Etikettarkiv: barnen

Var finns barnperspektivet i Jokkmokk?

Nils
Min son Nils, 2,5 år
, har alltid trivts utmärkt på Giella, den samiska förskolan i Jokkmokk. Han och de andra barnen är ute mycket på den stora gården, som till stor del faktiskt består av skog, riktig skog, med stora träd, men nog gles för att personalen ska ha uppsikt. Nils har en speciellt populär kompis som han leker bäst med. De lagar mat och bakar. Deras favoritställe är bland de stora tallarna.

Snart kommer dock Giella flytta på grund av att det blivit för trångt. Tidigare var det gamla kommunala dagiset Bäckstugan vid sjön Dálvvádis aktuellt, men denna plats norpades istället av kommunens näringslivsutvecklingsbolag Strukturum.

Så blev en lokal i den västre änden av vårdcentralen ledig, där Miroi tidigare huserat. Kanske inte med optimal utemiljö, men med skogen i hembygdsområdet på andra sidan staketet, och mycket nära till Ájtte och Samernas utbildningscentrum. Men nu kommer ett antal privata företag att flytta in också i dessa lokaler.

Sista budet är att den samiska förskolan i Jokkmokk ska flytta in i ytterligare ett gammalt kommunalt dagis, Rödluvan på Nyborg, i den yttersta sydöstra delen av samhället. Här fanns tidigare samma företag som nu flyttar till Mirois lokaler. Här fanns också JIMAB, Jokkmokk Iron Mines, det bolag som vill exploatera en gruva mellan Randijaur och Björkholmen. Lite ironic – om ni ursäktar ordvitsen – kan tyckas, att flera av de föräldrar som har kämpat mot gruvetableringen nu ska ha sina barn lekande där bolaget har haft sitt kontor.

Genom att AB Jokkmokkshus nu köper in fastigheten på Nyborg har det kommunala bolaget dessutom löst ett problem för en jokkmokksföretagare, som ägt fastigheten och nu är anställd i ett av de företag som flyttar till Miroi och samtidigt hittat en smidig lösning på problemet med de samiska förskolebarnen.

På den nu aktuella tomten finns knappt några träd och det ligger mitt inne i kanten av bostadsområde som till stora delar är rivet. Det är helt öppet. Nils och hans kompis kommer inte kunna leka såga träd eller få någon skugga under varma sommardagar. Några naturliga lekmiljöer finns inte.

Jokkmokks kommun har dribblat värre än vanligt i denna fråga. Något barnperspektiv verkar inte finnas, däremot företags dito. Det är bedrövligt att separera barnen från Sameskolan och flytta dem till ett anonymt och tråkigt tredjehandsalternativ. Varför inte bygga ut? Men det duger väl med begagnad öken när det handlar om samiska barn… Jag saknar barnperspektiv i Jokkmokks kommun, jag saknar visioner från Sameskolstyrelsen. Målsättningen måste vara att göra sig så oberoende som möjligt från kolonialt besudlade instanser. Annars kommer historien att upprepa sig gång på gång.

Astrids skolbuss i elva terminer

På väg till SameskolanDet var med viss nervositet jag hängde med de fyra milen från Randijaur till Jokkmokk på Astrids första dag i Sameskolan.
Det var turistsäsong, så Kvikkjokksbussen var ganska full av återvändande fjällvandrare.

Vi skumpade oss fram på den gropiga vägen utan mankemang. Anlände skolan och spänningen var stor hos både far och dotter.
Astrids första dag på SameskolanAstrid gick aldrig i huset bredvid – på den samiska förskolan Giella. Därför kände hon inte så många barn sedan tidigare och var inte så vidare värst bekant med samiskan. Trots det gick inskolningen över förväntan och snabbt kom hon in i rutinerna och fick en massa kompisar.
Astrids utanför Sameskolan, den första dagenNu är det näst sista terminen som Astrid har förmånen att gå på Sameskolan. För det har verkligen varit suveräna sex år. Vi gjorde rätt val, Åsa och jag, som lät henne gå där. En skola som präglas av samiska värderingar, med fina elever och engagerade lärare. Fritidspedagogerna inte att förglömma. Det går inte att få det bättre.

