Etikettarkiv: björkholmen

Renarna fattar, inte Sverige

(c) Tor Lundberg Tuorda/Naturfotograferna/IBL Bildbyrå.

Átjek är ett tungt och fruktat namn döpt från en av dem som råder.
Vattenfall kalavverkade stora arealer och dränkte två samiska offerplatser när de reglerade Bárkávrre (Parkijaur) i slutet på 1960-talet. Det mesta av den urskog som växte vid berget är också kalavverkad. Skövlandet är hemskt och ofattbart, men något som dem som råder ändå tål. Men att spränga upp ett tre kvadratkilometer och 350 meter djupt dagbrott och täcka delar av Átjek av sprängsten är någonting helt annat. Det kommer att ge oanade konsekvenser.

På 1940-talet kom för första gången en ung Lars J Walkeapää förbi på denna plats. Tillsammans med antal andra renskötare som tvångsförflyttats från Gárasavvon (Karesuando) – fågelvägen 24 mil bort – åkte han skidor bakom renhjorden på den outbyggda sjön Bárkávrre. Renarna var trötta och hungriga efter flyttningen och snön låg djup vart än de kunde se.

Under Átjek fanns dock många barfläckar på skogsbackarna. Lars blev glad och tänkte att renarna omedelbart skulle gå dit för att beta. Som de alltid brukade göra i liknande situationer. Mörka backar är som magneter för skrikande renmagar.

Men inte nu. Renarna nonchalerade barfläckarna och passerade berget med förnyad frenesi. Vid Björkholmen, när berget inte längre var synligt, saktade renarna ner och sökte sig upp i skogen för att äta. Här låg snön överallt, men de grävde hellre än att nyttja Átjeks barmark.

Renar på flyttning.
Renarna kände och förstod. Det gör inte den respektlösa kolonialmakten Sverige eller den lilla penningkåta lycksökaren Beowulf Mining .

Doajvov eldagis dijájda tsábmes!

 

 

Tjäruborgarens land

Prospekteringsbolaget Beowulf Mining Plc. från England provborrar för ett eventuellt dagbrott vid Gállokjávrre mellan Björkholmen och Randijaur fem mil väster om Jokkmokk. I området har arkeologen Gunilla Larsson på ideell basis letat fornlämningar. Gunilla har har sina rötter i den gamla skogssamebyn Sjokksjokk, något som grundat hennes storsinta engagemang.

Först kom Gunilla till Jokkmokk och Skogsstyrelsen där hon fick förnämlig hjälp av Håkan Falk med att skriva ut topografiska kartor. Sen till Ájttes bibliotek Ája för att granska kartor och annat källmaterial. Här gav Birgitta Edeborg suverän assistens för att att hitta rätt. I Filip Hultblads mastodontverk Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken finns en mängd intressanta uppgifter. Bland annat om att Per Nilsson Tjäruborgare (troligen samma person som Per Nilsson Penta 1688-) som skattade för området i början på 1700-talet och att hans släkt ägt landet innan han föddes. Det så kallade lappskattelandet kallades för Tjäruborgarens land. Det hade en oval form med cirka 15-20 kilometers diameter. I centrum av landet ligger Gállokjávrre och det planerade dagbrottet.

Gunilla Larsson undersökte de timringar jag hittade vid sjön i somras. Hon fastslog att de var skogssamiska timmerkåtor och tog prov av härdarna, där små kolfragment kommer att kunna fastställa åldern på byggnaderna. Undersökningen är ideell, så de cirka 8000 kronor analyserna kommer att kosta måste betalas av frivilligas bidrag, bland annat av medlemmar i nätverket Inga gruvor i Jokkmokk! Gunilla är dock rätt förvissad om att det är Tjäruborgarens boningar. Att han bodde här strategiskt i mitten av sitt imperium och fiskade i sjön, jagade och samlade i skogarna. Han ägde också ett fåtal renar, men Per Nilssons handel med tjära kan ha utgjort stommen i försörjningen. Under 30 år var han borta från landet som då kyrkoherde Petrus Alstadius från Kvikkjokk brukade och skattade för. Troligen var det prästfrun Christina Groth som hade mest nytta av Tjäruborgarens land. Hon var en på den tiden ovanlig och i affärer driftig kvinna, som hade mycket god relation till samerna och ägde tamhärkar som hon i rajder gjorde handelsresor med till kusten och marknader. Skattelandet utgjorde troligen ett lämpligt betesland för hennes renar. Att så lite står skrivet om Christina Groths bravader bör bero på att hon var kvinna, därtill prästfru. Som sådan var det olämpligt att visa framfötterna för mycket och övertrumfa sin man.

