Etikettarkiv: beowolf

Beowulf close to bankruptcy?

Beowulf Mining’s promises of forthcoming drilling on Kallak North was a lie.

Nothing happens in Kallak right now.
The company has completely left the area.

Not a shred of drilling equipment is to be seen.
Is Beowulf Mining out of money?

Are they close to bankruptcy?

A tip to all shareholders: leave the sinking ship before it’s to late…

Huvud utställning

 

Mitt tal på Jokkmokks marknad 2012

Jag heter Tor Lundberg. Jag har mina rötter högst upp i Lilla lule älvdal, i Njavve och Kvikkjokk. Idag bor jag en stor del av tiden i Randijaur, eller Ráddnávrre som är byns ursprungliga, samiska namn. Från Randijaur är det bara några kilometer till det område där Beowulf mining vill bryta malm. Men här, nära Randijaur, ligger också berget Átjek, med utsikt mot världsarvet Laponia bara fem mil bort. På toppen av Átjek får man en försmak av världsarvet. Här växer rikligt med fjällnejlikor, något som Linné missade när han passerade på sin lappländska resa.

Átjek betyder åska på lulesamiska. Ett kraftfullt namn. Många arkeologiska spår har hittats vid berget, som visar att samer har verkat här i tusentals år. Granne med Átjek ligger berget Boahttsunoaivve, renens huvud. Renen benämns sällan, konstigt nog, bland de samiska ortnamnen. Men också det visar på områdets dignitet.
För drygt 100 år sedan levde en släkting till mig vid en sjö nära Boahttsunoaivve.

Byn Fagerlund och Boahttsunoajvve, med berget Jámijvárasj till höger, det land vid Randijaur drygt fyra mil väster om Jokkmokk, som Beowolf Mining vill göra dagbrott i.

Han hette Pav-Lasse Tuorda. Efter forskningsresan med Nordenskiöld till Grönland, där han och en annan jokkmokkssame, Anders Rassa, skidrade nära 60 mil för att undersöka om Grönlands inre var isfritt, förlorade han större delen av sin renhjord i en lavin. Läs artikel i NSD Resten av renarna tog vargen och renpesten. Han tvingades då livnära sig på fiske.

Stäven av båt fotograferad igår 7 februari 2012. Båten ligger vid Stainas. Pav-Lasse Tuordas fiskesjö.

Han, generationerna före honom, generationerna efter honom, visar att även om naturens krafter kan ställa till det för oss, så är det likväl också naturen som räddar oss när saker och ting ställs på sin spets. Naturen mäktar med att försörja människor, också i ett långt perspektiv. Troligen BARA i ett långt perspektiv, i en takt där resurserna hinner förnyas.

Men nu handlar det om att börja ta av naturresurser som aldrig förnyas. Och då är det urgamla kulturlandet hotat. Exploatörerna utifrån anser sig ha rätt att ta malm ur berglanden, spränga, skövla och förgifta. Det är inget nytt i Jokkmokk. Under 1600-talet bröts silvermalm i jokkmokksfjällen, i det nuvarande Laponia. Samerna tvingades att köra ner malmen till smälthyttan i Kvikkjokk med sina renar. De flydde från tvånget och området blev tomt på samer.
I Jokkmokks kommun har vi sett älvar dämmas och skogar skövlas. Men vi har åtminstone varit förskonade från gruvdrift i nästan 400 år. Men nu upprepas mönstret. Samma arroganta kolonialism som visar sitt fula, omänskliga tryne. Det i ett land som anser sig gå i bräschen för de svaga och förtryckta i andra länder, men som struntar både i sitt eget urfolk och ättlingarna till de nybyggare som lockades hit med förmåner när Norrland skulle koloniseras.

Ett dagbrott av samma storlek som Aitik ger enorma konsekvenser. Buller dygnet runt, sprängsalvor, skyddszoner, damm, trafik, övergödning, förgiftning av vattendrag. Infrastrukturen som ska byggas upp med järnväg genom skogar och myrland. Det handlar om en extremt stor förstörelse av naturen.
Men Kallak är bara början. Jag är förvissad om att järnmalmen i Kallak bara är ett alibi för att, utan alltför stort motstånd, också kunna bygga tågräls till bolagets fyra stora kopparfyndigheter. Det är kopparn Beowulf egentligen vill åt. Då kan vi verkligen säga adjö till både natur och kultur.

Åsa Persson, Bergmästare, på seminariet Framtidens Gruv- och Mineralindustri på Grand Hotel i Stockholm den 20 januari 2012.

