Etikettarkiv: björn

Vid Huhttán lever arvet efter Pirkit Amma


”Pirkit-Amma var född i trakten av Kvikkjokk och hade en bror vid namn Niila och en syster Magga. Dessa bröder hade sitt vår och höstviste på södra sluttningen av Rauna-berget, norrut från Kvikkjokk, cirka tolv kilometer, vid sjön Tatas norra strand. Då Amma var liten pojke och odygdig brukade föräldrarna säga, att om Amma inte var snäll, skulle ’Vaapalis’, pärlugglan, komma och taga honom. Amma hade ju allt emellanåt hört denna fågels underliga läte och vårkvällarna i skymningen. En afton då han hörde detta ljud tog han emellertid, i smyg, sin faders vargspjut och begav sig åt det håll lätet hördes. Till slut kom Amma till en liten luden gran, varifrån det underliga lätet, som kan återgivas som povovovovo-povovovovo och så vidare, ideligen upprepades. Vid närmare betraktande av granens inre, får så Amma se den fågelliknande varelsen och tänkte: ’Nu ska jag då ta reda på om det är någon övernaturlig varelse eller ej’, tog sikte med spjutet och kastade detta mot fågeln som fastnade på spjutet och dog. ’Jaha’, tänkte Amma, ’det var ju bara en liten oskyldig fågel’”. (Nedtecknat av Johan Holmbom i Njunjes väster om Huhttán, Kvikkjokk)

Pirkit Amma var också intresserad av finmekanik och hade i sin kåta borrar, lödutrustning, mejslar, med mera. Han brukade anlitas till att löda fast korn på gevär, men också att räta gevärspipor som hade blivit krokiga. Han stod i förbund med järven och var lärjunge till den omtalade stornåjden Unnasj. Han hade synska förmågor, och kunde styra skeenden med tankens hjälp.

Amma Larsson Pirkit. Foto: Lotten von Düben 1868.

Erik Holmbom i Njunjes har nedtecknat en av Pirkit Ammas sanndrömmar. Efter att Amma slog upp ögonen efter en övernattning i Njunjes yttrade han:

”Jo, jag tror att det ska komma ett främmande folk till dessa trakter som liknar mera djur än människor i det de gå klädda helt och hållet i skinn”.

Då frågade husfolket Amma om det främmande folket kunde tänkas vara farliga eller annars otrevliga att umgås med:

”Nej, tvärt om, de är riktigt bra folk och äro mycket gästvänliga”, svarade han.

I början av förra seklet kom tvångsförflyttade nordsamer till kvikkjokksområdet. Detta folk var mycket riktigt helt klädda i skinn och mycket trevliga och gästfria.

En annan historia förtäljer att Pirkit Amma blev kär i en flicka och därför gav henne några silverföremål. Men Amma fick nobben av flickan, och hon återlämnade silvret som han gömde i en klippskreva. Erik Holmbom berättar:

”Efter detta vandrade så Amma utan något bälte på sin kolt. Detta att gå utan bälte var tecken på att något mystiskt var i görningen. Pirkit-Amma gick omkring på detta vis i Jokkmokk på marknaden där. Inte långt därefter dog flickan.”

Ovanstående texter finns med i boken Vid Vägs ände (Arena 1994) som jag gjorde tillsammans med Hans Anderson. Hans skriver att han i samtal med Lars Pirak och i olika berättelser läst att Pirkit Amma lärt sig mycket av den gamle Unnasj, vilken för sina tjänster fick tobak i utbyte. I sin skinnväska ska Amma haft en tand av en död människa och, vilket Nils Antti Pirtsi berättade för Hans, fingrar från en människa. Fingrar som han tog fram och plockade med när han sökte svar om hemliga spörsmål. Nils Antti nämnde också att Amma lär ha haft en skafttrumma gjord av en náhppe, ett kärl som användes av samerna när de mjölkade renar. Ammas náhppe/trumma hade ett skinn spänt över urholkningen, vilken var bemålad av tecken.
I vår bok skrev också Hans att Amma inte bara utövade sin kraft i tysthet, utan även då det fanns många vittnen, inte minst då sinnet rann till. Erik Holmbom, återger här ännu en historia:

