Etikettarkiv: änok

Personliga bilder

Bilderna på mig nedan är tagna av olika fotografer under 1970-1990-talen, några glömda, andra angivna.

I Änok norr om Kvikkjokk 1976. Glad ägare av en Lynx 320 – trots dess usla plastmatta…
Hemma i Kvikkjokk, cirka 1982.
Jag på stugubron i Kvikkjokk 1988.
Jag på stugubron i Kvikkjokk. Dotter Elina skymtar när hon kravlar upp på knät. 1988.
Bror Oden, jag och mor Maj-Britt i min stuga i Kvikkjokk 1988. Dotter Elina skymtar th. och finnspetsblandningen Reko tv.
Jag med dotter Elina cirka 1991.
Elina, jag och Anton i Änok cirka 1991. Foto: Carina Sjöberg.
Jag med bas 1992. Foto: Oden Eriksson.
Jag med bas 1992. Foto: Oden Eriksson.
Jag 1993. Foto: Hans Anderson.
Jag i båt på Kvikkjokksälven 1994.

 

Nils fyller fyra idag :)

För fyra år sedan kom du med stor dramatik. Sakta men säkert tog du igen allt för att nu ha blivit en aktiv, rolig och förvisso ibland tjurskallig och ohörsam pojke, som mest gillar att leka med kattungen, greja med vatten, sätta pinnar eller kottar eller lav i elden, köra med skruvdragaren, leka med bilar och göra låtar i Garageband. Egentligen gillar du det mesta (omöjligt att räkna upp) och förvandlar allt i livet till lek. Och jag hänger på. Det finns ingen barnsligare gubbe än mig.

Grattis Nils Jonas på din fyraårsdag!
Jag älskar dig min lilla telning 🙂

Anpassad yngling

Tallplanta i Änok
För kring åtta tusen
år sedan nära den bortsmältande inlandsisen. Sedan landhöjning, brutala kast i klimatet, älgar, sjukdomar, frost, snö, köld, stormar.

Anpassning, hela tiden anpassning. Just här. Numera fjällnära och så ännu en klimatförändring.  Härdad.

En orkan år 2001 fällde vissa, men några av mina 500-åriga släktingar står ännu stadigt här i Änok norr om Kvikkjokk.

Här vid Laponia och Sarek som människan ansett vara för fint för ögat för att skövla. Vid mina fränder en bit bort som var på väg att sågas ner men som räddades av människans Naturskyddsförening i sista stund. Vid titanmalmkroppen som människor ville spränga bort. Och om inte människan pastor Lander funnits i början på förra seklet så hade min växtplats här varit dränkt i ett stort regleringsmagasin.

Här kan endast jag och mina släktingar överleva. Inte några ynkliga broilers från någon plantskola söderut. Eller Kanada, hemska tider.

Tallplanta

Uppkopplad i Änok

Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun :)
Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun 🙂

Det är förnämligt att vara uppkopplad också i Änok. Med hjälp av ett bilbatteri kan Nils se film och spela spel medan andra halvan av familjen sover.
Idag blir det skidtur för Åsa och kompisen Karen som kommer upp från Randijaur. Jag ska hämta Karen i Kvikkjokk och skjutsa de båda urskogsvännerna till en lämplig utgångspunkt i Änok de kan runda Gajmák och kryssa sig fram mellan gammeltallarna ner till Kvikkjokk.

Survädret har äntligen gett vika för nattkyla och knallblå himmel. Nu går det till och med att vandra omkring i skogen på det dryga 60 centimeter tjocka snötäcket. Och många barfläckar finns i solexponerande lägen, så fina platser för kaffeelden går att hitta överallt.