Gunilla Larsson och forskaren May-Britt Öhman i samspråk vid Gállokjávrres strand.

Under de fyra dagar Gunilla Larsson undersökte skogarna hittade hon en grav, två arran, en kokgrop och fyra stenålderboplatser. Speciellt lycklig blev hon av båtdragarplatsen över mårkan vid Björkholmen som bybon Arne Forsberg visade. Förbi denna fors (nu överdämd) har folk i alla tider dragit och burit båtar, något som Linné beskrivit från sitt besök här 1732.
Förutom en mängs boplatser vid stranden av Bárkávrre hittades ett område med lavtäkt. Här har någon renskötare för kanske 200 år sedan i desperation huggit lavträd jäms med vårskaren till sina svältande renar. Tydliga spår av den gamla kulturen, tyvärr är de flesta samiska lämningar dränkta i Parkijaurmagasinet.

En av Vattenfall ännu inte bränd hög från strandröjning.

Gunillas undersökningar visar på ett livligt nyttjat kulturland med stort värde för att bevaras till kommande generationer. En överväldigande majoritet av björkholmborna vill inte leva granne med sprängsalvor, lastmaskiner och dagbrott.

Björkholmen och Spik-Anu, halvön där Anu Spik från Jåhkågasska tjiellde brukade ställa sin tältkåta.

 

Norrbottens-Kuriren i Kallak

Norrbottens-Kurirens reporter Stig Nordlund med ivrigt fotograferande fotograf Olle Wande besökte Randijaur, Gállok och Björkholmen med forskaren May-Britt Öhman, turistentreprenör Matti Holmgren och jag själv. Gruvhotetet stod naturligtvis i fokus, med genusperspektiv och dammsäkerhet, turism, natur, ekonomi, kultur, samer, skatteland, ägarförhållanden, och mycket mer. Provborrningarna pågår tre veckor till, om bolaget inte är tvungna att lämna området i förtid tack vare de polisanmälningar om misstänkt miljöbrott som är riktade mot dem. Det ska bli oerhört spännande att se vad Stig Nordlund skriver ihop från all den information som flödade över honom. Innan vi lämnade det tänkta gruvområdet träffade vi ansvarig Per-Ola Larsson från Beowulf Mining, som inte ville bli fotograferad och i förstone heller inte ville uttala sig om fyndigheten eftersom det kunde få aktiekursen att falla. Efter ett tag förde han dock reportern åt sidan och jag hörde honom yttra:
– Det här är ingenting Hin Håle får höra!
Per-Ola Larsson syftade naturligtvis på mig. Man kan inte vara älskad av alla 😉 Uttalandet visar den oseriösa stil som präglar bolaget, där också raddor av lögner spridits i den offentliga debatten.

Kurirens utsända avslutade sin turné i Björkholmen för att träffa det holländska par som bosatt sig där. Ser fram mot att läsa tidningen..

 

 

Tankar under en gran och vid Björkholmen

Har avslutat en färd i Laponias gammelskogar norr om Kvikkjokk. Filmat regn och rusk liggande i skydd under en gran. Åskknallar råkade spelas in vilket fick ljudmätaren att slå i botten. Det blev riktigt bra bilder, vilka också behövs i de filmer jag jobbar med. Det får inte bara vara blåa himlar och solnedgångar, som den läckra himlen jag såg genom stugufönstret i Änok. På väg ner från skogssturen regnade det också, störtskurar, och en regnbåge framträdde över det planerade gruvomådet Kallak, (Gállok) och Björkholmen. Bilden symboliserar pur renhet, men jag förfasas över hur länge mellersta och nedre Lilla Lule älv och Lule älv ända ner till Bottenviken får rinna fri och obesudlad av järn- och koppargruvors gifter. Läsare av denna blogg kanske ledsnar över att jag tjatar om hotet från gruvorna, men det är reellt och allvarligt och jag kan inte låta bli. Hotet måste  synliggöras i tid och komma upp på agendan. Människor och styrande politiker i Jokkmokk måste vakna från sitt euforiska rus. Det verkar som att gruvbolagets propaganda gått rakt in i hjärtat hos en överväldigande majoritet av jokkmokksborna – utan tillstymmelse till kritiskt tänkande och perspektiv. Utan tanke på hur livet kommer att te sig för barn, barnbarn, barnbarnsbarn, osv.