”Någon gång i början av juli månad brukade alltid alla lappar både från Jokkmokks och Arjeplogs socknar fara till närheten av Sulitelmas fjäll för att skingra sina renar. Någon dag var ett lag på 25 á 30 lappmän sysslolösa och fördrev tiden med bland annat stenlyftning i och för att pröva styrkan. Pirkit-Amma var även med, fast endast som åskådare. Så småningom framgick att Arjeplogs-lapparna voro de starkare. Nu började dessa uttala spefulla ord om Jokkmokkslapparna och sade att det inte var någon mening för dessa ynkryggar att ställa upp vid sidan om Arjeplogslapparna… Amma säger ingenting men har i tysthet blivit arg. Så utbrister han: ’Nu ska ni börja lyfta på nytt’. Arjeplogarna hugga i med alla krafter men kunna ej rubba stenarna det minsta. Då säger Amma: ’Nå huru blev det nu med här starka, skrytsamma sörlapparna?’ Ingen lyfte mera. Man förstod att Pirkit-Ammas magi hade verkat. Man fick respekt.”

I vid vägs ände nedtecknade Hans Anderson att ingen vet när Pirkit Amma vare sig föddes eller när han dog, men det stämmer inte. Återkommer om det längre fram. Så långt vår bok.

Onekligen rönte Pirkit Amma stor aktning. Ända sedan barnsben har jag hört talas om denne man som mer än någon annan finns kvar i de muntliga berättartraditionerna. Han var nåjdlärling och ägde minst en trumma. Om han använde den eller någon annan trumma vet jag inte. Hur han använde trumman vet jag inte heller. Kolonisationen med prästerna i spetsen fick till stora delar samernas trumkunskaper och religion att försvinna. Även 1891 då Amma sålde en skafttrumma med konstfärdigt gjord ”trumpinne” till en samlare i Jokkmokk. Något som fick forskaren och amanuensen vid statens historiska museum Gustav Hallström att gå i taket, vilket han gav uttryck för i en skrift han gjort om ”lapptrummor”:

”Lule lappmark. Angående förhållandena i denna lappmark har jag åtsport doktor F. Svenonius, som benäget meddelat följande. På upprepade förfrågningar om spåtrummor lämnades ibland beskedet, att de användes att trumma på samt att visarens gång mellan figurerna förutsade det eller det, men lika ofta stod man alldeles oförstående för frågan. Formen på trumman var ej alls känd, hvilket bäst bevisades genom ett falsarium som gjordes af den så kallade Pirkit-Amma (Amma Larsson). Den var ett monstrum med en vanlig »näppe», mjölkskål, till stomme. Amma prackade emellertid denna trumma på en ifrig samlare såsom äkta. Säkert är det samma falsarium som nu befinner sig på Nordiska Museet. Den inköptes – jämte sin monstruösa hammare, som fullständigt saknar hvarje spår af tradition – af jägmästare H. Nordlund 1891 från turpun-lappen »Amma Larsson Prikil». Den kallas »niuorris», hvilket endast betyder >af trä> eller något liknande. Ordet är enligt prof. Wiklund alldeles hopgjordt och omöjligt.”

Ett arrogant kolonialt yttrande av en förmåga från en främmande kultur. Vad visste väl han? Äkta eller inte äkta? Amma kunde dock, troligen, vara en aning spjuveraktig mot höga herrar från Stockholm. Herrar som i sekler utnyttjat samerna i Huhttán och i övriga Sábme.

Amma var tjärroka, en sábme som levde på lågfjäll och i skogar norr och nordöst om Huhttán, i det nuvarande världsarvet Laponia. Han försörjde sig på jakt, fiske, finmekanik och renskötsel. Han var känd som biernna skuorgga, en stor björnjägare. Och finurlig fiskare. Sture Danielsson från Kvikkjokk berättade att Amma brukade ljustra röding på sensomrarna under fallet i den nedre delen av Njoatsosjåhkå. På nätterna tände han en stor eld på klipporna och fiskarna drogs till eldljuset. Så stod han vid elden beväpnad med ljustret och lång fork så han kunde nå fiskarna nere i aggan under fallet. Troligen hade han själv lött fast ljusterspetsarna.