Min egentligen enda kritik är att det lärs ut alldeles för lite samiska. Två timmar i veckan är långt ifrån tillräckligt för barn som inte har samiskan med sig hemifrån. Denna kritik har dock framförts ändå sedan slutet på 1970-talet, då Nomadskolan/Lappskolan blev Sameskolan, men litet har hänt…

Nåväl. Idag, strax efter sju, följde jag med Astrid på väg till en av hennes många bussturer. Samma gamla stora buss som skakar sig fram efter den bedrövligt dåliga vägen, där de resande nu på senhösten endast består av en handfull elever. Märkligt att ha en fullstor buss för så få passagerare kan tyckas, men bussbolaget har börjat köra också med en mindre modernare bussmodell, som Astrid gillar bättre. Vad som styr när denna buss sätts in, vet jag inte.
Astrid på väg till skolbussen från Randijaur till Jokkmokk
Nästa år vid denna tid går dotterskapet högstadiet på Östra skolan. Sameskolan är då ett minne blott. Den ”Skyddade verkstan” byts mot en annan verklighet. Jag bävar, men tror ändå att det kommer att gå bra.  De är ju ganska många elever som byter skola samtidigt, som kan stötta varann innan de mer ordentligt kommer in i ruljansen.

 

 

 

Kustsemester

Efter 145 mil i bil, med övernattning på en ekologisk gård och besök i Carl Larssons Sundborn, är vi på plats i Lingäll hos mormor Birgitta för sköna slappa dagar med god mat, lek på gräsmattan, utflykter och bad.

Nils går mellan spännande odlingar.
Nils går mellan spännande odlingar.
Vid ett ambulerande hönshus på den ekologiska gården.
Vid ett ambulerande hönshus på den ekologiska gården.
Sveriges längsta bro...
Sveriges längsta bro…
Matchande katt i Sundborn.
Matchande katt i Sundborn.
Carl och Karin Larssons hem. Åsa gick en givande guidad tur.
Carl och Karin Larssons hem. Åsa gick en guidad tur i huset.
Simskoleavslutning.
Simskoleavslutning.
Simskoleeleverna visar upp sina förvärvade livräddningskunskaper.
Simskoleeleverna visar upp sina förvärvade livräddningskunskaper.
Astrid har tagit silvermagistern! Promoveras i en krans av ekblad.
Astrid har tagit silvermagistern! Promoveras i en krans av ekblad.
Nils och Astrid på väg till mormor.
Nils och Astrid på väg till mormor.
Vi besökte Bensons som låg i hamn i Kungsviken. Vi körde om en lagom plågad Peter...
Vi hämtade Astrid hos Bensons som låg i hamn i Kungsviken. Vi körde om en lagom plågad Peter…
En småsur sugga på det fantastiska utflyktsmålet Emaus vid Uddevalla.
En småsur sugga på det fantastiska utflyktsmålet Emaus vid Uddevalla.
Astrid, Åsa och Nils i en upphuggen öppning i bokskogen i Emaus.
Astrid, Åsa och Nils i en upphuggen öppning i bokskogen i Emaus.
Astrid surfar...
Astrid surfar…
Älskad sandlek.
Älskad sandlek.
En killing tuggar på Astrids hår.
En killing tuggar på Astrids hår.

 

 

En vecka med Nils

Abborrfiléstekning.
Abborrfiléstekning.
Båtkörning på Ráddnávrre.
Båtkörning på Ráddnávrre.
I nya jackan, sydd av Katy Unga.
I nya jackan, sydd av Katy Unga.
Exkursion bland smörbollar.
Exkursion bland smörbollar.
Med Hampus och Ráddná.
Med Hampus och Ráddná.
På Jokkmokksholmen med Hampus.
På Jokkmokksholmen med Hampus.
(c) Tor Lundberg Tuorda
Vid tvättstället
Pinnbärning.
Pinnbärning.
Trädbärning.
Trädbärning.
(c) Tor Lundberg Tuorda
Stenbärning.
Uppladdad på studsmattan!
Uppladdad på studsmattan!

Med systerbarnen Mira och Eddie.
Med systerbarnen Mira och Eddie.
Studier av skvattram.
Studier av skvattram.
Kottkastning.
Kottkastning.
Vattenlek.
Vattenlek.

