Etikettarkiv: arkeologi

Skogskultur i Sjávnjá

Världsarvets glömda hörn

Världsarvet Laponia är dramatiska toppar och glaciärer i Sarek och böljande fjäll i Badjelánnda. Det är gammelskogarnas Muttos. Men det finns ett hörn av det samiska världsarvet som få besöker och vars historia håller på att falla i glömska. Myrarnas och tallåsarnas Sjávnjá. 

Text och foto: Tor L. Tuorda

Det är nästa 15 år sedan. I helikoptern var Erik Sjaunja ciceron. Han bad piloten gira en bit från färdrutten för att jag och jokkmokksförfattaren Hans Anderson skulle få se vistet Boarkka. Vi höll på med en bok, Arvet om världsarvet Laponia, och flög över de inre delarna av naturreservatet Sjávnjá. Där bland tallarna skymtade vi kåtor och grå byggnader. Men det var i början av juni och därför rådde landningsförbud. Här tillbringade, berättade Erik, familjen Sjaunjas kvinnor och barn somrarna medan männen befann sig i de västliga fjällen med renarna.

Synen från ovan etsade sig fast i mitt minne. Platsen hade en dragningskraft på mig. Jag gjorde därför ett försök att återvända till fots redan kommande höst, men gick fel och hamnade istället vid sjön Hávgak. For runt som ett jehu och letade kåtor och bodar, men utan resultat. En oerhört liten mossöverväxt arran var det enda jag hittade.

Sedan dess har jag närt en dröm om att få återvända. Få se platsen från marken. Förnimma tidens gång. Så när jag och ett tvåmannateam detta års oktober flyger in över Sjávnjás skogar och myrar är jag förväntansfull som ett barn på julafton. Turen är en del i ett filmprojekt jag arbetar med, utrustningen är stor och tung, och vi landar på ett lågfjäll i närheten av Sjaunjas gamla boplats.

SjávnjáSjávnjáSkog

Det blåser friskt. Alla björkar är barblåsta, gräset har gulnat och i fjärran lyser Sareks och Giebmegáisis toppar vita. Vi sover en natt på vår lilla topp och vandrar sedan ner mot Boarkka och följer den mest lättgångna terrängen mellan åsar och småbackar. Klövavtryck och spillning av en ung älg syns i den översta björkskogen och snart tar gigantiska granar vid. Några av jättarna ligger störtade på marken med spretande vita torrkvistar. En ensam sarv kommer springande, men jag hinner inte få upp kameran.

Mitt i granurskogen öppnas en grön liten yta där det växer ung björkskog. Sinnena skärps. Tydliga tecken på tidigare mänsklig aktivitet. Mycket riktigt tar det inte lång stund innan en ihoprasad näver- och torvbeklädd byggnad blir synlig – kanske en getkåta eller ett förråd. Tar av mig säcken och går längs upphuggningen. En timrad bod framträder med inrasat tak, och en ihopfallen stuga står en bit bortanför med bräder som sticker ut åt alla håll.

Ájtte

Stugans brädfodring har varit överdragen med näver och ett runt hål i en av väggarna vittnar om utgången av ett skortensrör.

Taket har varit torvat. Ur näver och torv viskar byggnaden en historia för mig. Den berättar om hur de samer som bott här fått propåer om att försvenskas, och helst sluta upp med renskötseln och istället ägna sig åt mer kulturellt högtstående odling och boskapsskötsel. Hellre spika ihop och bo i fyrkantiga boningar och elda i spis än att bo i kåtor med öppen eldstad. Men ändå använde folket här näver som väggbeklädnad, det enda material de var vana vid att använda. Här, i det inre av Sjávnjá, blir ett sorgligt, mörkat och nonchalerat kapitel i den svenska historien tydligt.

Stuga i Sjávnjá

Bodens dörrfoder är målade med gulaktig färg. Dörren hänger. Jag kikar in, men det känns kymigt att på något vis göra våld på integriteten. Intalar mig därför att jag gör en välgärning som intresserar mig för de människor som bott och verkat här, som bemästrat hårda förhållanden både från naturen och den svenska staten. Känner en oerhört stor sympati och respekt för dem. Funderar varför inte denna kultur lyfts fram när Laponia kom till, som ju är ett mixat världsarv av lika värden kultur och natur.

Inne i boden syns en brant trapp.

Trapp i boden

Det märks att den som gjort den har vana vid njallans stege. I nocken finns flera infällda hål för längsgående stänger. Troligen har den minimala övervåningen använts för köttförvaring.