Jokkmokks kommun vill lansera sig som ett samiskt varumärke. Då borde man rimligen börja med att försöka hitta framtidens arbetstillfällen genom satsningar inom den samiska världen, inom utbildningen, jakten, fisket, renskötseln, slöjden, språket och konsten.

Barbro Poggats intervjuas vid sina symbolladdade målningar.

Till sist vill jag tacka alla er som trotsat kylan idag och slutit upp till den här manifestationen. YouTube-klipp Jag vill också tacka alla andra som på ett eller annat sätt jobbat för eller visat sitt stöd i jobbet mot gruvorna. Att kunna samarbeta, renägare, andra samer, markägare, fritidshusägare, miljökämpar och andra när det väl gäller, är både en fråga om ömsesidig respekt och solidaritet, och att bli starkare.
Tack!Bilden ovan visar utställningen What Local People? på Jokkmokks marknad. Den visar människor som på ett eller annat sätt drabbas av gruvplanerna i Kallak, fem mil väster om Jokkmokk. Fotoutställningen är ett sätt att visa på det gruvmotstånd som finns. Utställningen tillkom som en motreaktion på en internationell konferens för gruvnäringen i Stockholm. Där redogjorde representanter för Beowulf mining för sina planer på brytning av järnmalm i dagbrott vid Randijaur/Fagerlund/Björkholmen. När styrelseordföranden Clive Sinclair-Poulton får frågan om vad lokalbefolkningen säger visar han arrogant en bild på ett kalhygge och säger: ”What local people?” Clive Sinclair-Poultons uttalande finns dokumenterat i en webbsändning på http://korta.nu/whatlocal.
För att råda bot på Beowulf minings missuppfattning att inga lokala invånare finns i området, visar Inga gruvor i Jokkmokk upp några av alla dem som både finns och faktiskt skyr tanken på en gruva i Kallak, som gruvbolaget valt att kalla malmfyndigheten.

Mer information om hot av gruvor vid Jokkmokk och övriga Sápmi hittas på: https://www.facebook.com/groups/ingagruvor/  https://www.facebook.com/groups/stoppagruvan/ Den fylligaste och mest aktuella finns dock i tidningen Samefolkets senaste nummer Samefolket

Klicka här och tyck till om bloggen!

http://intressant.se/intressant

 

 

Gruvor stjäl jobben

Många kommuner i norra Sverige jublar när gruvdrift kommer på tal. Också Jokkmokks hittills gruvfria kommun. Kören av euforiska hallelujastämmor ger röst åt exploatörernas propaganda. Alla nya jobb, och infrastrukturen, och det ekonomiska uppsvinget, utvecklingen! Jokkmokk ska få ta del av vinsterna. Inte göra om samma misstag som förr. Allt bli så mycket bättre nu. En naiv, okritisk och totalt livsfarlig inställning. Tyvärr gör den febriga klondykestämningen politikerna fartblinda. Ingen analys om hur samer och ortsbor drabbas eller vad som händer med mark och vatten. Det är bara att gräva. Politikerna i Jokkmokk har inte lärt sig av hur Vattenfall härjat i kommunen i över hundra år. Vilken enorm förstörelse av naturen och kulturen alla dämningar efter Luleälvarna orsakat, och så löjligt liten kompensation kommunen erhållit, även de direkt drabbade människorna vars hem och land blivit dränkta och kränkta. ”Det ger ju jobb”, är och har alltid varit politikernas mantra när naturen skövlas. Vattenfall var förvisso en stor arbetsgivare under sin storhetstid – men de flesta arbetare kom utifrån. Samma sak gäller idag. Akkatj kraftstation genomgår en femårig ombyggnation. Men var finns jobben? Bara en, möjligen två jokkmokkare står på lönelistan. Resten av det femtiotalet jobbarna kommer från andra orter – anställda och väl inkörda hos storentreprenören PEAB. Fastän Akkatj bara ligger kring två kilometer från Jokkmokks samhälle, kan det tyckas märkligt att inte fler ortsbor är anställda. Men PEAB, Beowolf eller vad nu bolagen än kan tänkas heta, tar inga lokalpolitiska hänsyn. Och det är heller inte deras skyldighet. Det är upphandling av strikt EU-norm som gäller innan projekten drar igång. Samma sak blir det med gruvorna. Gruvor i Jokkmokk skulle förstöra möjligheterna för inhemska arbetstillfällen. Jobb kopplade framför allt till renskötseln och besöksnäringen. Kanske är det så att lika många jobb som går till jokkmokkare i gruvan, lika många försvinner på grund av den. Det minsta man kan begära är en kommunal konsekvensanalys utifrån det perspektivet. Och när gruvfyndigheterna sinat finns varken natur, jobb eller människor kvar. Samma scenario som för andra konstruerade samhällen i Vattenfalls spår, som dels har försvunnit (Harsprånget, Messaure), dels tappat största delen av sin befolkning, den som fanns under den mest intensiva byggtiden (Jokkmokk, Vuollerim, Porjus). Den uråldriga samiska kulturen tål inte mastodontexploateringar som gruvdrift där stora landområden blir förstörda. Inte heller byarna i anslutning till gruvorna kommer någonsin mer att bli vad de har varit. Någon måste flytta. Antingen de som söker lugn och frihet nära naturen, eller möjligheter till jakt och fiske i rena marker och vatten. Ett alternativ är ju att de som trivs i gruvornas närhet flyttar till de platser där gruvor redan finns. Och kommunens stolta ambitioner med att stärka sitt samiska varumärke spolieras. Likaså bilden av Jokkmokk som besöksdestination, och kommunens prägel av orörd natur, och Laponia. Kommunens politiker måste vakna upp och inse att det inte går att äta kakan och ha kakan kvar. Efter att exploatören lämnat urbrutna berg och förgiftade vatten efter sig, finns ingenting kvar av det vi har idag. Miljöpartiet är det enda parti i Jokkmokk som förstår det. De är de enda som sagt blankt nej till de kortsiktiga gruvplanerna. Gruvorna tar våra jobb!