Jag är tacksam för att du finns din lilla parvel. Lekarna och ramsorna vi uppfunnit, alla tokiga upptåg, mysstunderna. Så rolig vecka vi har haft min kära lille son 🙂

Nils del 3

_H1A3723

Nu är det full sprutt på sonen Nils. Nu har han kommit ikapp de barn som legat nio månader i mammas mage (Nils föddes efter 6,5 månader…).
Det är inga problem med hälsan. Favoritgrejen är att mata ut skor och allt vad som går genom kattluckan, ut på bron, och dra upp allt han hittar i lådor och skåp och ohejdad slänga sakerna omkring sig. Han är som en tromb ibland.

På senare tid har han ofta fått följa med ut i bärskogen. Där plockar han och äter lingon och blåbär med stor aptit (det senare dock försent nu). För övrigt är hans aptit stor. Det är som att han vill ta igen så mycket det går. Äter allt, och mycket, också i skogen där han gärna vill gå omkring som oss, men blir frustrerad och förbannad när han snubblar hela tiden.

Foto: Åsa Lindstrand
Foto: Åsa Lindstrand

_H1A3720

Barnvagnstur och solande katt

Jag, Astrid och Nils for på en liten vandring med barnvagnen efter de nu barsmälta vägarna vid Randijaur. (c) Tor Lundberg Tuorda Trist att tänka sig att det kan komma upp en ny vägskylt vid korsningen där det står: Kallakgruvan 12. Roligt var det i alla fall att se den ettåriga telningen djupt koncentrerad krypa runt i lingonriset. Att han besudlats av vattenkoppor verkade inte bekymra honom…(c) Tor Lundberg Tuorda (c) Tor Lundberg Tuorda (c) Tor Lundberg Tuorda (c) Tor Lundberg Tuorda När vi kom hem var det också roligt att se katten den åtta kilo tunga katten Mysko ta igen sig på biltaket. (c) Tor Lundberg Tuorda (c) Tor Lundberg Tuorda

Nils del 2

Från mörker till ljus.

Nils o Astrid

I början var det verkligen mörker. Nattsvart. Vi trodde att du kom död, men ljud från sugen och subtila pipanden när du landade i sjuksköterskan Åsa Mattssons famn visade på motsatsen, se Nils del 1.
Du andades själv, hade alla lemmarna på plats och det fanns inga skador på varken ögon eller lungor. Du var en tuffing. Alla prematurer är tuffingar. Det är obegripligt hur stor kraft så små ynkliga individer besitter. Och en enorm livsvilja.

Du fyller ett år idag den 11 april min käre son Nils Jonas Lindstrand Tuorda!

Du fick vara med om mycket under din första sommar. Du besökte proteströrelsen mot gruvan i Gállok i din kompis Henrik Blinds famn

Nils med Henrik i Gallok

och så blev det badparadis på Västkusten vid din mormor Birgittas stuga.

Nils i Birgittas stuga med Astrid och MarcBad med mig och Astrid

Och så andra utevistelser,

Nils och mamma

Nils mamma och Astrid
sen Teneriffa.

Teneriffa

Barnvagnsåkning, spark- och skoterkörning.

Nils i spark

Återbesöken till Sunderbyns sjukhus visade att du följde kurvans nederkant, men den lutade allt brantare. Du var frisk och hade inga men från att du kom 10 veckor för tidigt.

Nu kryper du omkring som ett jehu i hela huset och hittar överallt. Du är glad för det mesta. Du verkligen älskar plyschälgen på väggen som du tittar på och skrattar åt varje gång du passerar till skötbordet. Du gillar också ditt Lego som du fick av pappas farbror Bosse och Kerstin, plockar ut och in delarna i legolådan med stor koncentration. Nils o lego

Att dra sig upp på fotöljen i köket, på soffan eller teven, är också en passion – men står du där en stund och så blir du så rädd för hur du ska kunna ta dig ner så jag  måste bära ner dig.

Nils vid teven

Dörrarna är också en hit, och den gamla trampsymaskinen (som är ihopsnörd så du inte ska kunna klämma dig). En annan sak som du gillar är gitarren. I början var det bara oerhört försiktiga pillranden på strängarna, sedan började du slita i dem hämningslöst. Tur att de är av nylon, stålsträngar hade gått av direkt.

