Etikettarkiv: anton lundberg

VOD på hemsidan

Nu finns två av mina filmer som visats på SVT, NRK och YLE att köpa för nedladdning på Vimeos VOD-tjänst. Trevlig tittning!
God Jul 🙂

Biebbmo – mat, tradition, trend (39 min.). Med Jokkmokks matambassadör Greta Huuva som ciceron ger filmen inblick i urfolket samernas rika mattradition. Filmen har visats på SVT och NRK under 2015 och blivit hyllad för sin stillsamma berättarteknik, naturbilderna och Mandy Sengers enastående musik, som sprungen ur den lulesamiska musiktraditionen framförs av Katarina Rimpi.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Sarek – urgammal hundraåring (25 min.). En film från 2009, då Sveriges mest kända nationalpark Sarek firade100-årsjubileum.  Filmen vänder upp och ner på de gängse begreppen om nationalparken. Detta ur ett perspektiv som alltför sällan skildras i media, nämligen samernas eget. Filmen är producerad utan filmstöd, men fick ändå goda recensioner när den vid ett flertal tillfällen visats på SVT och i finsk television.
Produktion: Tor Lundberg Tuorda & Åsa Lindstrand

Julafton i Kvikkjokk

Mormors tomtar, ljus, pumlor och annat julpynt i Antons något skraltiga gran, mormors femtiotalsbonader på väggarna som julens främsta attribut när jag var barn och så tomtens utstyrsel där morfars solbrillor från sextiotalet under skoterglasögonen gjorde tomten oigenkännlig. Barndomens jular gav en stämning och en prägel som jag nu i mogen ålder försöker återskapa. Och nostalgin har gjort julen lyckad, mest dock tack vare barnaskaran. Otroligt roligt att det gick att sammanföra alla. Det här kommer jag att leva länge på.
Igår tände vi ett ljus på min mor Maj-Britts grav och idag blev det ljus på mormor och morfars. Inte för att jag är vidare värst kristligt religiös, det var mer som en handling av hedrande och att låta dotter Astrid förstå sin bakgrund.

Mira tar emot tomten när han kommer.
Mira tar emot tomten när han kommer.
Snöig, med viss rondör, kom han äntligen. Barnen gjorde stora ögon...
Snöig, med viss rondör, kom han äntligen. Barnen gjorde stora ögon…
Juklappsutdelning
Tomten greppar en klapp med klumpiga sälskinnshandskar.
Stor glädje, men också viss skräck, på Granlinden 2.
Stor glädje, men också viss skräck, på Granlinden 2.
Mira med mor Sara.
Mira med Freja och Frejas mor Sara.
Julklappsutdelning.
Julklappsutdelning.
Freja och Astrid.
Freja och Astrid.
Freja ger Mira ännu en klapp.
Freja ger Mira ännu en klapp.
Nils är engagerad över all fart och rörelse.
Nils är engagerad över all fart och rörelse.
Christoffer och Eddie.
Christoffer och Eddie.
Anton, Freja och sara på väg till kyrkogården.
Anton, Freja och Sara på väg till kyrkogården.
Mors grav.
Mors grav.
Mormor Signe och morfar Ruperts grav.
Mormor Signe och morfar Ruperts grav.
På väg från Kvikkjokks kyrkogård.
På väg från Kvikkjokks kyrkogård.

Anton 30

Väntan hade varit lång och nervös. Och när det då väl bar till, drygt två veckor över utsatt datum, inte blev det bättre av att på apparaten som kopplades till din mor Carina se hur din puls försvann vid varje krystvärk. Jag lämnades ensam i förlossningsrummet med ordern att kolla kurvorna och ringa på klockan om situationen förvärrades. Men den var ju förvärrat hela tiden. Samma fenomen: När kurvan för värken gick upp, gick din puls ner till noll. Jag ringde några gånger, men förlossningsläkaren hade inte tid. Det kändes som att en jävulusiskt lång tid hade gått, men till slut kom ansvarig vitrock och det beslutades om akut kejsarsnitt. Därför fick jag inte vara med, vilket var riktigt jobbigt.

Den 19 november 1983, på Gällivare sjukhus, såg jag dig för första gången. En sjuksköterska kom rullande med dig i en landstingsvagn av genomskinlig plast. Du var röd i ansiktet, förbannad, skrek infernaliskt och stirrade mig stint i ögonen. Jag var livrädd.
– Ska du inte se vad det är för kön, frågade sköterskan.
En son. Mäktigt. Efter en halvtimme med vägning (3,2 kilo drygt) och mätning (52 centimeter) pysslande jag med dig och då hade du lugnat ner dig, men du gav ifrån dig en seg och svart smet som jag hade svårt att torka bort från rumpan. Sköterskan skrattade, jag skrattade också, men var ordentligt tagen av alltihop. Efter ett par dagar fick vi fara hem till Kvikkjokk. Det var svinkallt. Det första jag gjorde när vi kom in i stugan var att lägga dig på ett täcke på golvet så att finnspetsen Reko fick bekanta sig med dig. Det gick suveränt bra och Reko kom att bli din bästa kompis när du växte upp. Dina första sju år var en fin tid, ända tills skolan började och vi var tvungna flytta till Jokkmokk.

