Etikettarkiv: björn

Skidtur med annat fokus


Lastade ryggsäcken med pressenning, snören, yxa, liggunderlag och en hopfällbar stol. Jag tänkte leta upp ett tjädervin, en plats där tjädrarna spelar, som jag fått höra talas om. Hade tänkt bygga ett gömsle på en strategisk punkt vid vinet och där invänta tjädrarna för att filma spelet och ta stillbilder.

Solen var på väg att försvinna bakom skogshorisonten. På väg till den förmodade spelplatsen uppenbarade sig färska spår av rävar och något större djur som gått fram och tillbaka i samma spår så mycket att traden blivit isig. Och så var det lite smutsigt, som av jord. Jag anade att det var björn, och efter att jag skidrat ett tjugotal meter till såg jag tydliga spår efter ramarna. Jag fortsatte efter traden och fick se hur björnen gjort en sväng ut på en myr. Den hade inte sjunkit ner så mycket för under den lösare ytsnön bar det bra.

Efter ytterligare en bit såg jag en renhud som var prydligt ihopvikt. Ett stycke från huden syntes hornen från en krossad renskalle och bakom den ett runt hål rakt ner i marken. Jag var endast ett par meter ifrån när en björnskalle sakta fyllde hålet och tittade ut på mig. Jag vek sakta av och begav mig bort från idet, pratade lugnt, jojkade. Stannade cirka 30 meter bort och vände mig om. Där står björnen på bakbenen i idet och anvarar mig noggrant. För att dokumentera händelsen tar jag upp kameran. Med den påmonterade 28 millimetersgluggen blir det inga bra bilder, mest bara ett minne. Men batteriet är slut och kameran stendöd. Jag skidrar iväg något modstulen och vänder mig om en sista gång. Då har björnen krypt in i idet igen.

Idag blev det skidor på igen och en lättsam skidtur på ett myrstråk i mina skidspår från igår. Så upp i skogen och snart ligger idet kring 25 meter bort. Ställer ner stativet i snön. Skjuter in kameran i snabbfästet med påsatt 200-objektiv. Nivellerar. Ställer in skärpan. Väntar. Pratar, småvisslar och prasslar med papper. Idet verkar vara tomt. Funderar om jag skrämde björnen tidigare. Att den har bytt viloplats? Slår på videofunktionen på min Lumix GH4 och skidrar fram till idet. Inne i hålet ser jag att det rörs någonting. Får för mig att det är ungar. Pulsen höjs. Var är honan? Far fort tillbaks till kameran och flyttar mig tio meter längre bort. Efter en bra stund skymtar en björnunge i öppningen. Den är nyfiken och sträcker på sig när jag visslar svagt. Filmar och tar ett par stillisar. Ungen försvinner ner i idet igen och jag beger mig av från platsen. Vill inte störa mera, eller fresta lyckan. Vet inte om honan blivit skrämd av att jag kom i det hemskt skrapiga föret eller om hon är ute på jakt. Det är inte så lyckat om hon kommer tillbaks när jag står där och får för sig att jag hotar ungen. Förvisso hade hon enkelt kunnat dräpa mig flera gånger om dagen innan. Jag hade aldrig haft en chans att hinna undan.

Denna händelse bekräftar det jag från tidiga barnaår fått höra att björnar inte alls är farliga, utom vid mycket speciella tillfällen när de är tillsammans med sina ungar, vid nydräpta kadaver och förstås om de är skadskjutna. Jag har mött björnar på nära håll också tidigare och aldrig känt mig det minsta hotad. Min morbror Mauritz stod för de flesta berättelserna om hur han och hans far och framför allt farfar mött björnar och jagat dem med Mausern och med spjut se tidigare inlägg i ämnet.

Saken är den att jag heller aldrig hört talas om att någon blivit attackerad av björnar på vårvintern. Hur många människor har inte under historiens gång varit med om samma sak som vad jag var med om idag, när de varit på skidturer på skaren och jagat tjäder på tjädervin med gevär och pilbåge?

Älg- och renspår i närheten björnens ide. Näst på tur som byte torde en älg vara.

 

Mildhs salskrakholk i Kvikkjokk

Det var på Gotland jag lärde känna den pensionerade barnläkaren och naturmänniskan Björn Mildh.  Detta hos våra vänner på Östergarn, Maria Breineder och Magnus Martinsson som jag besökte med sambo Åsa och Astrid, som då var kring tio månader.

