Etikettarkiv: astrid

Sista skolavslutningen på Sameskolan

Astrids examen från SameskolanNadja och AstridAstrids sju år, 14 terminer, har rasslat förbi fortare än vad man har kunnat förstå. Nu är den trygga tillvaron på Sameskolan förbi. Nu väntar sjuan på Östra skolan, en ny tillvaro, en ny ålder (dotra blir 13 den 1 september) och nya kompisar. Man bävar en aning.

Tack Astrids alla fantastiska duktiga lärare på Sameskolan, fritidslärarna inte minst, för alla de här åren, Katarina, Helena, Johanna, Petra, Linnea, Sara, Britt-Inger, Irene, Anna, Angelica, Noomi, Maggan, Carina, Hanne-Sofie, Sunna, Marja, mfl.

Sist men inte minst väldigt många tack till Göran, världens bästa kock, som jag kommer att skildra på denna blogg till hösten.

Uppkopplad i Änok

Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun :)
Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun 🙂

Det är förnämligt att vara uppkopplad också i Änok. Med hjälp av ett bilbatteri kan Nils se film och spela spel medan andra halvan av familjen sover.
Idag blir det skidtur för Åsa och kompisen Karen som kommer upp från Randijaur. Jag ska hämta Karen i Kvikkjokk och skjutsa de båda urskogsvännerna till en lämplig utgångspunkt i Änok de kan runda Gajmák och kryssa sig fram mellan gammeltallarna ner till Kvikkjokk.

Survädret har äntligen gett vika för nattkyla och knallblå himmel. Nu går det till och med att vandra omkring i skogen på det dryga 60 centimeter tjocka snötäcket. Och många barfläckar finns i solexponerande lägen, så fina platser för kaffeelden går att hitta överallt.

Vi gjorde en kort skogsvandring igår kväll, men nysnön hade luckrat upp skaren så det var just att det bar, åtminstone för oss tunga.
ÄnokskogenEn stor flock snösparvar pilade förbi. Några tog rast i granarna. Nils var engagerad.
Nils sittar efter snösparvarFlera grankottar låg i rad i snön.  Spår efter att korsnäbb eller större hackspett varit i farten.
GrankottePimpelfiske väntar idag. Är laddad med både maggot och mask. Hoppas det går bättre än vad det gjorde i snöfallet igår, när Astrid för första gången förmådde borra genom tjockisen med Moraspiralen. Ett litet napp var allt. Govädret kan komma att göra skillnad 🙂 Och det gör det. Astrid får en fin röding. En sån där äkta  fast och fin änokröding som det fanns rikt av när jag växte upp. Nu har dock öringen mer och mer tagit över de här vattnen, men den är ju också smaklig. På återfärden somnar Nils i vedkälken lutad mot storasyster. En fenomenal helg är snart till ända…
Barn i vedkälken. _OR_3147

Rekreation med familjen norr om Kvikkjokk

Nils och Åsa vid eld vid stugan i ÄnokÄntligen är familjen samlade i pappas stuga i Änok. Nils matar pinnar i en eld och Åsa finns som backup så att han  inte halkar in i brasan med plastkläderna. I fonden tronar titanmalmskroppen i berget Ruovddevárre. Att berget ligger inne i världsarvet Laponia hindrar tyvärr inte exploatörer för att prospektera fyndigheten.
Pinkastaren Nild med backupÅsa och Nils vid eldFan, skriver han om gruvor nu igen, kanske ni tänker. Överdriver han inte nu. Måste det typ alltid finnas nåt negativt i blogginläggen.  Beowulf Mining har ju dragit sig tillbaka från sin inmutning Ruotevare nr 1. Det finns inget hot, ingen fara. Är karln paranoid?

Ja visst är det så. Jag skulle ljuga om jag inte nämner det jag känner och är rädd för.  Det finns inom mig hela tiden. Hotet mot denna hjärtats plats där jag präglats, vuxit upp, där mina förfäder färdats som jägare, fiskare, renskötare, sedan urminnes tider. Där småbrukens slåttermän och räfskvinnor trampat. Sprängs Ruovddevárre förstörs hela naturen. Blir som ett hjärtstick. Hur fan ska jag kunna nonchalera detta horribla hot. Hur kan jag förtränga, eller lita på myndigheterna, lita på att det inte är någon fara. Bergsstaten kan när som helst förnya tillståndet för Beowulf eller någon annan av världens lycksökare.  Jag är inte paranoid, bara realist.
Astrid tecknarStundtals finns inte Hotet i mitt inre. När Astrid sitter och tecknar, Nils åker pulka eller som sagt är euforisk över elden och alla pinnar och kottar som åker in i flammorna. Det är tur att de finns, barnen 🙂
Brasa och Änokstugan

-Ser jag klok ut?

