Etikettarkiv: beowulf mining

Bergsstaten ger Beowulf Mining avslag

Bergsstaten har avslagit lycksökaren Beowulf Mining och dess dotterbolag Jokkmokk Iron Mines:s ansökan om förnyat undersökningstillstånd på Parkijaur nr 3.
Skälet till avslaget  kan vara att bolaget haft undersökningstillstånd för området från den 11 augusti 2011 till den 11 augusti 2017 men ändå inte förmått provborra en enda meter under alla år på sin inmutning. Andra skäl kan vara att tunga namn lämnat Beowulf Mining och sålt av stora delar av sin aktieportfölj, att bolaget därmed kan verka ekonomiskt ostabilt, vad vet jag…?
Huvudsaken är dock detta positiva trendbrott. Att Bergsstaten som tidigare sagt ja och amen till vad som helst nu slår klackarna i backen.

Utsikt från berget Átjek över Kallak och Sarek. Lilla Lule älv.

Enligt Beowulf Mining/JIMAB:s egna beräkningar fortsätter malmkroppen söderut från det område där de ansökt om bearbetningskoncession. Malmkroppen går tydligen djupast mitt under Bárkávrre, Parkijaurmagasinet.
Min dystopi att Lilla Lule älv leds om norr om halvön där Björkholmen/Randijaur ligger, och att Bárkávrre torrläggs för att komma åt malmkroppen, får fortsätta vara en dystopi. Nu är det dock fritt fram för en annan lycksökare att förleda sina aktieägare, Jokkmokks kommun, Bergsstaten, mfl.

Socialdemokratisk egoism

Visst kan dammar haverera, buller störa, ytvattentäkter förgiftas, grundvatten kontamineras, renskötseln förstöras, Laponia avslutas, fisket och jakten saboteras, torkvindans vittvätt bli dammig, social misär växa, trafikolyckorna accelerera, Björkholmen bli spökby, turismen minska, turistföretag slås ut, Jokkmokks renommé som kultur- och naturkommun försämras, sjukdomar öka, gruvorna bli fler, rasismen eskalera, jobb slås ut, psykisk ohälsa bli vanligare, med mera.
Men det skiter Jokkmokks kommunledning i. De socialdemokrater och vänsterpartister som styr, med Robert Bernhardsson i spetsen, vill till vilket pris som helst att Jokkmokk också ska bli en gruvkommun. Den faktaresistens om gruvors negativa inverkan som de lider av, är cementerad. Det primära är de jobb som Kallak kan ge. Jobb som framför allt rallare från andra orter kommer att få. Samma fenomen som under de stora exploateringarnas tid under förra seklet när älvarna byggdes ut och skogarna skövlades i rasande takt. Och arbetarrörelsens partier önskar sig tillbaka till den tiden, i nostalgisk vurm om ”riktiga jobb”.  Att Kallaks malmkropp bara räcker för 15 års industriarbete och att vi därefter får dras med läckande gruvdammar, förstörd natur och  saboterad renskötsel spelar ingen roll. Malmen ska upp här och nu. Endast de människor som nu lever ska ha allt. 15 års socialdemokratisk lycka. Tala om egoism.

Aitik utanför Gällivare. Gruvan i Jokkmokk planeras bli lika stor, eller till och med större.

Och Luleås kommunalråd socialdemokraten (vad annars!) Nicklas Nordström utövar påtryckningar på sina partibröder i Stockholm för att gruvan i Kallak till vilket pris som helst verkligen ska bli verklighet. Allt för att Luleå hamn ska få ökade intäkter. Att länet ska utvecklas och annat dravel. Tala om egoism.

Is a hot air balloon the solution?


Enligt en artikel i Norrbottens affärer den 13 juni 2017 citeras Beowulf Minings vd:

Kurt Budge påpekar att bolaget har uteslutit att transporter ska ske genom Natura 2000-området Jelka-Rimakåbbå, det gjorde man så snart man fick reda på att det fanns invändningar mot detta.

Beowulf Mining har dock också ett pågående undersökningstillstånd mitt inne i Natura 2000-området. Hur har de tänkt transportera ut malmen, med luftballong?