Pirkit Amma ägde ett fåtal renar. Johan Rassa från Jåhkågasska tjiellde berättade för mig att ett år, när alla renskötare i sedvanlig ordning flyttat ner till skogarna vid Jokkmokk och längre österut på vinterbete, stannade Amma kvar med sina renar i Boarek. Han torde ha haft en skötare i samebyn byn som i vanliga fall skötte om hans renar. Men inte nu. Han kände på sig att betet skulle bli dåligt i skogslandet och lät sina renar beta hela vintern i det stora hålster (fält av stenblock) som finns vid vistet. Och mycket riktigt blev det ett fruktansvärt nödår med många renar som svalt ihjäl i skogslandet. Ammas djur överlevde dock genom att slicka lav som växte på stenarna.

Amma har också, mer än någon annan, bidragit till att flera platser i naturen vid Huhttán bär hans namn. Dock finns inga av de namnen med på kartorna.
Som Pirkit valln (vallen) i närheten av Jåhkågasska tjielddes höst- och vårviste i Boarek. I början av 2000-talet visade Per Ingvar Huosi mig lämningarna av Ammas boplats och hans vall, där Amma och hans syster troligen mjölkade både getter och renar. Bara stolpen till hans njalla stod kvar. Underlaget till stolpboden låg på marken och dess bräder hade turisterna eldat upp. När jag var bildredaktör för boken Jokkmokks natur och kultur genom tiderna fick jag fri access till museet Ájttes bildarkiv. I två lådor låg kontaktkopior gjorda från sarekforskaren Axel Hambergs glasplåtar. Bilder som tidigare ansetts försvunna. Vilket återfynd, vilken skatt! Jag bläddrade bland kopiorna och där var bilder på glaciärer och apparatur, på hästtransporter och renklövjningar av utrustning till Hambergs olika forskningsstationer, med mera. Där fanns också bilder på många av Hambergs medhjälpare. De närmaste var namngivna, som Pavva Lasse Nilsson Tuorda och Lars Nilsson Tuorda, i övrigt innehöll bildtexterna på folk mest benämningar som lappar här och lappar där.


Så framträder en bild som får mig att nära nog tippa från stolen där jag satt. ”Vid Pirkit Ammas kåta i Pårek” stod det. Bilden tagen någon gång under 1910-talet. Sju getter utanför den typiskt lulesamiska näverkåtan. I bakgrunden skymtar Ammas njalla. Samma njalla som jag fotodukumenterade resterna av när jag passerade där med min sambo Åsa i oktober 2009. Vid kåtadörren står Amma och vid sin sida har han troligen sin syster Magga. Om Amma levt när renbeteslagen 1928 förverkligades hade också han blivit utslängd från Tuorpons lappby. Och så hade han begått brott mot denna lag som tvingades på samerna. Varje familj fick endast äga fem getter, nämligen. Ett faktum som gäller än idag, som så många andra detaljstyrningar och galenskaper som staten hittat på.

Pirkit Amma och hans syster Magga i Boarek. Foto: Axel Hamberg.

