Etikettarkiv: badjelánnda

Tuorda, från Sjokksjokk till Sirkas

Renskugga
Första gången namnet Tuorda
nämns i svensk dokumentation var i början på 1700-talet. Nils Thomasson (-1748) lade till namnet  i den senare delen av sitt liv: Nils Thomasson Tuorda (källa: Börje Öberg). Troligen hittade Nils inte på namnet, utan återtog ett gammalt släktnamn. Vid tiden för den svenska statens fiasko med utvinning av silvermalm från två gruvor väster och nordväst om Kvikkjokk, döpte prästerna brutalt om alla befintliga samer i det lulesamiska området till svenska namn.

Denna 40-åriga bruksrörelse skildras suveränt av historikern Kenneth Awebro i hans faktaspäckade bok Luleå silververk – ett norrländskt silververks historia (Luleå kommun 1983). I boken finns mängder av jokkmokkssamer namngivna. Alla med svenska för- och efternamn.

Min son Anton vid statens första gruva i Gedkevárre, Badjelánnda
Min son Anton vid statens första gruva 1661-1671 i Gedkevárre, nuvarande Silbbatjåhkkå, Badjelánnda. Foto: Tor L. Tuorda

Också Nils Thomasson Tuorda och hans far, tuordasläktens äldsta dokumenterade anfader Thomas Nilsson (-1710),  finns beskrivna i Awebros bok. Också de tvingades att med sina renas dra raffinerad silvermalm eller bly i pulkor på vissa sträckor efter den långa transportleden. En väg där sk. hållappar fanns stationerade med jämna mellanrum, som under den senare delen av vintern alltid tvingades finnas på sin station för att betjäna transporter fram eller tillbaka från silverhyttan, Huhttán, Kvikkjokk. Ibland var dock hållapparna förhindrade, eller så var de för fåtaliga. Då anlitades de sk. skattelapparna:
”Det kunde också hända att skattlapparna rekvirerades för mindre transportsträckor om hålltjänsten inte fungerade. I september 1671 lejdes 4 renar av Thomas Nilsson och hans son Nils Thomasson ifrån Jokkmokk till Parkijaur. ”

I Awebros bok står vidare :
”Spannmålsförslor och andra förslor från Storbacken ombesörjdes till stor del av hållapparna. När deras skyldighet on 60 renlass/år var slut eller när de inte fanns till hands  inkallades ett antal skattlappar. […] År 1679 skedde detta nämligen av samer från Sirkas sameby: Lång-Nils Johansson, Peder Johansson, Anders Andersson, och Amund Andersson och från Suoksjokks sameby: Thomas Nilsson, Peder Larsson, Peder Amundsson, Amund Michelssson, Rik-Peder Eriksson, Lars Amundsson, Pål Larsson och Pål Amundsson.”

Tuordasläktens äldste namngivne människa Thomas Nilsson kategoriserades mest troligt som skogssame i Sjoksjokks sameby. (Thomas Nilsson är förvisso ett vanligt namn som fler kan ha burit, men eftersom stavningen Th i Thomas är densamma och uppgiften om att han och hans son anlitades från just Jokkmokk, bör det vara samma person). Thomas Nilssons son kallades Árasoajvve, troligen efter berget som idag kallas Áras, som ligger öster om Árasluokta i Badjelánnda.

Troligen var uppdelningen mellan fjäll- och skogssamer mer flytande på 1600-talet än vad den är idag. Kanske den överhuvudtaget inte fanns bland samerna själva? På den tiden hade man små renhjordar som hölls under sträng uppsikt med vajor som mjölkades dagligen. De jagade vildren och annat vilt, fiskade och plockade örter som syrades, skar tallbark, med mera. Vildrensjakten på glaciärerna var tålamodsprövande, men effektiv (källa: Yngve Ryd/Ola Omma), och rödingen i Virihávrre välsmakande. Nils Thomasson Tuorda Árasoajvve levde troligen detta liv.

När Sverige 1702 drog sig tillbaks från sitt skrotade gruvimperium utan gruvfogdar, bergmästare, profosser och präster blev livet friare. Men samernas goda tid varade bara några decennier, sedan tog kolonisationen och exploateringen av naturresurserna ordentlig fart. Sjokksjokk skogssameby lades ner och togs över av bland andra Sirkas fjällsameby och all mark som skattelapparna ägde stals av den svenska kolonialmakten. I Jokkmokk, såväl som hela övriga Sábme.