Nils o gitarr

På skötbordet är du en vilde. För att hinna byta – framför allt tygblöjor – krävs att du får något intressant i händerna för att ligga stilla. En tandborste eller tub, vad som helst duger för att någon av föräldrarna ska hinna knäppa knappar och trä på byxor och strumpor.

För tillfället har din mor och far väldigt mycket att göra, så din syster Astrid tar vid och leker och underhåller dig. Utan Astrid hade det knappast gått att göra allt det vi är tvungna till.

Du fick också vara huvudperson på mamma och pappas föredrag till bilder på Sunderbyns sjukhus där många av landets sjuksköterskor som jobbar med för tidigt födda barn bänkat sig. Du var imponerad över alla människor som visade dig all denna uppmärksamhet, men somnade i bärselen på mammas bröst innan föredraget var slut.

Ikväll är det ditt första födelsedagskalas. Din syster Elina och hennes sambo Kristoffer och barnen Mira och Eddie kommer. Så också Kattis och Sara Holmbom som var oerhört behjälpliga när du kom til världen.

Stora gratulationer till ettåringen från pappa, mamma och Astrid, mormor, moster med familj och förstås också från dina vuxna syskon Anton och Elina med respektive och barn.

Nils i krypartagen

 

 

 

 

 

 

 

Julafton i Kvikkjokk

Mormors tomtar, ljus, pumlor och annat julpynt i Antons något skraltiga gran, mormors femtiotalsbonader på väggarna som julens främsta attribut när jag var barn och så tomtens utstyrsel där morfars solbrillor från sextiotalet under skoterglasögonen gjorde tomten oigenkännlig. Barndomens jular gav en stämning och en prägel som jag nu i mogen ålder försöker återskapa. Och nostalgin har gjort julen lyckad, mest dock tack vare barnaskaran. Otroligt roligt att det gick att sammanföra alla. Det här kommer jag att leva länge på.
Igår tände vi ett ljus på min mor Maj-Britts grav och idag blev det ljus på mormor och morfars. Inte för att jag är vidare värst kristligt religiös, det var mer som en handling av hedrande och att låta dotter Astrid förstå sin bakgrund.

Mira tar emot tomten när han kommer.
Mira tar emot tomten när han kommer.
Snöig, med viss rondör, kom han äntligen. Barnen gjorde stora ögon...
Snöig, med viss rondör, kom han äntligen. Barnen gjorde stora ögon…
Juklappsutdelning
Tomten greppar en klapp med klumpiga sälskinnshandskar.
Stor glädje, men också viss skräck, på Granlinden 2.
Stor glädje, men också viss skräck, på Granlinden 2.
Mira med mor Sara.
Mira med Freja och Frejas mor Sara.
Julklappsutdelning.
Julklappsutdelning.
Freja och Astrid.
Freja och Astrid.
Freja ger Mira ännu en klapp.
Freja ger Mira ännu en klapp.
Nils är engagerad över all fart och rörelse.
Nils är engagerad över all fart och rörelse.
Christoffer och Eddie.
Christoffer och Eddie.
Anton, Freja och sara på väg till kyrkogården.
Anton, Freja och Sara på väg till kyrkogården.
Mors grav.
Mors grav.
Mormor Signe och morfar Ruperts grav.
Mormor Signe och morfar Ruperts grav.
På väg från Kvikkjokks kyrkogård.
På väg från Kvikkjokks kyrkogård.

Anton 30

Väntan hade varit lång och nervös. Och när det då väl bar till, drygt två veckor över utsatt datum, inte blev det bättre av att på apparaten som kopplades till din mor Carina se hur din puls försvann vid varje krystvärk. Jag lämnades ensam i förlossningsrummet med ordern att kolla kurvorna och ringa på klockan om situationen förvärrades. Men den var ju förvärrat hela tiden. Samma fenomen: När kurvan för värken gick upp, gick din puls ner till noll. Jag ringde några gånger, men förlossningsläkaren hade inte tid. Det kändes som att en jävulusiskt lång tid hade gått, men till slut kom ansvarig vitrock och det beslutades om akut kejsarsnitt. Därför fick jag inte vara med, vilket var riktigt jobbigt.

