Etikettarkiv: åsa lindstrand

Tor gav liv

Från sambo Åsas Facebookvägg:

Foto: Åsa Lindstrand

”Så kom han över isen, likt en hägring.
Och hägringen sade, då jag förklarat att skoterfan nu inte startade heller, att ”snälla du, du måste ju blåsa i tanken om inte primern fungerar”.
Och som vore det Adams revben – eller var det Evas? – blåste han liv i skotern, lyfte den med sina händer upp ur dess snöbojor och körde den genom den sörja där den just suttit intill bergfasthet fast.

Ur denna historia uppstår minst två frågor:
Hur vet man att man ska blåsa i tanken???
Varför föddes man (jag) till kvinna???”

Gamlingarna Monsun och Errol i Randijaur

Errol och Monsun med mattar

Maria Wiberg på Errol, 27, och Åsa Lindstrand på Monsun, 24. De är still going strong kusarna. I hagen är det äldsten som bestämmer, men med mattarna i sadeln är det ingen ide att visa alltför mycket temperament.
Monsun och ÅsaPå väg på en skogstur med gamlingarna stannar Åsa till framför sitt hus för en arttypiskt posé. Uppmärksam Nordis och glad hästtjej.
Monsun med matte Åsa på ryggen.Gula och vita tänder.

En sjäglande Erroll och en skrattande Maria. Gult och vitt garnityr 🙂
Maria och ErrolMaria och Errol.
Ryttare i RandijaurNu är de på väg med gamlingarna. Notera katten Mysko nere till höger.
På väg på byavägen i Randijaur.Så bär det av efter byavägen i Randijaur. Hunden Ráddná vill helst hänga med…

 

Lindstrand: Lite kul tills media kom

Är tvungen citera min sambo Åsa Lindstrands förträffliga inlägg på Facebook från idag:

”Upp till kamp, sade en pamp.
Emot kvalen, sade en hal en.
För när han gjort rosenröd karriär
så rasade etikens barriär.
För detta är facket med många strängar på sin Lyra.
Tycker du illa vara. din lilla arbetsmyra?
Att vi tog medlemmarnas miljard
och spelade lyxkrogshazard,
var ju bara för att få ha lite kul, 
tills media kom och allt blev strul.
Men ingen fara, gumman lilla, fortsätt du knega
med barn och gamla för gräsrotslön,
själv gillar jag att sitta och blega
på svensk puma av motsatt kön.”

 

VOD på hemsidan

Nu finns två av mina filmer som visats på SVT, NRK och YLE att köpa för nedladdning på Vimeos VOD-tjänst. Trevlig tittning!
God Jul 🙂

Biebbmo – mat, tradition, trend (39 min.). Med Jokkmokks matambassadör Greta Huuva som ciceron ger filmen inblick i urfolket samernas rika mattradition. Filmen har visats på SVT och NRK under 2015 och blivit hyllad för sin stillsamma berättarteknik, naturbilderna och Mandy Sengers enastående musik, som sprungen ur den lulesamiska musiktraditionen framförs av Katarina Rimpi.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Sarek – urgammal hundraåring (25 min.). En film från 2009, då Sveriges mest kända nationalpark Sarek firade100-årsjubileum.  Filmen vänder upp och ner på de gängse begreppen om nationalparken. Detta ur ett perspektiv som alltför sällan skildras i media, nämligen samernas eget. Filmen är producerad utan filmstöd, men fick ändå goda recensioner när den vid ett flertal tillfällen visats på SVT och i finsk television.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Storfiske i Kvikkjokk

Greta, Åsa och AndersDagen idag var fantastisk, med både superfint sällskap, isfria vatten och kanonväder. Löjorna samlades in med min sedvanliga stenåldersmetod och alla var vi lyriska av det rika fisket.
Löjor i nätDet var speciellt roligt att återuppliva det fiske vi hade när material till min film Biebbmo – mat, tradition, trend samlades in. Då Greta, Anders, Astrid och jag befann oss på samma plats. I början av november åker Greta och jag till filmfestivalen Dellie Maa i Tärnaby och berättar om filmens tillblivelse och om det samiska köket.
Greta, Nils och Anders arbetserar med nät och fiskLille Nils var tapper med oss tjurskallar – som det blev mest fart på sedan solen gått ner. Han plockade lycklig fisk efter fisk i hinken och var faktiskt till stor hjälp. Älven kokade. Några löjor hoppade upp på land av sig själva och fångades av Greta. Åsa kikade efter stim, sprang efter Nils mellan plockningssessionerna, och Astrid gjorde detsamma.