Pirkittjärn är en annan plats där jag fått höra att Pirkit Amma bruka hålla till i sin tältkåta när han var på björnjakt. En senhöst gick jag dit med Åsa. Det var en tum snö på marken och jag analyserade terrängen runt den grunda tjärnen och funderade var någonstans Amma egentligen kunde hade bott. Vi strosade runt strandkanten, men det var blött och slyigt. Enda platsen som kunde passa var en liten ås med björkskog en bit från den södra stranden. Själva sökte vi också en någorlunda jämn plats där vi kunde sätta upp vårt tält. Uppe på åsen fanns bara en enda plätt som var slät. Jag gick fram och sparkade bort snön och på en gång framträder en rektangulär arran. Pirkit Ammas kåtaplats. Otroligt! Vi placerade tältet på denna yta, den enda tältplats som överhuvudtaget gick att finna vid tjärnen. Funderade på hur många andra samer som skulle vilja övernatta på just denna plats? Vi samlade ved, gjorde eld och jag funderade på om man verkligen måste gå ända ner till tjärnen för att hämta vatten? Satt mig in i Ammas situation. Nog borde han ha ordnat det mer bekvämt för sig. Tittade runt på bakre kanten av åsen, och där, fem meter bort, nere mellan kvistar och björkstammar syntes en liten vattensamling. Det var en liten ajá, kallkälla, och dess kanter var stensatta. Pirkit Ammas stensättning, med flata stenar i fyrkant. Det kändes oerhört mäktigt att hitta Ammas kåtaplats. Här bevakade han sluttningen av Sähkok, troligen med en kikare. Men med blotta ögat torde det också ha gått att se björnarna som betade på de av kråkbär rika åsarna som löper nedför fjället. På Ammas tid kring förra sekelskiftet, bör det ha gått betydligt lättare att kunna upptäcka viltet eftersom det knappast fanns någon björkskog på fjällsluttningen då. Amma använde mest troligt spjut som jaktvapen, knappast den inte alltid så pålitliga mynningsladdaren. Vi sov mycket gott i vårt tält.

Pirkitsten. 1991 ledsagade Sture Danielsson mig till denna plats ett par kilometer öster om Stuor Tsågak i Änok. Ett stort stenblock mitt i den frodiga granskogen med sláhppa, ett överhäng, där Pirkit Amma hade haft sitt krypin. En liten arran. Taket på överhänget var svart av eldrök. Gräs växte ymnigt i ytterkanten, troligen gödslat av resterna från Ammas köksbestyr.

För att komma underfund med släktförhållandena och om det verkligen stämmer att Pirkit Amma inte existerar i kyrkboken, kontaktade jag släktforskaren Agneta Silversparf. Och nu framträder allt supertydligt. Amma var en Tuorda, men märkligt nog var det bara han och hans äldsta syster som tog efternamnet Pirkit – efter sin farmor.

Amma Larsson Pirkit föddes den 16 januari 1842 i Tuorpon, Kvikkjokk som son till Lars Nilsson Tuorda, född 1802-15-16, död 1882-12-30 och Ibba Pannasdotter Rassa, född 1798-12-23, död 1868-10-23.
Amma hade fem syskon, Anna Larsdotter Pirkit, född 1824, Elli Larsdotter Tuorda, född 1827, Kristina Larsdotter Tuorda, född 1829, Magga Larsdotter Tuorda, född 1833 och Nils Larsson Tuorda, född 1836.

Enligt Agneta är jag fyrmänningsbarnbarnbarn till Amma 🙂

 

Tor L. Tuorda, Huhttán den 18 september 2017.

 

 

 

 

Skidtur med annat fokus


Lastade ryggsäcken med pressenning, snören, yxa, liggunderlag och en hopfällbar stol. Jag tänkte leta upp ett tjädervin, en plats där tjädrarna spelar, som jag fått höra talas om. Hade tänkt bygga ett gömsle på en strategisk punkt vid vinet och där invänta tjädrarna för att filma spelet och ta stillbilder.

Solen var på väg att försvinna bakom skogshorisonten. På väg till den förmodade spelplatsen uppenbarade sig färska spår av rävar och något större djur som gått fram och tillbaka i samma spår så mycket att traden blivit isig. Och så var det lite smutsigt, som av jord. Jag anade att det var björn, och efter att jag skidrat ett tjugotal meter till såg jag tydliga spår efter ramarna. Jag fortsatte efter traden och fick se hur björnen gjort en sväng ut på en myr. Den hade inte sjunkit ner så mycket för under den lösare ytsnön bar det bra.