Lögner och manipulation är ständiga följeslagare till mineralernas lycksökare.

According to an article in Norrbotten’s business on June 13, 2017, Beowulf Mining’s CEO is quoted:

Kurt Budge points out that the company has ruled out that transport should take place through the Natura 2000 area Jelka-Rimakåbbå, as soon it became known that there were objections to this.

However, Beowulf Mining also has an ongoing exploration permit inside the Natura 2000 area. How are they planning to transport the ore, with a hot air balloon?

Lies and manipulations are constant companions to the the mineral fortune hunters.

Jokkmokks kommunledning lider av faktaresistens

Kommunledningen administrerar kommunen. Endast.
Väntar på att någon annan ska fixa jobb och välstånd. Som när blöjfabriken och takpannefabriken och en massa andra lycksökare lovade arbetstillfällen, utveckling och tillväxt. För att inte tala om Vattenfall.

Och nu är vi där igen. En lycksökare från England vill starta gruvor och socialdemokrater och vänsterpartister köper lyriska all deras propaganda med hull och hår.

200 jobb, 400, 1500…

Trots all seriös information om gruvors påverkan i form av TV-reportage, filmer, radioprogram och böcker befinner de sig på samma nivå som 2006, när Beowulf slog ner sina klor i kommunen och ingen visste någonting.

Trots gruvkonkurser för miljarder, gruvhaverier, dammbrott, miljökatastrofer och miljarder i saneringskostnader vill Jokkmokks kommunledning bestående av socialdemokrater och vänsterpartister ingenting hellre än att just gruvor blir till i kommunen.

Faktaresistensen kan inte bli tydligare än hos dessa politiska förmågor. Det är inkompetent, och korkat.

Aldrig, aldrig har någon hint kommit från det välbetalda kommunalrådet om att det nu kanske vore läge för att sätta press på regeringen om att kommunen får en skälig återbäring av vattenkraftsvinsterna. Inget tal om förhandlingar, med hjälp av erfarna förhandlare. Inga krav, inga krav alls.
Ingen tanke på att det kanske kan gå att samarbeta med andra parter i frågan, som exempelvis Sametinget. Och det så kallade Jokkmokksupproret är dött.

Le Monde Diplomatique i Gállok (Kallak)

Cédric Gouverneur i GállokJag har tappat räkningen om hur många journalister och akademiker som ringt mig för en intervju, kommit på besök i Randijaur eller guidats i Gállok (Kallak).

Senast var i torsdags när frilansjournalisten Cédric Gouverneur från Le Monde Diplomatique kom på visit. Jag hämtade honom från bussen i Jokkmokk, körde till närmsta vattenkraftverk och berättade om kolonialmakten Sverige, om de gigantiska arealerna destruerad urskog och skogsnäringen vilka manipulativt nog kallar tallplantagerna för skog, om hur Vattenfall dränkt och förstört sagolika älvmiljöer efter luleälvarna, hur drönare och missiler testas vid Jokkmokk, att Jokkmokk och norra Sverige är EU:s största övningsområde för internationellt stridsflyg, att gruvorna är det sista som kolonialmakten nu kan ta från vår natur.
Ville bara beskriva att kolonialismen inte är något gammalt påfund utan att den fortsätter ännu idag med oförminskad kraft. Detta utan att Sverige egentligen förstår det.  Men Cédric förstår. Han jämför Sverige med sina tidigare reportage från länder där mer namnkunniga kolonialmakter härjat.

Väl framme i Gállok lämnar vi bilen vid den låsta bommen och går till den plats där Kamp Gállok stod med kåtor, tält och partytält. Där det sjöd av engagemang och kampvilja.
Platsen för Kamp GállokVi går 500 meter ner till sjön där den första Kampen låg. Cédric Gouverneur vid GállokjávrreRiset från May-Britt Öhmans stora tältkåta finns ännu kvar. Likaså Beowulfs körskador och patetiska maskering. Vi fortsätter till en av de tre timmerlämningar jag fann vid sjön. Berättade historien om fynden. Stock i timmerkåtaKnutändeBerättade också det sorgliga faktum att själva Gállokjávrre försvinner om ett dagbrott blir verklighet. Försvinner gör också den urskog som växer öster om sjön. Den planeras att kalavverkas för att ge plats åt sprängstensdeponin.