Silverkalk, Kvikkjokks kyrka

Gotländska växter

Rosenkronill fotograferad vid Magnus Martinssons hem på Östergarn, Gotland. Foto: Tor Lundberg

Efter många år och många vedermödor har min gode vän och fotograf Magnus Martinsson äntligen kommit ut med sin bok Gotländska växter. En mer faktaspäckad, bred och vacker bok från blomsterparadiset finns inte. Finns att köpa på:

http://www.bokus.com/bok/9789173534994/gotlandska-vaxter/

Magnus, Sigrid, Andreas och Maria på väg till Stáddájåhkå i Badjelánnda där jag var stugvärd 2006.
Magnus vadar Sårjåsjåhkå.
Magnus på Gáhpesoajvve, Jiegηáffo i bakgrunden.
Magnus med öring i Sårjås.
Magnus på Jiegηáffo i Badjelánnda.
Magnus Martinsson fågelskådare, naturvårdare, fotograf och nu också författare till boken Gotländska växter.

 

Tankar i naturen

från Tors Lundbergs presentation

Alla årstider har sitt ljus, sin skönhet.

Höstlövet som till sist fångades av isen gnistrar i årets sista sol.

I midvinterns Muttos når ljuskällan just över skogskanten.

Skärpan i jaktfalkens öga lär mig respekt.

Fjällsipporna vid Darreluoppal lär mig hänsyn.

Det sprudlande rena vattnet lär mig ödmjukhet.

Människan är en del av systemet, eller borde vara det.

DVD rea!

Nu säljer jag min DVD till rejält reducerat pris. DVD:n två filmer: Sarek – urgammal hundraåring och På flytt – en naturfilm om renskötsel. För endast 160 kronor får du en DVD hem i brevlådan (nedsatt 80 kr). Begränsat antal, passa på att beställa från tor@kvikkjokk.nu

Filmen På flytt – en naturfilm om renskötsel i Badjelánnda sträcker sig över ett helt renskötselår. Vi följer en familjs flytt med sin renhjord, från vinterbetet i Luleå skärgård till kalvningslandet i Badjelánnda.  Flytten går på asfalterade vägar i jordbruksbygd, längs myrar och sjöar genom skogslandet, över fjällvidder väster om Jokkmokk. Livet i sommarvistet med kalvmärkningar, sarvslakten i Norge med Blåmansisen som fond, decemberflytten vid Sulidälbma, där en renhjord på 4000 djur drivs ner till skiljning, varvas med undersköna naturscenerier och bilder på några av våra mest sällsynta djur och växter.  DVD 16:9 45 min.

Filmen Sarek – urgammal hundraåring har visats på SVT sommaren 2009 och som repris vid ett flertal tillfällen. Denna DVD-version är en aning omarbetad och innehåller en hel del extramaterial. Förutom storslagen natur skildras människor som bor och verkar i området. Filmen ger en djupare inblick i Sareks historia, från istid till nutid. Vi får stifta bekantskap med en av nationalparkens grundare, Axel Hamberg, nåjdlärligen Pirkit-Amma, liksom med de människor som idag lever och verkar i och vid Sarek. En tankeväckande film som ger en del nya perspektiv på vad vår mest mytomspunna nationalpark är.  DVD 16:9 25 min.

Beställ nu! tor@kvikkjokk.nu

 

 

 

Samiska spår vid Kvikkjokk, Sarek och Badjelánnda

Sedan jag lärt mig använda Riksantikvarieämbetets nättjänst Fornsök, har landet där jag verkar fått mera liv. Det finns mängder av spår av den samiska kulturen från flera tusen år tillbaka i tiden fram till idag. Det är boplatser med arran (härdar), förrådsgropar, stensättningar, fångstgropar och kultplatser. Tyvärr finns dock offerplatserna fortfarande utmärkta på kartan, något som jag hört att Lantmäteriet lovat att plocka bort, men kanske inte hunnit göra än. Spåren vittnar om en rik och levande samisk kultur som med råge uppfyller FN:s deklarationer om urfolkens rättigheter.

Bild: Kvanne Grafiska/Marie Persson.

Nedan följer en ett urval skärmavbildningar, utsnitt, av platser i Jokkmokks och Arjeplogs kommuner. Skärmdumparna ledsagas av bildtexter.

