Etikettarkiv: död

Gjorde ACE att renkalven dog i Muttos?

När jag vandrade i Muttos mellan Måskosgårsså och Muddusagahtjaldak låg en död renkalv på stigen. Den var helt orörd av rovdjur och hade fosterhinnan kvar över en del av kroppen. Troligen har vajan hastigt blivit skrämd av något och kastat kalven. Enligt en renskötare som jag träffade på vandringen och nämnde det här för berättade att vajorna brukar slita bort fosterhinnan och slicka kalven fastän den är döfödd. Att de blir desperata och gör allt för att få liv i den. Men inte med denna kalv.

Jag upptäckte kalven den 31 maj. Då pågick flygövningen ACE, Arctic Challenge Exercise, och hade så gjort sedan den 22 maj – mitt under renarnas kalvningstid. Det mullrade mer eller mindre konstant i lufthavet och ibland brakade det till när stridsplanen kom ner på lägre höjder. Jokkmokksförfattaren och konstnären Hans Anderson citerades i en artikeln i DN 1992 om en flygövning när han besökte nationalparken med en skolklass:
Mitt i denna tystnad kommer så Viggen hasande över trädtopparna och släpper ned sitt helvetesdån, som en säck sten över en. Oförberedd som man är blir man vettskrämd och framför allt förbannad.

Och nutida flygmaskiner har ett ännu värre helvetesdån. Kanske det bidrog till kalvens död?

Erik Yngvesson 1936-2016

Erik Yngvesson vid NjunjesErik YngvessonHan skulle ha blivit 80 år i september min gode vän Erik Yngvesson. Min mor berättade många historier om hur hon och kusinen Erik lekte i Kvikkjokk som barn. Hur nära de stod varandra.
Också jag och Erik kom varandra nära. I början var han som en idol när han lät mig som femåring mata sin häst. När jag fick åka på timmerdoningarna, i träbåten eller sitta bredvid min kusin Marianne i kälken bakom dubbelbandaren för att pimpelfiska i Tarra.
Erik siktarFjälljägare kikar.Erik med byteI vuxen ålder var det framför allt på jaktstigen vi kamperat ihop, men också på spångkörningar med skoter, där vi gjorde vägar genom kuperad gammelskog som man knappast trodde var möjlig att ta sig fram genom. Otaliga är de jakter där vi bärgat vintrars matbehov. Vår jaktstrategi var att jag upptäckte älgarna i kikaren och Erik styrdes till deras position med hjälp av WalkieTalkie. Sedan ett skott. Alltid ett. Ofta i skallen. Skallskjutaren blev Eriks epitet. Mina reportage om våra jakter har blivit många i jaktpressen. För han var inte blyg att låta sig avbildas.
Erik vid NjunjesErik Yngvesson var den mest hjälpsamma och generösa person man kan tänka sig. Också en oerhört praktiskt lagd människa som aldrig sade nej när någon behövde hjälp med att svetsa, bygga, skotta snö, fixa och dona med stort och smått.
Erik och hans fru Gerd var verkligen sociala varelser. Deras hem i Kvikkjokk var en fika- och matoas för väldigt många människor.
Erik i tälkåtanDet är en enorm förlust att Erik nu är borta. Den sista gamlingen, den sista länken. Nu finns ingen i släkten kvar längre att fråga om gamla tider. Nu är vi ensamma.
Tältkåta vid Dähkánoaivve

 

Till minne av Bengt

Min kära kusin Bengt Eriksson i jämtländska Nyhem finns inte mer.

Bengt under en skotertur vi gjorde i påskas.

Han omkom i en olyckshändelse och efterlämnar fru Blanka och barnen Teresia och Daniel. Bengt begravdes den 5 mars i Nyhems kyrka. Med många pauser förmådde jag hålla följande tal inför ett fullsatt kyrkorum:

”Kusin Bengt var min stora idol när jag växte upp. Han lärde mig nätställena i Änok, var storöringarna stod i älven, var älgarna hölls på deltat. Jag skaffade samma kastspö som honom, samma filékniv, samma kaliber på bössan.

Även om inte pratat med varann på flera månader eller inte träffats på flera år, var det som nyss när vi väl gjorde det.

Vi tog upp berättelsen där den slutat eller återvände till älven och ny spännande agga som med största spänning skulle utprovas.

Att med motorbåtta sig längre upp i Tarraälven än vad någon annan någonsin gjort, och sen majestätiskt puttra in i Björntjänna var en bragd vi båda gladdes åt oerhört mycket.

Att lura kärringar som tjuvlyssnade på jaktradion likaså.

Eller björnjaktens kollosala brasa där goda drycker, skratt och skrålanden gjorde att hela fjällvärlden tömdes på vilt.

De galna upptågen och humorn, men också den genuina känslan för Kvikkjokk – var en botten som vi delade. Och alla minnena av gubbarna, och hela historien.

Bengt var en generös, rolig, omtänksam optimist som var lätt att tycka om.

Du är saknad oerhört mycket.”