Det är en ynnest att få umgås med människor som värdesätter såna här äventyr och som älskar mat från giftfria vatten. Speciellt den omtalade kvikkjokkkslöjan 🙂

Det var inte jag som välte hinken...
Det var inte jag som välte hinken…

Blomfotografering med barn och sambo

Korallrot vid stranden av Sakkat, hönsbär, ängskovall, dvärgtranbär, hjorton och odonblomma med en spindel som just tagit en liten fluga. Vi var på sörsidan Åsa, Nils och jag och gjorde en kort skogstur.

Nils hängde med bra. Han är en riktig liten skogsmänniska som verkligen älskar att vara ute. Det blev en fantastiskt fin eftermiddag. Och en sak är då säker. Det går att hitta hur många bilder som helst bara man kryper ner vid marken 🙂

Åsa med min makroglugg. Det har som blitt konkurrens om detta superskarpa objektiv nu...
Åsa med min makroglugg. Det har som blitt konkurrens om detta superskarpa objektiv nu…

Gruvor – en del av kulturhuvudstaden

Jag är så oerhört tacksam för förmånen att få vara med på ett hörn i den kulturella smältdegeln Umeå – kulturhuvudstaden. Och att gruvfrågan uppmärksammas i ett seriöst sammanhang.

Två utställningar på Tráhppie har det blivit, det samiska centret på Gammlia. Hela förra månaden med en egen fotoutställning och så nu, Om gruvan kommer, en informativ och proffsig utställning tillsammans med föreningen Stoppa gruvan i Rönnbäck i Björkvattsdalen , Tärnaby och gruppen som kämpar mot kalkbrottet i Ojnare på Gotland. Här har vi tillsammans, mest med ideella medel, åstadkommit seriös information om vad som händer vid mineralprospekteringar, gruvbrytningar och hur gruvdammar hotar vattnet och kommande generationer. Hur framtiden ser ut för gruvorna, Gálloks historia, Minerallagen, hur tre dagbrott i Umeälvens övre del hotar vattnet, renskötseln och turistnäringen (hot som förvisso också gäller hela Sábme), hur urfolket samerna än en gång riskerar att få se sina sedan generationer brukade marker destrueras, hur den sköra sötvattenreservoaren under Gotland hotas av inträngande saltvatten vid dagbrottssprängningar och mycket, mycket mer.

Foto: Christina Ranberg Wickberg, Tráhppie
Foto: Christina Ranberg Wickberg, Tráhppie

I torsdags den 4 september var det vernissage på utställningen Om gruvan kommer. Magnus Sjögren, tidigare medlem i kultgruppen Norrlåtar, presenterade utställningen och berättade om kvällens upplägg. Magnus har varit drivande för att detta evenemang tillkommit. Han har råddat med logistiken, samlat ihop ett riktigt fett PA nästan gratis, anlitat en mycket kompetent ljudtekniker, Johannes Oscarsson (för övrigt dem mest propert klädda ljudtekniker jag skådat), och bokat de artister som framträdde under vernissagen.

Carmen Blanco Valer, ursprungligen från Peru, och Mario López från Guatemala inledde med att tala om hur gruvnäringen brutalt farit fram mot urfolk och natur i Latinamerika. Mario kom med en uppmaning om att vi måste börja samarbeta globalt mot de kortsiktiga vinstintressena.

Carmen

Den fenomenale sångerskan och låtskrivaren Mirja Palo inledde kvällens musikkavalkad, kompad av Magnus på gitarr. Hon sjöng bland annat Strandlös strand, med text av den samiske diktaren Paulus Utsi.