Här har torrkött och suovas bierggo hängt i rader. Något som en järvs klomärken på ytterväggen också visar. En vitemaljerad potta med blå kant står malplacerad vid väggen.

Potta

Bortanför boden finns en torvkåta. Vid kåtan ligger en ställning ihoprasad längs marken. Den har varit  byggd mellan två mindre torrfuror, där furornas rötter grävts upp för att tjäna som fötter till ställningen.

_MG_0675-2

Vår vandring fortsätter ner till tallskogen och det förmodade vistet vid den långsmala sjön, kommer ner på sjöns norra sida och ser fullt med ung björkskog på den andra. Där måste bostället vara, stämmer precis med den bild jag har från helikopterturen.

VattenÁjaVirke

Och mycket riktigt finns två torvkåtor, nedrasade ställningar, en typ av båthus och vid stranden, en vid och djup kallkälla. Här har de haft det välordnat. Efter en stunds snokande bland ungbjörkarna syns en enormt rostig och lavbevuxen Huskvarna järnspis och i närheten en fyrkantig husgrund.

Husqvarna

Mycket märkligt. Påminner om de urgamla rester av skogssamiska timmerkåtor jag fann vid Gállokjávrre, kulturlämningar som nu hotas av gruvbrytning. Spännande. Tar stillbilder, filmar och märker in platsens GPS-koordinater som dokumentation.

Husgrund

Efter köttstekning och kaffekokning börjar skymningen lägra sig och vi börjar återfärden till tältkåtan uppe vid fjällkanten. Följer en ås vid bäcken en bit uppströms och också här framträder en fyrkantig hus- eller kåtagrund. Otroligt. Funderar på vem som kan ha bott här, har aldrig hört talas om några skogssamer i Sjávnjá, de bör ju ha funnits här, men alla jag frågat i Unna Tjerusj har ingen aning.

Grund

Nästa dag, när vi har riggat stora reflex- och difussionsskärmar för en intervju, får vi besök av en glad människa med älgstudsaren hängande över bröstet. Det är Per-Eric Kuoljok som berättar att han sällan ser några människor här, att det världsarvsutnämningen till trots är ett riktigt ödeland. Han har haft lycka på jaktstigen och berättar vars det går att hitta vatten på denna till synes torra och karga fjällhed. Per-Eric väntar på helikoptern, och går snart iväg med rappa steg upp mot sluttningen. Också vi ska snart flyga tillbaks. Och helikopterturen tillbaks till Porjus är den häftigaste jag varit med om. Först nu förstår jag bättre storheten av Sjávnjás urskogar. Mil på mil av sammanhållen gammelskog med torrfuror och tvärtoppiga jättetallar. Säkert finns det, som i Muttos, grupper av träd här också som var plantor på 1200-talet. Det är en hisnande tanke. Och en ny dröm har väckts. Hit måste jag, också, återvända – till fots.

Denna artikel har tidigare publicerats i tidningen Samefolket, med text på lulesamiska.

 

 

Kulturmassaker

Vid Parkijaurmagasinet mot Atjek
Har missförstått Riksantikvarieämbetets nättjänst Fornsök http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html. Där finns två grottor utmärkta sydost om Átjek några hundra meter från dämningsgränsen. Var dit med dottern idag (den 22 maj 2013), men det fanns inte ett spår av några grottor på de utmärkta koordinaterna 7410388 / 1648212 och 7410388 / 1648212. Det närmaste grottor vi kom var en gammal jordkällare…
Kultur
…och ett rävgryt.
Astrid vid gryt
Vi grillade älgkött på pinne och Ráddna myste vid ryggsäcken som hon såg som sin uppgift att vakta.
Raddna
En arkeologs anteckningarUr inventerarens anteckningar från den 25 augusti 1968, innan Bárkávrre byggdes ut:
”1) Grotta, ca 1,5 m h, 2 m br o 2 m dj. På golvet en renskalle, ett bogblad o en kaffepanna.
Ca 100 m ö om nr 1
2) Grotta under lodrät bergvägg. Grottan är ca 1,3 m h, 1,8 m br o 2 m dj golv av flata flisor. Bland dessa spjälkade renben. Grottans golv troligen under vatten vid högvatten. Båda grottorna kommer att dämmas över.”
Att Bárkávrre blev Parkijaurmagasinet är en fabulös våldtäkt på naturen, men också på kulturen. Samma respektlöshet då som nu. Kulturmassaker.
Bergtag
Hygge och damm

Tjäruborgarens land

Prospekteringsbolaget Beowulf Mining Plc. från England provborrar för ett eventuellt dagbrott vid Gállokjávrre mellan Björkholmen och Randijaur fem mil väster om Jokkmokk. I området har arkeologen Gunilla Larsson på ideell basis letat fornlämningar. Gunilla har har sina rötter i den gamla skogssamebyn Sjokksjokk, något som grundat hennes storsinta engagemang.