Vi gjorde en kort skogsvandring igår kväll, men nysnön hade luckrat upp skaren så det var just att det bar, åtminstone för oss tunga.
ÄnokskogenEn stor flock snösparvar pilade förbi. Några tog rast i granarna. Nils var engagerad.
Nils sittar efter snösparvarFlera grankottar låg i rad i snön.  Spår efter att korsnäbb eller större hackspett varit i farten.
GrankottePimpelfiske väntar idag. Är laddad med både maggot och mask. Hoppas det går bättre än vad det gjorde i snöfallet igår, när Astrid för första gången förmådde borra genom tjockisen med Moraspiralen. Ett litet napp var allt. Govädret kan komma att göra skillnad 🙂 Och det gör det. Astrid får en fin röding. En sån där äkta  fast och fin änokröding som det fanns rikt av när jag växte upp. Nu har dock öringen mer och mer tagit över de här vattnen, men den är ju också smaklig. På återfärden somnar Nils i vedkälken lutad mot storasyster. En fenomenal helg är snart till ända…
Barn i vedkälken. _OR_3147

Rekreation med familjen norr om Kvikkjokk

Nils och Åsa vid eld vid stugan i ÄnokÄntligen är familjen samlade i pappas stuga i Änok. Nils matar pinnar i en eld och Åsa finns som backup så att han  inte halkar in i brasan med plastkläderna. I fonden tronar titanmalmskroppen i berget Ruovddevárre. Att berget ligger inne i världsarvet Laponia hindrar tyvärr inte exploatörer för att prospektera fyndigheten.
Pinkastaren Nild med backupÅsa och Nils vid eldFan, skriver han om gruvor nu igen, kanske ni tänker. Överdriver han inte nu. Måste det typ alltid finnas nåt negativt i blogginläggen.  Beowulf Mining har ju dragit sig tillbaka från sin inmutning Ruotevare nr 1. Det finns inget hot, ingen fara. Är karln paranoid?

Ja visst är det så. Jag skulle ljuga om jag inte nämner det jag känner och är rädd för.  Det finns inom mig hela tiden. Hotet mot denna hjärtats plats där jag präglats, vuxit upp, där mina förfäder färdats som jägare, fiskare, renskötare, sedan urminnes tider. Där småbrukens slåttermän och räfskvinnor trampat. Sprängs Ruovddevárre förstörs hela naturen. Blir som ett hjärtstick. Hur fan ska jag kunna nonchalera detta horribla hot. Hur kan jag förtränga, eller lita på myndigheterna, lita på att det inte är någon fara. Bergsstaten kan när som helst förnya tillståndet för Beowulf eller någon annan av världens lycksökare.  Jag är inte paranoid, bara realist.
Astrid tecknarStundtals finns inte Hotet i mitt inre. När Astrid sitter och tecknar, Nils åker pulka eller som sagt är euforisk över elden och alla pinnar och kottar som åker in i flammorna. Det är tur att de finns, barnen 🙂
Brasa och Änokstugan

Bra Naturskyddsföreningen!

Den hotade skogen i Änok vid gränsen till Laponia. Bårddetjåhkkå i bakgrunden.
Den hotade skogen i Änok vid gränsen till Laponia. Bårddetjåhkkå i bakgrunden.

Skogsstyrelsen, med generaldirektören och tidigare värsta skogsskövlaren i Jokkmokk, jägmästaren Monika Stridsman, har äntligen gått på pumpen.

Som medlem i Naturskyddsföreningen blir jag sprallig 🙂

Till sist har juridiken vunnit!  En trend? Hoppas juridiken vinner också vad gäller de planerade gruvorna i Ojnare, Rönnbäck och Kallak…

Pressmeddelande från Naturskyddsföreningen:

Spiken i kistan för avverkning i Änokdeltat

Högsta förvaltningsdomstolen har nu sagt sitt. Det blir ingen avverkning av den värdefulla skogen i Änokdeltat. Domstolen slår fast Kammarrättens dom som uppgav att Skogsstyrelsen gjort fel som medgett tillstånd till avverkning i det värdefulla skogsområdet Änok. Kammarrätten beaktade de höga naturvärden som finns i området och slog fast att skogsvårdslagen ska hindra en sådan typ av avverkning. Ett tillstånd till avverkning skulle vara oförenligt med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården.