Vi sneddar upp mot vägen genom tallåkern och kommer in i gammelskogen. Alltså en skog som aldrig kalavverkats. Här finns eldved i riklig mängd, slöjdmaterial likaså. Cédric ser tydligt skillnaden från den artfattiga åkern. Han tar en tjock tuss lav från en gran och förundras. Här finns flera olika träd i olika längder och grovlekar. Några står döda och andra ligger. Ett myller av liv. Bergfinken sjunger konstant i den i övrigt helt tysta skogen. Cédric påpekar detta, för tystnaden är han ovan vid. Ett par lavskrikor följer vår väg. SprängtickaEn sprängticka har sprängt av en björk passande nog vid en provbrytning som SGU sprängt upp 1946, med en vag svacka i terrängen som enda spår. Märkligt nog som en runmärkt fornlämning.SGU FornlämningMen det halvmeterlånga foderrör från den statliga prospektörens provborrning samma år är inte uppmärkt.Fodderrör GállokCédric är en aning bekymrad över att han glömt vattenflaskan. Inga problem, säger jag, för här finns rikligt av källvatten som vi kan dricka. Vid en kallkälla skär jag ut ett kärl av björknäver och ger honom att dricka. Han har tidigare haft en dröm om att hitta ett renhorn och bara en stunds flanerande efter kallkällan ser jag en del av ett sarvhorn sticka upp. Visar honom det och han drar själv upp ett ganska rejält horn ur mossan. Trots att det troligen är över femtio år gammalt och helt svart är fransmannen överlycklig. Också jag blir glad av hans eufori.
Cédric med sarvhornVi återvänder och jag skjutsar honom tillbaks till Jokkmokk. En nyvunnen vän smyckad med torhammare och Mayakalender. Ser fram mot hans reportage som troligen också översätts till engelska och svenska 🙂

Gruvor hotar Natura 2000-område vid Jokkmokk

I denna lilla film vill jag visa det fantastiska urskogslandskap som sträcker sig fyra kvadratmil från fjäll till älv. Jag vill också lyfta fram en del av det myller av liv som bara riktiga skogar kan hysa.

Trots att det är skyddat som Natura 2000-område är Jelka-Rimakåbbå, eller Jielkká-Rijmagåbbå på lulesamiska, hotat. Tidigare var det skogsbruket som den ideella naturvården med Steget Före i spetsen såg till att EU tvingade Sverige att skydda. Nu är det gruvnäringen som hotar.

I Ojnare på Gotland ansågs Natura 2000-skyddet räcka för att stoppa Nordkalks destruerande planer. Hoppas det räcker också här, i kolonin…

Gruvhotet kvar i Jokkmokk

Blockad i Gállok (Kallak) mot provbrytning rivs med hjälp av pI detta inlägg bryr jag mig inte om att skriva så mycket själv. Jag länkar hellre till andra skribenter som beskrivit den aktuella situationen om gruva eller inte i Gállok, Kallak, samt Matti Holmgrens uppmaning. Skriv du också!
Alla har rätt att yttra sig inför ett beslut och ditt yttrande diarieförs. Ingen kan i efterhand komma och säga att de inget visste….

Igår skickade jag brev till olika regeringsdepartement där jag citerade den ypperligt pålästa författaren och journalisten Arne Müllers text på hans fb-grupp Norrlandsparadoxen. Läs och förundras du också…

”Det har varit svårt att sluta fundera över planerna på en gruva i Kallak efter det jag skrev igår om ett inlägg på näringslivssajten Redeye som förutspår att ett regeringsbeslut om tillståndet för en gruva är nära företstående. En viktig fråga är hur regeringen, om den säger ja till gruvan, ska motivera att gruvan kan bli lönsam. Lagen säger nämligen att ett villkor för ett tillstånd att starta en gruva är att det ska vara rimligt att tro att den ska kunna startas och vara lönsam någon gång under de 25 år som tillståndet är giltigt. Men hur detta villkor ska uppfyllas när det gäller Kallak är långt ifrån självklart.