Detta hände sommaren 2004. Året efteråt tillverkade Björn en fågelholk till mig. En holk som var skräddarsydd för en salskrakes skuldermått, vilken jag skulle montera vid en lämplig tjärn i Kvikkjokks delta. Så jag gjorde.

_H1A8760
Holken har ett hål mitt mot fågelns inflygningshål där den är tänkt hänga på en torr tallkvist.

_H1A8756
Jag hittade en som jag tyckte perfekt plats och täljde till en kvist så att den passade i hålet och spände ett stark lina runt holkens midja så den skulle ligga stumt mot tallstammen. Jag blev instruerad att rensa holken varje år och efter utrensningen svedja holkväggarna för att ta bort ohyra.

Första året hände ingenting. Inte andra eller tredje året heller. Jag antog att holken var felplacerad och tänkte flytta den, men allt föll i glömska. Tills idag. Jag körde förbi med skotern och såg dun vid öppningen. Så roligt!

_H1A8755
Plumsade i snön till granen där jag ställt stegen och klättrade upp, lossade linan och lyfte ner holken.

_H1A8753

Fullt med dun och äggrester, kunde räkna till tio.

_H1A8757
Kan dock inte avgöra om det är salskrake som häckat. Alternativet är knipan, men jag tror inte att den tar sig in. Fotograferade och rensade holken och hängde den på plats. I sommar ska jag verkligen studera vem som bor i Björn Mildhs vackra holk.

_H1A8754

Kvikkjokk och Vállevárre

Morgon från mitt stugufönster i Kvikkjokk
Morgon från mitt stugufönster i Kvikkjokk

_H1A4366

Många harar, rävar, en lekatt, några älgar, en järpe, tjädrar och så förstås smågnagare av alla de sorter. Spår överallt i skogen upp mot Vállenulppe och på Vállevárre.

Korp
Korp
Räv, tjäder och fjällripa
Räv, tjäder och fjällripa
Fjällhare
Tjädern har sökt bär på Vállenulppe
Älgko med kalv
Räv, älgko med kalv

Jag lockade och levde om för att försöka få upp någon brunsttjur på fjället. Och en tjur kom mycket riktigt, men skymd bakom en höjd och i vind – så den blev skrämd.

Att få bilder på älg var dagens mission, men också björn. Högt ställda krav på sista dagen innan min föräldraledighet. Men det hade kunnat blivit jackpot. Men som så ofta i mitt fotograferande värv blir det: ”Det hade kunnat…”, eller ”Men imorgon, då…”, eller ”Därborta är det säkert perfekt…”. Alltid i fantasierna, alltid överoptimistiskt. Man ska ha tur, helst när det är någon dag här och där man kan vara ute på grund av vädret och andra saker man måste göra.

Stig på Vállevárre - Vállespiken i fonden
Stig på Vállevárre – Vállespiken i fonden

I kikaren på nära tre kilometers avstånd syns en älgtjur och ko med kalv som har glömt bort att det är brunst och betar och tar det lugnt i en björkdunge. Högt ovanför dem, mitt på en trädfri grässluttning, står en turist rätt upp och ner. Mycket märkligt. Men turisten sjunker ihop och blir till en björn. Björnen sitter på rumpan ett bra tag och tittar sig omkring. Gör en kort lov runt omkring och sätter sig igen. Tittar åt alla håll. Vädrar. Det är ett mörkt fullvuxet djur, men inte så stor. Jag funderar hur jag ska göra. Hinner jag dit till mörkret, knappast… Måste vara tillbaks i Kvikkjokk vid sju på kvällen. Räknar med att gå i ljuset från pannlampan. Först måste jag klättra ner för en ravin, vada en bäck, klättra upp på andra sidan och börja smyga. Och det är helt slätt, och dålig svag vind som dessutom blåser från fel håll. Måste gå en omväg. Det hinns aldrig. Jag nöjer mig med att studera djuret.