Den 19 november 1983, på Gällivare sjukhus, såg jag dig för första gången. En sjuksköterska kom rullande med dig i en landstingsvagn av genomskinlig plast. Du var röd i ansiktet, förbannad, skrek infernaliskt och stirrade mig stint i ögonen. Jag var livrädd.
– Ska du inte se vad det är för kön, frågade sköterskan.
En son. Mäktigt. Efter en halvtimme med vägning (3,2 kilo drygt) och mätning (52 centimeter) pysslande jag med dig och då hade du lugnat ner dig, men du gav ifrån dig en seg och svart smet som jag hade svårt att torka bort från rumpan. Sköterskan skrattade, jag skrattade också, men var ordentligt tagen av alltihop. Efter ett par dagar fick vi fara hem till Kvikkjokk. Det var svinkallt. Det första jag gjorde när vi kom in i stugan var att lägga dig på ett täcke på golvet så att finnspetsen Reko fick bekanta sig med dig. Det gick suveränt bra och Reko kom att bli din bästa kompis när du växte upp. Dina första sju år var en fin tid, ända tills skolan började och vi var tvungna flytta till Jokkmokk.

För fem dagar sen var det 30 år sedan du kom, och jag min drummel glömde bort din födelsedag. Jag ska försöka kompensera det i jul, som du och alla mina barn och barnbarn ska fira i Kvikkjokk. Det ska bli otroligt roligt.

Funderar på varför det blivit sådan dramatik när mina två pojkar Anton och Nils kommit till världen? Med tjejerna Elina och Astrid har det inte varit några som helst problem.

Vill uppmärksamma Anton 30 år och fem dagar med en svit bilder från i somras, då han och hans familj med dotter Freja och sambo Sara besökte oss på Västkusten. Helt fantastiska dagar i Knarreviken, i Grundsund, på Harholmen och Nordens Ark, de dagarna glömmer jag aldrig.

Anton, Sara, Tor, Freja, Astrid, Åsa och Nils.
Anton, Sara, Tor, Astrid, Freja, Åsa och Nils.

Anton i brillorAnton badareAstrid, Anton, Freja och SaraAnton och FrejaVid brygga i KnarrevikenStrand i KnarrevikenPromenadNordens ArkKraftprovAnton klippaAnton hukarAnton o Freja klippaAnton, Freja och SaraFreja på Antons axlarFreja rider på pappa Antons axlarFreja sliter Freja och Anton

 

I väntan på ljuset

13-14 juni for jag och dotter Astrid till sör-Stubbá för att en smula från ovan filma Muttos myr- och skogslandskap. Efter en dryg kilometers enkel vandring upp från gällivarevägen (E45) tältade vi på den lilla toppen. Vid stensättningen där någon eldat burkar och anlagt en stenskärm som vindskydd hittade vi en slät tältplats. Milsvid utsikt, men nästan för mycket, för stort. För att få djup i bilderna skulle man trots allt behöva klättra ner något, vilket skulle gå bra bland stenblocken på bergets södra sida. Men det var inte läge för det. Diset och den urschliga kontrasten gjorde det omöjligt att få till några bra bilder. Tre älgar, tre par med sångsvanar och tre renar hittade jag i kikaren på mycket långt avstånd. På närmare håll stenskvätta och lövsångare. Astrid somnade vid elvatiden. Jag avvaktade midnattssolen och solens stigning till över tre på morgonen.

Blåbär och midnattssol.

Hösten blir nog den bästa årstiden för att få till det, tror jag.

Nu inget vidare, med en fadd lövton. Tänker mig granarna bland färgglada höstbjörkar istället...

Möjligen en kallare dag med många stratocumulusmoln. Somnade och sov gott ända till förmiddagen då värmen i tältet blev olidlig. Vi kokade kaffe och choklad, åt mackor med tubost. Sedan for vi gående, klättrande och hasande på upptäcktsfärd. Jag hoppades få se solande ormar och spännande växter. Lingon som bland storstenarna hittat livsrum i en murken björkstubbe, och svällande fruktkroppar på cladonialav blev stillbilder. En jättelik spindel och en fjäril blev film. Och Astrid, naturligtvis…

Från försommar till vårvinter

Efter att Åsa med naglarna rutinerat knipsat bort den förhoppningsvis sista fästingen av sju som Ráddna skaffat sig på Västkusten for jag till Kvikkjokk i helgen med dotter och hund.

