Etikettarkiv: exploatering

Sveaskogs kalhygge vid Muttos, Laponia

Det är skillnad på kalhygge och kalhygge…
Vid ingången till Muddus nationalpark städar Sveaskog bort gammal dårskap. För några decennier sedan såg hygget ut precis så här, så planterade skogsbolaget det kanadensiska och snabbväxande tallträdslaget Pinus Contorta på hygget. I stort sett alla marklevande arter kvävdes av planteringen, också renbetet försvann. Contortan växte snabbt, men plantagen säckade med tiden ihop av snötrycket. Den kanadensiska tallen blev också en självföryngrande invasiv art inne i nationalparken. Sveaskog sanerade därför bort det främmande, och för detta klimat inte anpassade trädslaget, och planerade istället svensk tall på hygget. En positiv åtgärd. Dock blir hygget ingen skog utan ännu en tallåker. Om man på allvar ska restaurera den gamla skogen krävs att fröerna tas från trakten och att skogsbolagen låter vindfällen ligga och bränderna rasa. Då kanske det tar tusen år tills det blir en ny urskogsartad skog.
Öster om Muttos finns gigantiska contortaplanteringar som sträcker sig till parkgränsen. Också dessa plantager måste bort om man menar allvar med att förhindra spridning och självföryngring.

Exploateringssamer skapar oro

Det råder delade meningar om vem som har rätt att kalla sig same och få rösta i Sametinget. Vissa anser att det räcker med att uppfylla villkoren som sametingets politiker själva har utformat, vilka hittas på Sametingets hemsida:

För att bli upptagen i sameröstlängden ska du uppfylla två kriterier. Det ena är att du anser dig vara same. Det andra är att du på  något sätt gör sannolikt att du eller någon av dina föräldrar, eller någon av dina far- eller morföräldrar talade samiska i hemmet (bifoga gärna en förklaring). Om du har en förälder som blivit upptagen tidigare hänvisar du till denne istället.

Andra menar att svenskar kan ta sig in i röstlängden och att dessa varken förstår eller vill värna rennäringen. Det finns också de som rangordnar nya väljare utifrån deras dos sameblod. Andra anser att bara för att man är upptagen på röstlängden så är det inte något kvitto på att man är same. Ett av Sametingets partier, Sámiid Riikkabellodat/Samelandspartiet, vill att hela röstlängden ska omprövas därför att det där, enligt partiet, finns minst hundra ickesamer.

Jag tror inte på det förfaringssättet, eftersom det skapar obehagskänslor och osäkerhet hos väldigt många av de samer som finns i röstlängden och som i ryggmärgen faktiskt betraktar sig som samer. Vem går igenom nålsögat? Vem skulle undgå rensningen? Och att höra människor tala i termer av åttondelssamer är också rätt beklämmande. Var går gränsen för hur renrasig du ska vara för att räknas? Den samiska gruppen skulle reduceras rejält om det skulle krävas två helt samiska föräldrar för att avkommorna skulle få kalla sig samer. Det skulle i alla fall inte råda platsbrist på sameskolorna och de samiska förskolorna.

Men det är ju det här med balansgången mellan kvalitet och kvantitet. Det finns de som säger att ju fler vi blir desto bättre. Är vi många blir vi starkare. Och så finns det de som säger att det kryllar av svenskar i röstlängden och att icke-samiska värderingar och människor utan samiska kunskaper riskerar ta över. Båda går att förstå. Båda har rätt. Båda har fel. Och som vanligt finns det en svårighet i att avgöra vad som är samiska värderingar och vem som ska få definiera det. Och fjärmningen från grundläggande samiska värderingar, i alla fall omsatt i praktisk handling, vågar jag nog påstå finns i alla samiska grupperingar. Det finns gott om plats för självrannsakan i det fallet. Hos oss alla.

Rykten färdas snabbt i den här världen. Jag var till Jåhkåmåhkke och röstade i söndags. Då fick jag höra att han hade varit där, du vet, han som lät hugga gammelskogen där borta vid tjärnen där vinterbetet var så fint. Och hon, hon som är gift med den där killen som fann sina samiska rötter för några år sedan och jobbar åt Vattenfall. Och så den där återvändaren som plötsligt ska frälsa oss med den klokskap denne tillägnat sig under decennier i Stockholm. För att inte tala om den där, han som tycker att en gruva i Gállok vore en superb form av tillväxt och utveckling. Det är inte svårt att känna oro för de här personernas syften.