Foto: Christina Ranberg Wickberg, Tráhppie
Magnus och Mirja. Foto: Christina Ranberg Wickberg, Tráhppie

Så pratade jag om historien bakom dagens gruvhot i Jokkmokk, men även generellt, vilken hemsk upplevelse det var att besöka gamla gruvor i Västerbotten på mina turen fram och tillbaks till Umeå, och så talade jag lite grann om hur utställningen kommit till. Jag berörde jobben, men eftersom Arne Müller satt i publiken, som nu jobbar med en ny bok om gruvboomen som handlar om just jobben, bjöd jag spontant upp honom på scenen för att berätta om det. Han berättade bland annat att det finns fler anställda åt Northland i Luleå än vad det finns i Pajala.

Foto: Åsa Lindstrand
Foto: Henrik Blind
Tor och Arne. Foto: Christina Ranberg Wickberg, Tráhppie
Tor och Arne. Foto: Christina Ranberg Wickberg, Tráhppie

Så var det dags för Astrid Lindstrand Tuorda, 11, min dotter, som framförde låten Merraniejdda på lulesamiska, skriven av Mandy Senger. Magnus spelade dragspel och jag bas. Astrid sjöng utan darr på stämman för ett snudd på fullsatt Tráhppie. Jag blev så tagen att jag tappade bort basgången och mest höll takten med hjälp av en lös A-sträng. Tilt. Men det stämde ändå, och Magnus var i alla fall stabil, och Astrid. Vilken cool och duktig sångerska hon är, vilken känsla, vilket mod!

Magnus, Tor och Astrid. Foto: Åsa Lindstrand.
Magnus, Tor och Astrid. Foto: Åsa Lindstrand.

Marie Persson, ordförande och grundare av nätverket/föreningen Stoppa gruvan i Rönnbäck, Björkvattsdalen, Tärnaby höll ett anförande bland annat om Sveriges koloniala, konserverade och utarmande mineralpolitik. Hennes tal finns i sin helhet att läsa på föreningens Facebookgrupp.

Marie. Foto: Christina Ranberg Wickberg, Tráhppie
Marie. Foto: Christina Ranberg Wickberg, Tráhppie

Så äntrade Sofia Jannok scenen med gitarristen Kristofer Eriksson. Proffsig som vanligt, och den minimalistiska sättningen gjorde de sex + ett extranummer som hon framförde tyngre än någonsin. I mellansnacket vindlade Spoken Word, som kritiskt och finurligt handlade om exploateringar i Sápmi och framför allt den brutala och respektlösa gruvboomen. Hon är en stor förmåga, inte bara som sångare och jojkare utan även som gruvmotståndare. Det är oerhört värdefullt.

Sofia Jannok

Sofia i centrum dagen efteråt :)
Sofia i centrum dagen efter framträdandet på Tráhppie.

Vi gruvskeptiker kämpar på många olika plan och allt fler människor engagerar sig. Det känns riktigt mäktigt!

Julafton i Kvikkjokk

Mormors tomtar, ljus, pumlor och annat julpynt i Antons något skraltiga gran, mormors femtiotalsbonader på väggarna som julens främsta attribut när jag var barn och så tomtens utstyrsel där morfars solbrillor från sextiotalet under skoterglasögonen gjorde tomten oigenkännlig. Barndomens jular gav en stämning och en prägel som jag nu i mogen ålder försöker återskapa. Och nostalgin har gjort julen lyckad, mest dock tack vare barnaskaran. Otroligt roligt att det gick att sammanföra alla. Det här kommer jag att leva länge på.
Igår tände vi ett ljus på min mor Maj-Britts grav och idag blev det ljus på mormor och morfars. Inte för att jag är vidare värst kristligt religiös, det var mer som en handling av hedrande och att låta dotter Astrid förstå sin bakgrund.