– Det här är ett principiellt betydelsefullt beslut och viktigt för naturvärdena i de fjällnära skogarna. Naturskyddsföreningen har visat på Skogsstyrelsens bristfälliga tillämpning av skogsvårdslagen och nu har Högsta förvaltningsdomstolen gett föreningen slutligt rätt, säger Johanna Sandahl, ordförande Naturskyddsföreningen.

Områdena för de planerade avverkningarna är belägna på vardera sidan om Änokdeltat i Kvikkjokk i Luleå älvdal i direkt anslutning till naturreservaten Kamajokk och Kvikkjokk-Kabla fjällurskog.

– Området håller höga och unika naturvärden. Inventeringar har visat ett stort antal fynd av rödlistade, hotade och starkt hotade arter, många knutna till olikåldriga skogar som varit orörda en lång tid. Fjällskogarna utgör landets sista riktigt stora intakta naturskogsområden och har bevarandevärden av europeiska mått, säger Jan Terstad, avdelningschef skog och naturvård.

Den planerade avverkningen rör gammal naturskog, rik på månghundraåriga träd. Den har höga naturvärden i form av nyckelbiotoper och rödlistade arter. Områdena ligger dessutom inom ett obrutet, väglöst vildmarksområde av riksintresse för naturvården och för det rörliga friluftslivet. En avverkning skulle innebära stora och irreversibla skador på landskapsbilden i den säregna och natursköna miljön längs Kamajokk.

– För föreningen har det hela tiden stått tydligt att avverkningarna är oförenliga med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården – enligt skogsvårdslagen är det därmed inte möjligt att tillåta de sökta avverkningarna. Högsta instans har nu slagit fast att Skogsstyrelsen har tillämpat lagen fel. Detta visar på vikten av att myndighetens beslut kan prövas i domstol, säger Joanna Cornelius, miljöjurist på Naturskyddsföreningen.

För mer information:

Johanna Sandahl, ordförande Naturskyddsföreningen, 070-357 80 23

Jan Terstad, avdelningschef skog och naturvård, 070-311 60 13

Joanna Cornelius, miljöjurist Naturskyddsföreningen, 070-462 55 15

Stockholm 20 april

Delta på Fältbiologernas demonstration!

20 april

Min bild från Änojávrre kom väl till pass för att visa på den hämningslösa, koloniala och respektlösa hållning Sveriges regering har.

Ruovddevarre

Läs demonstrationens krav till Annie Lööf den 20 april och fördjupa er via länkarna på vår nya hemsida .

 

 

 

Tor Lundberg in frames

Förra veckan var jag mest framför kameran, något som kändes ovanligt och rätt så obekvämt. Åtminstone i början, men jag vande mig successivt och talade till slut till kameran under intervjuerna, tittade rakt in i frontlinsen där jag såg bländaren krympa och vidgas i min egen spegelbild. Den ytterst kompetente filmaren Kim Silfving skildrade mig från alla tänkbara vinklar. Det blev mängder med omtagningar och jag tvingades åka skidor efter samma spår gång på gång. Ena stunden var skidspetsarna i fokus, nästa ansiktet, senare vidare bilder med mycket landskap och detaljbilder och bilder från sidan. Jag riktade mången tack till de elva fot långa skidorna som Jokkmokks skicklige skidmakare Bo Östergren tillverkat. Som också är backningsbara med små brätten i ändarna – ett måste för Kims ständiga: ”kan du åka där igen” och  ”backa tillbaks fem meter”. Han strävade efter att få så många olika bilder och sekvenser som möjligt att klippa mellan – som egentligen visade samma sak, men ur skilda vinklar. Filmare Kim är också redigerare så han visste precis vad som krävs. Det var intressant att studera hur sekvenser med människor går att bygga upp. För min egen filmning är oftast naturen i fokus, så det var lärorika erfarenheter jag fick mig till livs. Nedanstående bilder är skärmdumpar från det filmade materialet.