En nyss bortdragen fästing med Ráddnas skinnrester kvar i käkarna placerad på en bit hushållspapper. Man måste fråga sig vilken roll denna varelse spelar i ekologin egentligen...

Den 1 maj åkte vi utan problem skoter till stugan i Änok.

Njáhkájåhkå och Vallespiken.

Tiken var helt vild när hon fick jaga och halvdräpa lämlar och sorkar under fasliga pipanden.

En av de miljoner smågnagare som nu översvämmar Kvikkjokks skogar och fjäll. Äntligen ser det ut att bli ett lika rejält lämmelår som det jag minns från barndomen på 1960-talet.

Passade på att bränna en hög med kvistar och bortröjt sly eftersom snöfläckarna runt omkring skulle hundra elden att sprida sig.

Astrid kastar en kvist på den ännu lugna brasan.

En enorm kontrast till mitt förra bål, det i Kungsviken på Orust. Här har man som sed att fira påsk med att tända jätteeldar på grönskande gräsmattor. En mycket ovan upplevelse.

Påskbål i Kungsviken som matas av Astrids kusin Marc och kompisarna Beda och Frode.

Återblick i bilder från min och familjens vistelse i Trollhättan och på Västkusten följer nedan, samt från returresan till Randijaur.

Solnedgång över Kungsviken, Koljöfjorden och Flatön. Besjunget taubeland.
Typisk miljö i Bohuslän, vid Henån på Orust.
Som en bild från gammal tid, Rämmedalen på Orust.
Vitsippor i Vägeröds dalar på Skaftö.
Ejdrar.
Gaddesanna vid Vänern.
Strandskator.
Gullvivor vid Husaby kyrka som vi passerade på väg hem.
Husaby kyrka.
Klövsjö i Härjedalen.

Dagar med döttrarna

Månaden började med att dotter Astrid fyllde sju år. Hon bjöd hela klassen på kalas på hembygdsgården i Jokkmokk.

Astrid blåser ut sju ljus på en av tårtorna. Vid borden trånar förväntansfulla klasskompisar efter godsakerna på hembygdsgården i Jokkmokk.

Det blev ett riktigt lyckat med fyra tårtor, massor av godis och lekar ute och inne.

Elina i båten med Vuogá i bakgrunden. Vindstilla och vackert, men ett bedrövligt dåligt väder för smygjakt.

Båtfärd genom deltat, älgjakt och strövtåg med kameran i kvikkjokksskogarna väntade. Först for jag på tur bakom Námmasj med dotter Elina. I ett frodigt björkskogsdråg syntes spår efter ko, kalv och en större tjur. Men det var vindstilla och torrt, så någon effektiv smygjakt var inte att tänka på. Ingen tjur kom heller på lock, så vi återvände via bäcken till Biernnajiegge. En gigantisk björkvril hittade jag och gps:ade i det mest otillgängliga landet. Hur det ska gå att hämta den med skoter till vintern vete rackarn. Vandring till Björntjärn och vidare till kvarnen och båten i Vinbärsälven i västra deltat. Ingen älg, men en rolig tur blev det i alla fall. Dagarna efteråt var jag på egna smygrundor. Konstaterade de mäktiga mängder grus och sand som Vállejåhkå i vårfloden vräkt ut över skogarna längs bäcken. Och alla spår efter älg, ren, och rådjur som nu syntes tydligt.

Rester av en termometerbur som vårfloden tagit.

Också resterna av en termometerbur och en provflaska hittade jag. Spår från den hydrologiska forskning som jag själv jobbade med som assistent på 1980-talet. Det blev lite nostalgiskt att se pegeln som jag och jobbarkompisen Lars Guttorm Blind bytte pappersdiagram på en gång i veckan. När vi inte befann oss på mätningar i Njoatsosvágge i Sarek vill säga. Det var verkligen ett kanonjobb, som jag saknar. Tänk att få jobba med sånt nu, och fotografera mellan provtagningarna. Minns att det också kunde vara hektiskt ibland. Som när det var högvatten och vi sprang och tog slamprov en gång i timmen dygnet runt. Spännande att se hur extremt snabbt vattnet steg och vilka sanslösa mängder glaciärslam bäcken fylldes med. Det var också spännande att med vadarstövlar bära över alla människor som promt skulle hinna med kvikkjokksbussen ett par dagar senare. På väg ner till båtlänningen vid Tarraälven hittade jag en död lämmel.