Som jag tidigare har konstaterat så finns det stora likheter mellan Kallak och Northland Resources projekt i Kaunsivaara. Det handlar i nuläget om en inte märkvärdigt stor järnmalmsfyndighet, med inte anmärkningsvärt hög järnhalt, men där slutprodukten blir ett högkvalitativt järnmalmskoncentrat. För båda projekten är logistiken i utgångsläget minst sagt komplicerad. I dagsläget finns det en smal landsväg, som inte är avpassad för malmtransporter, ner till Jokkmokk, än något större landsväg till Gällivare, där det går att lasta om till malmbanan.

Med likartade förutsättningar gjorde gruvan i Kaunisvaara jätteförluster även vid ett järnmalmspris på över 100 dollar ton. Det är ändå i ett längre historiskt perspektiv ett extremt högt pris. För att vara maximalt snäll har jag räknat fram ett snittpris under de senaste tio åren, d v s den period när järnmalmspriset sköt iväg till nivåer som det inte varit i närheten av i modern tid. Då får man ett snittpris på 91 dollar per ton (räknat på decemberpriset respektive år).

Även vid denna höga prisnivå så är det inte självklart att Kallak skulle bli lönsamt, särskilt inte om man räknar med att bolaget ska vara med och betala för en upprustning av infrastrukturen, lösa de problem för rennäringen som skapas genom gruvan och se till att dammsäkerheten ligger på en extremt hög nivå, med tanke på att avfallsdammen kommer att ligga i anslutning till ett kraftverksmagasin.

En förutsättning för att det ska vara rimligt att anta att projektet kommer att bli lönsamt är alltså en ny råvaruboom med snabbt stigande efterfrågan på järnmalm och därmed långsiktigt stigande priser. Men här kommer nästa komplikation. Det är extremt svårt att se hur en ny boom för järnmalmen ska gå att förena med de mål för utsläppsminskningar som är nödvändiga för att klimatförändringarna ska hållas på en någorlunda hanterlig nivå.
Varför kan jag påstå det? Stålframställning är den industriproduktion som orsakar de största koldioxidutsläppen (Drygt 5% av alla av människan orsakade koldioxidutsläpp). Det största användningsområdet är byggande. Där används den som regel tillsammans med stora mängder cement, som är den industriprodukt som orsakar näst mest utsläpp (drygt 4% av de totala utsläppen). Det betyder att en ny boom för järnmalmen står i skarp konflikt med de mål om utsläppsminskningar som är nödvändiga för att klimatförändringarna ska bli någorlunda hanterliga.

Här finns en parallell till det som många forskare redan påpekat när det gäller värdet på världens olje- och gastillgångar. Deras värde kommer att falla dramatiskt eftersom det kommer att vara oförenligt med klimatmålen att utvinna mer än en mindre del av de fyndigheter som är kartlagda. Om CO2-utsläppen ska minska i snabb takt kommer även järnmalmspriserna och därmed värdet på existerande fyndigheter att minska. Det innebär inte att all järnmalmsbrytning kommer att upphöra, men en mycket mer stram hushållning med järnmalm kommer att vara nödvändig om klimatmålen ska nås.

Om regeringen skulle säga ja till en gruva i Kallak är det alltså rimligt att begära att två frågor kring projektets ekonomi besvaras i motiveringen till beslutet:
*Vad är det som talar för att kostnaderna för att producera järnmalm skulle bli väsentligt lägre i Kallak än vid Northland Resources gruva i Kaunisvaara, som gick i konkurs trots höga järnmalmspriser?
*Hur kan en brytning av en järnmalmsfyndighet som Kallak förenas med de globala klimatmålen?