Efter ytterligare en bit såg jag en renhud som var prydligt ihopvikt. Ett stycke från huden syntes hornen från en krossad renskalle och bakom den ett runt hål rakt ner i marken. Jag var endast ett par meter ifrån när en björnskalle sakta fyllde hålet och tittade ut på mig. Jag vek sakta av och begav mig bort från idet, pratade lugnt, jojkade. Stannade cirka 30 meter bort och vände mig om. Där står björnen på bakbenen i idet och anvarar mig noggrant. För att dokumentera händelsen tar jag upp kameran. Med den påmonterade 28 millimetersgluggen blir det inga bra bilder, mest bara ett minne. Men batteriet är slut och kameran stendöd. Jag skidrar iväg något modstulen och vänder mig om en sista gång. Då har björnen krypt in i idet igen.

Idag blev det skidor på igen och en lättsam skidtur på ett myrstråk i mina skidspår från igår. Så upp i skogen och snart ligger idet kring 25 meter bort. Ställer ner stativet i snön. Skjuter in kameran i snabbfästet med påsatt 200-objektiv. Nivellerar. Ställer in skärpan. Väntar. Pratar, småvisslar och prasslar med papper. Idet verkar vara tomt. Funderar om jag skrämde björnen tidigare. Att den har bytt viloplats? Slår på videofunktionen på min Lumix GH4 och skidrar fram till idet. Inne i hålet ser jag att det rörs någonting. Får för mig att det är ungar. Pulsen höjs. Var är honan? Far fort tillbaks till kameran och flyttar mig tio meter längre bort. Efter en bra stund skymtar en björnunge i öppningen. Den är nyfiken och sträcker på sig när jag visslar svagt. Filmar och tar ett par stillisar. Ungen försvinner ner i idet igen och jag beger mig av från platsen. Vill inte störa mera, eller fresta lyckan. Vet inte om honan blivit skrämd av att jag kom i det hemskt skrapiga föret eller om hon är ute på jakt. Det är inte så lyckat om hon kommer tillbaks när jag står där och får för sig att jag hotar ungen. Förvisso hade hon enkelt kunnat dräpa mig flera gånger om dagen innan. Jag hade aldrig haft en chans att hinna undan.

Denna händelse bekräftar det jag från tidiga barnaår fått höra att björnar inte alls är farliga, utom vid mycket speciella tillfällen när de är tillsammans med sina ungar, vid nydräpta kadaver och förstås om de är skadskjutna. Jag har mött björnar på nära håll också tidigare och aldrig känt mig det minsta hotad. Min morbror Mauritz stod för de flesta berättelserna om hur han och hans far och framför allt farfar mött björnar och jagat dem med Mausern och med spjut se tidigare inlägg i ämnet.

Saken är den att jag heller aldrig hört talas om att någon blivit attackerad av björnar på vårvintern. Hur många människor har inte under historiens gång varit med om samma sak som vad jag var med om idag, när de varit på skidturer på skaren och jagat tjäder på tjädervin med gevär och pilbåge?

Älg- och renspår i närheten björnens ide. Näst på tur som byte torde en älg vara.

 

Mildhs salskrakholk i Kvikkjokk

Det var på Gotland jag lärde känna den pensionerade barnläkaren och naturmänniskan Björn Mildh.  Detta hos våra vänner på Östergarn, Maria Breineder och Magnus Martinsson som jag besökte med sambo Åsa och Astrid, som då var kring tio månader.

Detta hände sommaren 2004. Året efteråt tillverkade Björn en fågelholk till mig. En holk som var skräddarsydd för en salskrakes skuldermått, vilken jag skulle montera vid en lämplig tjärn i Kvikkjokks delta. Så jag gjorde.

_H1A8760
Holken har ett hål mitt mot fågelns inflygningshål där den är tänkt hänga på en torr tallkvist.

_H1A8756
Jag hittade en som jag tyckte perfekt plats och täljde till en kvist så att den passade i hålet och spände ett stark lina runt holkens midja så den skulle ligga stumt mot tallstammen. Jag blev instruerad att rensa holken varje år och efter utrensningen svedja holkväggarna för att ta bort ohyra.