En miljon kalhyggen

Det är bra att skogsvårdsstyrelsens Monika Stridsman fått sig påskallen under de senaste veckorna. Äntligen har den sedan många år totalt vansinniga skogspolitiken förts fram i ljuset. Maciej Zaremba skriver i DN den 28 maj:

”Sedan 1993 har myndigheten gett klartecken till cirka en miljon kalhyggen. SKS egen granskning (polytax) visar att ett par hundra tusen av dem inte levde upp till lagens krav. Hur många skogsägare har SKS polisanmält under dessa nitton år? Inte en enda. Det kan man kalla tolerans.” http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/maciej-zaremba-i-rorelsernas-sverige-har-skogen-ingen-talan

Monika Stridsman är en märklig figur. Som jägmästare bidrog hon till att skövla Jokkmokks fjällskogar, sedan blev hon genaralsekreterare på WWF för att nu på nytt bli skogsbrukets lakej. Som en vinglande legoknekt far hon fram. Var står hon egentligen, innerst inne?

Så här kan skogsbruket härja i Sverige idag. Bilden från Allmänningens mark i Kallak i närheten av Björkholmen, Jokkmokks kommun. SCA har som om det vore krigstid härjat sig fram genom Allmänningens skog. Jag är delägare i Allmänningen och det känns inte bra när det får se ut så här. Här vill för övrigt andra exploatörer göra en gruva.
Också denna bild är tagen i Kallak, Björkholmen, på gränsen mellan Allmänningens och SCS:s skog. I bakgrunden skymtar Parkijaurmagasinet. Vad gör Skogsvårdsstyrelsen?

 

Samiska spår vid Randijaur

De områden där Beowult Mining bäddar för intresserade köpare från varhelst i världen att bryta järn- och koppar i storskaliga dagbrott ligger i ett gammalt samiskt kulturland. Inget svenskt gammalt kulturland, eller engelskt. Tyvärr är de flesta spåren dränkta av Parkijaurmagasinet.

Söder om Rádnávrre är spåren efter samisk kultur rikligare. På ett gigantiskt stort område pågår undersökningar efter koppar.

Jokkmokk Iron Mines AB – gruvbolagets nya namn

Nedanstående pressmeddelande blev utskickat igår till svensk och internationell media. Bolagets nya namn visar att de också vill bryta kopparmalm i kommunen, en farhåga som nu är sanning. Mines, i plural…

Spår efter olaglig borrning.

Pressmeddelande 2012-02-26

Dålig publicitet stoppar Beowulf Mining!

 Prospekteringsbolaget Beowulf Mining har provborrat efter järn och koppar på flera platser i Jokkmokks kommun. Under den senaste tiden har bolaget drabbats av lokala protester och dålig publicitet i samband med att de utan tillstånd bedrivit prospekteringsarbeten vid Kallak väster om Jokkmokk.

Den svenska minerallagen kväver att utländska prospekteringsbolag måste bilda dotterbolag  i Sverige innan fortsatta arbeten kan göras. Bolagets tidigare namn var Beowulf Mining AB, men dess brittiska ledning ansåg sig tvingade att byta namn till Jokkmokk Iron Mines AB i ett försök att försvenska bolaget och distansera sig från sitt skandalomsusade engelska moderbolag.

Jokkmokk Iron Mines AB och ägs till 100% av Beowulf Mining Plc. De kommer att fortsätta med samma verksammhet som tidigare, och med samma ledning.

Namnbytet är en ett desperat försök att tvätta sitt skamfilade rykte. Något som bolagets lagbrott och bristande respekt för lokalbefolkninggen gett upphov till.