För fem dagar sen var det 30 år sedan du kom, och jag min drummel glömde bort din födelsedag. Jag ska försöka kompensera det i jul, som du och alla mina barn och barnbarn ska fira i Kvikkjokk. Det ska bli otroligt roligt.

Funderar på varför det blivit sådan dramatik när mina två pojkar Anton och Nils kommit till världen? Med tjejerna Elina och Astrid har det inte varit några som helst problem.

Vill uppmärksamma Anton 30 år och fem dagar med en svit bilder från i somras, då han och hans familj med dotter Freja och sambo Sara besökte oss på Västkusten. Helt fantastiska dagar i Knarreviken, i Grundsund, på Harholmen och Nordens Ark, de dagarna glömmer jag aldrig.

Anton, Sara, Tor, Freja, Astrid, Åsa och Nils.
Anton, Sara, Tor, Astrid, Freja, Åsa och Nils.

Anton i brillorAnton badareAstrid, Anton, Freja och SaraAnton och FrejaVid brygga i KnarrevikenStrand i KnarrevikenPromenadNordens ArkKraftprovAnton klippaAnton hukarAnton o Freja klippaAnton, Freja och SaraFreja på Antons axlarFreja rider på pappa Antons axlarFreja sliter Freja och Anton

 

Med barnen i Änok

Haspelrullar och en domkraft har gått varma under det senaste dygnet. Tillsammans med mina barn Elina och Anton med sambon Sara och deras barn Mira 3 och Freja 1 har vi fiskat och lyft den plintstående stugan i Änok.

Riktigt kanonväder med regn bara under tillbakaturen till Kvikkjokk.
Jag fick också tillfälle att testa min prototyp för åkning med videokamera: en tunn plywoodplatta med fyra öglor där en spänd lina mellan två träd tjänstgör som släde.Tyvärr var kameran monterad för framtungt och linan hade för mycket stuktur för att göra åkningen riktigt mjuk. Desssutom var linan för svag när jag spände den och gick av. Ska inhandla plastöverdragen vajer istället, och små hjul.

Mira.
Freja.
Freja och Anton, i bakgrunden Elina och Mira, som ska till att blåsa i flytvästvisslan.

Det har varit ett mycket roligt och givande dygn. Många år sedan vi var tillsammans på dylikt äventyr, något jag kommer att leva på länge. Men vi saknade Astrid 8, mitt yngsta barn, som är med sin mor Åsa på Västkusten. Astrid som just simmat till sig kandidatmärket och är mäkta stolt.

 

Tidig vår igen…

En tillbakablick från 18 maj 2007 är på sin plats i tider av störda årstidsväxlingar. Jag ville ta mig söder om Kvikkjokk för att försöka få filmbilder av händelser i kalvningslandet. Vajorna kalvar som mest cirka tre veckor in i maj.

Vajor med kalvar i Badjelánnda den 22 maj 2006.

I vanliga fall går det att ta sig ganska bra utan att hindras av öppet vatten, som 1999 då jag utan problem körde skoter den 20 maj över älven och parkerade bekvämt vid stugan i Kvikkjokk. Detta med författaren Yngve Ryd i kälken, som samlade material till sin bok om olika ord för snö på lulesamiska. Nu gick dock älven upp redan första veckan i vårmånaden.

Anton och jag innan avfärd. Foto: Oden Eriksson.

Som vanligt fick jag den person som är lika galen som jag själv vid äventyr att följa med på färden, min son Anton. Min bror Oden hjälpte oss att lasta skotern på den för ändamålet byggda flotten. Kälken åkte i båten. Sen puttrade vi sakta de dryga tre kilometrarna till Mallenjarka,

På väg! Broderskapet begrundande i bakgrunden.
Vågorna redan något för stora för ekipaget.

körde skotern av flotten, kopplade på kälken och arbetserade oss under ganska stort bök upp efter leden bakom Nammásj. Mycket sten och öppna bäckar! Till slut nådde vi upp till den heltäckande snön i björkskogen, och det gick lätt att färdas.

Anton i skidd bakom presenningen för den ständiga vattenspruten från skotermattan.
Anton tar vatten i en kallkälla.

Vi for till en strategisk plats, ställde kälken på kant som vindskydd och väntade.

Plats för kikarspaning. Foto: Anton Lundberg.

Ganska omedelbart meddelar Anton med kikaren för ögonen, ”Nu ser jag en björn!”. Och mycket riktigt. På cirka 1,5 kilometer kom en mindre björn upp på fjället. Den hade riktningen inställd till en grupp med ett tiotal vajor som betade på en barbacke. Jag fick ganska bra bilder med 600mm. tele på kameran, då en dv Canon XL1. Den applikationen ger en enorm brännvidd – motsvarar över 4000mm. med småbild. Men ingen av vajorna hade kalvat, kunde rovdjuret fort vädra sig till, så den vände moloken ner i granskogen igen. Vi rustade ihop oss och körde en bra bit västöver. Dock inga fler renar.

Den 18 maj.

De hade redan hunnit passera på sin väg till kalvningslandet i Badjelánnda. Det var bara att ta sig tillbaks. Skotern lämnades vid strandkanten över sommaren. Följande något tjorviga flottningsmodell lär bli det vanliga numera om man vill ta sig med skoter. Idag är det skidor och kanske pulka som gäller!

Bild på mig, tagen av min ständige följeslagare i alla galna äventyr, sonen Anton.