Tor10 Tor8 Tor7 Tor6 Tor5 Tor3 Tor2 Tor1 Tor4 Tor9

 

sdcwdc

Intervju i Änok

Mastodontintervjuer som fyllt fyra minneskort á 32 gigabyte och ett på åtta, 20 minuter med GoPro, den huvudmonterade lill-kameran och en massa Zoom-inspelade ljud. GammelstuganHan har haft att göra Kim Silfving, framför allt intervjuande i Gammelstugan i Änok där jag vistats mycket som liten och har många minnen. Ljussättningen bestod av levande ljus och en sprakande brasa. Makalöst hur det går att få till det med modern teknik.

Filmare i Kvikkjokk

Blir filmad och intervjuad som bara den nu och några dagar till.

Kim Silfving

Det är Kim Silfving från Stockholm som gör en engagerad och proffsig insats för att få Lundberg i Änok och Laponia inspelad.

Kim Silfving vid Kvikkjokk

Detta till en pilot för en film jag gör tillsammans med klipparen/producenten Tell Aulin. Helikopter norr om Kvikkjokk

Med kvikkjokksbon Kjell Arvidsson vid helikopterspakarna filmades jag också – på skidor, men även skogar och fjäll skildrades och i Änoks delta siktades några älgar.

Vid Ruovddevarre och VallasjSex kilometer norr om KvikkjokkMoose north Kvikkjokk

Det är lärorikt att se hur en som begrip nå jobbar. Med mängder av omtagningar, alternativa vinklar, klippbilder, med mera. Och fotograf Kim slöar aldrig till. Far omkring som ett jehu genom snön med stativ, ryggsäck med mängder av optik, ljusstativ och riggmonterad och mycket kompetent Canon C500. Imponerande!

Kim flygfilmar

Vinter

Bra före i skogar och på isar, men Bievkkeguojkka har inte frusit ihop riktigt. Sanslös skillnad mot sommaren då tolv sarekglaciärer matar ett enormt, grönskimrande vattenflöde.

Funderar om de nu förmår ge forsen den minsta lilla gnutta slam från sig? Vattenflöde är det av värre art i Stuor Juleädno, åtminstone när Vattenfall av någon anledning släpper vatten genom Ligga kraftstation.

Får forskaren May-Britt Öhmans ord i huvudet. Hon har analyserat dammsäkerheten i framför allt Västerbotten och kan konstatera stora brister och låt-gå-mentalitet. Samma slappa inställning råder i Norrbotten. Vattenfall utreder Vattenfall, och på Länsstyrelsen finns inte nödvändig kompetens för de här frågorna. Varför måste det alltid ske en olycka innan seriösa insatser görs. Dammbrott sker hela tiden runt om i världen, också i grannlandet Finland där en gruvdamm i Talvivaara nu och för lång framtid läcker gifter, men tydligen tycker sig Sverige vara förskonade av någon gudomlig anledning. Jag passerade över dammen på väg till Utsi Ren på Västra Strand i Porjus där jag skulle filma hur en husbehovsslakt av ren går till. En pedagogisk och skicklig Per-Ola Utsi var i sitt esse. På stillbild fastnade dock Niila Jannok och Ol Duomma Utsi med en ren på varsin slaktbock.