Första året hände ingenting. Inte andra eller tredje året heller. Jag antog att holken var felplacerad och tänkte flytta den, men allt föll i glömska. Tills idag. Jag körde förbi med skotern och såg dun vid öppningen. Så roligt!

_H1A8755
Plumsade i snön till granen där jag ställt stegen och klättrade upp, lossade linan och lyfte ner holken.

_H1A8753

Fullt med dun och äggrester, kunde räkna till tio.

_H1A8757
Kan dock inte avgöra om det är salskrake som häckat. Alternativet är knipan, men jag tror inte att den tar sig in. Fotograferade och rensade holken och hängde den på plats. I sommar ska jag verkligen studera vem som bor i Björn Mildhs vackra holk.

_H1A8754

Kvikkjokk och Vállevárre

Morgon från mitt stugufönster i Kvikkjokk
Morgon från mitt stugufönster i Kvikkjokk

_H1A4366

Många harar, rävar, en lekatt, några älgar, en järpe, tjädrar och så förstås smågnagare av alla de sorter. Spår överallt i skogen upp mot Vállenulppe och på Vállevárre.

Korp
Korp
Räv, tjäder och fjällripa
Räv, tjäder och fjällripa
Fjällhare
Tjädern har sökt bär på Vállenulppe
Älgko med kalv
Räv, älgko med kalv

Jag lockade och levde om för att försöka få upp någon brunsttjur på fjället. Och en tjur kom mycket riktigt, men skymd bakom en höjd och i vind – så den blev skrämd.

Att få bilder på älg var dagens mission, men också björn. Högt ställda krav på sista dagen innan min föräldraledighet. Men det hade kunnat blivit jackpot. Men som så ofta i mitt fotograferande värv blir det: ”Det hade kunnat…”, eller ”Men imorgon, då…”, eller ”Därborta är det säkert perfekt…”. Alltid i fantasierna, alltid överoptimistiskt. Man ska ha tur, helst när det är någon dag här och där man kan vara ute på grund av vädret och andra saker man måste göra.

Stig på Vállevárre - Vállespiken i fonden
Stig på Vállevárre – Vállespiken i fonden

I kikaren på nära tre kilometers avstånd syns en älgtjur och ko med kalv som har glömt bort att det är brunst och betar och tar det lugnt i en björkdunge. Högt ovanför dem, mitt på en trädfri grässluttning, står en turist rätt upp och ner. Mycket märkligt. Men turisten sjunker ihop och blir till en björn. Björnen sitter på rumpan ett bra tag och tittar sig omkring. Gör en kort lov runt omkring och sätter sig igen. Tittar åt alla håll. Vädrar. Det är ett mörkt fullvuxet djur, men inte så stor. Jag funderar hur jag ska göra. Hinner jag dit till mörkret, knappast… Måste vara tillbaks i Kvikkjokk vid sju på kvällen. Räknar med att gå i ljuset från pannlampan. Först måste jag klättra ner för en ravin, vada en bäck, klättra upp på andra sidan och börja smyga. Och det är helt slätt, och dålig svag vind som dessutom blåser från fel håll. Måste gå en omväg. Det hinns aldrig. Jag nöjer mig med att studera djuret.

Efter ett tag börjar björnen målmedvetet gå upp i sluttningen. Den går, betar lite grann, går, galopperar, och så går den lugnt igen rakt upp. Det var tur att jag inte fick för mig att närma mig den. Det hade aldrig gått att få den på bild…

Gaskkáivvo
Gaskkáivvo

Björnen är helt klart inställd på att söka sig en plats för sitt ide, det är ju ändå den 14 oktober. Den söker sig förmodligen till kanten av fjället Biernnagájsse över 1800 meter högt, som mest troligt fått sitt namn av att samer sett att de björnar som de spårat sedan långliga tider, haft sitt ide just vid denna höga fjälltopp, Björntoppen.

Dagens sista bild, vid båten på Prästsidan...
Dagens sista bild, vid båten på Prästsidan…

Rovdjursforskning i Kvikkjokk

Kvikkjokk från Vállenulpe, Prinskullen, den 2 ma.j
Kvikkjokk från Vállenulpe, Prinskullen, den 2 maj.