Mats Dahlberg MP-Jokkmokk intervjuas av Micke Nyberg på Beowolf minings inmutade område, den så kallade Kallak nr 1, mellan Randijaur och Björkholmen.

Naturen är dåtid, nutid och framtid.
Naturen har gett människorna i norr liv och bärgning i tusentals år.
Naturen lockar besökare, forskare och nya invånare
Naturen är det vi andas, äter och dricker.
Vägen till framtiden i vår del av världen går längs giftfria älvar. Längs vida jaktmarker och klara fiskevatten. Genom rena skogar, över gyllene hjortronmyrar.
Naturen ger möjligheter i det möjligas kommun.
Gruvdrift ger sår som aldrig läker.
Därför ska vi ha ett gruvfritt Jokkmokk!

 

 

 

 

Sverige är den globala gruvnäringens jultomte

Hundraårig kalk och skiffergruva vid Hunneberg i Västergötland.

I över hundra år har Staten finansierat undersökningar om var landets brytvärda metaller finns att utvinna. Geologer, säsongsanställda och flygare samlade in mineralprover och utförde mätningar. I stort sett hela landet karterades. 100 000 dokument i form av dagböcker, prospekteringsrapporter och kartor dokumenterar fyndigheterna. Och 370 mil borrkärnor, största samlingen i världen. Alltihop bekostat av de skattemedel som vanliga svenska medborgare jobbat ihop.

Mineraler…

I och med den minerallag som kom 1992 släppte regeringen Bildt, i sann nyliberal anda, all denna information fri och väkomnade varmt alla världens gruvbolag till Sverige för prospektering och brytning. Nära ett tusental malmletare per år, de flesta utländska, får all tänkbar behövlig service för att söka information och analysera malmprover på SGU (Sveriges Geologiska undersökningar) i Malå. Gratis.

Kvarlämnade verktyg på Silbbátjåhkkå i Padjelanta nationalpark.

Världens äldsta borrkärna borrades upp 1896 på Ruovddevárre vid Kvikkjokk. Den visar att berget innehöll järnmalm och titan. Ett faktum som gjorde att Staten stakade ut en järnväg genom Tjuoldavágge, genom Badjelánnda, till närmsta norska isfria fjord. Lyckligtvis blev varken brytning eller järnväg verklighet den gången, men hotet av en storskalig exploatering finns fortfarande kvar. Detta från samma gruvbolag som vill bryta järnmalm vid Randijaur – som fått Statens välsignelse att i vilken gång i ordningen det nu är, provborra detta anrika malmberg. På gruvbolaget Beowolf Minings hemsida torgförs Ruovddevárre som flaggskeppet.

Karta över Beowolf Minings planer för Ruovddevárre en dryg mil norr om Kvikkjokkk.

Att fyndigheten ligger i Laponia, Lapplands värdsarv, grämer dem.

