på ryggen till höger.
Freja fem månader tyckte också att det det var en rolig fisketur med otroligt mycket uppmärksamhet från alla.
Sarorna... Foto: Anton Lundberg.
Jag i min fantastikt vackra huvudbonad. Foto: Anton Lundberg
Anton med den större av de två öringar han fick. En hanne som vägde kring 3,5 kilo!
Anton blev så glad över fångsten att han och Sara idkade kallbad.
Anton simmar ut mot stömfåran. Blir lite nervös när vattnet drar i kroppen.
Sara in action.
Johan Eriksson tar igen sig.
Vandring i djungellik miljö. Karolin Jonsson, Daniel och Johan Eriksson, Sara, Erik-Amma Pirak, Sara och Anton. Längst bak skymtar Teresia Eriksson.

 

Toltablommor.
Anton in action.
Väl hemma tre på natten är Freja ännu glad. Mor Sara likaså.

 

 

Isfiske

Anton borrar isborr för käpphålet dit nätet ska dras.
Jag börjar såga upp näthålet. Foto: Anton Lundberg.
Foto: Anton Lundberg.
Första isstycket bänds upp med isbillen. Foto: Anton Lundberg.
Fler stycken bryts upp. Går lättare om man sågat några spår först. Foto: Anton Lundberg.
Foto: Anton Lundberg.
Foto: Anton Lundberg.
Det gäller att vara försiktig så att det inte går hål i brunnen för fort. Då blir det bökigare att billa bort isstyckena. Foto: Anton Lundberg.
En 0.30 nylonlina fästs vid nätutdragaren, en så kallad ubåt som är en elmotor på ett plaströr vilken drivs av två batterier. Foto: Anton Lundberg.
Ubåten klar för att skickas in under isen. Foto: Anton Lundberg.
Blött och kallt att rikta in ubåten mot nätkäppen. En anordning som man trycker ner den med, är att föredra. När ubåten nått lite längre än nätlängden, rycker man till och den svänger och snurrar in sig i käppen som står i det uppborrade hålet 30 meter bort. Sen fäster man en starkare racklina i fisklinan som man drar ut nätet med. Nu är det enklare att fiska fastän isen är tjock än med forntidens rackstänger och näthästar. Men nog kunde den plastiga ubåten behövt tåla kyla och hantering bättre... Foto: Anton Lundberg.