 

Gruvplaner stoppar vägarbete Jokkmokk-Randijaur

Hela den 114 kilometer långa vägen 805 mellan Kvikkjokk och Jokkmokk skulle restaureras*. I tre etapper på tre år var tanken att jobbet skulle genomföras. Vägens gamla asfalt skulle skalas bort, mer grus läggas på och så skulle den jämnas till och förses med fler nya vägräcken.

Hösten 2010 var Trafikverkets underentreprenörer färdiga med del 1, sträckan Seitevarevägskälet – Kvikkjokk. Hela vägen var i bedrövligt dåligt skick, men nu är del 1 rätt bra att köra på. Tyvärr snålades det med fyllningen, så redan efter ett par år gav vägen med sig på vissa ställen med svackor och gropar i asfalten. Har beskrivit detta med ett tidigare inlägg: http://kvikkjokk.nu/30-mars/

Lastbilsekipage mellan Årrenjarka och Kvikkjokk
Lastbilsekipage mellan Årrenjarka och Kvikkjokk

Del 3 Seitevarevägskälet-Randijaur skulle börja repareras året efteråt, direkt följt av arbeten på del 2, Randijaur-E45.
Men planer har gått i stå.
Det har inte hänt någonting.
Dock har Trafikverket en budget framtagen gällande ”Bärighetshöjande åtgärder för gruvetablering Kallak” på vägsträckan Vaikijaur-Randijaur. Planerad start 2017 med en kostnad på mellan 51-100 miljoner kronor. Finns på rad 1168 i det länkade excelarket (skrolla långt ner…).

Varför just 2017? Varför sån stor differens i den budgeterade kostnaden? Varför lyser informationen om arbetena till bosatta efter väg 805 med sin frånvaro?

Vi som pendlar de fyra milen Randijaur-Jokkmokk får kryssa mellan groparna och knölarna. Bilarna får stryk av guppandet och trafiksäkerheten blir självklart lidande. Redan på 1990-talet propagerade en ledamot i Jokkmokks kommunfullmäktige om att vägen var ett effektivt medel att åka på för kvinnor som önskade fosterfördrivning.

Inte bara bybor som pendlar måste dras med den eländiga vägen. Också renskötare som får sina renfinkor, lampor och strålkastare sönderskakade. Likaså turister och sommarstuguägare som besöker sina paradis på helger, lov och högtider. Snart är det påsk med ett lämmeltåg av skoterekipage som ska till Årrenjarka och Kvikkjokk. Jag bävar…

Om inte en mineralprospektör vid namn Beowulf Mining från England (via dess 100% ägda dotterbolag Jokkmokk Iron Mines, JIMAB) hade blåst upp sina planer om en gruva i Kallak (Gállok) och spridit lögnaktiga påståenden att det ska vara de som spränger dagbrott och anställer hundratals arbetare och ett i stort sett samlat etablissemang gått på manipulationerna och lögnerna, skulle vägen ha varit färdig för redan två år sedan. Det är oprofessionellt av Trafikverkets direktörer. Och naivt och direkta tjänstefel att låta sig styras av klockrena lycksökare och inte alls bry sig om lokalbefolkningens behov.

Fortsätt med steg 3 och 2 NU!

*Egentligen till E45’an där bara sju kilometer återstår till själva Jokkmokk.

 

 

Norrbottens-Kuriren i Kallak

Norrbottens-Kurirens reporter Stig Nordlund med ivrigt fotograferande fotograf Olle Wande besökte Randijaur, Gállok och Björkholmen med forskaren May-Britt Öhman, turistentreprenör Matti Holmgren och jag själv. Gruvhotetet stod naturligtvis i fokus, med genusperspektiv och dammsäkerhet, turism, natur, ekonomi, kultur, samer, skatteland, ägarförhållanden, och mycket mer. Provborrningarna pågår tre veckor till, om bolaget inte är tvungna att lämna området i förtid tack vare de polisanmälningar om misstänkt miljöbrott som är riktade mot dem. Det ska bli oerhört spännande att se vad Stig Nordlund skriver ihop från all den information som flödade över honom. Innan vi lämnade det tänkta gruvområdet träffade vi ansvarig Per-Ola Larsson från Beowulf Mining, som inte ville bli fotograferad och i förstone heller inte ville uttala sig om fyndigheten eftersom det kunde få aktiekursen att falla. Efter ett tag förde han dock reportern åt sidan och jag hörde honom yttra:
– Det här är ingenting Hin Håle får höra!
Per-Ola Larsson syftade naturligtvis på mig. Man kan inte vara älskad av alla 😉 Uttalandet visar den oseriösa stil som präglar bolaget, där också raddor av lögner spridits i den offentliga debatten.