Tankar under en gran och vid Björkholmen

Har avslutat en färd i Laponias gammelskogar norr om Kvikkjokk. Filmat regn och rusk liggande i skydd under en gran. Åskknallar råkade spelas in vilket fick ljudmätaren att slå i botten. Det blev riktigt bra bilder, vilka också behövs i de filmer jag jobbar med. Det får inte bara vara blåa himlar och solnedgångar, som den läckra himlen jag såg genom stugufönstret i Änok. På väg ner från skogssturen regnade det också, störtskurar, och en regnbåge framträdde över det planerade gruvomådet Kallak, (Gállok) och Björkholmen. Bilden symboliserar pur renhet, men jag förfasas över hur länge mellersta och nedre Lilla Lule älv och Lule älv ända ner till Bottenviken får rinna fri och obesudlad av järn- och koppargruvors gifter. Läsare av denna blogg kanske ledsnar över att jag tjatar om hotet från gruvorna, men det är reellt och allvarligt och jag kan inte låta bli. Hotet måste  synliggöras i tid och komma upp på agendan. Människor och styrande politiker i Jokkmokk måste vakna från sitt euforiska rus. Det verkar som att gruvbolagets propaganda gått rakt in i hjärtat hos en överväldigande majoritet av jokkmokksborna – utan tillstymmelse till kritiskt tänkande och perspektiv. Utan tanke på hur livet kommer att te sig för barn, barnbarn, barnbarnsbarn, osv.

Med barnen i Änok

Haspelrullar och en domkraft har gått varma under det senaste dygnet. Tillsammans med mina barn Elina och Anton med sambon Sara och deras barn Mira 3 och Freja 1 har vi fiskat och lyft den plintstående stugan i Änok.

Riktigt kanonväder med regn bara under tillbakaturen till Kvikkjokk.
Jag fick också tillfälle att testa min prototyp för åkning med videokamera: en tunn plywoodplatta med fyra öglor där en spänd lina mellan två träd tjänstgör som släde.Tyvärr var kameran monterad för framtungt och linan hade för mycket stuktur för att göra åkningen riktigt mjuk. Desssutom var linan för svag när jag spände den och gick av. Ska inhandla plastöverdragen vajer istället, och små hjul.

Mira.
Freja.
Freja och Anton, i bakgrunden Elina och Mira, som ska till att blåsa i flytvästvisslan.

Det har varit ett mycket roligt och givande dygn. Många år sedan vi var tillsammans på dylikt äventyr, något jag kommer att leva på länge. Men vi saknade Astrid 8, mitt yngsta barn, som är med sin mor Åsa på Västkusten. Astrid som just simmat till sig kandidatmärket och är mäkta stolt.

 

Marodörer i Kvikkjokk

Det finns rötägg förstås också bland skoterfolket. Som det skotergäng som i den gamla orörda tallurskogen öster om Änok, inne i Laponia, kapade ner en frisk tall och med sågen också gick lös på grova torrkvistar.
Här har kvikkjokksbor och samer levt och verkat i hundratals år utan att det syns spår efter dem. Undrar om det är någon typ av vilmarksromantik marodörerna vill känna? I Kvikkjokk har det under hela vårvintern funnits ved att köpa för grilleldarna, men ingen har handlat. Hellre hugger man själv sin ved i det gamla kulturlandet. Man gör väl så när man är skogsmänniska.

Maciej Zaremba DN i Kvikkjokk

I november förra året kom DN-journalisten Maciej Zaremba på reportageresa till Sörberget, Kvikkjokk och Änok där reportern övernattade i min och brorsans stuga.

Maciej Zaremba på Sörbergets vulgohygge...
...ett drygt 30 år gammalt kalhygge med usel växtraft i plantagen.

I Änok ville Maciej få en bild av hur den hotade gammelskogen såg ut, men också pejla mina åsikter som skogsägare som fått skogen avsatt till naturreservat. Tömde ur mig om en kolonial politik som genomsyrar det mesta, privat kontra statligt skogsägande, varför staten – vilka kapitalt misskött/missköter skogarna de tillskansat sig  – prompt ska förvalta alla nybildade naturreservat. Tydligen fick inte den dimensionen plats i den sista delen av artikelserien, eller vad den nu berodde på. Måhända uppgifterna kan bli till en ny reportageserie i DN? Andra av reporterns intryck går att läsa i DN:s artikelserie http://www.dn.se/Stories/stories-kultur/skogen-vi-arvde/ 