De här, jag kallar dem lite slarvigt för exploateringssamerna, vållar bekymmer och funderingar för många av oss andra.
Exploateringssamerna, som låter sig registreras av skäl som att de ”minsann är minst lika mycket lapp som den där och den där”, är kanske allra jobbigast för oss som inte finns inom samebyns stängsel, men som faktiskt tror på och försöker efterleva, ja till och med slåss för, någon form av samiska grundvärderingar, där människan är i hyfsad samklang med den natur hon lever av. När vi för fram önskemål om att till exempel få ta del av den samiska rätten till jakt och fiske, att färdas på de marker där också våra förfäder färdades en generation eller två tillbaka  och ta ved eller slöjdämnen, så riskerar vi obönhörligen att klumpas ihop med exploateringssamerna: ”Hen är ju schysst, men om vi ger hen rättigheter, så måste vi ju också ge den där, så för säkerhets skull säger vi nej till alla.”

Lösningen på dilemmat har jag inte. Jag önskar dock att alla vi som känner starka band till och har ett stort ansvar för markerna, vi som lever av och nära naturen, står upp för det vi tror på. Att vi funderar på om vi kan bli ännu bättre på att leva som vi lär. Att vi med ömsesidig respekt ser varandra som en del av samma ursprung och en del av samma framtid. Då kanske det bidrar till någon form av självsanering där exploateringssamerna antingen omvänds eller helt enkelt inte hittar någon plats. Då kanske Sametingets tunga kan bli mindre kluven när den ska formulera sina krav gentemot kolonialmakten.

PS. Exploateringssamer finns dessvärre inom alla läger i den samiska gruppen.

 

 

Sulfidmalmgruva i varglavens rike

_H1A8473

Är på ferie i Dalafjällen och kan krasst konstatera att Boliden har bearbetningskoncession cirka två mil NV om Idre.
Här i turistparadiset och på Idre samebys marker kan värst tänkbara giftgruva komma att starta, där Boliden vill utvinna guld, koppar, zink, silver, bly, med mera, och där restprodukterna i form av olika giftiga tungmetaller blir omfattande.

Karta från Bergsstaten.

De får aldrig nog, Boliden, blir aldrig mätta och struntar i de miljökatastrofer som bolaget tidigare varit upphov till.

Bolidens miljökatastrof i Spanien.

Granne till Idre ligger Fjätervålen, och här är jag nu.

Igår åkte jag plastskidor på myrlanden söder om anläggningen. Här for jag fram också för två år sedan. Då som ett jehu, nu med våldsamt bakhala skidor. Därför förmådde jag nu se flera tussar av varglav vid skidspåret. Läckert!

_H1A8474

Jag skidrade ospårat på myren och såg att de nästan självlysande lavarna bara växte på torrtallar som var rejält härjade av ålder med sprickor och flagnande ved.

_H1A8475_H1A8478

Furor med slät yta verkar vara helt ointressanta för den kräsna individen.

Konstaterar att lavarna växer cirka en kilometer utanför gränsen till Städjan-Nipfjällets naturreservat. Men för gruvor skyddar inga naturreservat. Allt i enlighet med Sveriges vettlösa Minerallag, med sina rötter från 1500-talet.

Tyvärr är en del av Bolidens bearbetningskoncession NV om Idre beviljad i södra delen av Långfjällets naturreservat.

Hur galet kan det bli?

Samiska spår vid Randijaur

De områden där Beowult Mining bäddar för intresserade köpare från varhelst i världen att bryta järn- och koppar i storskaliga dagbrott ligger i ett gammalt samiskt kulturland. Inget svenskt gammalt kulturland, eller engelskt. Tyvärr är de flesta spåren dränkta av Parkijaurmagasinet.

Söder om Rádnávrre är spåren efter samisk kultur rikligare. På ett gigantiskt stort område pågår undersökningar efter koppar.

Mitt tal på Jokkmokks marknad 2012

Jag heter Tor Lundberg. Jag har mina rötter högst upp i Lilla lule älvdal, i Njavve och Kvikkjokk. Idag bor jag en stor del av tiden i Randijaur, eller Ráddnávrre som är byns ursprungliga, samiska namn. Från Randijaur är det bara några kilometer till det område där Beowulf mining vill bryta malm. Men här, nära Randijaur, ligger också berget Átjek, med utsikt mot världsarvet Laponia bara fem mil bort. På toppen av Átjek får man en försmak av världsarvet. Här växer rikligt med fjällnejlikor, något som Linné missade när han passerade på sin lappländska resa.

Átjek betyder åska på lulesamiska. Ett kraftfullt namn. Många arkeologiska spår har hittats vid berget, som visar att samer har verkat här i tusentals år. Granne med Átjek ligger berget Boahttsunoaivve, renens huvud. Renen benämns sällan, konstigt nog, bland de samiska ortnamnen. Men också det visar på områdets dignitet.
För drygt 100 år sedan levde en släkting till mig vid en sjö nära Boahttsunoaivve.

Byn Fagerlund och Boahttsunoajvve, med berget Jámijvárasj till höger, det land vid Randijaur drygt fyra mil väster om Jokkmokk, som Beowolf Mining vill göra dagbrott i.