Den så kallade forskningen på björn, lo och järv verkar ha upphört i kvikkjokkstrakten.

Sedan 1984 har det annars varit ett jävla liv om vårarna med helikoptrar som drivit rovdjur i trädtoppshöjd.

Rovdjur som de så kallade forskarna dräpt när bedövningspilarna träffat fel, eller rovdjur som sprungit omkring med halsband – som ibland monterats för trångt så det blivit köttsår – eller inopererade sändarklumpar som skvalpat runt i magarna.

Och så alla andra djur som blivit störda av de lågt flygande helikoptrarna, alla häckningar som spolierats  – och alla ren- och älgkalvningar – och så stressen av det evinnerliga oväsendet för både djur och människor. Rovdjursforskningen kommer troligen att fortsätta, men utan helikopterjakter – på ett mer seriöst sätt med bland annat dna-analys av spillningen.

Nu är det bara en och annan helikopter som flyger ut utförsåkare till högfjället. Det är skönt att årets känsligaste tid nu äntligen får andas lugn och ro. Inatt blir det gömslesittning, det ska bli roligt att återuppta denna typ av djurfotografering efter så många år.

Lasses möte

Hundra mil och mer än så har fötterna färdats över jaktområdet där kamraten Lars Öderyd och hans jaktlag jagar.

Oftast fullmatat med Pronaxen – om sanningen ska fram – eftersom mina leder inte mådde bra under denna tid. Ständigt insamlande av material till filmerna Löshundsjakt i norr, och också 2:an som kom ut för ett drygt år sedan. Många bomresor, inte så att Lasse bomskjutit, men möjligheterna att få bra bilder av ståndskall lyste vid såna resor med sin frånvaro. Ambitionerna till den andra filmen var att viltet framför bössan skulle vara en skoveltjur – och då har det naturligtvis mest blivit bomresor.

Visst har Lasses hund Astok alltid troget gjort sitt jobb, men det har varit kor med en och två kalvar och ensamma kor och kvigor och pinntjurar som jägaren inte haft så stor lust att fälla. Lasse har sällan upplevt en dag i skogen utan att det har blivit upptag. Det har ändå varit oherrans många oförglömliga jakter och naturupplevelser ända från 1997 då jag började följa med på jakter vid Ladnivaara, Vuoskovaara och Tossisvaara, med flera områden. I början jagade jag den perfekta stillbilden av jakt på ståndskall, sedan blev det film.

Gammelskog av sällan skådat slag där jag vid två tillfällen hittat den sällsynta dofttickan, som kräver verklig urskog för att alls kunna existera. Förståeligt nog kan bara små utvalda axplock av alla timmar film användas. De bästa sekvenserna, som också måste ge berättelse och ett djup. Jag och Lasse har talat om att vi ska göra en tredje film, men jag har varit ganska mätt på smygandet på skällande jämthund. Jagar själv mest i tystnad..

Idag gjorde Astok sitt jobb ännu en gång. Hade fast ståndskall på två ensamma älgkor, vilka husse Lars Öderyd inte ville skjuta. Annars var Lasse rätt nöjd med att ha sett en massa tjädrar och ripkullar på området när han ringde. Att han ringde berodde dock på en annan smått unik sak. När han på mitt favoritområde avancerade på ett av Astoks ståndskall ser han en björn framför sig. Den går mot honom. Hans impuls var dock inte att skjuta. Han blev bara rejält tagen av synen, av mötet. Pulsen lär dock ha gått upp på kamraten när han tvärhastigt också ser två årsungar komma i mammans spår. Då upptäcker honan Lasse, som inte blev rädd. Såg däremot rädslan lysa i honans ögon och i hela hennes kroppsspråk. Allt gick så fort, men Lasse registrerade ändå att det inte fanns tillstymmelse till vilja att anfalla. Istället flydde björnen efter några sekunder, med ungarna tätt efter. Lasse uppmätte avståndet till tolv meter. Om han hade skjutit, som ju många gevärsförsedda, orutinerade och rädda människor gjort i liknande lägen, hade skottet varit tvunget att ta i hjärnan eller ryggen på björnen för att den skulle falla direkt. Och hur fixar man det utan hagelgevär? I annat fall hade jägaren blivit dräpt, eller allvarligt skadad. Händelsen ger ett bra vitttnesbörd om hur det brukar gå till i möten människa – björnhona med ungar. Björnen är räddare för människan än tvärt om. Undantag finns, men de är mycket sällsynta. Riskerna för att honan känner ungarna vara så hotade att hon måste anfalla är troligen störst på försommaren, när ungarna är mindre.