Oarrenjárgga och Enamusluokta vid den av Vattenfall skonade sjön Sakkat i Lilla Lule älv.
Lämningar i den utbyggda Tjaktjajávrre i Lilla Lule älv.
Få lämningar i Vájsáluokta vid den utbyggda Stora Lule älv. Detta är Sveriges största sameviste, men det är inte utmarkerat (se andra exempel längre ned), troligen på grund av hotet från att Vattenfall ska höja vattenytan ännu mer. Här har Fornsök inte brytt sig om att markera några kulturspår i vattnet eftersom det troligen hade blivit en alltför sorglig syn. Vájsáluokta med omgivande öar och skär var nämligen en levande boplats också innan den första dämningen 1919.
Området söder om Saltoluokta.
Lämningar vid Árasluokta i Badjelánnda - sommarviste för Jåhkågasska tjiellde.
Uråldrigt kulturland i Badjelánnda.
Kulturspår på gränsen mellan Sareks och Padjelantas nationalparker.
Guhkesvágge, nordost om Sarektjåhkkå.
Vid Aktse finns märkligt nog fortfarande fyra offerplatser utsatta. Aktsebon Lennart Läntha berättade för mig att när han var liten fanns en hög med sarvhorn och föremål i en av offerplatserna. Idag är den platsen plundrad. Ingenting finns kvar.
Spår efter samer också vid Bieskehávrre väster om Kvikkjokk.
Landet nordost om Kvikkjokk.
Vuogá en dryg mil väster om Kvikkjokk. Också ortnamnen kan i många fall vittna om äldre samisk kultur, som Rákkas - sovtält i kåta som användes för att skydda sig mot mygg.

Gå till Fornsök

 

Inte stugvärd i år

Stáddájåhkå

Det var suveränt att kunna fara iväg på morgnarna för att plåta blommor, landskap, fåglar, turister, med mera, och återvända på eftermiddan/kvällen för att se till gästerna som landat i stuglägret. Jobbade en sommar i Darreluoppal (första perioden) och två i Stáddájåhkå (första och andra perioden). Jag saknar på sätt och vis stugvärdsjobbet. Kommer dock att vandra i Badjelánnda i sommar för att se vad lämmelåret ger i för rävar, labbar och framför allt, fjällugglor.

Stugtransport

Snön yr nerför Boalnotjåhkkå vid Vájsáluokta.

Igår kom jag hem efter en vecka till fjälls. Jag hjälpte Johannes Päiviö att köra en stuga från Rijtjem, dit min granne åkaren Arne Wallmark, transporterat den i lämmar och virkesbuntar.

Arne Wallmark lastar av en virkesbunt som Johannes styr under övervakning av min hund Ráddna.

Johannes ska till sommaren bygga i Vájsáluokta. Färden gick över Stora Lulevattens Áhkájávrre, där vatten på isen stundtals ställde till det. Skotrar och en bandvagn var dragare.

Första lasset skar ner i ovanivatten.
Det blev sen färd med lämlasset.
Bandvagnen var på väg och Johhannes var tvungen att flytta en bil som en obetänksam turist ställt i vägen.
Så kom den bandvagnen. Christian Heimrot fäster en stropp i kranarmen.
Det blev natt när takstolarna lastades.
Färd mot Vájsá över Áhkájávrre.
Bandvagnen just innan det blev tvärstopp i flödvattnet. Den kom sig ingenstans, mest beroende på felkonstruerande medar på en nybyggd vagn.
Christian skottar.
Så blev det skitväder.
Christian Heimrot.
Johannes Päiviö.
Avlastning i blötsnöstormen av en tung bunt med takplåt.
Igår på morgonen bredde vi över hela upplägget. Till sommaren får snickarna ta vid.
Tillbaks mot Rijtjem i full fart!
Dock gick det inte fort efter vägen. Här i möte med Per-Anders Vannar, på väg till platsen vi just lämnat. Det kändes skönt när jag svängde av från Vägen Västerut till 45:an på väg till Jokkmokk efter två fastkörningar med focusen på blankis och i drevsnö.

Staten är en usel förvaltare

I förra veckan lämnade Laponiadelegationen sitt förslag till förvaltning för världsarvet Laponia. Förslaget innebär att i första hand lokala aktörer beslutar om förvaltningen. Ett spännande steg i rätt riktning. För staten själv har åtskilliga gånger visat sig fallera som förvaltare av naturen.

