Alldeles nyss, när jag gräver fram bilder till småskriften som jag och Åsa ska göra åt Ájtte Musei vänner, ser jag en bild i mitt arkiv som jag tidigare har missat. Från starten av Nordenskiöldsloppet i Purkijaur den 10 april 2016 finns bägge segrarna på samma bild!
Startnummer 2, Lina Korsgren till vänster i illgrön tävlingsdress och startnummer 112, Jon Kristian Dahl i gulgröna kläder till höger.
Nästa Nordenskiöldslopp går av stapeln den 15 april 2017. Hoppas vädret blir gynnsamt så att loppet kan genomföras på de 22 milen som tänkt. Starten blir i Purkijaur, vändningen i Årrenjarka och så målgång i Jokkmokk. Lite synd att loppet inte löper på originalsträckningen från 1884, men start och mål i Purkijaur med vändning runt Krutholmen i Kvikkjokk. Läs mer här.
För tolv år sedan kom hon till livet på Gällivare BB. En skrikhals som man var tvungen bära runt på axeln för att hon skulle vara nöjd. Och så skulle det tvärhastigt tas blodprov i hennes pyttelilla fot, med en brutal grej som såg ut som en spjutspets. Och det kom inget blod hur än de stack och klämde. Oj vad de bökade… Jag var tvungen lämna lokalen.
Men bara efter någon dag blev allt så mycket stabilare och Astrid blev det mest lättskötta barn som går att tänka sig.
Som tvååring sprang hon obehindrat runt i skogar och på fjäll och en månad innan hon blev tre gick hon en mil från Stáddájåhkå till Stáloluokta i Badjelánnda.
Foto: Åsa Lindstrand
Idag är det nästan tvärt om. På vår gemensamma tur på hennes födelsedag den 1 september, var det hon som verbalt fick bära mig uppför backarna i Stuor Njoasske vid Gassavárre.
– Du klarar det! Det är dumt att vänja musklerna vid att stanna hela tiden!
Pressade mina artritben så gott jag kunde, ben som heller aldrig varit så otränade som nu. Det var som skämmigt…
Astrids födelsedag inleddes dock med plättar, grädde och smoothie, en något annorlunda frukost på en bemärkelsedag.
Självklart fick Nils också en laddning…
Mitt på dagen gav vi så oss iväg. I vindskyddet efter leden var utsikten över Gassavárre väldigt strategisk. När vi suttit en stund och ätit stekt kött, skällde vår hund Ráddná till och ett huvud stack plötsligt fram i vindskyddsöppningen.
Det var Thomas Lindberg och Lars Lindberg som var på joggingtur samma sträcka som vi kom att vandra. Roligt att möta bekanta björkholmare mitt i alltihop.
Nu var jag och Astrid i bra läge för att söka platsen för min morfars farfars äventyr, Nils Erik Jakobsson (1811-1876). En historia som berättats i generationer. Tåls att återges på lulesamiska, som var vardagsspråk på Spielteks tid:
Han far med klockaren, kamraten som törs, till björnen som sover i Bänkanjunnje.
Näverskenet väcker gamlingen. Han tränger sig ut. Spjutet tränger sig in. De tumlar utför klippan. Björnen dör. Jägaren klarar livet, men bryter benet.
Fick namnet Spieltjek.
Kvanne och tolta i den frodiga östsidan om Gassavárre
Astrid och jag nagelfor branten i kikarna, men det gick inte att upptäcka någon lämplig plats för den nära 200 år gamla händelsen med Spieltek. Då var skogsgränsen mer än 100 höjdmeter lägre än vad den är idag. Därför är många intressanta partier av berget dolda av skogen.
De äldre gubbarna i Årrenjarka berättade att deras får som gick på lösdrift brukade söka skydd för oväder inne i idet och att detta låg norr om själva Bäŋkanjunnje.
Astrid med fårtacka på fjället, dock i Norge 2014…
Frågor som vi ställer oss är hur långt norr om? Ligger det i övre, mellersta eller nedre delen av klippan? Och var och vad brukade fåren egentligen beta?
En gammal historia säger att Spieltek höll på rasa ner i Sakkat, men då måste ju idet vara på södra sidan om denna Gassaváres förlängning?
Min morbror Mauritz for på äldre dagar till Bäŋkanjunnje för att försöka hitta idet. Men han gick bet.
Det krävs flera dagars kikande, letande och klättrande om man ska hitta detta ide och då krävs att man tältar på berget (som också Mauritz gjorde).
Något tält har vi nu inte med oss och Astrid är inte så sugen på att gå tillbaka under branten till Årrenjarka och dagen börjar lida mot sitt slut.
En lavin har mejat en kanal i björkskogen vid Stuor Njoasske
– Kan vi inte fara till Kvikkjokk? Eftersom det är hennes födelsedag så gör vi så. Upp på Gassavárre…
…och så ner på Gassaláhko, slättlandet…
Tallsolitär. Tecken på en viss effekt…Sia
…och så upp på Sjnjierák…
…och ner till Huhttán, Kvikkjokk.
Vi når byn vid tio och det är mörkt. En oförglömlig tvåmilatur med finaste färdkamraten är till ända.
Jokkmokks allmänning har avverkat en nyckelbiotop med utrotningshotade arter väster om Parkijaur i Jokkmokks kommun. Tallar över 300 år gamla transporteras i skytteltrafik ner till kusten. Norra Skogsägarna heter köparen. Detta sker 2015 och är långt ifrån en isolerad företeelse.