Beowulf Mining har även listat sin aktie för handel på svenska Aktietorget. Också denna åtgärd måste ses som ett försök från bolagets sida att framstå som mera svenskt.

Nätverket Inga Gruvor i Jokkmokk! https://www.facebook.com/groups/ingagruvor/

För mer information kontakta:

Karin Kuoljok: 070-1119113, Tor Lundberg: 070-2300955, Cecilia Lundin: 073-0212365

Bad publicity stops Beowulf Mining!

The mineral exploration company Beowulf Mining plc has done exploratory drilling for iron and copper on several sites in the municipality of Jokkmokk, Sweden. The Company has recently been beset by local protests and bad publicity due to the fact that it has been prospecting without a license in the Kallak area, west of Jokkmokk.

Swedish law demands that any foreign prospecting company forms a subsidiary in Sweden before any work can be carried out. The company was previously named Beowulf Mining plc. The British management has now seen fit to change its name to Jokkmokk Iron Mines AB in an attempt to make the company seem more Swedish and to distance itself from its notorious British holding company.

Jokkmokk Iron Mines AB is 100% owned by Beowulf Mining plc. Its activities remain unchanged, as does its management.

The name change is a desperate measure by Beowulf Mining plc to disassociate itself from its increasingly bad reputation, something the company itself has caused by breaking the law, and with its blatant lack of respect for the local population.

Beowulf Mining plc has also listed its shares on the Swedish stock market, Aktietorget. This, too, has to be seen to be an attempt by the company to appear more Swedish.

The network Inga Gruvor i Jokkmokk!

 Karin Kuoljok: +46 70-1119113, Tor Lundberg: +46 70-2300955, Cecilia Lundin: +46 73-0212365

Olaglig borrning av fd. Beowulf Mining AB 2011.

 

 

Mitt tal på Jokkmokks marknad 2012

Jag heter Tor Lundberg. Jag har mina rötter högst upp i Lilla lule älvdal, i Njavve och Kvikkjokk. Idag bor jag en stor del av tiden i Randijaur, eller Ráddnávrre som är byns ursprungliga, samiska namn. Från Randijaur är det bara några kilometer till det område där Beowulf mining vill bryta malm. Men här, nära Randijaur, ligger också berget Átjek, med utsikt mot världsarvet Laponia bara fem mil bort. På toppen av Átjek får man en försmak av världsarvet. Här växer rikligt med fjällnejlikor, något som Linné missade när han passerade på sin lappländska resa.

Átjek betyder åska på lulesamiska. Ett kraftfullt namn. Många arkeologiska spår har hittats vid berget, som visar att samer har verkat här i tusentals år. Granne med Átjek ligger berget Boahttsunoaivve, renens huvud. Renen benämns sällan, konstigt nog, bland de samiska ortnamnen. Men också det visar på områdets dignitet.
För drygt 100 år sedan levde en släkting till mig vid en sjö nära Boahttsunoaivve.

Byn Fagerlund och Boahttsunoajvve, med berget Jámijvárasj till höger, det land vid Randijaur drygt fyra mil väster om Jokkmokk, som Beowolf Mining vill göra dagbrott i.

Han hette Pav-Lasse Tuorda. Efter forskningsresan med Nordenskiöld till Grönland, där han och en annan jokkmokkssame, Anders Rassa, skidrade nära 60 mil för att undersöka om Grönlands inre var isfritt, förlorade han större delen av sin renhjord i en lavin. Läs artikel i NSD Resten av renarna tog vargen och renpesten. Han tvingades då livnära sig på fiske.

Stäven av båt fotograferad igår 7 februari 2012. Båten ligger vid Stainas. Pav-Lasse Tuordas fiskesjö.

Han, generationerna före honom, generationerna efter honom, visar att även om naturens krafter kan ställa till det för oss, så är det likväl också naturen som räddar oss när saker och ting ställs på sin spets. Naturen mäktar med att försörja människor, också i ett långt perspektiv. Troligen BARA i ett långt perspektiv, i en takt där resurserna hinner förnyas.