Död fjällämmel.

Senare dagar har jag sett stora mängder både sork och lämmel. Snart lär kanske skogarna och fjällen sjuda av smågnagare och annat vilt. Vandringen gick genom den svårframkomliga solsidan Válle, där granskogen stundtals är riktigt läcker.

Skogen på Válle solsidan.

Det var lugnt väder också nu, så jag skrämde en älg, naturligtvis. Passade en stund nere vid Darrhaädno, men ingen älg uppenbarade sig.

Dimma vid Darrhaädno.
Rallarrosspegling efter Darrhaädno.
Den vattenregistrerade pegeln efter Kvikkjokksälven bryts snart helt sönder av islossningarna. Också denna bytte vi diagram på i början av 1980-talet. Själva apparaturen högst upp är bortmonterad.

I förrgår for jag iväg på en jakttur med båda döttrarna. Det var små odds med jaktlyckan, men roligt ändå. Först båttur som vanligt i vattenlandet.

Astrid har just lärt sig blåsa i en vägverksstolpe. Låter som ett elefantbröl!

I hela deltat pågår älgjakt mer eller mindre.

Information och/eller varning? Skylt på bron till Mierdekjávrre i Kvikkjokks delta.

Efter en kort vandring gjorde vi kaffeeld på en fin liten holme. Astrid var lyrisk över att få fri tillgång till tändstickorna.

Astrid eldar näver på löpande band.

Rádjebálges – Gränsleden

Förra veckan vandrade Åsa, Astrid, Ráddna och jag den nymärkta Gränsleden, Rádjebálges, som går från Ritjem till Slábavuodna, Sörfjord, i Norge. Först hade vi tänkt att åka båt de första två milen till Áhkkájávrres västände, men på grund av kraftig blåst fick vi övernatta vi på STF Ritjem. Dagen därpå hade det mojnat något, men vågorna var fortfarande höga, så tidsbristen gjorde att vi tog helikopter. Hade vi känt till att det numera går att gå hela vägen från Ritjem till västeränden, på en väl markerad led med ny bro, och om vi hade haft mer tid på oss, hade vi nog vandrat. Den nygjorda och fantastiskt fina kartan visade heller inte något annat alternativ än med båt.

Åsa och Astrid vid Sårggåjávrre efter cirka åtta kilometers vandring.

Vädret var nästan för bra för att vandra. Varmt, och knappt ett moln på himlen.

Hade lika gärna kunnat vara Bohusläns klippor…

42 kilometer till Slábavuodna väntade. Den första sega stigningen gjorde att svetten dröp och det var ganska jobbigt, men Astrid knallade på utan knot med sin nya ryggsäck vari hon bar sovsäck, bok, regnkläder, ombytesskor och ett par gosedjur. 
Den uråldriga leden, som vid särskilt kluriga passager har märkts med träbitar målade i de samiska färgerna, följer terrängen suveränt bra i ett lättgånget och spännande landskap.

Samiskt stuk på ledmarkeringarna.
Knappt tre kilometer kvar till den norska gränsen.
Framme vid ett riksröse.

På svensk sida hade snygga, välmålade vindskydd med tillhörande dass och vedförråd ställts upp på lagom långa avstånd. Det första norska vindskyddet, knappt tre kilometer från gränsen, var dock ganska mediokert. Förutom det lyxiga dasset… De tre följande anhalterna hade fräscha vedeldade övernattningsstugor med två breda sängar och gasolkök.

En av tre typiska norska hytter efter leden och ett privat hus.


Just efter den sista stugan följer leden den slingriga anläggningsvägen ner till fjorden.

På slingrig väg ner till fjorden.

Det passar bra att vandra de 42 kilometrarna på fyra dagar med en sjuåring i sällskap. Rádjebálges är en suveränt bra led som går genom ett vackert och varierat landskap.

Den rejäla båten kommer till Sörfjord för transport till Gásluokta, Kjöpsvik.

Bilderna i det för övrigt förnämliga informationspaketet med DVD, karta och häfte, gör tyvärr inte alls Rádjebálges rättvisa.

I bussen på väg till Narvik.