Mira tar emot tomten när han kommer.
Mira tar emot tomten när han kommer.
Snöig, med viss rondör, kom han äntligen. Barnen gjorde stora ögon...
Snöig, med viss rondör, kom han äntligen. Barnen gjorde stora ögon…
Juklappsutdelning
Tomten greppar en klapp med klumpiga sälskinnshandskar.
Stor glädje, men också viss skräck, på Granlinden 2.
Stor glädje, men också viss skräck, på Granlinden 2.
Mira med mor Sara.
Mira med Freja och Frejas mor Sara.
Julklappsutdelning.
Julklappsutdelning.
Freja och Astrid.
Freja och Astrid.
Freja ger Mira ännu en klapp.
Freja ger Mira ännu en klapp.
Nils är engagerad över all fart och rörelse.
Nils är engagerad över all fart och rörelse.
Christoffer och Eddie.
Christoffer och Eddie.
Anton, Freja och sara på väg till kyrkogården.
Anton, Freja och Sara på väg till kyrkogården.
Mors grav.
Mors grav.
Mormor Signe och morfar Ruperts grav.
Mormor Signe och morfar Ruperts grav.
På väg från Kvikkjokks kyrkogård.
På väg från Kvikkjokks kyrkogård.

Elli-Karin och Anna Riwkin

Har just fotograferat färdigt i ämnet hur man eldar. Elli-Karin Pavval, med sina rötter från Boarek nordost om Kvikkjokk, visade och berättade för mig och skribenten Åsa Lindstrand om hur man eldar i en kåta. Det är stort att få skildra samma människa som Anna Riwkin för över 60 år sedan. Då blev det en barnbok, nu en artikel i den förnämliga tidskriften Hemslöjd. Anna Riwkin var en av de allra främsta dokumentärfotografer som funnits i det här landet.

Närnatur utan fusk

I en paus i det extrema regnandet for jag ut en sväng kring Randijaur med Åsa för att kanske kunna plåta någon av de fabulöst läckra sarvarna hon fångat på bild i onsdags. Men vi såg inte ett hår. De är som spöken. Visar sig ibland, men går inte att förutse var. Mystiskt skrider de fram hur som helst i skogarna. I Udtja skogssameby hade de en sarv vid namn Fantomen. Denne individ kunde färdas över långa avstånd, upptäckas i någon hage och sen vara borta månader, och så dyka upp igen. Den enda skogsvarelse jag fick på bild var faktiskt Åsa, fångad när hon med koncentrerad min närmar sig röda odonblad och svarta stenar i en kallkällbäck. Visst hade det gått att klippa in någon av mina gamla sarvar i någon läcker skogsmiljö, men det är inte min stil. Terje Hellesö, fd. medlem i föreningen Naturfotograferna gjorde så.

En björk speglad i kallkällbäcken

Det har blivit en praktfull skandal av hans trixande med stulna och inmonterade lodjur och mårdhundar. Konsekvenserna av Hellesös handlande är att vår anrika förening Naturfotograferna för seriösa fotografer sjunker djupt ner i skiten. Åtminstone för en tid. Och detta typiskt nog just före ett gemensamt boksläpp – tur att det inte var efter, för då hade boken med titeln Vår sanna natur troligen destruerats av förlaget. Bokredaktionen lyckades i alla fall med största tidspress lyfta ut alla Hellesös bilder och ersätta dem med andras bilder. Dock tror jag denna eländiga historia blir positiv för naturfotografin generellt och Naturfotograferna/N speciellt. Nu är frågan om fusk med bilder och bildstölder högaktuell. Följande text redigerade styrelsen ihop igår:

En medlem i Naturfotograferna/N lovar att följa föreningens etiska värderingar:
– Man uppträder på ett hänsynsfullt sätt i naturen utan att störa eller förstöra.
– Fotografiskt material skapas och presenteras på ett ärligt och uppriktigt sätt.
– Man informerar öppet om hur det fotografiska materialet blivit till, för att undvika missförstånd och misstankar om fusk.
Att sätta /N efter sitt namn är en kvalitetsstämpel, men också ett ansvar.
För att värna och informera om Naturfotografernas etiska värderingar kommer föreningen under 2011 att inrätta ett etiskt råd som ska ge vägledning för medlemmarnas arbete
.

Jag kommer att använda denna text flitigt.

Tor Lundberg/Naturfotograferna

En helt unik bild av en helt unik och salig blandning av hundar springer järnet efter Nautijaurvägen. Tiken Ráddna är dock varken stulen eller inklippt.