Det har väl sällan eller aldrig en rejäl journalistisk belysning alls gjorts över tillståndet i skogen. Men nu är det gjort. Och det är en chockerande läsning. All heder åt Maciej Zaremba som lyckats bena ut och förklara komplicerade förhållanden i Skogsstyrelsens Sverige. Hur vulgomyndighetens Monika Stridsman – jägmästaren som bidragit till att många av Jokkmokks urskogar har skövlats – och minister Eskil Erlandsson helt struntar i skogarnas naturvärden. Det enda som existerar för dessa tungt ansvariga humanoider är snabba cash, gjorda på bulk. En otidsenlig och komplett vansinnig politik.

DN del 1: Sveriges nya miljonprogram
DN del 2: Lagen en rökridå
DN del 3: Motorsågsmassakern, det finns alternativ men lagen kräver kalhyggen
DN del 4: Skogens maffia. Så tog de makten över träden
DN del 5: Skönheten och odjuret. Så drivs människan ut ur skogen

Gammelskog i Änok.

 

På tur med NSD

Ja då vart man intervjuad då.

Johnny Vikström och Pär Bäckström från NSD i Kvikkjokk, gör sig redo för vandring.

Om Änok och avverkningshotet. Det var två hurtiga journalister från NSD som jag guidade till deltalandet norr om Kvikkjokk.

Journalisten Johnny Vikström och fotografen Pär Bäckström vid min och brorsans stuga i Änok.

Förutom det aktuella området visade jag dem vissa hotade arter, som rynkskinn och ostticka.

Rynkskinn

De var nöjda av dagen och det var också jag. Ser fram mot kommande nummer av NSD. Det är roligt att NSD idag reser ut i länet och skildrar andra orter än Luleå. Och att de lägger krut på frågor som rör natur och miljö.

På väg ner till Randijaur, vid Njavve.

Överklagan om avverkning i Änok inlämnad!

Den tallskog som Skogsstyrelsen lämnat klartecken för att avverka syns där deltat slutar i bildens högra del. Den ligger på Jåhkågaska Tjielldes marker. Något samråd med denna sameby har inte skett!

Nu har jag skrivit en överklagan som skickats till Skogsstyrelsen idag. Den lyder som följer:

Överklagan avverkningstillstånd A47878-2009

Jag överklagar skogsstyrelsens beslut att medge avverkning á 40 ha i Änok norr om Kvikkjokk.

Risken för skador på den mark jag är delägare i, Kvikkjokk S:1, är överhängande eftersom virket måste transporteras över Kvikkjokk S:1. Tidigare har samma markägare som nu vill avverka i Änok orsakat stam- och markskador när de utan tillstånd korsat marken som jag är delägare i med skogstraktor. Jag vill inte att någon dylik åverkan ska upprepas.

Som andra skäl till min överklagan anger jag följande:

Området har extremt stor betydelse för mig och många andra människor som lever i eller har anknytning till Kvikkjokk. Och ännu idag fyller Änokområdet en viktig funktion för försörjningen för oss markägare, främst genom jakt och fiske, men också till exempel för min personliga del som fotograf. En slutavverkning i ett ekologiskt känsligt område som detta kommer tveklöst att påverka möjligheterna till den typen av försörjning. Dessutom har området ett högt rekreationsvärde, även för människor utan anknytning till trakten.

Om kalhyggen tas upp i Änok kommer de aldrig att kunna återbeskogas. Det ger den enorma kalavverkningen i början på 1970-talet, genomförd av samma avverkningsivriga markägare som nu, tydligt vittnesbörd om. Det område man nu vill avverka är ännu mer utsatt för väder och vind. Det är helt uppenbart att hyggen på ömsom sidor Änokälven också de kommer att bli överväxta av björk- och videsly och att inga andra trädslag kommer att kunna växa där. Den avverkningsbenägna markägaren har i decennier och generationer eftersatt åtgärderna för återplantering. Det är ett faktum som Skogsstyrelsen också påpekat. Likafullt ger Skogsstyrelsen möjligheter till att ännu mer mark kommer att misskötas.

