Etikettarkiv: eriksson

Min mor i Hoting

Hoting
1953 och två år framåt var min mor Maj-Britt småskolärare i Hoting, Jämtland. Jag och familjen passerade här igår och jag passade på att fotografera Centralskolan. Om det var just här moderskapet tjänstgjorde, vet jag dock inte.

Jag ringde upp Maya-Lisa Karlsson, eller Emretsson, som hon hette som ogift, för att fråga henne om denna tid.
Maj-Britt och Maya-Lisa växte upp i Kvikkjokk och var nära vänner. Bland de första ord min mor tydligen kunde säga i livet var ”Mallalisa”, berättar Maya-Lisa. Flickorna gick i byns skola tillsammans och delade rum under ett år på den treåriga lärarutbildningen i Haparanda seminarium.
– Vi trivdes väldigt bra där och man blev slängd på finska, berättar Maya-Lisa.
Det var vanligt att eleverna for på dans i Torneå.
– Vi fick många bekanta i byarna som vi for och hälsade på och haparandaungdomarna brukade vänta på oss och ta emot oss när vi kom med tåget, minns hon.

Ja, också jag minns hur min mor vurmade för dansen, tangon, också i mogen ålder, och att hon vid 50 ville lära sig finska. Hon tragglade språket ganska flitigt, men gick bet för alla kasusformer. Det var för svårt helt enkelt.

När mamma börjat jobba i Hoting skickade de två vännerna brev till varandra. De delade alla hemligheter. Även att min mor var förlovad en kort period med en hotingbo vid namn Karl-Evert. Något jag själv inte kände till…
Inte heller tjejernas vurm för finskt godis.
– När du skriver nästa gång kan du väl skicka med några lakrits i brevet, föreslog Maj-Britt Maya-Lisa.
De hade fått smak för den omtalade godsaken, så lakritsbreven gick täta mellan Haparanda och Hoting.
– Vars vi än har varit så har vi skrivit brev till varandra. Vi var ganska lika. Kanske inte till utseendet så mycket, men vi färgade varandra.
Maj-Britt fick hemlängtan efter två år i Hoting, så hon började jobba i Harsprånget istället.

Sen blev det Älvsbyn för Maj-Britt Eriksson, sedan Piteå och så min far Lennart Lundberg 🙂

Tack Maya-Lisa för att du berättade detta för mig. Nu blir det fylligare tankar när vi passerar Hoting nästa gång.

 

 

Till minne av Bengt

Min kära kusin Bengt Eriksson i jämtländska Nyhem finns inte mer.

Bengt under en skotertur vi gjorde i påskas.

Han omkom i en olyckshändelse och efterlämnar fru Blanka och barnen Teresia och Daniel. Bengt begravdes den 5 mars i Nyhems kyrka. Med många pauser förmådde jag hålla följande tal inför ett fullsatt kyrkorum:

”Kusin Bengt var min stora idol när jag växte upp. Han lärde mig nätställena i Änok, var storöringarna stod i älven, var älgarna hölls på deltat. Jag skaffade samma kastspö som honom, samma filékniv, samma kaliber på bössan.

Även om inte pratat med varann på flera månader eller inte träffats på flera år, var det som nyss när vi väl gjorde det.

Vi tog upp berättelsen där den slutat eller återvände till älven och ny spännande agga som med största spänning skulle utprovas.

Att med motorbåtta sig längre upp i Tarraälven än vad någon annan någonsin gjort, och sen majestätiskt puttra in i Björntjänna var en bragd vi båda gladdes åt oerhört mycket.

Att lura kärringar som tjuvlyssnade på jaktradion likaså.

Eller björnjaktens kollosala brasa där goda drycker, skratt och skrålanden gjorde att hela fjällvärlden tömdes på vilt.

De galna upptågen och humorn, men också den genuina känslan för Kvikkjokk – var en botten som vi delade. Och alla minnena av gubbarna, och hela historien.

Bengt var en generös, rolig, omtänksam optimist som var lätt att tycka om.

Du är saknad oerhört mycket.”