Efter ett tag börjar björnen målmedvetet gå upp i sluttningen. Den går, betar lite grann, går, galopperar, och så går den lugnt igen rakt upp. Det var tur att jag inte fick för mig att närma mig den. Det hade aldrig gått att få den på bild…

Gaskkáivvo
Gaskkáivvo

Björnen är helt klart inställd på att söka sig en plats för sitt ide, det är ju ändå den 14 oktober. Den söker sig förmodligen till kanten av fjället Biernnagájsse över 1800 meter högt, som mest troligt fått sitt namn av att samer sett att de björnar som de spårat sedan långliga tider, haft sitt ide just vid denna höga fjälltopp, Björntoppen.

Dagens sista bild, vid båten på Prästsidan...
Dagens sista bild, vid båten på Prästsidan…

Rovdjursforskning i Kvikkjokk

Kvikkjokk från Vállenulpe, Prinskullen, den 2 ma.j
Kvikkjokk från Vállenulpe, Prinskullen, den 2 maj.

Den så kallade forskningen på björn, lo och järv verkar ha upphört i kvikkjokkstrakten.

Sedan 1984 har det annars varit ett jävla liv om vårarna med helikoptrar som drivit rovdjur i trädtoppshöjd.

Rovdjur som de så kallade forskarna dräpt när bedövningspilarna träffat fel, eller rovdjur som sprungit omkring med halsband – som ibland monterats för trångt så det blivit köttsår – eller inopererade sändarklumpar som skvalpat runt i magarna.

Och så alla andra djur som blivit störda av de lågt flygande helikoptrarna, alla häckningar som spolierats  – och alla ren- och älgkalvningar – och så stressen av det evinnerliga oväsendet för både djur och människor. Rovdjursforskningen kommer troligen att fortsätta, men utan helikopterjakter – på ett mer seriöst sätt med bland annat dna-analys av spillningen.

Nu är det bara en och annan helikopter som flyger ut utförsåkare till högfjället. Det är skönt att årets känsligaste tid nu äntligen får andas lugn och ro. Inatt blir det gömslesittning, det ska bli roligt att återuppta denna typ av djurfotografering efter så många år.

Lasses möte

Hundra mil och mer än så har fötterna färdats över jaktområdet där kamraten Lars Öderyd och hans jaktlag jagar.

Oftast fullmatat med Pronaxen – om sanningen ska fram – eftersom mina leder inte mådde bra under denna tid. Ständigt insamlande av material till filmerna Löshundsjakt i norr, och också 2:an som kom ut för ett drygt år sedan. Många bomresor, inte så att Lasse bomskjutit, men möjligheterna att få bra bilder av ståndskall lyste vid såna resor med sin frånvaro. Ambitionerna till den andra filmen var att viltet framför bössan skulle vara en skoveltjur – och då har det naturligtvis mest blivit bomresor.

Visst har Lasses hund Astok alltid troget gjort sitt jobb, men det har varit kor med en och två kalvar och ensamma kor och kvigor och pinntjurar som jägaren inte haft så stor lust att fälla. Lasse har sällan upplevt en dag i skogen utan att det har blivit upptag. Det har ändå varit oherrans många oförglömliga jakter och naturupplevelser ända från 1997 då jag började följa med på jakter vid Ladnivaara, Vuoskovaara och Tossisvaara, med flera områden. I början jagade jag den perfekta stillbilden av jakt på ståndskall, sedan blev det film.

Gammelskog av sällan skådat slag där jag vid två tillfällen hittat den sällsynta dofttickan, som kräver verklig urskog för att alls kunna existera. Förståeligt nog kan bara små utvalda axplock av alla timmar film användas. De bästa sekvenserna, som också måste ge berättelse och ett djup. Jag och Lasse har talat om att vi ska göra en tredje film, men jag har varit ganska mätt på smygandet på skällande jämthund. Jagar själv mest i tystnad..