Men nu handlar det om att börja ta av naturresurser som aldrig förnyas. Och då är det urgamla kulturlandet hotat. Exploatörerna utifrån anser sig ha rätt att ta malm ur berglanden, spränga, skövla och förgifta. Det är inget nytt i Jokkmokk. Under 1600-talet bröts silvermalm i jokkmokksfjällen, i det nuvarande Laponia. Samerna tvingades att köra ner malmen till smälthyttan i Kvikkjokk med sina renar. De flydde från tvånget och området blev tomt på samer.
I Jokkmokks kommun har vi sett älvar dämmas och skogar skövlas. Men vi har åtminstone varit förskonade från gruvdrift i nästan 400 år. Men nu upprepas mönstret. Samma arroganta kolonialism som visar sitt fula, omänskliga tryne. Det i ett land som anser sig gå i bräschen för de svaga och förtryckta i andra länder, men som struntar både i sitt eget urfolk och ättlingarna till de nybyggare som lockades hit med förmåner när Norrland skulle koloniseras.

Ett dagbrott av samma storlek som Aitik ger enorma konsekvenser. Buller dygnet runt, sprängsalvor, skyddszoner, damm, trafik, övergödning, förgiftning av vattendrag. Infrastrukturen som ska byggas upp med järnväg genom skogar och myrland. Det handlar om en extremt stor förstörelse av naturen.
Men Kallak är bara början. Jag är förvissad om att järnmalmen i Kallak bara är ett alibi för att, utan alltför stort motstånd, också kunna bygga tågräls till bolagets fyra stora kopparfyndigheter. Det är kopparn Beowulf egentligen vill åt. Då kan vi verkligen säga adjö till både natur och kultur.

Åsa Persson, Bergmästare, på seminariet Framtidens Gruv- och Mineralindustri på Grand Hotel i Stockholm den 20 januari 2012.

Jokkmokks kommun vill lansera sig som ett samiskt varumärke. Då borde man rimligen börja med att försöka hitta framtidens arbetstillfällen genom satsningar inom den samiska världen, inom utbildningen, jakten, fisket, renskötseln, slöjden, språket och konsten.

Barbro Poggats intervjuas vid sina symbolladdade målningar.

Till sist vill jag tacka alla er som trotsat kylan idag och slutit upp till den här manifestationen. YouTube-klipp Jag vill också tacka alla andra som på ett eller annat sätt jobbat för eller visat sitt stöd i jobbet mot gruvorna. Att kunna samarbeta, renägare, andra samer, markägare, fritidshusägare, miljökämpar och andra när det väl gäller, är både en fråga om ömsesidig respekt och solidaritet, och att bli starkare.
Tack!Bilden ovan visar utställningen What Local People? på Jokkmokks marknad. Den visar människor som på ett eller annat sätt drabbas av gruvplanerna i Kallak, fem mil väster om Jokkmokk. Fotoutställningen är ett sätt att visa på det gruvmotstånd som finns. Utställningen tillkom som en motreaktion på en internationell konferens för gruvnäringen i Stockholm. Där redogjorde representanter för Beowulf mining för sina planer på brytning av järnmalm i dagbrott vid Randijaur/Fagerlund/Björkholmen. När styrelseordföranden Clive Sinclair-Poulton får frågan om vad lokalbefolkningen säger visar han arrogant en bild på ett kalhygge och säger: ”What local people?” Clive Sinclair-Poultons uttalande finns dokumenterat i en webbsändning på http://korta.nu/whatlocal.
För att råda bot på Beowulf minings missuppfattning att inga lokala invånare finns i området, visar Inga gruvor i Jokkmokk upp några av alla dem som både finns och faktiskt skyr tanken på en gruva i Kallak, som gruvbolaget valt att kalla malmfyndigheten.

Mer information om hot av gruvor vid Jokkmokk och övriga Sápmi hittas på: https://www.facebook.com/groups/ingagruvor/  https://www.facebook.com/groups/stoppagruvan/ Den fylligaste och mest aktuella finns dock i tidningen Samefolkets senaste nummer Samefolket

Klicka här och tyck till om bloggen!

http://intressant.se/intressant

 

 