Kurirens utsända avslutade sin turné i Björkholmen för att träffa det holländska par som bosatt sig där. Ser fram mot att läsa tidningen..

 

 

Koppar och uran, en hemsk vision i Jokkmokk

Beowolf Mining vill bryta järnmalm är ämnet för dagen. Men bolaget har beviljade undersökningstillstånd för tre andra fyndigheter som inte talas så högt om. Troligen för att de innehåller uran och koppar. Uran i Manakjaure nr 1, ett cirka 2 x 4 kilometer stort område just väster om Sitoälven som innefattar Lulep Mánakjávrre, och östra halva delen av berget Lulep Mának.

Från Ulldevis skymtar delar av Manak nr 1 och Tjaktjajávrre i bakgrunden.

Koppar i Majves nr 3, ett trekantigt format område cirka 6 kvadratkilometer stort, beläget just söder om sjön Skalkká och nära byn Granudden. Beowolf vill bryta koppar också på ett område ungefär 6 x 8 kilometer stort, Iekelvare nr 1, beläget sydväst om sjön Bárkávrre (Parkijaur). Bolaget har ansökt om undersökningstillstånd för ett cirka 6 kvadratkilometer stort område som gränsar till Iekelvare nr 1, på dess östra sida. Också det handlar om koppar. Beowolfs största kopparfyndighet kallar bolaget Nautijaur nr 1. Också här ansöker de om undersökningstillstånd. Området är nära 6 kilometer från norr till söder och ungefär 14 kilometer på bredden. Gränsen i norr sträcker sig från Nautijaur by och västöver till en bra bit in på sjön Låhkkejávrre.

Návdasädno blir förgiftad av en koppargruva.

Sjöns västra strand bildar gräns för den västra gränsen som fortsätter ner till Ridáluokta. Lilla Lule älv är gräns i söder. Östra delen rymmer bergen Njuorram, Bietsetjuoppam och Kalauvaratj. Men det är många fler fyndigheter som ger samma skräckassociationer. Fyndigheter som ägs av andra gruvbolag som har pågående och beviljade undersökningstillstånd, se Bergsstaten, karttjänst:

Boliden Minerals har också en annan kopparfyndighet utöver Aitik, Vaikijaur nr 1001, ett drygt 4 x 4 kilometer stort område cirka en halvmil från inlandsbanan. Fyndigheten ligger väster om Vaikijaur, på bägge sidor om Kvikkjokksvägen. Områdets västra gräns går vid Kitteludden, i norr omfattas hela berget Kårås ända mot Tjatjerim. Större delen av Storholmen ryms i området.
All Star Minerals har sin fyndighet nära inlandsbanan, Samon nr 1 (Stuor Samonoaivve), ett cirka 4 x 7 kilometer stort område. Här gäller det torium, ett radioaktivt grundämne som bland annat Indien i stor skala planerar använda i sina reaktorer istället för uran.
Uranium Prospects undersöker uran på Tjävlavaratj nr 1, ett cirka 1 x 4 kilometer stort område nära Kvikkjokksvägen. Uran har de också på ett ungefär 1 x 3 kilometer stort område under Seitivaredammen, Akkal-Jaurats nr 1.

Beowolfs järnmalmsbrytning kan vara ett mer rumsrent alibi för att få den svenska staten till att bekosta järnväg till fyndigheterna. Sen ligger de verkligt stora pengarna och bara väntar för exploatörerna. Gigantiska områdena med koppar och uran på bekvämt avstånd från järnvägen. Ett nytt Aitik, eller två, kryddat med några urangruvor. Kan det bli värre?