Kamraten fick en fantastisk upplevelse. Jag hörde på hans röst att han var riktigt, riktigt lycklig. Jag vet hur det känns..

Regnhöst

Regn, regn, regn. Alla mina projekt med film, foto och jakt ser ut att rinna bort. Visst har det blivit endel jobb åt Samhalls tidningen Focus (tillsammans med journalisten Agneta Nyberg) och den enormt snygga tidningen Hemslöjd (tillsammans med sambon och journalisten Åsa Lindstrand skildrade vi garvaren Anders Håkansson i Dragnäs) och det är ju tur att det går att vara inomhus under skitvädret. Deltaländerna, skogarna och fjällen är mättade av vatten. Vattenmagasinen snart proppfulla. Akkatj kraftstation har båda sina utskovsluckor vidöppna för att hålla trycket nere. Jag vet inte om Vattenfall släpper i andra stationer, men snart har de har inga andra val. Snart är magasinen rågade. Snart måste vattnet i luleälvarna rinna rakt genom alla 15 kraftstationer. Frågan är om diametern på utskoven räcker. Om de förmår hålla flödet nere. Om vattnet ändå stiger och dammarna rämnar. Alla förstärkningar som Vattenfall gjort under senare år kanske inte räcker. Det är trots allt mänskliga beräkningar som ligger till grund för hur mycket vatten som maximalt kan komma från snösmältning och nederbörd. Och mänsklig logik har fallerat många gånger förr, allra helst när naturen ska analyseras. Men idag är naturen mer nyckfull än vad människan förstår. Den går inte att läsa, inte förstå. Vi själva är orsaken och kör vidare som om ingenting hänt. För egen del finns Kvikkjokk.

Ovanligt mycket vatten i september i Gámajåhkå vid Kvikkjokk.

Fria vatten utan några magasin eller dammar uppströms. Här är man trygg. Jag var där i helgen och gick en sväng med hunden på älgjakt. Jag satte mig och lockade på en liten backe med hunden vid sidan. Snart ser jag Ráddnas öron spetsas. Hon tittar och lyssnar åt samma håll minut för minut. Så kommer en rejäl rensarv rakt mot oss.

Fick några bilder på en av sarvarna, de flesta dock oskarpa...

På cirka 35 meter snor den runt och lägger sig. Tiken är helt tyst. Jag är imponerad! Hon tittar stint på sarven, som snart får sällskap av sin något mindre kompis. Denne kommer ännu närmare och jag fotograferar under det att han går i skogen. Nu kan Ráddna inte hålla sig utan springer mot den vilt skällande och båda renarna flyr. Genast kan jag dock locka tillbaks hunden. Jag berömmer henne och bjuder på en smörklick (det enda jag har med mig som en hund gillar). Jag är glad över att ha fått ett sådant ämne till bandhund. Kanske hon till och med kan jobba lös. Vi får se om det blir älgkontakt senare i höst, i såna fall vore det helt suveränt. Att antingen ha en hund som är tyst och håller sig vid fötterna, eller en som är vidsökt och ägnar sig år ståndskall, är allt en jägare kan önska sig. I kvikkjokksskogarna, och alla andra skogar i Jokkmokk som jag har besökt, har dock blötan gjort att det är riktigt bra med svamp. Något gott i alla fall av fem veckors regn…

Svampar på bäverfälld björk i Kvikkjokks delta.