Denna silver- och blygruva från 1661 ligger också i Laponia, närmare bestämt på Silbbátjåhkkå i Badjelánnda. Men i och med att den ligger i en nationalpark är tydligen skyddet för starkt också för Bergmästaren på Bergsstaten för att bevilja brytningstillstånd. Säkerligen finns mycket silver kvar här i berget…

Malmletarna tycker Sverige är unikt som helt fritt ger ifrån sig sådan värdefull och lättillgänglig information. Så kan utländska gruvbolag etablera sig i Sverige och suga ut allt som går. När malmen är slut och ingenting mer går att göra pengar på far de hem igen. Lämnar ett ödelagt landskap med frigjorda tungmetaller och läckande slamdammar efter sig. Och besvikna människor som låst upp sig på gruvorten. Förutom några jobb under en begränsad tid, vad tjänar Sverige långsiktigt? I Norrbotten finns redan två stora järnmalmsgruvor och ytterligare en är på gång i Pajala. För dem som vill tjäna stora pengar går det bra att pendla dit, och ha kvar en gruvfri Jokkmokks kommun.

Fotograf fotograferar Gropen i Malmberget, innan den började fyllas igen med gråberg. Nya gropar lär dock komma till…

Det ger ju jobb…

…med malmbrytning, kalhyggen och vattenkraft. I vår landsända ljuder hallelujastämmorna i kör när nya tunga exploateringar planeras. Gräv, borra och platta till backen så löser sig allt. Det är som om malmbrytning, kalhyggen och vattenkraft är den enda försörjningen. Nu när det utländska gruvbolaget Beowulf Mining ska bryta järnmalm alldeles vid Randijaur, är jobben det de flesta tänker på. Naturen och kulturen är mest bara i vägen.

Nya tunga exploateringar!

I väster får byn en gigantisk damm som utsikt. En damm som innehåller anrikningsverkets slam, som består av vatten och krossat berg. Det ger tonvis med utsläpp av frigjorda tungmetaller som läcker ner i den fina fiskesjön Rádnávrre. Risken att insektslivet slås ut och att fisken förgiftas och inte går att äta är överhängande.

Utsikt från Átjek mot Randijaur där en stor slamdamm och jättelika högar med gråberg kommer att anläggas.

Om slamdammen brister, vilket inträffat på ett flertal platser runtom i världen, innebär det naturligtvis en katastrof för allt liv efter Lilla Lule älv nedströms Rádnávrre. Och självklart blir också luleälven drabbad nedanför Vuollerim, såväl som Luleå skärgård. Nu blir det två dammar  som Randijaur ligger i skuggan av, vattekraftsdammen vid Parki och den nya slamdammen. Två hot, om man så vill säga. Två tunga expoateringar, eller egentligen tre, för några gammelskogar vid Randijaur går inte att hitta. Allt är avverkat. Jobben borta. Kvar finns dock den uråldriga renskötseln. I flera vintrar har medlemmar ur Sirges och Jåhkågasska samebyar haft sina renar på vinterbete vid byn. Nu blir det slut med det också. Turismen får sig en knäck, och Jokkmokks goda rykte.

Parkimagasinet från Átjek.

Den trend med folk som flyttar uttanför storstäderna, vilka tar sina jobb med sig i sin laptop och mobila bredband, den trenden slutar abrupt. Visst flyttar en massa folk in i byn för att jobba i malmbrytningen, men de har jobb bara en begränsad tid sedan flyttar de från Randijaur för något annat gruvföretag och lämnar ett förött landskap efter sig. Och en läckande slamdamm. Först när gruvan läggs ner om ett tjugotal år kan randijaurborna hänga ut sin vittvätt på tork igen. Då först har luften i den förhärskande västliga vinden blivit av med sina föroreningar från det fina dammet från lossningen av gråberg (restprodukter från gruvan).

Átjek från ett fyllt Parkijaurmagasin. Hit kom Linné 1732. Nu är offerplatsen dränkt.

Linné besökte Randijaur på sin Lappländska resa för knappt 300 år sedan. Han övernattade då hos byns första nybyggare och drog sedan vidare över Parkimårkan för att besöka den numera överdämda samiska offerplatsen under Átjek (åska). Han var ivrig på att fortsätta västerut till de hägrande fjällen, så därför besteg han inte berget.

Sarekfjällen från Átjek.

Eller kanske han blev förmanad av den samiska vägvisaren att inte störa platsen för mycket. Linné var inte bara en nyfiken naturforskare och dokumentatör, han intresserade sig också för vilka bergarter som kunde komma staten till nytta. Men likväl som Blomsterkonungen inte hittade fjällnejlikan som växer på Átjeks topp, fann han inte heller några tecken på förekomsten av den enorma malmkropp Átjek vilar vid. Kanske det var den som gav platsen kultstatus, som drog blixten till sig.

Fjällnejlikor på toppen av berget Átjek.
I sluttningen av berget växer norrlandsviol...
...och liten fetknopp.

I dagarna har Sveriges ekokommuner årsmöte i Jokkmokk. Jag undrar hur Jokkmokks kommunalråd försvarar gruvbrytningen i den församlingen?