Gruvor stjäl jobben

Många kommuner i norra Sverige jublar när gruvdrift kommer på tal. Också Jokkmokks hittills gruvfria kommun. Kören av euforiska hallelujastämmor ger röst åt exploatörernas propaganda. Alla nya jobb, och infrastrukturen, och det ekonomiska uppsvinget, utvecklingen! Jokkmokk ska få ta del av vinsterna. Inte göra om samma misstag som förr. Allt bli så mycket bättre nu. En naiv, okritisk och totalt livsfarlig inställning. Tyvärr gör den febriga klondykestämningen politikerna fartblinda. Ingen analys om hur samer och ortsbor drabbas eller vad som händer med mark och vatten. Det är bara att gräva. Politikerna i Jokkmokk har inte lärt sig av hur Vattenfall härjat i kommunen i över hundra år. Vilken enorm förstörelse av naturen och kulturen alla dämningar efter Luleälvarna orsakat, och så löjligt liten kompensation kommunen erhållit, även de direkt drabbade människorna vars hem och land blivit dränkta och kränkta. ”Det ger ju jobb”, är och har alltid varit politikernas mantra när naturen skövlas. Vattenfall var förvisso en stor arbetsgivare under sin storhetstid – men de flesta arbetare kom utifrån. Samma sak gäller idag. Akkatj kraftstation genomgår en femårig ombyggnation. Men var finns jobben? Bara en, möjligen två jokkmokkare står på lönelistan. Resten av det femtiotalet jobbarna kommer från andra orter – anställda och väl inkörda hos storentreprenören PEAB. Fastän Akkatj bara ligger kring två kilometer från Jokkmokks samhälle, kan det tyckas märkligt att inte fler ortsbor är anställda. Men PEAB, Beowolf eller vad nu bolagen än kan tänkas heta, tar inga lokalpolitiska hänsyn. Och det är heller inte deras skyldighet. Det är upphandling av strikt EU-norm som gäller innan projekten drar igång. Samma sak blir det med gruvorna. Gruvor i Jokkmokk skulle förstöra möjligheterna för inhemska arbetstillfällen. Jobb kopplade framför allt till renskötseln och besöksnäringen. Kanske är det så att lika många jobb som går till jokkmokkare i gruvan, lika många försvinner på grund av den. Det minsta man kan begära är en kommunal konsekvensanalys utifrån det perspektivet. Och när gruvfyndigheterna sinat finns varken natur, jobb eller människor kvar. Samma scenario som för andra konstruerade samhällen i Vattenfalls spår, som dels har försvunnit (Harsprånget, Messaure), dels tappat största delen av sin befolkning, den som fanns under den mest intensiva byggtiden (Jokkmokk, Vuollerim, Porjus). Den uråldriga samiska kulturen tål inte mastodontexploateringar som gruvdrift där stora landområden blir förstörda. Inte heller byarna i anslutning till gruvorna kommer någonsin mer att bli vad de har varit. Någon måste flytta. Antingen de som söker lugn och frihet nära naturen, eller möjligheter till jakt och fiske i rena marker och vatten. Ett alternativ är ju att de som trivs i gruvornas närhet flyttar till de platser där gruvor redan finns. Och kommunens stolta ambitioner med att stärka sitt samiska varumärke spolieras. Likaså bilden av Jokkmokk som besöksdestination, och kommunens prägel av orörd natur, och Laponia. Kommunens politiker måste vakna upp och inse att det inte går att äta kakan och ha kakan kvar. Efter att exploatören lämnat urbrutna berg och förgiftade vatten efter sig, finns ingenting kvar av det vi har idag. Miljöpartiet är det enda parti i Jokkmokk som förstår det. De är de enda som sagt blankt nej till de kortsiktiga gruvplanerna. Gruvorna tar våra jobb!

Mats Dahlberg MP-Jokkmokk intervjuas av Micke Nyberg på Beowolf minings inmutade område, den så kallade Kallak nr 1, mellan Randijaur och Björkholmen.

Naturen är dåtid, nutid och framtid.
Naturen har gett människorna i norr liv och bärgning i tusentals år.
Naturen lockar besökare, forskare och nya invånare
Naturen är det vi andas, äter och dricker.
Vägen till framtiden i vår del av världen går längs giftfria älvar. Längs vida jaktmarker och klara fiskevatten. Genom rena skogar, över gyllene hjortronmyrar.
Naturen ger möjligheter i det möjligas kommun.
Gruvdrift ger sår som aldrig läker.
Därför ska vi ha ett gruvfritt Jokkmokk!