Igår for jag och Åsa med Nils till Gällivare lasarett för ögonundersökning. Det var inga problem med synen, något som för tidigt födda barn kan drabbas av. Efter besöket for vi till Café Nyfiket för en fika. Drog mig till minnes en episod med Astrid på denna plats.

Astrid, fem år, på Vállevárre vid Kvikkjokk.
Astrid, fem år, på Vállevárre vid Kvikkjokk.

Astrid var cirka fem år gammal. Vi hade handlat i Gällivare och skulle avsluta stadssesionen med ett sedvanligt cafébesök.
När vi gick ur bilen för att stega in i lokalen uppmärksammade mor Åsa att dotterskapet hittat en tub Idomin i bilen som hon smetat in hela ansiktet med.
– Men vad har du gjort! utbrast modern. Du ser ju inte klok ut!
Med en pappersservett torkade hon hastigt av den lilla, och så öppnade vi dörren till caféet. Astrid travade direkt fram till den av bakverk rågade disken där det stod en kvinnlig expedit, och frågande:
– Ser jag klok ut?
Expediten gapskrattade. Med tårarna rinnande sa hon att det var det roligaste hon hört på länge och gav Astrid en Schwarzwaldtårta som tack.

Astrids skolbuss i elva terminer

På väg till SameskolanDet var med viss nervositet jag hängde med de fyra milen från Randijaur till Jokkmokk på Astrids första dag i Sameskolan.
Det var turistsäsong, så Kvikkjokksbussen var ganska full av återvändande fjällvandrare.

Vi skumpade oss fram på den gropiga vägen utan mankemang. Anlände skolan och spänningen var stor hos både far och dotter.
Astrids första dag på SameskolanAstrid gick aldrig i huset bredvid – på den samiska förskolan Giella. Därför kände hon inte så många barn sedan tidigare och var inte så vidare värst bekant med samiskan. Trots det gick inskolningen över förväntan och snabbt kom hon in i rutinerna och fick en massa kompisar.
Astrids utanför Sameskolan, den första dagenNu är det näst sista terminen som Astrid har förmånen att gå på Sameskolan. För det har verkligen varit suveräna sex år. Vi gjorde rätt val, Åsa och jag, som lät henne gå där. En skola som präglas av samiska värderingar, med fina elever och engagerade lärare. Fritidspedagogerna inte att förglömma. Det går inte att få det bättre.

Min egentligen enda kritik är att det lärs ut alldeles för lite samiska. Två timmar i veckan är långt ifrån tillräckligt för barn som inte har samiskan med sig hemifrån. Denna kritik har dock framförts ändå sedan slutet på 1970-talet, då Nomadskolan/Lappskolan blev Sameskolan, men litet har hänt…

Nåväl. Idag, strax efter sju, följde jag med Astrid på väg till en av hennes många bussturer. Samma gamla stora buss som skakar sig fram efter den bedrövligt dåliga vägen, där de resande nu på senhösten endast består av en handfull elever. Märkligt att ha en fullstor buss för så få passagerare kan tyckas, men bussbolaget har börjat köra också med en mindre modernare bussmodell, som Astrid gillar bättre. Vad som styr när denna buss sätts in, vet jag inte.
Astrid på väg till skolbussen från Randijaur till Jokkmokk
Nästa år vid denna tid går dotterskapet högstadiet på Östra skolan. Sameskolan är då ett minne blott. Den ”Skyddade verkstan” byts mot en annan verklighet. Jag bävar, men tror ändå att det kommer att gå bra.  De är ju ganska många elever som byter skola samtidigt, som kan stötta varann innan de mer ordentligt kommer in i ruljansen.

 

 

 

Astrid, min havsdotter

Astrid
Astrid

Med bara 17 grader hoppade jag i bara tre gånger från bryggan medan telningen for ner och upp som en guttaperka. Som nybliven silvermagister var hon som en delfin under ytan. Det är en fröjd att se en snart tolvårig människa vara så trygg i vattnet.  Detta tack vare en badälskande mor och nio år i Lingälls simskola 🙂_H1A2153

Döttrar fyller år

Först Elina som fyllde ett fjärdedels sekel den 28 augusti..

