Etikettarkiv: art

Gotländska växter

Rosenkronill fotograferad vid Magnus Martinssons hem på Östergarn, Gotland. Foto: Tor Lundberg

Efter många år och många vedermödor har min gode vän och fotograf Magnus Martinsson äntligen kommit ut med sin bok Gotländska växter. En mer faktaspäckad, bred och vacker bok från blomsterparadiset finns inte. Finns att köpa på:

http://www.bokus.com/bok/9789173534994/gotlandska-vaxter/

Magnus, Sigrid, Andreas och Maria på väg till Stáddájåhkå i Badjelánnda där jag var stugvärd 2006.
Magnus vadar Sårjåsjåhkå.
Magnus på Gáhpesoajvve, Jiegηáffo i bakgrunden.
Magnus med öring i Sårjås.
Magnus på Jiegηáffo i Badjelánnda.
Magnus Martinsson fågelskådare, naturvårdare, fotograf och nu också författare till boken Gotländska växter.

 

Digital fotografi ger konsten tillbaka

Den digitala tekniken har på många plan utvecklat fotografin och filmskapandet. Inte bara att allt blivit så mycket enklare, snabbare och billigare än för några år sedan. Också ökad rättvisa, demokrati, dynamik, jämställdhet och kvalité har den digitala revolutionen bidragit till. Nedanstående betraktelse kan tyckas behandla en svunnen tid långt tillbaks, men egentligen var den här alldeles nyss.

För den som hade ambitioner att bli naturfotograf räckte det med en fet plånbok. Köpa storformatskamera, kalla sig fotograf och fara runt med ett självförtroende likt en frireligiös, svada som en bilförsäljare och gåpåaranda där till och med bryssellobbyisterna låg i lä, för att kränga sina överpolariserade alster till snudd på vilken redaktör som helst. Stora glänsande diabilder på Fujichrome Velvia, där djupblå himlar åtta gånger av tio upptog halva bildytan. Inga genomtänkta fotografier med konstnärliga ambitioner, mer ytliga snapshots av naturen – visuella anteckningar från jäktade wannabees. Den äkta naturlyrikern kan i alla fall i sina anteckningar beskriva sina upplevelser av skönhet med många ord i flera meningar. Men pang på bara för den nymornade naturfotografen.
Han (fanns bara män på den tiden) ställde bara upp sitt stativ, snäppte fast sin jättepryl på kulleden – vilken naturligtvis också skulle vara tung och dyr – riktade kameran mot det häftigaste utsnittet utan tanke på komposition eller djup i bilden,  mätte snabbt ljuset med extern spotmätare och tryckte på trådutlösaren. Ett tekniskt fulländat verk såg dagens ljus, för dag skulle det vara. Helst klockan tolv, när himlen i norr var ordentligast mättad.
Ett 9×12 centimeter stort positiv i plast väntade så på att framkallas. Väntade på att kunna konkurrera ut de verkliga fotografernas verkliga fotografier. Småbildsfotograferna låg risigast till – var inte alls fanns med i matchen. Hur briljanta deras dior än var, kunde de sällan mäta sig med den mycket större bilden.

På den tiden skickades diaoriginalen ut till de presumtiva bildköparna monterade i passepartouter och plastficka med en snygg etikett fastklistrad där det stod en bildtext och fotografens namn. På ljusbordet ratades självklart småbilden. Visst fanns det kompetenta bildredaktörer som verkligen såg till de grundläggande fotografiska värderingarna och kvalitéerna oavsett format. Professionella personer som inte lät sig duperas. Men de var alltför få.

Det var en tid av tävling. Männens tävling. Störst vinner. Tyngst lastad packning genom exempelvis Sarek var en riktig bedrift som gav bäst bildskörd och häftigaste upplevelserna att orera om. Manierad ytlighet. Kulturen, djupet, historien existerade inte. De här fotograferna var som fotografins dansband, och det var mest inom naturfotot de tog sig fram.

Idag ser det mycket bättre ut. Ingen bildköpare ser bildens original annat än på datorskärmen. Bilder som väcker köparens intresse klickas på och förstoras. Om de kommer från en småbildskamera eller inte märks inte mycket. Idag är en lycklig tid för de som jobbar med Canon eller Nikon. Det krävs så mycket mer än ett vräkigt format för att bli uppmärksammad.

Jag kikarspanar från en favoritplats väster om Kvikkjokk.

Vi har kommit till en liknande situation som den före diafilmens lansering i storformat. När fotografernas negativ framkallades av dem själva och hanterbara kopior användes för påseende. Då var det lika för alla.

Då var det inte bara män som sprang runt i Sarek. En av våra mest framstående dokumentärfotografer hette Anna Riwkin-Brick (1908-1970) som jobbade med handhållen kamera. Hon ägnade mycket tid till att skildra samerna i jokkmoksfjällen. Få kan som henne ståta med nära 150 boktitlar på svenska bibliotek. Bland annat klassikern Elle Kari från 1951 som hon gjorde tillsammans med skribenten Elly Jannes.
– Jag var fyra, fem år och jag kommer fortfarande ihåg hur fantastiskt jag tyckte det var att man gjorde en bok för barn, där bilderna inte var tecknade utan fotograferade. Jag förundrades över att man kostade på oss ungar något så fint, säger bokens huvudperson Elle Kari Pavval från Jokkmokk i en intervju från 2003.

Elle Kari Pavval, Jokkmokks marknad 2011

Fotohistoriens mest bedrövliga mainstreamperiod är över. En period som på intet vis utvecklat fotografin som konstform, snarare hämmat den. Nu präglas bilderna av mer glädje, liv, fart, spänning och experimentlusta. Det är roligt! Det är utveckling.