Först kom Gunilla till Jokkmokk och Skogsstyrelsen där hon fick förnämlig hjälp av Håkan Falk med att skriva ut topografiska kartor. Sen till Ájttes bibliotek Ája för att granska kartor och annat källmaterial. Här gav Birgitta Edeborg suverän assistens för att att hitta rätt. I Filip Hultblads mastodontverk Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken finns en mängd intressanta uppgifter. Bland annat om att Per Nilsson Tjäruborgare (troligen samma person som Per Nilsson Penta 1688-) som skattade för området i början på 1700-talet och att hans släkt ägt landet innan han föddes. Det så kallade lappskattelandet kallades för Tjäruborgarens land. Det hade en oval form med cirka 15-20 kilometers diameter. I centrum av landet ligger Gállokjávrre och det planerade dagbrottet.

Gunilla Larsson undersökte de timringar jag hittade vid sjön i somras. Hon fastslog att de var skogssamiska timmerkåtor och tog prov av härdarna, där små kolfragment kommer att kunna fastställa åldern på byggnaderna. Undersökningen är ideell, så de cirka 8000 kronor analyserna kommer att kosta måste betalas av frivilligas bidrag, bland annat av medlemmar i nätverket Inga gruvor i Jokkmokk! Gunilla är dock rätt förvissad om att det är Tjäruborgarens boningar. Att han bodde här strategiskt i mitten av sitt imperium och fiskade i sjön, jagade och samlade i skogarna. Han ägde också ett fåtal renar, men Per Nilssons handel med tjära kan ha utgjort stommen i försörjningen. Under 30 år var han borta från landet som då kyrkoherde Petrus Alstadius från Kvikkjokk brukade och skattade för. Troligen var det prästfrun Christina Groth som hade mest nytta av Tjäruborgarens land. Hon var en på den tiden ovanlig och i affärer driftig kvinna, som hade mycket god relation till samerna och ägde tamhärkar som hon i rajder gjorde handelsresor med till kusten och marknader. Skattelandet utgjorde troligen ett lämpligt betesland för hennes renar. Att så lite står skrivet om Christina Groths bravader bör bero på att hon var kvinna, därtill prästfru. Som sådan var det olämpligt att visa framfötterna för mycket och övertrumfa sin man.

Gunilla Larsson och forskaren May-Britt Öhman i samspråk vid Gállokjávrres strand.

Under de fyra dagar Gunilla Larsson undersökte skogarna hittade hon en grav, två arran, en kokgrop och fyra stenålderboplatser. Speciellt lycklig blev hon av båtdragarplatsen över mårkan vid Björkholmen som bybon Arne Forsberg visade. Förbi denna fors (nu överdämd) har folk i alla tider dragit och burit båtar, något som Linné beskrivit från sitt besök här 1732.
Förutom en mängs boplatser vid stranden av Bárkávrre hittades ett område med lavtäkt. Här har någon renskötare för kanske 200 år sedan i desperation huggit lavträd jäms med vårskaren till sina svältande renar. Tydliga spår av den gamla kulturen, tyvärr är de flesta samiska lämningar dränkta i Parkijaurmagasinet.

En av Vattenfall ännu inte bränd hög från strandröjning.

Gunillas undersökningar visar på ett livligt nyttjat kulturland med stort värde för att bevaras till kommande generationer. En överväldigande majoritet av björkholmborna vill inte leva granne med sprängsalvor, lastmaskiner och dagbrott.

Björkholmen och Spik-Anu, halvön där Anu Spik från Jåhkågasska tjiellde brukade ställa sin tältkåta.

 

Strövtåg vid Átjek

Körde förbi de flitiga gruvprospektörerna från Jokkmokk Iron Mines till vägslutet under Átjek, på bergets västra sida. Många intressanta nedslag för en amatörarkeolog i hålster, vid klippor och under stenar. På lulesamiska slahpa, där man kan söka skydd från oväder.Tyvärr inga tydliga samiska spår från förr. In en naturlig fångstgrop hade dock en stackars ren ramlat ner och svultit ihjäl. På återvägen gick jag efter stranden och kunde konstatera ett ganska proppfullt Parkimagasin.
Hittade också en gammal slaktplats. Blir gruvan verklighet blir det naturligtvis slutjagat efter älg och annat vilt i området.