Idag gjorde Astok sitt jobb ännu en gång. Hade fast ståndskall på två ensamma älgkor, vilka husse Lars Öderyd inte ville skjuta. Annars var Lasse rätt nöjd med att ha sett en massa tjädrar och ripkullar på området när han ringde. Att han ringde berodde dock på en annan smått unik sak. När han på mitt favoritområde avancerade på ett av Astoks ståndskall ser han en björn framför sig. Den går mot honom. Hans impuls var dock inte att skjuta. Han blev bara rejält tagen av synen, av mötet. Pulsen lär dock ha gått upp på kamraten när han tvärhastigt också ser två årsungar komma i mammans spår. Då upptäcker honan Lasse, som inte blev rädd. Såg däremot rädslan lysa i honans ögon och i hela hennes kroppsspråk. Allt gick så fort, men Lasse registrerade ändå att det inte fanns tillstymmelse till vilja att anfalla. Istället flydde björnen efter några sekunder, med ungarna tätt efter. Lasse uppmätte avståndet till tolv meter. Om han hade skjutit, som ju många gevärsförsedda, orutinerade och rädda människor gjort i liknande lägen, hade skottet varit tvunget att ta i hjärnan eller ryggen på björnen för att den skulle falla direkt. Och hur fixar man det utan hagelgevär? I annat fall hade jägaren blivit dräpt, eller allvarligt skadad. Händelsen ger ett bra vitttnesbörd om hur det brukar gå till i möten människa – björnhona med ungar. Björnen är räddare för människan än tvärt om. Undantag finns, men de är mycket sällsynta. Riskerna för att honan känner ungarna vara så hotade att hon måste anfalla är troligen störst på försommaren, när ungarna är mindre.

Kamraten fick en fantastisk upplevelse. Jag hörde på hans röst att han var riktigt, riktigt lycklig. Jag vet hur det känns..

Regnhöst

Regn, regn, regn. Alla mina projekt med film, foto och jakt ser ut att rinna bort. Visst har det blivit endel jobb åt Samhalls tidningen Focus (tillsammans med journalisten Agneta Nyberg) och den enormt snygga tidningen Hemslöjd (tillsammans med sambon och journalisten Åsa Lindstrand skildrade vi garvaren Anders Håkansson i Dragnäs) och det är ju tur att det går att vara inomhus under skitvädret. Deltaländerna, skogarna och fjällen är mättade av vatten. Vattenmagasinen snart proppfulla. Akkatj kraftstation har båda sina utskovsluckor vidöppna för att hålla trycket nere. Jag vet inte om Vattenfall släpper i andra stationer, men snart har de har inga andra val. Snart är magasinen rågade. Snart måste vattnet i luleälvarna rinna rakt genom alla 15 kraftstationer. Frågan är om diametern på utskoven räcker. Om de förmår hålla flödet nere. Om vattnet ändå stiger och dammarna rämnar. Alla förstärkningar som Vattenfall gjort under senare år kanske inte räcker. Det är trots allt mänskliga beräkningar som ligger till grund för hur mycket vatten som maximalt kan komma från snösmältning och nederbörd. Och mänsklig logik har fallerat många gånger förr, allra helst när naturen ska analyseras. Men idag är naturen mer nyckfull än vad människan förstår. Den går inte att läsa, inte förstå. Vi själva är orsaken och kör vidare som om ingenting hänt. För egen del finns Kvikkjokk.

Ovanligt mycket vatten i september i Gámajåhkå vid Kvikkjokk.

Fria vatten utan några magasin eller dammar uppströms. Här är man trygg. Jag var där i helgen och gick en sväng med hunden på älgjakt. Jag satte mig och lockade på en liten backe med hunden vid sidan. Snart ser jag Ráddnas öron spetsas. Hon tittar och lyssnar åt samma håll minut för minut. Så kommer en rejäl rensarv rakt mot oss.

Fick några bilder på en av sarvarna, de flesta dock oskarpa...

På cirka 35 meter snor den runt och lägger sig. Tiken är helt tyst. Jag är imponerad! Hon tittar stint på sarven, som snart får sällskap av sin något mindre kompis. Denne kommer ännu närmare och jag fotograferar under det att han går i skogen. Nu kan Ráddna inte hålla sig utan springer mot den vilt skällande och båda renarna flyr. Genast kan jag dock locka tillbaks hunden. Jag berömmer henne och bjuder på en smörklick (det enda jag har med mig som en hund gillar). Jag är glad över att ha fått ett sådant ämne till bandhund. Kanske hon till och med kan jobba lös. Vi får se om det blir älgkontakt senare i höst, i såna fall vore det helt suveränt. Att antingen ha en hund som är tyst och håller sig vid fötterna, eller en som är vidsökt och ägnar sig år ståndskall, är allt en jägare kan önska sig. I kvikkjokksskogarna, och alla andra skogar i Jokkmokk som jag har besökt, har dock blötan gjort att det är riktigt bra med svamp. Något gott i alla fall av fem veckors regn…

Svampar på bäverfälld björk i Kvikkjokks delta.