Han hette Pav-Lasse Tuorda. Efter forskningsresan med Nordenskiöld till Grönland, där han och en annan jokkmokkssame, Anders Rassa, skidrade nära 60 mil för att undersöka om Grönlands inre var isfritt, förlorade han större delen av sin renhjord i en lavin. Läs artikel i NSD Resten av renarna tog vargen och renpesten. Han tvingades då livnära sig på fiske.

Stäven av båt fotograferad igår 7 februari 2012. Båten ligger vid Stainas. Pav-Lasse Tuordas fiskesjö.

Han, generationerna före honom, generationerna efter honom, visar att även om naturens krafter kan ställa till det för oss, så är det likväl också naturen som räddar oss när saker och ting ställs på sin spets. Naturen mäktar med att försörja människor, också i ett långt perspektiv. Troligen BARA i ett långt perspektiv, i en takt där resurserna hinner förnyas.

Men nu handlar det om att börja ta av naturresurser som aldrig förnyas. Och då är det urgamla kulturlandet hotat. Exploatörerna utifrån anser sig ha rätt att ta malm ur berglanden, spränga, skövla och förgifta. Det är inget nytt i Jokkmokk. Under 1600-talet bröts silvermalm i jokkmokksfjällen, i det nuvarande Laponia. Samerna tvingades att köra ner malmen till smälthyttan i Kvikkjokk med sina renar. De flydde från tvånget och området blev tomt på samer.
I Jokkmokks kommun har vi sett älvar dämmas och skogar skövlas. Men vi har åtminstone varit förskonade från gruvdrift i nästan 400 år. Men nu upprepas mönstret. Samma arroganta kolonialism som visar sitt fula, omänskliga tryne. Det i ett land som anser sig gå i bräschen för de svaga och förtryckta i andra länder, men som struntar både i sitt eget urfolk och ättlingarna till de nybyggare som lockades hit med förmåner när Norrland skulle koloniseras.

Ett dagbrott av samma storlek som Aitik ger enorma konsekvenser. Buller dygnet runt, sprängsalvor, skyddszoner, damm, trafik, övergödning, förgiftning av vattendrag. Infrastrukturen som ska byggas upp med järnväg genom skogar och myrland. Det handlar om en extremt stor förstörelse av naturen.
Men Kallak är bara början. Jag är förvissad om att järnmalmen i Kallak bara är ett alibi för att, utan alltför stort motstånd, också kunna bygga tågräls till bolagets fyra stora kopparfyndigheter. Det är kopparn Beowulf egentligen vill åt. Då kan vi verkligen säga adjö till både natur och kultur.

Åsa Persson, Bergmästare, på seminariet Framtidens Gruv- och Mineralindustri på Grand Hotel i Stockholm den 20 januari 2012.

Jokkmokks kommun vill lansera sig som ett samiskt varumärke. Då borde man rimligen börja med att försöka hitta framtidens arbetstillfällen genom satsningar inom den samiska världen, inom utbildningen, jakten, fisket, renskötseln, slöjden, språket och konsten.

Barbro Poggats intervjuas vid sina symbolladdade målningar.

Till sist vill jag tacka alla er som trotsat kylan idag och slutit upp till den här manifestationen. YouTube-klipp Jag vill också tacka alla andra som på ett eller annat sätt jobbat för eller visat sitt stöd i jobbet mot gruvorna. Att kunna samarbeta, renägare, andra samer, markägare, fritidshusägare, miljökämpar och andra när det väl gäller, är både en fråga om ömsesidig respekt och solidaritet, och att bli starkare.
Tack!Bilden ovan visar utställningen What Local People? på Jokkmokks marknad. Den visar människor som på ett eller annat sätt drabbas av gruvplanerna i Kallak, fem mil väster om Jokkmokk. Fotoutställningen är ett sätt att visa på det gruvmotstånd som finns. Utställningen tillkom som en motreaktion på en internationell konferens för gruvnäringen i Stockholm. Där redogjorde representanter för Beowulf mining för sina planer på brytning av järnmalm i dagbrott vid Randijaur/Fagerlund/Björkholmen. När styrelseordföranden Clive Sinclair-Poulton får frågan om vad lokalbefolkningen säger visar han arrogant en bild på ett kalhygge och säger: ”What local people?” Clive Sinclair-Poultons uttalande finns dokumenterat i en webbsändning på http://korta.nu/whatlocal.
För att råda bot på Beowulf minings missuppfattning att inga lokala invånare finns i området, visar Inga gruvor i Jokkmokk upp några av alla dem som både finns och faktiskt skyr tanken på en gruva i Kallak, som gruvbolaget valt att kalla malmfyndigheten.