På grund av sitt storslagna läge invid Sarek och Laponia och tack vare sin för breddgraden optimala rikedom av växter och djur, har denna obrutna natur mellan gammelskog och deltaland skildrats flitigt genom åren, bland annat i böcker av Edvin Nilsson, Cay-Curry Lindahl och Hans Anderson. Tack vare marknadsföringen har områdets status för naturvården, friluftslivet, rekreationen och turismen nått höga höjder. Också jag själv har beskrivit landskapet, i text, bild och på film.

Lagbrott

I §18 skogsvårdslagen står följande:

”Tillstånd till avverkning i fjällnära skog får inte ges om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården.”

Lagen är tydligt och säger: får inte ges om avverkningen är oförenlig med naturvårdens intressen.

Skogsstyrelsen har själva klassat området som nyckelbiotop, och länsstyrelsen bedömer att det är av väsentlig betydelse för naturvården. Det uppfyller också kriterierna som riksintresse för naturvård (Miljöbalken 3 kap. 6§) och riksintresse för det rörliga friluftslivet (Miljöbalken 4 kap 2§). Det är uppenbart att detta inte alls har beaktats i beslutet om avverkningstillstånd A47878-2009.

Jag anser därför att skogsstyrelsen genom tillståndsgivningen för avverkning i det aktuella området bryter mot den lag som primärt styr skogsstyrelsens egen verksamhet. Om något område i landet fyller kriterierna av väsentlig betydelse för naturvården, så är det detta. I en vidare tolkning av begreppet kulturmiljövård anser jag också att en avverkning helt skulle förändra karaktären i den kulturmiljö som hävdats i århundraden av renskötande samer, samer utanför renskötseln och nybyggarbefolkningen.

I samband med prövninmgen av avverkningsansökan har samråd endast skett med Tuorpons sameby. Inte Jåhkågaska Tjiellde, trots att halva avverkningsarealen – den på östra sidan av Änokdeltat – är denna samebys område.

Astrid på Fiellokberget i början av juni. Risken att landskapet i bakgrunden ska besudlas av ett kalhygge finns...
...som på denna bild över Kvikkjokks delta, Kvikkjokk och Sarekfjällen, där de avverkningskåta markägarna tagit upp ett jättehygge på 1970-talet.
Hotad skog.
Här har folk vistats i tusentals år utan att lämna några iögonfallande spår efter sig.
Änokdeltat med skogen som hotas av avverkning till vänter och höger i bild. Bårdde i Sarek i bakgrunden.

I Änok med Astrid och Ráddna

På vägen till Kvikkjokk låg en alldeles färsk bärskit av björn. Björnen hade hittat mängder av fjolårets lingon och kråkbär. Dotter Astrid tog ut tikvalpen Ráddna ur bilen, så att valpen skulle få lukta på lämningen. Men bara efter några sekunder ville hon spåra och drog i kopplet. Bara 10 veckor och nosen morskt efter marken.Tyvärr kom vi in i ett surdråg som vi inte var rustade för och fortsatte vår resa mot väst.

Björnskit på kvikkjokksvägen

En fisketur i Änok norr om Kvikkjokk väntade.

Astrid och Ráddna vilar på väg till Änok
Ráddna går på bron över Njáhkájåhkå (Njakakbäcken) på darriga ben

Blåsten gjorde dock fisket mindre lyckat. På spö fick vi ingenting. Nu har börstingen definitivt tagit över. Tydligen räcker inte kylan från tolv glaciärer i Sarek för att rödingen ska trivas. Det är mycket märklig!