Solnedgång vid Duottar i Badjelánnda

För snart ett decennium sedan tog staten utan förvarning över skog som jag är delägare i. Skogen hade stormfällts och vi planerade att ta ut det fällda virket. Numera ingår den stormfällda skogen i ett naturreservat med staten som förvaltare. Reservatet sträcker sig till större delen på den västra sidan om Gamájåhkå och dess gränser är precist utmärkta av nitiska lantmätare med blåa ringar målade runt träden.

Gränsstolpe i Änok för Kamajokk naturreservat

Mina släktingar har aldrig tagit upp något kalhygge i denna skog utan endast huggit sparsamt med ved och virkestimmer. Staten själv har däremot kalavverkat området på 1600-talet. Enorma mängder ved och kol behövdes till silversmälthyttan vid Gámajåhkå. Endast ett fåtal hotade indikatorarter har hittats i området vilket vittnar om detta. Likväl det faktum att inga träd äldre än 300 år går att finna i den cirka 140 hektar stormpåverkade skogen.

Gámajåhkå, fritt vatten i Jokkmokk

För övrigt hade hela det berörda skogsområdet varit dränkt under ett vattenkraftmagasin om staten fått sin vilja fram – vilket ju var fallet vid alla andra vattenfall efter luleälvarna. Platser som idag skuggas av enorma regleringsdammar. Efter heta diskussioner i Kvikkjokk på 1920-talet kom fallrättigheterna att stanna hos kvikkjokksborna. Tack vare det har vi ännu en brusande fors med frodiga deltaland både uppströms och nedströms.

1992 skapade den dåvarande regeringen en för fjälltrakternas folk och djurliv mycket negativ reform. Den fria småviltsjakten såg dagens ljus. Från den 25 augusti kan tillresta nöjesjägare från hela Sverige landa med helikopter var som helst utanför nationalparkerna. Med hjälp av tältkåtor, matbackar och hundar kan de så överleva i ”vildmarken” i dagar och veckor och förgylla sin vistelse med att skjuta blyhagel efter ripkycklingar.

Fyra år senare bildades världsarvet Laponia. Till de nationalparksgränser som redan satt stopp för viktigt ortsbofiske lades nya områden. I ett slag förändrades bybornas möjligheter att med skoter ta sig in i området söder om Sarek för att jaga och fiska där de i generationer levt och verkat, byggt kåtor, stugor och underhållit båtar. Skyddet av faunan anger staten som prio ett för Laponias regleringsområde. Fortfarande kan dock nöjesjägare landa med helikopter.

Kvikkjokksälven

Inkompetensen hos berörda myndigheter visar upp sig också i det färskaste exemplet. Också detta innanför gränsen till Laponia, i ovan nämnda regleringsområde: Gruvföretaget Beowulf Mining har fått länsstyrelsens tillstånd att provborra på berget Ruovddevárre (Ruotevare) i världsarvets södra del. Tunga exploatörer får härja fritt i ett världsarv! Fyndigheten innehåller 140 miljoner ton 40-procentig järnmalm med 5,7 procent titanium. På gruvbolagets hemsida betraktas Ruovddevárre som deras flaggskepp.

Tillstånd att bryta malmen ges av bergsstaten och miljödomstolen. Den förstnämnda är en sextonhundratalsrelik som idag representeras av en allsmäktig bergmästare och nickedocka i Luleå som ger tillstånd till vad som helst. Så hoppet att fyndigheten inte bryts, måste ställas till miljödomstolen. En statlig instans som också haft hand om exploateringen av våra älvar (då hette det vattendomstolen), andra gruvexploateringar, etableringen av gigantiska vindkraftsparker i renskötselområdet, etc.

Stáddájåhkå

Det finns många skogar vi inte hade haft kvar idag om inte staten hade gått in som reservatsbildare. Men ovanstående exempel visar att staten i många fall inte är lämpad att vara förvaltare av vare sig naturreservat eller världsarv. Arvet från forntidens kolonialism och modernare tiders kommunism sitter alltför djupt rotat. I fjällvärlden började det på 1600-talet, och pågår än idag.

Sarvesvágge i Sarek

Därför blir det särskilt spännande nu att se hur förslaget till ny förvaltning av världsarvet Laponia tas emot av regeringen.