Etikettarkiv: filmare

Greta Huuva

Greta höll i en matlagningskurs i det fantastiska Geunja väster om Ammarnäs. Så blev det ännu en kurs i Tärnamo söder om Tärnaby där deltagarna fick lära sig ta reda på allt från två renkroppar. Sedan matlagning på Samernas i Jokkmokk och anrättningar med örter, njuranfetasvept gurppi, rökning och barkbröd i Dragnäs,
örtplockning på Vállenulppe vid Kvikkjokk, där vi också, med stor frenesi fiskade löja tillsammans. Hela tiden var kameran med.
Jag imponerades av kunskaperna, teknikerna, entusiasmen, hennes förmåga att lära ut och hennes patos för det genuint samiska förhållningssättet till naturen.
När alla bildsekvenser var insamlade skulle det spelas in en speaker. Med inspelare och mygga körde jag till Dragnäs. In i ett litet sovrum, perfekt ljudmiljö. Så talade Greta in hela speakern utifrån stolpar av ämnen som ingick i filmen. Det gick som på räls. Inga omtagningar, First Take, alltihop.
Efter ett par dagar med mig och sambo Åsa vid redigeringsdatorn blev så vår film Biebbmo – mat, tradition, trend om det samiska köket färdig.
Filmen blev mycket väl mottagen i både svensk och norsk television. Den repriserades också i februari 2017 just efter hundraårsjubileet av det första samiska landsmötet i Tråante/Trondheim. Tyvärr fick jag aldrig möjlighet att berätta det för henne.
Omgiven av sina närmaste dog Greta hemma i Dragnäs efter en lång tids kamp mot cancern. För mig försvann en god vän och samarbetspartner. Den subtila krusningen som bara du Greta såg i Darrhaädno kommer minna dig varje höst. Det samiska samhället har mist en till synes outsinlig kunskapskälla och en person som aldrig ansåg sig fullärd, utan alltid ville veta mer. Men mina tankar finns framför allt hos Gretas make Anders, hos deras barn och barnbarn. Gretas begravning sker den 29 april.

 

EFN vill inte betala uppdrag

(c) Tor Lundberg TuordaInnan Jokkmokks marknad blev jag anlitad av EFN,
ett dotterbolag under Handelsbanken vilka ”arbetar för att göra ekonomi lättförståeligt.”, som det uttrycks på deras hemsida. Mitt uppdrag gick ut på att filma till en nätbaserad presentation av olika orter i Sverige.

Projektledaren Cecilia Björkdahl ville ha ”sköna bilder” från marknaden som klippbilder till en speaker som en journalist skulle lägga. Vi kom på telefon överens om priset: 7 500 kr. plus moms.

När jag nu kontaktar dem och frågar var jag ska skicka bilderna och fakturan berättade projektledare Björkdahl att de löst det på annat vis eftersom jag inte hört av mig. Vi hade enligt denne varken bestämt vilken typ av bilder det skulle vara eller pris för uppdraget.

I min värld var dock allting grönt och jag bar stor-stativet genom trängseln. Filmade renrace, knallar, renrajden, detaljer, stekrök, vimmel, matservering, med mera skönt. Detta parallellt med att jag hade några uppdrag som stillbildsfotograf.

Jag tycker att det är fenomenalt dåligt att ett stort stockholmsbaserat företag blåser småföretagare på det här viset och skyller på att jag var otydlig.

Som plåster på såret hörde just chefen på Ájtte av sig och betalar mitt extrainsatta föredrag om hotet mot skogarna trots att det inte kom en kotte. Seriöst 🙂

Film om rasisten Herman Lundborg

HL_Rasistjävulen
I början av förra seklet var norra Sverige en tummelplats för allehanda forskare.

Bland dessa studerade män från landets södra delar fanns de som strävade efter att bekräfta sina teorier om samernas underlägsenhet. I sin film Hur gör man för att rädda ett folk? porträtterar Maja Hagerman en av de mest nitiska rasforskarna i Sveriges historia.

1911 började professorn Herman Lundborg sin bana med att forska på en släkt i Blekinge där de blonda och blåögda sågs som begåvade och de mörka och brunögda var motsatsen. Studien resulterade i en sju kilo tung bok på tyska, vilken blev Lundborgs genombrott. En kollega i Tyskland hade forskat om afrikaner och Lundborg ville göra något liknande. Under 20 år besökte han därför Lappland två månader per år för att fotografera och studera såväl påklädda som nakna samer. Allt från skallar till hudtoner och könshårens färg skulle dokumenteras.

