Etikettarkiv: arkeologisk

Tjäruborgarens land

Prospekteringsbolaget Beowulf Mining Plc. från England provborrar för ett eventuellt dagbrott vid Gállokjávrre mellan Björkholmen och Randijaur fem mil väster om Jokkmokk. I området har arkeologen Gunilla Larsson på ideell basis letat fornlämningar. Gunilla har har sina rötter i den gamla skogssamebyn Sjokksjokk, något som grundat hennes storsinta engagemang.

Först kom Gunilla till Jokkmokk och Skogsstyrelsen där hon fick förnämlig hjälp av Håkan Falk med att skriva ut topografiska kartor. Sen till Ájttes bibliotek Ája för att granska kartor och annat källmaterial. Här gav Birgitta Edeborg suverän assistens för att att hitta rätt. I Filip Hultblads mastodontverk Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken finns en mängd intressanta uppgifter. Bland annat om att Per Nilsson Tjäruborgare (troligen samma person som Per Nilsson Penta 1688-) som skattade för området i början på 1700-talet och att hans släkt ägt landet innan han föddes. Det så kallade lappskattelandet kallades för Tjäruborgarens land. Det hade en oval form med cirka 15-20 kilometers diameter. I centrum av landet ligger Gállokjávrre och det planerade dagbrottet.

Gunilla Larsson undersökte de timringar jag hittade vid sjön i somras. Hon fastslog att de var skogssamiska timmerkåtor och tog prov av härdarna, där små kolfragment kommer att kunna fastställa åldern på byggnaderna. Undersökningen är ideell, så de cirka 8000 kronor analyserna kommer att kosta måste betalas av frivilligas bidrag, bland annat av medlemmar i nätverket Inga gruvor i Jokkmokk! Gunilla är dock rätt förvissad om att det är Tjäruborgarens boningar. Att han bodde här strategiskt i mitten av sitt imperium och fiskade i sjön, jagade och samlade i skogarna. Han ägde också ett fåtal renar, men Per Nilssons handel med tjära kan ha utgjort stommen i försörjningen. Under 30 år var han borta från landet som då kyrkoherde Petrus Alstadius från Kvikkjokk brukade och skattade för. Troligen var det prästfrun Christina Groth som hade mest nytta av Tjäruborgarens land. Hon var en på den tiden ovanlig och i affärer driftig kvinna, som hade mycket god relation till samerna och ägde tamhärkar som hon i rajder gjorde handelsresor med till kusten och marknader. Skattelandet utgjorde troligen ett lämpligt betesland för hennes renar. Att så lite står skrivet om Christina Groths bravader bör bero på att hon var kvinna, därtill prästfru. Som sådan var det olämpligt att visa framfötterna för mycket och övertrumfa sin man.

Gunilla Larsson och forskaren May-Britt Öhman i samspråk vid Gállokjávrres strand.

Under de fyra dagar Gunilla Larsson undersökte skogarna hittade hon en grav, två arran, en kokgrop och fyra stenålderboplatser. Speciellt lycklig blev hon av båtdragarplatsen över mårkan vid Björkholmen som bybon Arne Forsberg visade. Förbi denna fors (nu överdämd) har folk i alla tider dragit och burit båtar, något som Linné beskrivit från sitt besök här 1732.
Förutom en mängs boplatser vid stranden av Bárkávrre hittades ett område med lavtäkt. Här har någon renskötare för kanske 200 år sedan i desperation huggit lavträd jäms med vårskaren till sina svältande renar. Tydliga spår av den gamla kulturen, tyvärr är de flesta samiska lämningar dränkta i Parkijaurmagasinet.

En av Vattenfall ännu inte bränd hög från strandröjning.

Gunillas undersökningar visar på ett livligt nyttjat kulturland med stort värde för att bevaras till kommande generationer. En överväldigande majoritet av björkholmborna vill inte leva granne med sprängsalvor, lastmaskiner och dagbrott.

Björkholmen och Spik-Anu, halvön där Anu Spik från Jåhkågasska tjiellde brukade ställa sin tältkåta.

 

Samiska spår vid Kvikkjokk, Sarek och Badjelánnda

Sedan jag lärt mig använda Riksantikvarieämbetets nättjänst Fornsök, har landet där jag verkar fått mera liv. Det finns mängder av spår av den samiska kulturen från flera tusen år tillbaka i tiden fram till idag. Det är boplatser med arran (härdar), förrådsgropar, stensättningar, fångstgropar och kultplatser. Tyvärr finns dock offerplatserna fortfarande utmärkta på kartan, något som jag hört att Lantmäteriet lovat att plocka bort, men kanske inte hunnit göra än. Spåren vittnar om en rik och levande samisk kultur som med råge uppfyller FN:s deklarationer om urfolkens rättigheter.

Bild: Kvanne Grafiska/Marie Persson.

Nedan följer en ett urval skärmavbildningar, utsnitt, av platser i Jokkmokks och Arjeplogs kommuner. Skärmdumparna ledsagas av bildtexter.

Oarrenjárgga och Enamusluokta vid den av Vattenfall skonade sjön Sakkat i Lilla Lule älv.
Lämningar i den utbyggda Tjaktjajávrre i Lilla Lule älv.
Få lämningar i Vájsáluokta vid den utbyggda Stora Lule älv. Detta är Sveriges största sameviste, men det är inte utmarkerat (se andra exempel längre ned), troligen på grund av hotet från att Vattenfall ska höja vattenytan ännu mer. Här har Fornsök inte brytt sig om att markera några kulturspår i vattnet eftersom det troligen hade blivit en alltför sorglig syn. Vájsáluokta med omgivande öar och skär var nämligen en levande boplats också innan den första dämningen 1919.
Området söder om Saltoluokta.
Lämningar vid Árasluokta i Badjelánnda - sommarviste för Jåhkågasska tjiellde.
Uråldrigt kulturland i Badjelánnda.
Kulturspår på gränsen mellan Sareks och Padjelantas nationalparker.
Guhkesvágge, nordost om Sarektjåhkkå.
Vid Aktse finns märkligt nog fortfarande fyra offerplatser utsatta. Aktsebon Lennart Läntha berättade för mig att när han var liten fanns en hög med sarvhorn och föremål i en av offerplatserna. Idag är den platsen plundrad. Ingenting finns kvar.
Spår efter samer också vid Bieskehávrre väster om Kvikkjokk.
Landet nordost om Kvikkjokk.
Vuogá en dryg mil väster om Kvikkjokk. Också ortnamnen kan i många fall vittna om äldre samisk kultur, som Rákkas - sovtält i kåta som användes för att skydda sig mot mygg.

Gå till Fornsök