Elinas självporträtt gjort på en fisketur med Per-Ingvar Huosi i Pårek 2004.

..sen fyllde Astrid nio år igår, den 1 september.

Astrid med bästisen Maret Kuhmunen efter avslutat bad i Boden. En aktivitet dottern valde själv i stället för sedvanligt kalas. Mycket lyckat!

Det känns orimligt att döttrarna hunnit bli så gamla. Hur har åren kunnat rasa iväg så oerhört fort..

 

 

Dagar med döttrarna

Månaden började med att dotter Astrid fyllde sju år. Hon bjöd hela klassen på kalas på hembygdsgården i Jokkmokk.

Astrid blåser ut sju ljus på en av tårtorna. Vid borden trånar förväntansfulla klasskompisar efter godsakerna på hembygdsgården i Jokkmokk.

Det blev ett riktigt lyckat med fyra tårtor, massor av godis och lekar ute och inne.

Elina i båten med Vuogá i bakgrunden. Vindstilla och vackert, men ett bedrövligt dåligt väder för smygjakt.

Båtfärd genom deltat, älgjakt och strövtåg med kameran i kvikkjokksskogarna väntade. Först for jag på tur bakom Námmasj med dotter Elina. I ett frodigt björkskogsdråg syntes spår efter ko, kalv och en större tjur. Men det var vindstilla och torrt, så någon effektiv smygjakt var inte att tänka på. Ingen tjur kom heller på lock, så vi återvände via bäcken till Biernnajiegge. En gigantisk björkvril hittade jag och gps:ade i det mest otillgängliga landet. Hur det ska gå att hämta den med skoter till vintern vete rackarn. Vandring till Björntjärn och vidare till kvarnen och båten i Vinbärsälven i västra deltat. Ingen älg, men en rolig tur blev det i alla fall. Dagarna efteråt var jag på egna smygrundor. Konstaterade de mäktiga mängder grus och sand som Vállejåhkå i vårfloden vräkt ut över skogarna längs bäcken. Och alla spår efter älg, ren, och rådjur som nu syntes tydligt.

Rester av en termometerbur som vårfloden tagit.

Också resterna av en termometerbur och en provflaska hittade jag. Spår från den hydrologiska forskning som jag själv jobbade med som assistent på 1980-talet. Det blev lite nostalgiskt att se pegeln som jag och jobbarkompisen Lars Guttorm Blind bytte pappersdiagram på en gång i veckan. När vi inte befann oss på mätningar i Njoatsosvágge i Sarek vill säga. Det var verkligen ett kanonjobb, som jag saknar. Tänk att få jobba med sånt nu, och fotografera mellan provtagningarna. Minns att det också kunde vara hektiskt ibland. Som när det var högvatten och vi sprang och tog slamprov en gång i timmen dygnet runt. Spännande att se hur extremt snabbt vattnet steg och vilka sanslösa mängder glaciärslam bäcken fylldes med. Det var också spännande att med vadarstövlar bära över alla människor som promt skulle hinna med kvikkjokksbussen ett par dagar senare. På väg ner till båtlänningen vid Tarraälven hittade jag en död lämmel.

Död fjällämmel.

Senare dagar har jag sett stora mängder både sork och lämmel. Snart lär kanske skogarna och fjällen sjuda av smågnagare och annat vilt. Vandringen gick genom den svårframkomliga solsidan Válle, där granskogen stundtals är riktigt läcker.

Skogen på Válle solsidan.

Det var lugnt väder också nu, så jag skrämde en älg, naturligtvis. Passade en stund nere vid Darrhaädno, men ingen älg uppenbarade sig.

Dimma vid Darrhaädno.
Rallarrosspegling efter Darrhaädno.
Den vattenregistrerade pegeln efter Kvikkjokksälven bryts snart helt sönder av islossningarna. Också denna bytte vi diagram på i början av 1980-talet. Själva apparaturen högst upp är bortmonterad.

I förrgår for jag iväg på en jakttur med båda döttrarna. Det var små odds med jaktlyckan, men roligt ändå. Först båttur som vanligt i vattenlandet.

Astrid har just lärt sig blåsa i en vägverksstolpe. Låter som ett elefantbröl!

I hela deltat pågår älgjakt mer eller mindre.

Information och/eller varning? Skylt på bron till Mierdekjávrre i Kvikkjokks delta.

Efter en kort vandring gjorde vi kaffeeld på en fin liten holme. Astrid var lyrisk över att få fri tillgång till tändstickorna.

Astrid eldar näver på löpande band.