Mer information om hot av gruvor vid Jokkmokk och övriga Sápmi hittas på: https://www.facebook.com/groups/ingagruvor/  https://www.facebook.com/groups/stoppagruvan/ Den fylligaste och mest aktuella finns dock i tidningen Samefolkets senaste nummer Samefolket

Klicka här och tyck till om bloggen!

http://intressant.se/intressant

 

 

Gruvor stjäl jobben

Många kommuner i norra Sverige jublar när gruvdrift kommer på tal. Också Jokkmokks hittills gruvfria kommun. Kören av euforiska hallelujastämmor ger röst åt exploatörernas propaganda. Alla nya jobb, och infrastrukturen, och det ekonomiska uppsvinget, utvecklingen! Jokkmokk ska få ta del av vinsterna. Inte göra om samma misstag som förr. Allt bli så mycket bättre nu. En naiv, okritisk och totalt livsfarlig inställning. Tyvärr gör den febriga klondykestämningen politikerna fartblinda. Ingen analys om hur samer och ortsbor drabbas eller vad som händer med mark och vatten. Det är bara att gräva. Politikerna i Jokkmokk har inte lärt sig av hur Vattenfall härjat i kommunen i över hundra år. Vilken enorm förstörelse av naturen och kulturen alla dämningar efter Luleälvarna orsakat, och så löjligt liten kompensation kommunen erhållit, även de direkt drabbade människorna vars hem och land blivit dränkta och kränkta. ”Det ger ju jobb”, är och har alltid varit politikernas mantra när naturen skövlas. Vattenfall var förvisso en stor arbetsgivare under sin storhetstid – men de flesta arbetare kom utifrån. Samma sak gäller idag. Akkatj kraftstation genomgår en femårig ombyggnation. Men var finns jobben? Bara en, möjligen två jokkmokkare står på lönelistan. Resten av det femtiotalet jobbarna kommer från andra orter – anställda och väl inkörda hos storentreprenören PEAB. Fastän Akkatj bara ligger kring två kilometer från Jokkmokks samhälle, kan det tyckas märkligt att inte fler ortsbor är anställda. Men PEAB, Beowolf eller vad nu bolagen än kan tänkas heta, tar inga lokalpolitiska hänsyn. Och det är heller inte deras skyldighet. Det är upphandling av strikt EU-norm som gäller innan projekten drar igång. Samma sak blir det med gruvorna. Gruvor i Jokkmokk skulle förstöra möjligheterna för inhemska arbetstillfällen. Jobb kopplade framför allt till renskötseln och besöksnäringen. Kanske är det så att lika många jobb som går till jokkmokkare i gruvan, lika många försvinner på grund av den. Det minsta man kan begära är en kommunal konsekvensanalys utifrån det perspektivet. Och när gruvfyndigheterna sinat finns varken natur, jobb eller människor kvar. Samma scenario som för andra konstruerade samhällen i Vattenfalls spår, som dels har försvunnit (Harsprånget, Messaure), dels tappat största delen av sin befolkning, den som fanns under den mest intensiva byggtiden (Jokkmokk, Vuollerim, Porjus). Den uråldriga samiska kulturen tål inte mastodontexploateringar som gruvdrift där stora landområden blir förstörda. Inte heller byarna i anslutning till gruvorna kommer någonsin mer att bli vad de har varit. Någon måste flytta. Antingen de som söker lugn och frihet nära naturen, eller möjligheter till jakt och fiske i rena marker och vatten. Ett alternativ är ju att de som trivs i gruvornas närhet flyttar till de platser där gruvor redan finns. Och kommunens stolta ambitioner med att stärka sitt samiska varumärke spolieras. Likaså bilden av Jokkmokk som besöksdestination, och kommunens prägel av orörd natur, och Laponia. Kommunens politiker måste vakna upp och inse att det inte går att äta kakan och ha kakan kvar. Efter att exploatören lämnat urbrutna berg och förgiftade vatten efter sig, finns ingenting kvar av det vi har idag. Miljöpartiet är det enda parti i Jokkmokk som förstår det. De är de enda som sagt blankt nej till de kortsiktiga gruvplanerna. Gruvorna tar våra jobb!

Mats Dahlberg MP-Jokkmokk intervjuas av Micke Nyberg på Beowolf minings inmutade område, den så kallade Kallak nr 1, mellan Randijaur och Björkholmen.

Naturen är dåtid, nutid och framtid.
Naturen har gett människorna i norr liv och bärgning i tusentals år.
Naturen lockar besökare, forskare och nya invånare
Naturen är det vi andas, äter och dricker.
Vägen till framtiden i vår del av världen går längs giftfria älvar. Längs vida jaktmarker och klara fiskevatten. Genom rena skogar, över gyllene hjortronmyrar.
Naturen ger möjligheter i det möjligas kommun.
Gruvdrift ger sår som aldrig läker.
Därför ska vi ha ett gruvfritt Jokkmokk!