1922 blev Lundborg chef för världens första statliga institut för rasbiologisk forskning i Uppsala. Institutet fick till en början frikostiga medel av staten för sin verksamhet, samt privata donationer från bland andra Kirunas grundare Hjalmar Lundbohm. På sina resor anlitade Lundborg assistenter. En Maria från Övre Soppero blev hans älskarinna och mor till två av hans barn. Hon var av finsk och samisk härstamning. Lundborg försköt sina oäkta barn, men tog dem tillbaks när han hamnade i kylan på äldre dagar. En dubbelmoral som föder i varje fall undertecknads vämjelse.

Och det finns mer av sånt. Arkivets hundratals nakna samer monterade på gulnad kartong. Smakfullt nog har filmteamet valt att skildra dem i oskärpa för att inte det historiska övergreppet ska upprepas. Men det ger likväl rysningar. Dels för att man känner med de människor som utsattes för detta, men också för att det för oss med samiskt ursprung kommer så nära. Vi sitter inte på läktaren och förfasar oss över en galen ideologi, utan bär konsekvenserna av övergreppen inom och med oss.

Filmen är en stark, välgjord och i just dessa tider värdefull skildring om denna skamfläck i Sveriges historia. 1935 utsågs Lundborg talande nog till hedersdoktor av nazisterna i Tyskland och avslutade då sin anställning i Uppsala.

Efter filmvisningen berättar Maja Hagerman att Lundborg ansåg att det värsta hotet mot den svenska rasens renhet kom från de samer som blivit bofasta. Deras samiskhet var mindre synlig än renskötarnas och därför riskerades deras blod att spridas okontrollerat. Filmen hade gärna fått berätta mer om just detta.

Länk till min recension i Norrbottens-Kuriren den 10 januari 2015.

 

Tor Lundberg in frames

Förra veckan var jag mest framför kameran, något som kändes ovanligt och rätt så obekvämt. Åtminstone i början, men jag vande mig successivt och talade till slut till kameran under intervjuerna, tittade rakt in i frontlinsen där jag såg bländaren krympa och vidgas i min egen spegelbild. Den ytterst kompetente filmaren Kim Silfving skildrade mig från alla tänkbara vinklar. Det blev mängder med omtagningar och jag tvingades åka skidor efter samma spår gång på gång. Ena stunden var skidspetsarna i fokus, nästa ansiktet, senare vidare bilder med mycket landskap och detaljbilder och bilder från sidan. Jag riktade mången tack till de elva fot långa skidorna som Jokkmokks skicklige skidmakare Bo Östergren tillverkat. Som också är backningsbara med små brätten i ändarna – ett måste för Kims ständiga: ”kan du åka där igen” och  ”backa tillbaks fem meter”. Han strävade efter att få så många olika bilder och sekvenser som möjligt att klippa mellan – som egentligen visade samma sak, men ur skilda vinklar. Filmare Kim är också redigerare så han visste precis vad som krävs. Det var intressant att studera hur sekvenser med människor går att bygga upp. För min egen filmning är oftast naturen i fokus, så det var lärorika erfarenheter jag fick mig till livs. Nedanstående bilder är skärmdumpar från det filmade materialet.

Tor10 Tor8 Tor7 Tor6 Tor5 Tor3 Tor2 Tor1 Tor4 Tor9

 

sdcwdc

Filmare i Kvikkjokk

Blir filmad och intervjuad som bara den nu och några dagar till.

Kim Silfving

Det är Kim Silfving från Stockholm som gör en engagerad och proffsig insats för att få Lundberg i Änok och Laponia inspelad.

Kim Silfving vid Kvikkjokk

Detta till en pilot för en film jag gör tillsammans med klipparen/producenten Tell Aulin. Helikopter norr om Kvikkjokk

Med kvikkjokksbon Kjell Arvidsson vid helikopterspakarna filmades jag också – på skidor, men även skogar och fjäll skildrades och i Änoks delta siktades några älgar.

Vid Ruovddevarre och VallasjSex kilometer norr om KvikkjokkMoose north Kvikkjokk

Det är lärorikt att se hur en som begrip nå jobbar. Med mängder av omtagningar, alternativa vinklar, klippbilder, med mera. Och fotograf Kim slöar aldrig till. Far omkring som ett jehu genom snön med stativ, ryggsäck med mängder av optik, ljusstativ och riggmonterad och mycket kompetent Canon C500. Imponerande!

Kim flygfilmar

Skogar och fjäll, natur och kultur i Kvikkjokk, Jokkmokk, Randijaur, Västkusten…