Också Sveaskog hugger gamla skogar. Och vid Årrenjarka fjällby gör Fastighetsverket ett kalhygge nära fjällbyn, vilket allvarligt stör anläggningens besökares möjligheter till rekreation. Detta i en av Jokkmokks största turistcentrum.
Skogsbolagen är desperata. Att hugga till varje pris är det som gäller. Det tas ingen hänsyn till andra än skogsbruket själva. Moralen och etiken är uppluckrad. Respekten för andra näringar finns inte. Det är som om de håller på att svälta ihjäl.
En nyckelbiotop rullar mot kusten över Parkidammen. En tydlig bild av optimalt utnyttjande. Exempel på klockren kolonialism.
Det kändes mer än hördes. Ett långdraget djupt mullrande. Finporslinet i salsskåpet skallrade, alla byns hundar skällde som galningar och ett mörkt svampformat moln steg på den molnfria himlen väster om byn. Samma modell av moln som över Japan drygt tio år tidigare.
Under regeringen Erlander var Sverige två månader från att producera en egen atombomb. För att studera sprängkraften hos en riktig kärnladdning simulerades först 1/6 av den bomb som amerikanarna släppte över Hiroshima.
FOA, Försvarets forskningsanstalt, ansåg det väglösa och folktomma landet vid Nausta och Udtja sydväst om Jokkmokk vara perfekt för ändamålet.
Problemet var att det inte alls var folktomt.
Förutom alla skogssamer som bodde och verkade i området fanns tre familjer och en ensamstående person bofasta i Nausta. De tre familjerna hade dock flyttat innan militären gjorde allvar av sina planer om att göra byn till bas för bombprovet.
Men en person vägrade att flytta.
Petter Hova Pavasson Pirak hade under många år varit dräng till två nybyggarsöner i Nausta och blev lovad deras gemensamma hemman, med hus och allt, om han tog hand om dem när de blev gamla. Och så blev det. Petter Pirak blev bofast och byggde sig en egen timring. Han var egentligen fjällsame från Sirkas lappby och bror till den berömde författaren, renskötaren och läraren Anta Pirak, som skrev boken Jåhttesáme viessom – En nomad och hans liv. Petter Pirak valde dock skogen och det stationära nybyggarlivet istället för fjället och den nomadiserande tillvaron.
Han tvingades helt sonika bort från sitt hem när FOA tog för sig.
Hela byn jämnades med marken och ett tjugotal byggnader brändes ner,
Hopkrafstade stenar från husgrunder på vallen i byn Nausta.
Det var till Tårrajaur tre mil bort som Petter Pirak tvångsförflyttades.
Bror-Erik Karlsson berättade ett par gånger för mig om hur han var med om att rigga bomben, om de två stridsvagnar och lastbilar som kördes till sprängplatsen. Hur skyddsrum, bunkrar och hus byggdes upp. Hur kaniner placerades på olika avstånd från den gigantiska sprängladdningen. Allt för att undersöka effekterna på döda och levande ting. Också såna som fanns inne i skyddsrummet Ägget.
Det hade väl räckt att studera förödelsen i Japan, kan tyckas. Men Sverige ville göra en egen häftig detonation.
Mitt sista möte med Bror-Erik var när jag tillsammans med skribenten Mats Ottosson gjorde ett reportage från det 210 kvadratkilometer stora militärområdet där det råder tillträdesförbud.
Bror-Erik Karlsson vid kratern efter jättebomben.
Men innan Liza Marklund för Expressen uppmärksammade bombprovet på 1980-talet var saken helt nedtystad. Bror-Erik, och alla som jobbade med provet, tvingades underteckna ett tysthetslöfte. Inte ens Bror-Eriks bror fick veta på något, berättade brodern Arne Karlsson för mig när jag besökte honom om hans fru Evyanne i Björkholmen med ett filmteam i augusti 2014. Det var för övrigt också Arne som berättade om Petter Hova Pavasson Piraks öde. Också nedtystat. Tills nu.
Idag vill FMV fortsätta på FOA:s väg med att tvångsevakuera människor. Bofasta i Lill-Selet, markägare, renskötare, jägare, turismföretagare, stugbyar, fiskare, och alla andra som mer eller mindre frekvent vistas i området måste lämna området när det är dags för provskjutningar. Skälet är att FMV vill testa kryssningsmissiler för JAS och därför behöver mera space. Det nuvarande provområdet har därför utökats till dubbel storlek.
Sákkát, Kvikkjokk och Sarekfjällen.
I fjol sträckte det sig ända ner till sjön Sákkáts strand, men bland annat efter krav om ersättning för intrånget från markägare, lyfte FMV bort all privatägd mark så att gränsen för det utvidgade området nu löper cirka tre kilometer söder om sjöstranden.
Istället för att betala för sig drog de om gränsen. De gör som de vill, när de vill och hur de vill. De är vana vid det, FMV. De lever gott i sin skyddade värld där personalen exklusivt kan jaga och fiska var som helst på de 210 kvadratkilometrarna. Eller köra skoter överallt och grilla korv. Ingen annan kan. Samebyarnas medlemmar har förvisso självklar tillträdesrätt till området, men också de måste stundtals maka på sig för den militära överheten.
Vid ett informationsmöte för berörda markägare i Vidsel förra året talade man i vanlig ordning om lokala jobb. Jag frågade då hur många av de 160 anställda som kom från Jokkmokk – den kommun inom vars gränser detta företrädesvis sker. Svaret var: En (1). Den enda kompensation Jokkmokks kommun erhåller för FMV:s omfattande provverksamhet är den skatt denne betalar.