Astrid kör båt som ett jehu

Istället för att fiska körde Astrid båt iförd min gamla flytväst från slutet av 1960-talet. Gjorde tvära girar och jagade svallvågor så vattnet sprutade. Ráddna fick lära sig båtliv. Skogen är något som Astrid också gillar.

Astrid under låga
Bäck i skogen vid Änok
Gulvit renlav på sten med Vallespiken i fonden

Men valpen blev fort trött av att springa omkring och lukta på allt, hoppa över bäckar och lågor. Så hon somnade, hopkringlad vid mina och Astrids fötter. Jag passade på att dra ett kammofluagenät äver oss och ta fram lockpipan. Astrid härmade järptuppens drill perfekt, och en fågel svarade efter tre-fyra försök. Men hur än både hon och jag lockade, så kom ingen järpe. Troligen blåste det för mycket. Jag drog över mig kammonätet och gick mot den plats tuppen satt, medan Astrid stannade vid ryggsäcken och åt hemmagjord, torkad älgkorv. Jag kom den ganska nära.

Järptupp

Hot om avverkning i Änok

Jag har med stort intresse följt Tendens i P1 där naturens läkande kraft avhandlades. Hur människor som är sjuka i både kropp och själ ges lindring och bot genom att vistas i naturen. Eller bara med att se på fotografiska naturbilder från sin sjukhussäng. Naturen har mycket mer att ge än vad vi kan föreställa oss. Och tänk på alla växter som finns där ute i skogar och på fjäll, som ännu inte är upptäckta men med verksamma substanser mot människors sjukdomar. Naturen, med fjäll, deltaland och skog, och alla andra naturtyper, är värt så mycket mer än pengar från malm, vattenkraft och timmer. Tyvärr tycker inte alla så.

Levnadsglädje

Tyvärr är vi ganska ensamma i det stora hela, vi som tycker så. Inte ens folk som har sina rötter i Kvikkjokk, som kanske bör vara en aning mer restriktiva mot det moderna storskogsbruket – som kanske har lite mer naturmänniska boende inom sig än vad andra har. Men inte. För en del måste naturen göras om till pengar, som det enda värdet. Cirka sju kilometer norr om Kvikkjokk finns fin gammelskog som två skogsägare sökt tillstånd till att slutavverka. De vill göra kalhygge av alltihop.

Hotad gammelskog i Änok sju kilometer norr om Kvikkjokk. Sarekfjällen i fonden.

Ingen annan markägare har gjort några kalhyggen i detta område. När länsstyrelsen för några år sen ville göra naturreservat av Änok som länsstyrelsen själva i vanlig ordning skulle förvalta, ville kvikkjokksborna visa att de är de bästa förvaltarna och har så varit i flera hundra år. Tillsammans med ett tjugotal kvikkjokksbor (människor som bor permanent eller äger mark vid byn) reste jag till Luleå och landshövding Per-Ola Erikssons residens. Jag visade bilder och berättade om hur byborna vårdat området i generationer. Att den sällsynta osttickan växte ett stenkast från min och min brors stuga, och ett sjok knottrig blåslav på en 500-årig tall bara tio meter från stuguväggen. Jag visade en flygbild över deltat där barrskogen på deltasidorna låg helt orörd.

Flygbild över Änok, med privatägt deltaland och skogsmark på sidorna.

Efter detta rev landshövdingen upp planerna på att göra naturreservat, vilket gladde oss oerhört. Så dundrar det fram andra markägare som vill hugga ner all sin skog. Och här står jag med byxorna nere, och de andra byborna också som besökte landshövdingen. Alla önskade att Änok skulle förbli som det var, att kvikkjokksborna skulle fortsätta vara förvaltare av sin egen skog. Så mycket var den åsikten nu värd. Nu har länsstyrelsen skäl till att snabbt bilda naturreservat av hela alltet…

Karta över hotade områden, 55ha markerade med heldragen röd linje. Änojávvre i bildens nedre högra hörn.